Under hela hösten åkte jag flitigt runt på olika Bokens dag-arrangemang. Det var kul och samtidigt en aning förskräckande. Sverige genomkorsas ju varje höst numera av författare som dyker upp på de där tillställningarna, som vanligen ordnas av den lokala tidningen och kanske i samarbete med bokhandeln. En gång i tiden, när bokbålen brann i Tyskland, startades Bokens dag för att värna yttrandefriheten och även om jag inte kan arrangemangets långa historia så måste jag säga att mitt åkande från den ena staden till den andra gav en sorts inblickar i vad litteraturen i dag har för roll i samhället.
Vad har den för roll? Svar: Den ska ge avkoppling, skratt och helst litet festkänsla. Ibland har till och med en orkester anlitats. I vissa städer kan biljetterna gå på ganska många hundra kronor – middag ingår! – så att man effektivt utestänger de mindre bemedlade. Från Bokens dag i Västerås hörde jag att några gamla vänner till Åsa Linderborgs pappa – skildrad i Mig äger ingen – häromåret dök upp på Stadsteatern där evenemanget gick av stapeln, för att få träffa pappans lilla dotter. Men de kom inte in. Det var kulturovana före detta jobbare som inte hade klart för sig att man måste beställa biljett långt i förväg och kanske var biljettpriset inte heller så tilltalande. Och det är verkligen en underlig känsla: Litteraturen som kitt för den lokala eliten i någon medelstor stad. Alla är lite uppklädda, konferenciererna är humoristiska och varje författare får vanligtvis sina tio eller femton minuter för att kärnfullt berätta om sin bok – och helst ska det skrattas så mycket som möjligt. Bokens dag, tillkommen för att värna yttrandefriheten, ordnas dessutom vanligtvis av den tidning som har monopol på orten.
Så i själva verket liknar det väl mer en tillställning för det ägda ordet. Till slut fick jag en nästan bisarr känsla när följet av höstförfattare drog runt: Alla drog sina standardfraser varje gång och stämningen blev alltid lika trevlig. I foajéerna kunde publiken beskåda kändisförfattarna och få en bok signerad. Ja, jag tyckte emellanåt att jag stigit in i en tidskorridor där jag i korridorens andra ände klev ut i kanske 1950-talet: Inga konflikter, ingen politik, och litteraturen som social rit.
Vi lever, för att tala med Strindberg, i attentatens och jubelfesternas tidevarv. Men det är vattentäta skott mellan attentatens och jubelfesternas världar. Intresset för Nobelfesten var förra året större än någonsin och i miniatyr återspeglas samma intresse i de där Bokens dag-arrangemangen: En dag för festlighet, litet glans, kanske en god middag och allt inramat av säsongens bästa författare.
Litteraturens sociala värld är i dag ungefär så borgerlig den kan bli. Vad har de kulturkonservativa att klaga på?
Kulturkrönika
