Det svenska valet till EU:s parlament blev ett tydligt nederlag för EU-kritikerna. Junilistan förlorade alla sina tre mandat trots att de hade Sören Wibe i topp på listan. Vänsterpartiet, det enda riksdagspartiet med utträde ur EU på programmet, mer än halverade röstetalet och fick bara ett mandat. Valets vinnare blev, förutom Piratpartiet, EU-frälsta Folkpartiet samt […]
Det svenska valet till EU:s parlament blev ett tydligt nederlag för EU-kritikerna. Junilistan förlorade alla sina tre mandat trots att de hade Sören Wibe i topp på listan. Vänsterpartiet, det enda riksdagspartiet med utträde ur EU på programmet, mer än halverade röstetalet och fick bara ett mandat. Valets vinnare blev, förutom Piratpartiet, EU-frälsta Folkpartiet samt Miljö-partiet som blivit anhängare av medlemskapet i EU. De flesta väljare röstade i vanlig ordning inte, det förlorade sannolikt både vänstern och EU-kritikerna på. Men ingen vet vad soffliggarna tycker. En del väljare ville visa sitt missnöje mot EU genom att inte rösta. Effekten av den bojkotten blev bara en ännu större framgång för de politiska krafter som vill ge EU ännu mer makt.
Opinionsmätningarna har under längre tid talat sitt tydliga statistiska språk. En allt mindre andel av det svenska folket vill att Sverige lämnar EU. Sannolikt är det många som helt enkelt inte längre ser ett utträde som realistiskt. EU:s utvidgning, en svensk politik som är allt mer sammanväxt med EU och omsvängningen i opinionen är faktorer som samverkar med och förstärker varandra för att skapa den bilden. Det innebär inte att folk plötsligt har blivit entusiastiska eller okritiska till EU. Om frågan ställs om EMU, Lissabonfördraget eller EU:s militarisering har nej-sidan goda chanser att vinna.
EU har blivit värre de senaste åren. Lavaldomen hotar vår arbetsrätt och slår fast unionens marknadsliberala grund. Nonchalansen mot resultatet i folkomröstningarna i Frankrike, Nederländerna och Irland visar hur svårt det är att med demokratisk mobilisering reformera och förändra unionen till något bättre. Vi kan drömma om ett annat bättre EU, men vi har den verkliga unionen att förhålla oss till.
Att förorda och försvara medlemskapet i en sådan union är svårt för en demokratisk socialist. Att i grunden vilja att Sverige ska lämna EU är därmed inget konstigt, men vi måste samtidigt fråga oss hur troligt det är att det kommer att ske. För min del ser jag det inte som särskilt troligt.
Valrörelsen visade att Vänsterpartiets motstånd mot medlemskapet i EU skapade ett dubbelt problem för partiet. Väljare som inte är emot medlemskapet blockerades av frågan och avfärdade partiet utan att se till den politik för förändring av EU som partiet bedriver. Med utträdeskravet riskerar partiet att fastna i att utkämpa en redan förlorad strid i stället för att ägna kraften åt sådant som kan vinnas i dag.
Hur gör man med ett politiskt krav som i princip är rätt men som man inte själv längre tror att man kan uppnå? Jag tror att man accepterar att det är just så och säger det rent ut: Jo, vi var emot medlemskapet i EU och vi har inte ångrat vår ståndpunkt. Men i dag tror vi inte att kravet på ett utträde ur EU är en möjlig strategi. I stället lägger vi vår kraft på sakpolitiken i unionen, att förhindra att den ges mer makt och på att försöka förändra den i mer demokratisk och mind-re marknadsorienterad riktning. I det arbetet finns det gott om allierade runt om i unionen. EU behöver möta motstånd både inifrån systemet men främst på gatorna utanför det.
Hur skulle en sådan politik kunna formuleras trovärdigt i en valrörelse som den just avslutade? Det är nog inte så komplicerat. Faktum är att Miljöpartiets Carl Schlyter, som gjorde en mycket bra valrörelse, förenade just tuff EU-kritik med tydlig sakpolitik.