Antologin Ekot från Amalthea har ambitionen att, som det heter i förordet, utifrån sprängningen av det engelska strejkbrytarfartyget för hundra år sedan resa ”fundamentala spörsmål såsom föreningsrätt, strejkrätt, makt och maktlöshet och inte minst internationell solidaritet”. Denna högtidliga programförklaring fullföljs bara delvis och kopplingarna till Amaltheadådet 1908 och dess rättsliga efterspel – förtjänstfullt redogjort för […]
Antologin Ekot från Amalthea har ambitionen att, som det heter i förordet, utifrån sprängningen av det engelska strejkbrytarfartyget för hundra år sedan resa ”fundamentala spörsmål såsom föreningsrätt, strejkrätt, makt och maktlöshet och inte minst internationell solidaritet”.
Denna högtidliga programförklaring fullföljs bara delvis och kopplingarna till Amaltheadådet 1908 och dess rättsliga efterspel – förtjänstfullt redogjort för av historikerna Roger Johansson och Lars Berggren – känns ibland väl skruvade och anakronistiska.
Att som Salka Sandén och Kajsa Ekis Ekman, genom att hänvisa till Amaltheamännens aktion, rättfärdiggöra skadegörelsen på Avenyn i Göteborg under EU-toppmötet 2001 låter sig inte göras. Sverige av i dag är en visserligen bristfällig, men dock demokrati. Jämför det med att Anton Nilsson och de andra Amaltheamännen levde i ett samhälle där arbetsgivarna, som Ann-Marie Lindgren påpekar i sitt bidrag, helt och hållet hade polisen och rättsväsendet på sin sida. De handlade utifrån en känsla som delades av många andra arbetare och radikaler. Därav den mäktiga solidaritetsrörelsen, utgående inte så mycket från själva handlingen som från samhällets drakoniska hämnd: dödsstraff och livstids straffarbete.
Salka Sandén konstaterar att händelseutvecklingen i Göteborg hade ”mycket lite förankring i lokalsamhället” och Kajsa Ekis Ekman upprörs, med all rätt, över att polisen hyllades trots sin exempellösa brutalitet – för första gången sedan Ådalen 1931 sköt den skarpt mot demonstranter. Men de ställer sig aldrig frågan vad den uteblivna reaktionen berodde på. Svaret är rimligen att fönsterkrossningen och förstörelsen av butikslokaler av den stora allmänheten upplevdes som omotiverad.
Då är det fackliga spåret betydligt starkare. Amaltheadådet var ju en facklig aktion, om än våldsam. Syftet var stoppa strejkbryteriet i hamnarna, vilket också lyckades.
Martin Viredius menar att strejkbryteriet är tillbaka i ny form genom medveten social dumpning som underminerar kollektivavtalen. Därför, menar han, måste facken återigen aktivt börja värva medlemmar, inte minst bland utnyttjade utländska arbetare.
Olle Sahlström skriver att bara 25 procent av de anställda i Europa i dag är fackligt anslutna och att centralorganisationen, Europafacket, har reducerats till en tämligen maktlös lobbyorganisation. Det är därför nödvändigt, inskärper han, att återgå till folkrörelselinjen, att genom breda och offentliga kampanjer bygga upp fackföreningarna från grunden och att få till stånd ett fruktbart samarbete mellan dessa över nationsgränserna. Han berättar om ett sådant nätverk som redan bildats bland åtta fackföreningar för långtradarchaufförer från olika europeiska länder. Sahlström var själv på plats när en polsk-svensk aktionsgrupp försökte värva polska medlemmar i Ystads hamn och beskrev senare sina känslor i en intervju som att det var som att uppleva Anton Nilssons andedräkt på väg till strejkbrytarskeppet.
Ekot från Amalthea
Av Petter Larsson (red)
ABF malmö