Ungefär en fjärdedel av de som deltar i de årliga nazistmarscherna är kvinnor. Men vi vet nästan ingenting om dem, än mindre om vad det egentligen innebär att vara kvinna bland nazister.
God dag kampsyster! är med andra ord efterlängtad. Att den överhuvudtaget finns är en pionjärgärning och en bedrift i sig.
Utgångspunkt är en undersökning som författarna – radiojournalisten Maria Blomquist och ledarskribenten på DN, Lisa Bjurwald – gjort om sammanlagt 111 medlemmar i nationalsocialistisk front (NSF; nuvarande Folkfronten).
Kvinnorna hade gått med i partiet mellan 1997 och 2003, och undersökningen följer dem fram till i dag.
Även om undersökningen inte innehåller någon egentlig klassanalys (vad tjänar deras föräldrar, var de bor och så vidare), talar siffrorna ändå ett tydligt språk. Fram träder kvinnor som går med i rörelsen i tonåren, och sedan ser sina liv stanna upp och domineras av andra. Vid undersökningens slut, fem – tio år efter att de gick in i partiet, har de inkomster betydligt under genomsnittet, få har gått vidare till högre utbildning, i stället har de skaffat barn i betydligt yngre ålder än sina medsystrar.
Det finns en hel del att invända mot hur undersökningen redovisas, men det här är ingen akademisk bok. Resultaten understryker i stället det katastrofala faktum att det inte finns någon akademisk forskning över huvud taget om de nazistiska grupperna i Sverige (vi vet inte mer om pojkarna och männen). Med tanke på att en rad domar, och mycket i de intervjuer som Blomquist och Bjurwald genomfört, indikerar att åtskilliga av kvinnorna och, i förekommande fall, deras barn, lever i våldsamma förhållanden, och att det rör sig om en subkultur (det vet vi, om än inte genom systematisk forskning) där drogmissbruk och våld hör till vardagen, får vi hoppas att boken leder till åtgärder snabbt.
Två av de unga kvinnorna har avlidit under undersökningens lopp.Vi får inte veta hur. Med tanke på att en rad dödsfall den senaste tiden drabbat framför allt de fria nationalisterna och svenska motståndsrörelsen, i form av självmord, olyckor och drogrelaterade sjukdomar, fruktar jag det värsta. Det behövs forskning, och det behövs snabba åtgärder som kan dra de här ungdomarna ur destruktivitet mot både sig själva och andra.
Vid sidan av detta finns det förstås också en politisk sida av saken.
Blomquist och Bjurwall är noga med att argumentera mot Sverigedemokraternas anspråk på att utgöra en kulturkonservativt mittenalternativ, och därmed kunna konkurrera om kristdemokratiska röster. Större delen av boken ägnas åt att visa på kontinuiteten bakåt, till trettiotalets rasbiologer. Det verkar också vara på familjepolitikens och sexualpolitikens område som skillnaderna är minst mellan Sverigedemokraterna och radikalare grupper. Bokens argument verkar övertygande, om än lite oöverskådligt presenterade. Möjligen kunde man också önska sig mer uttalade jämförelser med de demokratiska konkurrenterna också, KD å den ena sidan, särarts- och radikalfeminister å den andra. Men som sagt, det här är gott nog.
God dag kampsyster!
Maria Blomquist, Lisa Bjurwald
Atlas
