Tragedin spelades upp inför våra ögon. Den kom som en tjuv om natten och drabbade hög som låg. Den raserade drömmar och planer. Nej, nej, nu talar vi inte om terrordåden i Bombay. Det var säkert inte roligt att vara där för ett par veckor sedan. Det är jag medveten om. Men var det egentligen […]
Tragedin spelades upp inför våra ögon. Den kom som en tjuv om natten och drabbade hög som låg. Den raserade drömmar och planer.
Nej, nej, nu talar vi inte om terrordåden i Bombay. Det var säkert inte roligt att vara där för ett par veckor sedan. Det är jag medveten om. Men var det egentligen värre än att sitta på Arlanda och få veta att flyget till Thailand ställts in? Det är svårt att avgöra. Vem är väl jag att försöka gradera människors olycka?
Tillvaron är sannerligen bräcklig. Visste demonstranterna i Bangkok egentligen vad de orsakade? Om de hade sett Rapports och Aktuellts gripande inslag från avgångshallen, undrar jag om de inte hade avbrutit ockupationerna. Hade de verkligen kunnat se resenärerna i ögonen (för att nu inte tala om de stackars, stackars svenskarna som blev strandsatta i Thailand)? Knappast.
Jag hoppas dock att de väntande på Arlanda kände att de inte var ensamma i denna sin svåra stund.
Någonstans i norra Kongo satt det en familj i ett av flyktinglägrens tält. Deras släktingar i Sverige berättade på en knastrande telefonlinje vad som hänt. Och de tittade på varandra och de fick tårar i ögonen när de tänkte på hur det måste kännas där i den kalla flyghangaren långt uppe i norr.
I det inre av Bolivia fick två barn brev från sin äldre bror, som diskar för 20 kronor i timman på en krog i Stockholm. Det var roligt att få brev, men hemskt att få höra vad som hade hänt med restaurangägarens resa. De beslöt sig genast för att aldrig åka till ett land där människor kan drabbas så.
I ett skjul av korrugerad plåt strax utanför Manila hade mamma, pappa och fem barn samlats till kvällssoppan. Som brukligt var ledde pappa bordsbönen. Ämnet för dagen var inte långsökt. Pappan knäppte händerna, och bad: ”Du vår Herre, skänk de väntande på den svenska flygplatsen tröst, låt din vredes eld ljunga över de egoistiska demonstranterna i Bangkok, låt planen lyfta!”
Ja, så där lät det. I Rios favelas och Sydneys aborginkvarter, bland gatubarnen i Bukarest och i Los Angeles crackkvartar. Överallt förstod man, instinktivt, hur osäkert livet är, hur nära avgrunden vi balanserar. Var är vi egentligen mer övergivna, än ståendes framför en monitor som visar att flyget till Bangkok inte kommer att avgå?
Nu kanske någon av er säger att herregud, en Thailandsresa är väl inte en fråga om liv eller död. Du kanske menar att det är lite märkligt att vi börjat se det som en rättighet att få resa till andra sidan jordklotet. Du kanske rentav börjar göra jämförelser med hur människor i andra länder lever, eller med hur våra far- och morföräldrars semestrar såg ut, eller med vilka obefintliga möjligheter en hel del människor här hemma har att åka till ett all inclusive-hotell i Phuket.
Men då lever du i landet Jante, säger jag.
Vi andra lever i ett Sverige där det är Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv som öppnar luckorna i julkalendern. Vi vet att det bästa sättet att hjälpa de fattiga är att konsumera så mycket vi bara kan. Och Gud nåde den som försöker hejda oss.
Kulturkrönika