När G8-ländernas ledare, samt Fredrik Reinfeldt, möts i Italien denna vecka står de inför ett svårt dilemma. De vill gasa igång världsekonomin samtidigt som de är medvetna om att detta lär innebära ökad resursanvändning som fördjupar klimatkrisen. Bäst beskrivs detta dilemma av Internationella Energiorganet, IEA som i sin senaste rapport, i sammandrag, konstaterar: Om det […]
När G8-ländernas ledare, samt Fredrik Reinfeldt, möts i Italien denna vecka står de inför ett svårt dilemma. De vill gasa igång världsekonomin samtidigt som de är medvetna om att detta lär innebära ökad resursanvändning som fördjupar klimatkrisen. Bäst beskrivs detta dilemma av Internationella Energiorganet, IEA som i sin senaste rapport, i sammandrag, konstaterar: Om det ekonomiska systemet ska fungera krävs enorma mängder olja – mer än vad som finns tillgängligt i dag. Vi måste därför hitta ny olja – motsvarande tre Saudiarabien till år 2015 – och dessutom tvinga fram olja ur Kanadas oljesand. Problemet är bara att om vi gör detta så får vi katastrofala och ohejdbara klimatförändringar.
Redan i dag har klimatförändringarna gjort att hundratals miljoner bönder kämpar för att få tillräckligt med mat och med fortsatt ”business as usual” riskerar världsbefolkningen att krympa från dagens närmare sju miljarder till en miljard, varnar biståndsorganisationen Oxfam i en rapport inför G8-mötet.
Hur detta dilemma ska lösas är vad G8-mötet borde handla om. Hur skapar vi förutsättningar för människor att leva goda liv utan att erodera grunden för livet självt?
En bra start vore att låta denna fråga guida de politiska besluten i stället för att blint stirra på hur BNP-kurvan utvecklas.
I förra veckan släppte den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation en uppdaterad version av sin rapport Happy Planet Index. Där rankas världens länder enligt ett annorlunda framstegsmått. Hög tillväxt ger inga poäng. I stället räknas den grad av välmående som ett lands befolkning uppger samt genomsnittlig levnadslängd. Detta divideras i sin tur med respektive lands ekologiska fotavtryck.
De rikaste länderna hamnar i regel högt vad gäller välmående och levnadslängd, men halkar långt ner på indexet på grund av sina stora ekologiska fotavtryck. De fattigaste länderna hamnar också långt ner trots låg miljöpåverkan – eftersom deras välmående och förväntade medellivslängd också är låg.
Bäst klarar sig medelutvecklade länder som kan ge sin befolkning en hyfsad välfärd samtidigt som dess resursförbrukning inte har hunnit skjuta i höjden.
Rapportförfattarna hymlar inte med att det är en svår uppgift att mäta välmående och jobbar på mer avancerade metoder för att göra sådana mätningar så tillförlitliga som möjligt. Resultatet av Happy Planet Index är ändå pedagogiskt och klargörande: Vår nuvarande utvecklingsmodell har fallerat. Det är omöjligt att ha obegränsad tillväxt på en ändlig planet. Nu måste vi inrätta det ekonomiska systemet under det ekologiska i stället för att försöka med konststycket att göra tvärtom.
G8-mötets hantering av dilemmat som det har ställts inför är att utlova mer pengar till de fattiga och samtidigt understryka vikten av ”business as usual”. IEA:s något diffusa förslag är mer intressant: ”Det som behövs är inget mindre än en energirevolution”. Lägg till ytterligare några revolutioner på andra områden så ökar chanserna att de sammantvinnade kriserna faktiskt kan vridas till en lösning.