Jag gillar teve, men har sällan tid att titta. Häromdagen råkade jag dock landa mitt i tv-programmet Rent hus. Där var städpatrullen igång med den borgerliga regeringens mardröm. Svensk underklass vadade fram i en miljö där bakterieproven visade hälsofara vart man än vände sig. Jag vet inte om detta program var folkbildning eller underklassporr, men […]
Jag gillar teve, men har sällan tid att titta. Häromdagen råkade jag dock landa mitt i tv-programmet Rent hus. Där var städpatrullen igång med den borgerliga regeringens mardröm. Svensk underklass vadade fram i en miljö där bakterieproven visade hälsofara vart man än vände sig. Jag vet inte om detta program var folkbildning eller underklassporr, men en sak är säker. Inte har underklassen en chans när det drar ihop sig till hälsofrämjande hygieniska projekt. Den sitter där den sitter, utbränd och felnärd utan ambitioner och slår ut med armarna när det äntligen blivit lite ordning och reda i hemmet. Men det är en tom gest. Det finns ingen som tror att ordningen håller i sig efter programmet.
Är allt så hopplöst eller finns det någon liten ljusglimt i sikte? I säsongens scenutbud finns det några undantag där klasstematik och gott humör går ihop. Jag tänker på det inledande numret i Bounces uppsättning Caution på Orionteatern i Stockholm. Publiken ser en tom kakelvägg, ungefär som en av väggarna i tunnelbanans gröna linje eller i en förortsfasad. Den är slät och omöjlig att ta sig uppför. Tre killar försöker klättra upp och balansera mellan trappavsatser som skjuts ut ur väggen slumpvis lite här och där. Det går inte att förutsäga om det kommer att finnas en avsats för lite fotstöd. Skickligt balanserar killarna på minimalt stöd och budskapet är lika enkelt som genialt: välkommen till förorten!
När de väl tagit sig upp för väggen är det dags att hoppa. Oh nej, suckar publiken. Showen har ju precis börjat och huvudpersonerna kan väl inte ta livet av sig nu! Men grabbarna dör inte. De börjar studsa upp och ner, fram och tillbaka. Nu slappnar publiken av. Det här går kanske vägen i alla fall, tänker många. Tufft där ute, men det här kan kanske funka.
Folk älskar Bounce och det är inte så konstigt. Streetdance, hiphop varvat med gammeldags hederlig soul kopplas till ett socialt patos och alla är med på noterna. Det är en form av populärteater som finkulturellt folk tycker hör hemma i underhållningsbranschen, men som publiken verkligen gillar på grund av det begripliga tilltalet.
Ett annat exempel på begriplig teater är uppsättningen av Såsom i himmelen på Svenska teatern i Helsingfors. Det är en teaterversion av filmen, fast med en annan vinkling. Medan filmen betonade huvudpersonens frälsarliknade kvaliteter fokuserar denna uppsättning mer på byborna, kollektivet. Här mejslas karaktärerna fram med en varsam hand och alla får plats förutom prästen och kvinnomisshandlaren. Gabriellas sång, som blivit en sång om ett återerövrat liv för en kvinna som överlevt en långvarig misshandelsrelation, fyllde lokalen och folk grät så det skvalade i bänkarna.
Är det fult att vara folklig? I min generation teatervetare var det nog inte riktigt okej. Det kan väl vara lite både och med den saken, men jag tycker i alla fall att det är kul med folk som trivs på teatern. Bättre med folklighet än med tomma stolar.