Miljardbelopp utan tydliga ändamål. Så kan Åsa Torstenssons presentation av infrastrukturspropositionen på tisdagsmorgonen sammanfattas.
Propositionen, som ska gälla fram till 2021, innefattar hela 417 miljarder kronor. Av dessa ska 217 miljarder kronor satsas på driftsunderhåll – 136 på vägar och 64 på järnvägar. Vid presskonferensen nämnde infrastruktursministern Åsa Torstensson att transportsektorn i dag står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser, men också att det skett en tioprocentig ökning av tågresandet det senaste året. Hon var dock vag i frågan om hur mycket som ska satsas på nya vägar respektive järnvägar. Efter utlysandet av dessa miljardbelopp ska nu de olika myndigheterna, såsom Vägverket och Banverket, säga sitt om vad och hur mycket nytt som behöver byggas. Regeringen öppnar också för privata medfinansiärer till bland annat vägar. På frågan om det skulle kunna medföra att ägandet av exempelvis en väg privatiseras sade Åsa Torstensson nej. Men ett företag kan vara med och välja ut en sträcka, även om den inte skulle anses vara samhällsekonomiskt lönsam utan privat finansiering.
Under tisdagen kritiserade propositionen av oppositionspartierna, men också av miljö- och klimatorganisationer såsom Miljöförbundet Jordens vänner, MJV. – Propositionen saknar verkliga styrmedel för att få ner vägtrafiken. Om man menar allvar med att få ner Sveriges utsläpp av växthusgaser måste privatbilismen minska, säger Lars Igeland, klimatsakkunnig på MJV. – Även om man hade lagt hela summan på järnvägar hade det ändå inte räckt. För att möta befolkningens behov tycker vi i MJV att en (1) procent av BNP ska satsas på järnvägar årligen, vilket motsvarar ungefär 30 miljarder per år. Annars kommer vi aldrig att få till en bra överföring från främst inrikesflyget till tåget. Åsa Torstensson påpekade vid ett flertal tillfällen under presskonferensen att investeringar av infrastruktur måste vara samhällsekonomiskt lönsamt. Vidare skriver regeringen i propositionen att ”inriktningsunderlagen visar på en högre samhällsekonomisk lönsamhet för analyserande vägåtgärder än för järnvägsåtgärder”. Lars Igeland menar att detta lönsamhetstänkande har en köns- och miljöaspekt. – Med de modeller som regeringen använt räknar man lönsamhet i bland annat tid. Då blir det viktigare att en högavlönad man som kör bilen ensam till jobbet kommer fram i tid och börjar arbeta än att kvinnor som åker kollektivt med tåg, och som tjänar mindre än männen i bil, får det bättre.
Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.
Måndag 27 maj, kl 22:07
I dag är det 27 maj och jag har inte kunnat sova sedan gårdagens massaker i Rafah där oskyldiga människor som sökte skydd i sina tält i tron på att det var ett säkert område, precis som ockupationsmakten Israel lovat, dödades.
Bilderna av döda och sårade är fruktansvärda och det har varit en svår dag för oss alla. Dessutom hörde jag att den israeliska regeringen lagt fram en resolution som betraktar Unrwa som en terrororganisation. Säkert för att rättfärdiga just den här typen av bombningar mot byggnader och ställen där redan fördrivna människor söker skydd. Om resolutionen antas kommer det att leda till tusentals nya massakrer.
Tidigare i dag städade jag mitt rum där jag och familjen nu bor och då hittade jag nycklarna till vårt tidigare hem som vi tvingats fly från. Då trodde vi att kriget inte skulle vara särskilt länge och att vi snabbt skulle kunna återvända. Men allt bara fortsätter.
Men så länge vi lever har vi hopp och drömmar om att det här någon gång kommer att ta slut.
Snälla, förbarma er över oss, för det finns inte längre något liv i Gaza. Godnatt.
Lama Majdi
Söndag 26 maj, kl 16:35
Hur har ni det Lama?
Arbetaren
Torsdag 22 maj, kl 22.41
Precis som alla andra dagar vaknade vi till ljudet av övervakningsdrönarnas oväsen. Jag ville tvätta mig, men det gäller att vara försiktig och hela tiden tänka på hur du använder vattnet. Det är vattenbrist här. Hur som helst lyckades jag i alla fall skicka in min skoluppgift. Jag har jobbat med ett inredningsprojekt men det tog lång tid att bli klar på grund av elbristen. Blev tvungen att ladda datorn fyra gånger om dagen hos vår granne som har solceller på taket för att kunna arbeta. Men jag hann innan deadline.
Lama Majdi
Jag åt frukost, tog hand om in dotter, lagade lunch och tvättade kläderna för hand. Och så alltid det här dagliga behovet av ved. Gas finns inte längre att få tag i för matlagning. Jag lyssnade på nyheterna och hörde om att nya förhandlingar om vapenvila kommer att hållas där Qatar ska vara någon slags medlare. Annars är det bombningar överallt här i Deir al-Balah ditt vi tvingats fly. 12 personer dog och många fler skadades bara här i området där vi söker skydd. Jag hörde också att bristen på bränsle snart kommer leda till att Al-Aqsa sjukhuset här i staden tvingas ställa in alla operationer. Tröttsamma nyheter som vi hör varje dag just nu. Men trots osäkerheten och rädslan för framtiden har jag bestämt mig för att inte ge upp. Jag vet att det finns många människor runt om i världen som stödjer oss och fördömer folkmordet som just nu pågår. Till sist somnade jag ändå med mitt barn, som vanligt med det oavbrutna oväsendet från drönarna och krigsflygplanen.
Rasmus Hästbacka, facklig samordnare på SAC, är kritisk till att Kommunal inte sett till att arbetarna på MediCarrier får rättvisa löner. Foto: Stockholms LS, privat
Strejken på MediCarrier: ”De försöker rättfärdiga strejkbryteri”
Strejken på MediCarrier, som Arbetaren har rapporterat om tidigare, fortsätter. Samtidigt anser sig företaget MediCarrier AB, som ägs av Region Stockholm, ha rätt att ta in bemanningspersonal och hänvisar till kollektivavtalet med Kommunal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka ser det som ett sätt att försvara strejkbryteri.
I ett mail till Arbetaren skriver MediCarrier AB att de inte ser behov av att teckna kollektivavtal med sektionen i SAC, eftersom de redan har ett avtal med Kommunal. Att arbetarna strejkar har MediCarrier inga synpunkter på.
Akram Mardan är ordförande i driftsektionen, den syndikalistiska fackklubben på arbetsplatsen, som kräver kollektivavtal. Enligt honom har arbetsköparen ringt in bemanning. När de stått utanför arbetsplatsen och strejkat har de dessutom sett ordinarie personal komma flera timmar tidigare till arbetet.
På frågan om bemanningspersonal utför de strejkandes arbete svarar MediCarriers HR-chef Kristiina Söderlind:
– Vi har gällande avtal med bemanningsföretag för att stärka upp verksamheten vid behov.
MediCarrier har avtal med bemanningsföretagen Uniflex och Student Consulting. När Arbetarens reporter hör av sig på nytt och ber om ett förtydligande om huruvida de använder sig av extra bemanning just nu, blir svaret följande:
– Vi har en personalplanering som optimeras ständigt och vi tar in inhyrd personal vid behov så att vi klarar vårt samhällsviktiga uppdrag för vårdens behov, att vården i alla lägen får det materiel som behövs så att patienter i Stockholms län får den vård de behöver, skriver Kristiina Söderlind.
Strejkbryteri – moraliskt brott
Att låta bemanningspersonal göra strejkande arbetares jobb är organiserat strejkbryteri. Det menar SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka. Att respektera varandras stridsåtgärder genom att exempelvis inte organisera strejkbryteri är konsensus sedan Saltsjöbadsavtalet (1938).
– Problemet är att strejkbryteri är helt och hållet ett moraliskt brott. I Sverige är det tyvärr lagligt med strejkbryteri, och det är ganska extremt. När Ronald Reagan legaliserade strejkbryteri på 80-talet sågs det som extremt men i Sverige har det alltid varit lagligt, säger Rasmus Hästbacka.
MediCarrier anser inte att det är ett problem att ta in bemanningspersonal, utan lutar sig mot argumentet att de har ett kollektivavtal med Kommunal:
– Eftersom vi redan har en överenskommelse med Kommunal inom aktuellt kollektivavtalsområde kan vi som vi alltid gör ta in personal från bemanningsbolag vid behov, skriver Kristiina Söderlind till Arbetaren.
Rasmus Hästbacka är kritisk både mot företaget och fackförbundet Kommunal:
– De försöker rättfärdiga strejkbryteri. Jag förstår att de är nöjda med avtalet med Kommunal, för Kommunal sätter inte ner foten när de inte följer avtalet. Det de gillar är någon sorts trasig svensk modell. Det de vägrar när de vägrar ingå avtal med sektionen är att de vägrar följa avtalet.
Orättvis lönesättning
Det som Rasmus Hästbacka anser att de inte följer i avtalet med Kommunal handlar om lönesättningen.
– De sätter lönerna godtyckligt. Det är ganska tydligt att de straffar arbetare som de tycker är uppkäftiga och belönar de som är underdåniga, säger Rasmus Hästbacka.
Arbetaren har tidigare skrivit om hur arbetare på MediCarrier anser att lönesättningen på arbetsplatsen är orättvis. Kristiina Söderlind som är HR-chef på MediCarrier har svarat att det alltid är individens prestation som påverkar lönen.
Motarbeta strejkbryteri
– Nu får sektionen hitta lämpliga metoder för att motarbeta strejkbryteri, säger Rasmus Hästbacka och tillägger:
– Eller växla över till andra metoder för att bromsa eller avbryta produktionen.
Men han vill inte gå in på om det är något sektionen planerar just nu.
– Det skulle handla om lovliga stridsåtgärder. Men det får komma i ett uppföljande konfliktvarsel från sektionen i sådana fall, säger Rasmus Hästbacka och lägger till att arbetare har neutralitetsrätt.
– Man kan vägra utföra smittat arbete, det vill säga arbetsuppgifter som är föremål för strejk och blockader.
Nygammal trend att kräva kollektivavtal
Enligt Rasmus Hästbacka har det varit ovanligt att sektioner inom SAC kräver kollektivavtal de senaste 20 åren. Men historiskt har både LS, sektioner och syndikat ingått kollektivavtal.
– Det rör sig om 100-tals avtal genom åren, säger Rasmus Hästbacka.
Mellan 1956 och 1993 var SAC-anslutna arbetare inom skogsbruket även central avtalspart i ett flerpartsavtal med SAC och LO på den fackliga sidan.
Att arbetare inom syndikalisterna åter börjat kräva kollektivavtal tror han dels har att göra med ändringen av medbestämmandelagen 2019 som innebar att utrymmet för lovliga stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan har kollektivavtal har blivit mindre.
– En annan orsak till att sektioner blivit piggare på att kräva kollektivavtal handlar om att SAC:s arbete med att utbilda och stötta skyddsombud blivit bättre. Ingår sektionen ett kollektivavtal kan de utse ett skyddsombud.
Få tror längre att Liberalernas Johan Pehrson törs stå upp mot Sverigedemokraternas allt aggressivare politik. Foto: Julian Stratenschulte/AP, Jacueline Larma/TT, Anna Tärnhuvud/TT
Liberalernas dystra tid är nu: “Missnöjet inom partiet växer”
Det stormar i Liberalerna och partiet som lovat att agera vakthund mot högerextremismen tycks allt mer likna en skrämd kattunge. I spåren av avslöjandet om SD:s trollfabrik växer nu både den interna kritiken och förödmjukelsen. Arbetaren har pratat med två profilerade liberala opinionsbildare som knappast är nöjda med utvecklingen.
– Haha, hur Liberalerna mår just nu? Ja, det är vi nog många som frågar oss…
Det säger Lilian Sjölund som är liberal politisk redaktör på de tre Hälsingetidningarna Ljusnan, Söderhamns-Kuriren och Ljusdals-Posten som alla ingår i Bonnierkoncernen.
Lilian Sjölund har varit en av de främsta kritikerna mot partiets samarbete med Sverigedemokraterna och länge varnat för vad det kan leda till. Nu skrattar hon nästan uppgivet och förklarar hur hon ser på utvecklingen.
Utmålas som vänsterextremister
Lilian Sjölund är liberal politisk redaktör på tidningen Ljusnan och en av de som hårdast kritiserat det så kallade Tidösamarbetet. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det har ju skett en enorm förskjutning där i stort sett alla vi till vänster om den yttersta högerkanten målas ut som extremister. Och var den där liberala vakthunden som skulle hålla rent mot extremism tagit vägen, det vet jag ärligt talat inte, suckar hon bekymrat.
Det är inte mer än tre veckor kvar till EU-valet och i Sverige domineras debatten av Sverigedemokraternas trollfabriker som genom anonyma konton på nätet spridit omfattande desinformation, hat och aggressiv smutskastning mot så väl invandrare som politiska motståndare. Men också grova påhopp på de tre samarbetspartierna i regeringen som med SD:s goda vilja styr genom det ofta hårt kritiserade Tidöavtalet.
Konspirationer och hot
Kalla Faktas avslöjande slog ned som en bomb och fick säkerhetsexperter runt om i landet att dra paralleller till hur regimerna i Ryssland och andra diktaturer jobbar. Hatet och det ofiltrerade föraktet mot fri och oberoende media. Konspirationsteorier, påhitt och rena hot.
Den senaste tidens skandaler visar att det är SD och Jimmie Åkesson som alltmer styr regeringen, menar många politiska bedömare. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Regeringen med statsminister Ulf Kristersson i spetsen har fått stenhård kritik för sitt näst intill obefintliga agerande i samband med TV4:s avslöjande. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna sitt trollande. Något som spätt på förödmjukelsen ytterligare hos Kristdemokraterna, Moderaterna och kanske framförallt de krisande Liberalerna där missnöjet nu växer för varje dag som går.
SD har, enligt många politiska bedömare, visat vilka som i praktiken styr regeringen.
Internt missnöje
Amanda Sokolnicki menar att Liberalerna låter SD förflytta ramarna för den svenska demokratin. Foto: Dagens Nyheter
Amanda Sokolnicki är politisk redaktör på oberoende liberala Dagens Nyheter och suckar, precis som Lilian Sjölund, när hon får frågan hur Liberalerna mår som parti just nu.
– De säger ju själva att de är väldigt missnöjda och det är inte så konstigt. De har tillåtit SD att förflytta ramarna för den svenska demokratin de senaste veckorna. Och jag vågar säga att det inte är en enda liberal som gick med i partiet för att bidra till det här, säger Amanda Sokolnicki.
Hon menar att Liberalerna satt sig i en politisk rävsax. Flera tunga namn har redan lämnat det som en gång var Folkpartiet, Sveriges mest EU-vänliga parti med öppenhet och tolerans som socialliberala ledord.
Den tidigare EU-kommissionären Cecilia Malmström hoppade av redan när Tidösamarbetet blev ett faktum efter valet 2022. Före detta demokratiministern Birgitta Ohlson likaså och den gamle partiledaren och veteranen inom L, Bengt Westerberg, uppmanade redan innan valet liberala väljare att i stället rösta på centern. Just på grund av kursändringen och närmandet till Sverigedemokraterna.
Förnedrande för regeringen
I samband med avslöjandet om trollfabriken krävde också partitopparna Anna Starbrink, Jan Jönsson och Anna-Lena Johansson att Tidösamarbetet skulle pausas.
Men än så länge har inget hänt och den liberala vakthunden har inte mer än gläfsat, menar kritikerna.
Under tiden gnuggar SD:s kommunikationsavdelning händerna och tonläget har snarare tonats upp. De kaxiga utspelen fortsätter och förnedringen av de tre regeringspartierna i Tidögänget är i det närmaste total.
Därför, menar allt fler inom Liberalerna, står Johan Pehrson och resten av ledningen nu vid ett avgörande vägskäl.
– Inte ens efter Kalla Faktas avslöjande och Jimmie Åkessons efterföljande generalangrepp mot det han kallar ”vänsterliberala etablissemanget” så sätter de ner foten. Om inte det var en gräns som passerades så vet jag ärligt talat inte om det finns någon sådan längre, säger Lilian Sjölund.
Från den rödgröna oppositionen har det inte oväntat också varit hårda tongångar. I en ledartext i socialdemokratiska Värmlands Folkblad kallar Susanne Sjöstedt regeringen ryggradslös och frågar sig ”hur mycket förnedring de är beredda att utstå för att behålla makten”.
“Låter SD ändra spelreglerna”
Amanda Sokolnicki på Dagens Nyheter har själv skrivit flera starkt kritiska texter mot så väl regeringen som Liberalernas hantering av SD.
– Det är väldigt sorgligt. Liberalerna har 16 riksdagsmandat och skulle kunna stoppa den här utvecklingen, men de vågar helt enkelt inte. Samtidigt tror jag att upprördheten inom partiet är genuin. För genom det som skett de senaste dagarna har partiledningen accepterat saker som ändrar demokratins spelregler.
Vad hände med den där liberala vakthunden som Johan Peherson tidigare förklarat att han skulle vara i regeringen?
– Ingenting. Absolut ingenting, säger Amanda Sokolnicki innan hon fortsätter.
– Det är en dyster tid där vi ser hur Liberalerna, men också andra partier i regeringen, inte förstår vad nationalism i praktiken innebär och vilka krafter de lånat ut sig till.
Lilian Sjölund döljer inte heller sin besvikelse. Hon tror att Liberalerna skulle tjäna på att hoppa av regeringssamarbetet. Vilket i sådana fall skulle orsaka en parlamentarisk kris i Sverige.
– Ja, det tror jag, för hela partiets existens står just nu på spel.
Under tisdagsmorgonen drog strejken igång på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Arbetaren var på plats och träffade lagerarbetarna som gått ut i strejk för att teckna kollektivavtal.
När en chef åker in på parkeringen framför MediCarrier, drar arbetarna igång megafonens sirenljud. Det är en skara på runt 15 personer som samlats utanför sjukvårdslagret Medicarrier under strejkens inledande dag.
Yilmaz Uggur, lagerarbetare och medlem i Stockholms LS. Foto: Tuija Roberntz
– Vi strejkar för att vi vill ha rätt, vi har fått nog. Har man jobbat i över 20 år och inte fått någon större löneutveckling så tröttnar man, säger Yilmaz Uggur som arbetat på MediCarrier i 24 år. Han berättar att han gick med i Stockholms LS, tillhörande SAC, för ungefär ett år sedan.
De tre kommande veckorna kommer lagerarbetare i den syndikalistiska driftsektionen, eller fackklubben, på Medicarrier att strejka på tisdagar, onsdagar och torsdagar.
På arbetsplatsen finns redan ett kollektivavtal med Kommunal, men flera av lagerarbetarna upplever att LO-facket har gjort för lite för arbetarnas löneutveckling. Därför har flera anställda på Medicarrier valt att lämna Kommunal för att gå med i Stockholms LS, där de startat en driftsektion.
– Vi märkte att det inte hände så mycket när vi var medlemmar i Kommunal. Det blir en ond cirkel. Man bara betalar en medlemsavgift och de lovar sakar, men det blir ändå samma sak varje vår, säger Yilmaz Uggur.
SAC:s generalsekreterare på plats
Medicarrier ligger i ett industriområde och höga lastbilar som svänger in på parkeringen får en att rygga tillbaka. I en bil med Medicarriers logga höjer chauffören sin näve som för att visa sitt stöd. Personalen på kontoret är sura, men chaufförerna stöttar strejkarna, berättar de strejkande.
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna. Foto: Tuija Roberntz
Klockan är nio på morgonen och det kommer att bli en varm dag. Det diskuteras om man ska ta dit något form av partytält för skydd mot solen, om vikten av att ha tillräckligt med vatten och om hur man ska lägga upp strejken: Kanske ska man ta skift under dagen för att inte behöva stå flera heldagar i gassande sol?
Samtidigt poängteras att är det viktigt att vara där tidigt på morgonen när folk anländer till arbetsplatsen. Lagerarbetarna tycks beslutsamma och vill se en förändring.
– Det är kul att vara på plats, vi är stolta över våra medlemmar. De gör det syndikalister ska göra, är välorganiserade och står upp för sina rättigheter, säger SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn som är på plats för att stötta strejkarna.
Gabriel Kuhn: “Deras arbete är essentiellt”
Han lyfter att strejken dels har en viktig betydelse för de lagerarbetarnas arbetsvillkor, dels att strejken har en symbolisk betydelse.
Akram Mardan, ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på Medicarrier. Foto: Tuija Roberntz
– De som arbetar här jobbar med logistik, sådant arbete som man under pandemin började kalla för essentiellt arbete, något som politiker och medier hyllade. Men folks vardag har inte förändrats särskilt mycket sedan dess, deras arbetsvilkor och löner är samma. Därför har den här strejken en betydelse som sträcker sig bortom Medicarrier.
Akram Mardan, ordförande i driftsektionen, har just tagit en kopp kaffe.
– Vi väntar på svar från Medicarrier. Vi vet inte hur det blir, vi får ha tålamod och ta hand om varandra, säger han.
Arbetaren har sökt Medicarrier som inte återkommit vid tid för publicering.
”Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan.” Per-Anders Svärd synar den nationalkonservativa agitatorns knep.
Tänk dig en överfull buss på en stekhet sommardag. De hopklämda resenärarena knuffar och skaver mot varandra. En passagerare har svårt att andas och klagar högljutt över situationen: ”Något måste göras!”
En annan passagerare instämmer. Läget är verkligen ohållbart. Men kanske kan passagerarna gå ihop och ställa krav på bussbolaget? Då måste de ju sätta in fler fordon på sträckan!
Mot detta genmäler en tredje resenär ilsket att bekymren inte har något alls med bussbolaget att göra. Problemet är i stället de där utlänningarna som tar upp en massa plats. De borde skickas tillbaka till där de kom ifrån!
Att följa den samtida samhällsdebatten känns väldigt mycket som att kliva på den där bussen.
Den vresige medpassageraren som agitator
Varje försök att samla människor för att åtgärda gemensamma problem undermineras aktivt av den vresige medpassageraren, samtidigt som det undermåliga bussbolaget fortsätter att dra in pengar.
Dessvärre är mönstret långt ifrån nytt. Faktum är att bussexemplet är 75 år gammalt vid det här laget. Metaforen är lånad från Leo Löwenthals och Norbert Gutermans bok Prophets of Deceit från 1949. Arbetet ingick i en serie av studier som gick ut på att kartlägga fördomarna i USA under 1930- och 1940-talen. (Det mest välkända bidraget i samma serie är Theodor Adornos Den auktoritära personligheten, som nyligen delvis översatts till svenska.)
I Prophets of Deceit koncentrerade sig forskarna på de ”amerikanska agitatorerna”, det vill säga de högerradikala skribenter och radioröster som försökte uppvigla allmänheten med fundamentalistiska, pro-fascistiska och antisemitiska budskap.
Med bussexemplet ville Löwenthal och Guterman illustrera en central attitydskillnad mellan å ena sidan samhällets reformistiska och revolutionära krafter och å andra sidan de amerikanska agitatorerna.
Den reformistiska, revolutionära eller auktoritära vägen
I politisk teori görs ofta ett stort nummer av skillnaden mellan revolutionärer och reformister. De skiljer sig främst i bedömningen av möjligheterna att ändra på samhällets strukturer: Kan det göras snabbt eller måste vi nöja oss med gradvisa förändringar? Historiskt sett associeras reformvägen med liberaler och socialdemokrater, medan kommunister och anarkister försökt hålla det revolutionära hoppet levande.
Samtidigt förenas båda sidorna i tron på att samhället faktiskt kan förändras. Båda revolutionärer och reformister tänker sig att det går att ändra på de spelregler som får samhällslivet att gestalta sig som det gör.
Ställda inför verkliga problem – som trängseln på bussen – frågar sig revolutionärer och reformister därför intuitivt vad som krävs för att påverka problemets orsaker. Vilka makthavare kan ställas till svars? Vilka resurser kan omfördelas? Vad kan vi göra tillsammans?
Den argsinta tredje passageraren – den auktoritära agitatorn – börjar dock i en helt annan ände. Här är utgångspunkten aldrig att förändra själva villkoren för situationen. I stället tar agitatorn människors missnöje som en förevändning för att få kasta någon av bussen.
Den auktoritära agitatorn eldar på missnöjet
Agitatorn tar visserligen fasta på konkreta problem i människors vardag (som att det är för varmt och trångt på bussen). Men avsikten är aldrig att åtgärda problemens orsaker. Tvärtom försöker agitatorn fånga upp alla vaga missnöjeskänslor i det moderna samhället med målet att förstärka dem och rikta dem mot en syndabock.
Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan. Och för att lyckas med det måste du underkasta dig den auktoritäre agitatorns ledarskap.
Dagens nationalkonservativa och populistiska agitatorer jobbar på samma sätt. Bakom allt deras raseri mot ”etablissemanget” och den rådande ordningen finns i slutändan bara tomma klyschor om ”den gamla goda tiden”. Och som alla nationalistiska visioner kollapsar den i klichéer, kitsch och cringe i samma ögonblick som någon försöker förverkliga den.
Extremhögern: Experter på att uppfinna nya fantasifiender
Samtidigt är det denna omöjlighet som gör den auktoritära agitationen så kraftfull och farlig. Extremhögerns trick för att hålla sin utopi levande är nämligen att ständigt uppfinna nya fantasifiender som står i vägen för idealsamhällets förverkligande.
Vilka konkreta grupper som pekas ut som ett hinder – judar, muslimer, intellektuella, socialister, feminister eller transpersoner – spelar ingen roll. Det enda viktiga är att stegra känslan av harm och svepa med sig människor i en våg av affekter.
I 1930- och 1940-talets USA piskades känslostormarna upp av rasistiska pamflettister, hatpredikanter och populistiska radiopratare. I dag sköts jobbet av influencers och partikontrollerade trollfabriker. Effekten förblir dock densamma.
Löwenthal och Guterman menade att de auktoritära agitatorernas styrka låg i att de eldade på missnöjeskänslorna i samhället samtidigt som de genom sina avledningsmanövrer blockerade alla rationella lösningar på människors problem.
För en gemensam väg framåt
I stället för att ta itu med de krafter som påverkar människors liv på djupet (som kapitalismen, könsmaktsordningen och den strukturella rasismen) erbjöd agitatorerna allmänheten en ”förtvivlad besatthet vid deras eget lidande”. Genom att låsa möjligheterna på detta sätt kunde extremhögern rikta anhängarnas psykiska energier åt det håll de ville – mot hat och underkastelse.
En tröst i sammanhanget är att de reformistiska och revolutionära attityderna trots allt är mycket vanligare hos befolkningen. De flesta av oss frågar inte vem som ska kastas av bussen. I stället undrar vi hur vi kan få kollektivtrafiken att fungera för alla. Nu behöver vi bara snacka ihop oss om hur vi ska konfrontera bussbolaget – och hur vi ska hantera den där skitstöveln som försöker hindra oss.
Personalen på Unrwa har svårt att planera inför framtiden. Bara i Jordanien bistår FN-organet 2,5 miljoner palestinska flyktingar med bland annat utbildning och sjukvård. Arbetaren besökte det största flyktinglägret i Amman.
Najwa Husni böjer sig över skötbordet medan hon försiktigt kupar handen bakom huvudet på ett fyra dagar gammalt spädbarn. Omsorgsfullt mäter hon huvudets omkrets med ett måttband. Assistenten Rubi sitter vid datorn i samma rum och antecknar siffror i patientjournalen. Om bara några veckor ska bebisen på återbesök för vaccinering.
I över tjugo år har Najwa Husni arbetat som barnsjuksköterska på Unrwa. I rummet befinner sig också barnets föräldrar och så Maram Mahmoud Alawawdeh, översköterska på avdelningen.
– Just nu är arbetet väldigt slitsamt för våra barnmorskor på kliniken, eftersom vi är underbemannade. Det saknas ersättare för vårdpersonalen, säger hon.
Najwa Husni har arbetat som barnsjuksköterska på Unrwa i 20 år. Foto: Julia Lindblom
Dörren står öppen ut mot korridoren och mjuk pianomusik läcker in från väntrummet. Högtalarsystemet installerades på avdelningen för något år sedan och musiken har enligt de anställda förbättrat stämningen. I väntsalen med de ljusgula flagnande väggarna väntar en kvinna på ultraljudsundersökning.
Hundratals patienter besöker kliniken den här dagen. Bara i Jordanien driver Unrwa inte mindre än 25 hälsokliniker, och har ett särskilt program riktat till kvinnor och nyfödda barn.
Maram Mahmoud Alawawdeh har ett pressat schema. Hon ska bland annat hjälpa sjuksköterskorna med vaccinationer, assistera vid blodtrycks- och diabeteskontroller, gå ronder på avdelningen, skriva lägesrapporter och kontrollera att temperaturen är korrekt i kylskåpen där medicinerna förvaras.
– Jag älskar mitt jobb, men är orolig för verksamheten generellt. Även patienterna är oroliga, säger hon.
Inte långt från vårdcentralen ligger en av flyktinglägrets grundskolor. Precis som så många andra Unrwa-skolor i regionen är byggnaden vit med klarblå balkonger. Bara i Jordanien driver UNRWA 162 skolor, som ger stöd till över 100 000 elever.
Både skolan och vårdcentralen ligger i hjärtat av Amman New Camp, som lokalt brukar kallas för Wihdat. Lägret, som är en knapp kvadratkilometer stort, var ett av flera som upprättades i Jordanien för att ge plats åt hundratusentals palestinska flyktingar som våldsamt fördrevs från sina hem i samband med att staten Israel bildades år 1948.
Översjuksköterskan Maram Mahmoud Alawawdeh framför ingången till hälsokliniken. På skylten ovanför henne står det “blomteamets entré”. Foto: Julia Lindblom
Lägret omges dock inte av några murar. Det ligger i Ammans livliga sydöstra delar och är i dagsläget hem för 62 000 personer. Det motsvarar omkring 18 procent av alla palestinska flyktingar i enbart Amman.
Många palestinska flyktingar bor i andra delar av staden, men går i Unrwa:s skolor och får tillgång till primärvård genom vårdcentralerna. Unrwa sköter också avfallshantering och annan viktig infrastruktur. Bara i Jordanien har Unrwa 7 000 anställda och är en av de största arbetsköparna i landet, som bistår 42 procent av flyktingarna i de fem regionerna: Syrien, Västbanken, Jordanien, Gaza och Libanon.
Många FN-arbetare dödade i Gaza
I slutet av januari hävdade Israel att tolv Unrwa-arbetare – av sammanlagt 13 000 – var inblandade i Hamas attacker mot Israel den 7 oktober. Det internationella svaret kom snabbt, med 16 länder som stoppade sitt bistånd till FN-organet.
De flesta länder återupptog efter några månader finansieringen till Unrwa. Den 22 april publicerades en tung oberoende FN-utredning som gör klart att Israel inte kunnat presentera några som helst bevis för anklagelserna. Nu har även Tyskland återupptagit finansieringen. Men inte den största givaren USA, och inte heller Storbritannien. USA har pausat sin finansiering till åtminstone den 25 mars nästa år.
Samtidigt försvåras Unrwa:s arbete i Palestina. The Guardian har granskat interna FN-dokument och rapporterade så sent som i mars om hur israeliska myndigheter sedan krigsutbrottet trakasserat anställda och motarbetat Unrwa:s arbete på den ockuperade Västbanken. The Guardian skriver att Israel bedriver en “systematisk kampanj” mot Unrwa. I östra Jerusalem har högkvarteret tvingats stänga efter upprepade brandattacker. I Gaza har skolor och kliniker tillhörande Unrwa bombats sönder och samman. Inte mindre än 188 Unrwa-anställda har hittills dödats i israeliska attacker, i det som enligt internationell rätt utgör krigsbrott. En utredning om folkmord pågår sedan flera månader i den internationella domstolen, ICJ, i Haag.
På Unrwa:s fältkontor i Amman träffar Arbetaren södra Ammans verksamhetschef Ahmad Nidal och pressekreteraren Widian Othman.
– Vi saknar fortfarande 31 procent av vår budget för 2024. Det här hotar inte bara verksamheten i Jordanien, utan i hela regionen och särskilt i Gaza. Unrwa utgör stommen för nödhjälp i Gaza, säger Widian Othman.
Amman är huvudstaden i Jordanien med omkring 4 miljoner invånare. Foto: Julia Lindblom
Nidal Ahmad, 60 år, är en palestinsk flykting från Jerusalem, som föddes i Betlehem 1964. Familjen tvingades sedan lämna Betlehem 1967, då många palestinier åter fördrevs, enligt liknande mönster som 1948. De flyttade till ett av de största palestinska flyktinglägren i Jordanien i Zarqa-området. Nidal Ahmad berättar att han under sin uppväxt läste böcker i ett tält.
– Jag föddes i en fattig familj, vi var elva barn. Utan Unrwa hade det varit svårt för oss att överleva. När jag gick ut gymnasiet blev jag antagen till universitetet, men mina föräldrar hade inte råd med studieavgifterna.
Unrwa har tagit fram undervisningsmaterial i mänskliga rättigheter. Foto: Julia Lindblom
Men Unrwa drev ett yrkesutbildningscenter, som möjliggjorde att Ahmad Nidal så småningom kunde tillägna sig universitetsutbildning.
– Det var livsviktigt för mig. Jag hade inte suttit här utan Unrwa. Och mina barn har också kunnat studera på universitet.
Planerar en månad i taget
De senaste månaderna har det varit svårt för Nidal Ahmad och andra i ledningen att planera inför framtiden. FN-organet har tillsatt ett kristeam för att bearbeta chocken och dödandet av kollegor i Gaza. Men oron handlar framförallt om hur de ska finansiera kommande verksamhetsår.
– Vi tvingas planera månad för månad. Vi är i ständig kontakt med donationsländerna och hoppas att de kan ge oss långsiktigt stöd. Det här handlar om en hel generations öde. Och osäkerheten påverkar barnens hopp och drömmar. I stället för att oroa sig för vad de vill bli i framtiden, är barnen oroliga över att ens ha en skola att gå till nästa termin. De ska inte behöva oroa sig över att behöva arbeta på gatan, säger Widian Othman.
Nidal Ahmad på balkongen utanför fältkontoret i Amman. Foto: Julia Lindblom
Nidal Ahmad, menar att Unrwa är en pelare för stabilitet i regionen. En pelare som inte kan ersättas lättvindigt.
– Vi är också en viktig symbol för palestinierna som ger hopp. Unrwa:s existens är viktig för att de palestinska flyktingarna en dag ska kunna återvända till Palestina. Det betyder mycket för dem att Unrwa finns kvar.
Unrwa bildades för att hjälpa till att genomföra FN:s generalförsamlings resolution 194, som erkänner palestinska flyktingars rätt att återvända till Palestina och kompenseras för förlorad egendom.
– Rätten att återvända är en resolution som FN:s medlemsstater röstat igenom. Men den här resolutionen kommer alltid att finnas kvar oavsett om Unrwa bedriver sin verksamhet eller inte, inflikar Widian Othman.
Widian Othman hoppas på långsiktig finansiering från donationsländerna. Foto: Julia Lindblom
Stora grupper i klassrummen
I den här byggnaden har också Nour Abu-Kheiran sitt kontor. Hon är en utbildningsspecialist och ansvarar sedan flera år för över fyrtio skolor i södra Amman-området, som även inkluderar städer som Aqaba.
Hon berättar att Unrwa nyligen haft ett projekt med fokus på att motverka att barn utnyttjas i barnarbete, och att ge barn som måste arbeta efter skolan extra stöd. I skolorna bedrivs även konst- och sportundervisning, men det är ibland svårt att hitta specialiserade lärare. Ett stort problem är de stora klasserna.
– Ibland består klasserna av ett femtiotal elever, vilket är en stor påfrestning för läraren. Ett annat problem är att vi ibland använder oss av hyrda lokaler som inte är anpassade för undervisning.
Lektion i arabiska på den största grundskolan för flickor i New Amman Camp. Läraren Eman Adarbeh säger att hon älskar att undervisa, men att schemat är pressat och klasserna alldeles för stora. Foto: Julia Lindblom
Nour Abu-Kheiran säger också att många lärare arbetar för daglig ersättning.
– Det här är också ett stort problem, eftersom det inte är bra för eleverna att byta lärare för ofta.
Nour Abu-Kheiran ansvarar för över 40 skolor i Amman-området. Foto: Julia Lindblom
Mänskliga rättigheter i läroplanen
I Jordanien följer Unrwa det jordanska utbildningsministeriets läroplan, men främjar även mänskliga rättigheter.
– Det innebär att lärare i olika ämnen måste koppla undervisningen till mänskliga rättigheter. Det kan till exempel vara genom lekar eller diskussioner.
Hon berättar att många elever frågar varför mänskliga rättigheter inte efterföljs i Gaza och Palestina.
– Vi pratar med våra elever om mänskliga rättigheter inom ramen för läroplanen, och de är förtvivlade över situationen i Gaza.
Nour Abu-Kheiran menar att barnen i flyktinglägret samtidigt blivit ännu mer medvetna om mänskliga rättigheter.
– De vet att alla barn har rätt att leva i säkerhet. Att barn i Gaza har rätt att gå i skolan. De här barnen pratar bara ännu mer om mänskliga rättigheter.
Hundratusentals människor befinner sig nu på flykt från den svårt krigsdrabbade staden Rafah i södra Gaza. Många av dem har ingenstans att ta vägen samtidigt som de israeliska bomberna fortsätter att falla. En del har lyckats ta sig till staden Deir al-Balah men även där är läget kaotiskt. Arbetaren har varit i kontakt med Lama Majdi som med sin familj nu kämpar för att överleva i det helvete som kriget skapat.
Varning för starka bilder i reportaget.
– Det är outhärdligt, säger hon på en svajig telefonlinje.
Bilderna från Rafah är fruktansvärda och många av dem går inte att publicera. Än mindre att beskriva för de som inte besökt de internationella bildbyråernas betalsidor. Barn dränkta i pölar av blod och döda kroppar under rasmassor som en gång var bostäder. Massgravar. Skrik av smärta i provisoriska operationssalar där i stort sett all fungerande sjukvårdsutrustning saknas.
Sörjande till en dödad släkting vid sjukhuset i staden Deir al-Balah. Foto: Abdel Kareem Hana/TT
Samtidigt fortsätter striderna och de israeliska bombningarna av staden, trots omvärldens strida ström av protester och fördömanden. Och många fruktar att det här bara är början. Ett större anfall, en markinvasion som enligt militära experter skulle få ännu mer förödande konsekvenser, tycks komma allt närmare.
Allt saknas
I staden Deir al-Balah, knappt två mil norr om Rafah har många desperata människor samlats för att ännu en gång söka skydd. Där bor den 25-åriga arkitektstudenten Lama Majdi med sin man och sin åtta månader gamla dotter sedan de i början av kriget tvingats fly Gaza City.
När Arbetaren når henne på en sprakande och svajig telefonlinje är det mitt på dagen och i bakgrunden hörs hela tiden ambulanssirener. Då och då bryts samtalet helt.
I krigets Gaza, ett av världens mest tätbefolkade områden med över två miljoner invånare på en yta mindre än Öland, fungerar just nu ingenting och det är brist på allt. El, mediciner, bränsle, mat och dricksvatten. Rapporter om svält och hur barn tvingas äta gräs plockat från vägkanterna strömmar in i takt med att internationella hjälpsändningar stoppas av israeliska myndigheter.
En av förra veckans många matköer inne i den överfyllda staden där Lama Majdi bor med sin familj. Foto: Abdel Kareem Hana/TT
– Situationen är dålig. Väldigt, väldigt dålig, säger Lama Madji där hon står på gatan utanför huset där hon bor och som nyligen träffades av israeliska bomber.
Både hon och den lilla dottern träffades av splitter men klarade sig. Den här gången.
— Just nu är vårt enda fokus att hålla oss vid liv. Men vi saknar i stort sett allt. Vi har inget vatten, det finns ingen kyckling eller annan mat att äta. Det är bara kaos.
Lama Majdi, hennes man och åtta månader gamla dotter hoppas kunna lämna Gaza. Foto: Privat
Samtalet bryts igen men hon ringer tillbaka någon minut senare.
– Det är svårt med internet, man vet aldrig när det fungerar att ringa, säger Lama Majdi.
På flykt – igen
Rasmassorna vid det hus där Lama Majdi bodde med familjen. Foto: Lama Majdi
Innan kriget bröt ut studerade hon till arkitekt och hennes man arbetade i familjens klädbutik. De hade precis köpt en lägenhet. Lama har skickat bilder som hon sparat på sin telefon. Av det som för bara sju månader sedan var den nybildade familjens hem återstår nu ingenting annat än minnen. När den israeliska armén beordrade befolkningen i området där de bodde att lämna flydde de de knappa två milen söderut till Deir al-Balah.
– Det går inte att beskriva hur mycket folk det är på gatorna just nu. Ingen verkar ha någonstans att ta vägen. Det finns helt enkelt ingen säker plats i Gaza. Jag vill bara lämna, men det går inte. Vi är två miljoner människor som sitter fast här, säger Lama Majdi.
Hon beskriver hur folk sover utomhus under tak gjorda av filtar och i provisoriska tält. Rädslan för att vara inomhus är stor. När som helst kan bomberna slå ner. Hon skickar en bild till. Familjen står i lägenheten där taket rasat in efter att huset träffats i en israelisk attack.
Ser hur omvärlden protesterar
Så hörs ambulanssirenerna på andra sidan luren igen. Lama Majdi pratar lugnt. Hon förklarar att hon läst om protesterna mot kriget som sprider sig över världen. Om de miljontals människor som demonstrerar.
– Jag känner till det. Och jag hoppas och tror att världens ledare har möjlighet att stoppa den här situationen. Allt jag vill är att de gör det och räddar våra liv.
Men samtidigt som tonläget mot den israeliska ledningen höjs finns ännu inga tecken på vapenvila. Så väl FN som andra människorättsorganisationer beskriver hur läget förvärras för varje dag. Hårdast drabbade är civilbefolkningen.
– Vi vill bara lämna Gaza och starta ett nytt liv men det kostar mer än vad vi har råd med, säger Lama Majdi som startat en egen insamling på nätet i förhoppning att hon och familjen ska lyckas ta sig över gränsen till Egypten.
Flera attentat som nazister tros ligga bakom har under våren skakat Stockholm. En växande trend bland de högerextrema är de våldsfrämjande så kallade aktivklubbarna. Foto: Mikael Fritzon/TT, Skärmdump, Expo
Efter vårens våg av misstänkta högerextrema attentat i Stockholm sprids både oro och ilska. Samtidigt växer frågetecknen kring de unga, militanta nazister som formas i spåren av den allt mer splittrade och försvagade Nordiska Motståndsrörelsen. Så fungerar den nya generationens vit makt-rörelse.
– De så kallade aktivklubbarna är en växande trend och en högerextrem organisationsform bland unga män födda runt millennieskiftet som har viss koppling till fotbollshuliganismen. De är inte längre sugna att ta order från någon medelålders gubbe i NMR om att ställa sig på stan och dela flygblad.
Det förklarar Erik Glaad som är reporter på tidningen Expo och som i många år arbetat med att kartlägga den högerextrema rörelsen i Sverige.
Han har följt vårens händelser i Stockholm och ser med oro på utvecklingen.
– Det finns ju en intern konkurrens inom den högerextrema rörelsen där alla just nu slåss om uppmärksamhet, vilket inte sällan mynnar ut i våld. Men det finns också en känsla av att man har vind i seglen och vädrar morgonluft vilket ofta ingjuter mod.
Attacken i Gubbängen
Några exempel.
Gubbängen strax söder om centrala Stockholm onsdagkväll den 24 april. Vänster- och Miljöpartiets lokalavdelningar i stadsdelen har dukat upp fika i foajén till teater Moment vid det sömniga lilla förortstorget. Föreläsningen om antifascism med bland annat den profilerade skribenten och frilansjournalisten Mathias Wåg ska strax börja och medelåldern bland besökarna är hög när en grupp maskerade unga män plötsligt stormar lokalen.
Händelsen, som samtidigt filmas av de maskerade männen, är över på bara några få minuter och alla deltagare klarar sig lyckligtvis utan allvarliga skador men två äldre personer får föras till sjukhus för att ses över.
Foto: Wikimedia commons
Attacken får stor uppmärksamhet och skapar både ilska och oro. Av personer på plats, bland annat från Expo, pekas nazister ut som gärningsmän och på högerextrema konton sprids också händelsen fort.
Några dagar senare, på lördagen, samlas drygt tusen personer på torget i en protest mot det fascistiska våldet.
NMR rev migrantläger
Bara knappt två veckor tidigare har en annan grupp nazister attackerat och slagit sönder ett migrantläger i norra Stockholm efter att den högerextrema mediaprofilen Christian ”Förtalsombudsmannen” Peterson varit där med sin kamera och lagt ut filmer på sina sociala medier.
Ett mönster som känns igen från tidigare, då han bland annat hängt ut klimataktivister som sedan attackerats av fascistiska grupper.
Natten till den 1 maj, ett tiotal minuter bort från Gubbängen, ligger kaféägaren, författaren och antirasisten Victoria Rixer och sover i en stuga nära Torpet, ett anrikt kulturkafé som hon drivit i två decennier, vackert beläget intill koloniområdet Orhem och Flatens naturreservat. Hon har vid två tillfällen hängts ut av Christian Peterson för sitt vänsterpolitiska engagemang. Nu har hon jobbat i veckor med att få allt i ordning inför kaféets traditionsenliga säsongspremiär, som ska infalla denna soliga onsdag. Ett par hundra veteranmopedister har bokat in sig på räkmackor och kaffe, bulldegen ska sättas om bara några timmar. Förväntningarna inför den hektiska sommarsäsongen är höga. Då vaknar hon av en plötslig smäll och ljudet av en moped som försvinner i natten.
Branden i Orhem utreds som mordbrand
Delar av den nästan hundra år gamla kafébyggnaden förstörs i det som polisen nu utreder som mordbrand, enligt uppgifter till Aftonbladet med högerextremt hatbrottsmotiv.
– Vi misstänker fortfarande att branden är anlagd, säger Stockholmspolisens presstalesperson Robert Sennerdal till Arbetaren knappt två veckor senare.
Delar av det populära sommarkafét totalförstördes av branden. Foto: Johan Apel Röstlund
Victoria Rixer går runt mellan borden på den lummiga uteserveringen där fåglarna kvittrar som om ingenting har hänt. Bakom henne syns de omfattande brandskadorna på fasaden och hålen i taket som brandkåren sågade upp under släckningsarbetet. Det misstänkta brandattentatet sände, precis som attacken i Gubbängen två veckor tidigare, chockvågor över stora delar av söderort. Kafét var en omtyckt och välbesökt oas för många i området och hålls nu, trots skadorna, öppet med hjälp av ideella krafter.
Victoria Rixer. Foto: Anna Ledin Wirén
– De här attackerna är en upptrappning av det våld som drabbat migranter och antifascister under lång tid. Känslan attentatsmännen tycks vilja sprida är att ingen går säker. Nu ger de sig på det fria kulturlivet, folkbildningen, föreningsfriheten. Torpet är ett ställe där den lokala folkhögskolan, Arbetarnas bildningsförbund och Män för jämställdhet har personaldagar, dit barnfamiljer och pensionärer från koloniföreningen kommer för att fika. Det handlar om en ekonomisk, politisk och social attack på hela det fält som bär den svenska demokratin, på folkbildningen och folkrörelserna, säger Victoria Rixer och kisar mot solen.
Runt henne sitter Torpets stammisar, många av dem barnfamiljer, och fikar.
– Att de börjat attackera sådana här ställen kräver en genomgripande analys. Hur ska civilsamhället hantera och stå upp mot det här hotet, i en tid då analysen som ligger till grund för attackerna – utpekandet av syndabockar, att människor som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, att de som drabbas har sig själva att skylla – har stöd hela vägen upp till högsta politiska nivå? Det kräver någonting extraordinärt av gräsrotsrörelserna, av alla goda krafter som mobiliserar nu, mot alla odds.
Foto: Johan Apel Röstlund
Ingen person har ännu gripits för attackerna mot vare sig migrantlägret, föreläsningen i Gubbängen eller sommarkafét i Orhem, men på högerextrema konton hyllas dåden i oräkneliga texter och kommentarsfält.
Bara timmar efter att brandröken lagt sig i Orhem dök Christian Peterson upp med sin kamera och började filma folk på plats som försökte hjälpa till att servera veteranmopedisterna kaffe i en provisoriskt uppbyggd servering utanför polisens blå avspärrningsband. Enligt det mönster han regelmässigt följer lades ett “reportage” sedan upp på hans hemsida, med namn och personuppgifter på Victoria Rixer, personer som varit på plats vid hennes kafé under dagen, och till journalistkollegor hon delar frilanskontor med under vinterhalvåret.
”Hoppas det brinner igen” kommenterar anonyma konton på Facebook när ett av det högerextrema partiet Alternativ för Sveriges toppnamn delar Petersons “reportage” om Torpet.
“Bränn det till grunden, rök ut dem bara” fortsatte andra att fylla på.
Uthängningar av antirasister
Erik Glaad på Expo förklarar att uthängningar av antirasistiska aktivister är en nygammal metod inom den högerextrema rörelsen och ett ”förtäckt sätt att uppmana till våld och skapa rädsla”.
Något som kan få katastrofala följder.
– All form av demonisering av andra människor skapar grogrund för våldsaktioner. Och efter attacken i Gubbängen finns det risk att någon vill ta det ännu längre, för den här typen av aktioner uppstår aldrig i ett politiskt vakuum.
Nu har det hänt en hel del bara under den senaste tiden här i Stockholm. Finns det risk för ännu mer upptrappning?
– Så är det absolut och det har vi på Expo varnat för i flera år. Våldet som kampmetod har alltid spelat en central roll för extremhögern så därför måste alla rättsvårdande myndigheter och regeringen ta de här hoten på största allvar. För det är en våldsam politisk miljö som skördat flera människoliv i den svenska nutidshistorien.
White Boys: nazism och våldsträning
Tidningen Dagens ETC kunde bara dagar efter attacken i Gubbängen avslöja att en av de nya och mest aktiva nazistgrupperna inom den så kallade aktiv-scenen, där unga män tränar kampsport och skolas i fascistisk ideologi, hyrt in sig i en kommunal gymnastiksal för sina övningar.
Nazistgruppen kallar sig själva White Boys och har av flera personer med god insyn i den högerextrema miljön pekats ut som gärningsmännen bakom attentatet i Gubbängen.
White Boys kombinerar kampsport och nazistisk ideologi. Foto: Skärmdump Telegram
– White Boys är en av de bärande så kallade aktivklubbarna som vuxit fram i Sverige de senaste åren med inspiration från liknande rörelser i USA. De ägnar sig åt våldsträning och kampförberedande aktiviteter. De här killarna är inte så intresserade av att dela ut flygblad utan de vill hellre ut och slåss, säger Erik Glaad.
Polis och åklagare utreder nu den senaste tidens händelser men än så länge har ingen misstänkt person frihetsberövas. Samtidigt fortsätter hetsen på sociala medier och många ur den antirasistiska miljön oroas för att attackerna är startskottet för en ny och våldsam högerextrem våg likt den som skakade Sverige på 1990-talet med morden på bland annat fackföreningsmannen Björn Söderberg och den asylsökande 18-årige Gerard Gbeyo i skånska Klippan.
I dag är det Nakbadagen, en minnesdag för fördrivningen av över 700 000 palestinier när staten Israel grundandes. Frida Sandström skriver om den palestinska minneskulturen och dess motståndskraft.
I dag är det 74 år sedan den israeliska staten bildades på palestinsk mark, den 15 maj 1948. Det arabiska begreppet Nakba betyder katastrof och syftar till den etniska rensning som inleddes då brittiska bosättare överlät delar av sin koloni till vad som kom att bli staten Israel. Sedan dess har katastrofen fortsatt och vi bevittnar nu ett pågående folkmord. I skrivande stund invaderas Rafah medan västerländska förhandlingsprocesser tycks utgöra en ridå mellan liv och död.
Minnet av den 15 april 1948 har genom åren fått två betydelser. Å ena sidan är det Israels självständighetsdag och å andra sidan är det minnesdagen för katastrofen. Minneskultur är aldrig något ensidigt, och frågan om hur minnen delas och sprids är politisk.
I ljuset av detta visar den palestinska minneskulturen på en enorm motståndskraft som resonerar starkare för varje år. Till minne av Nakba 1948 och i solidaritet med den katastrof som fortgår i dag, vill jag vända mig till de konstnärer, poeter och tänkare som arbetar för att minnen ska förbli gemensamma. Hur minns floderna och haven, djur och människor bortom katastrofens öga? I de exempel som jag vill ta upp här har barnet en central kapacitet för att transformera ett minne till en annan nutid. De barn som inte längre är med oss och de barn som blir kvar efter oss.
En konstnär för vilken barndom och minneskultur är centrala är den palestinska konstnären Jumana Emil Abboud, som lever och är verksam i den palestinska delen av Jerusalem. Efter år i exil med sin familj i Canada, återvände hon till Palestina, där hon konfronterades med avsaknaden av minnen. Inte bara det faktum att platser är försvunna som konsekvens av att israeliskt territorium växer, utan även på grund av att källor utraderas av bosättare. Stigar glöms bort då kartor suddas ut. Som konstnären själv beskriver har hon därför sökt sig till den muntliga berättelsen, folksagan och sången, för att återvända till förlorade historier, erfarenheter och platser. Det var tjugo år sedan. Sedan dess har Emil Abboud tecknat och skrivit, gjort essäfilmer och konstperformance. Och inte minst, workshops med barn som tecknar, skriver och talar om minnen genom bilder av fantasiväsen.
Kulturarv eller folkminne?
Emil Abboud experimentella text Where did the mountains go från 2020 är en sci-fi-saga som utspelar sig i den palestinska byn Ein Qiniya som ligger nära Ramallah på Västbanken. Berättelsen befolkas av barn och övermänskliga eller magiska karaktärer. De talar om det ökända Osloavtalet från 1993, då en stor del av palestinskt land gick förlorat. Berättarrösten frågar varför inte djuren och naturen, vattnet i källorna, fick vara med på mötena i Oslo. Med andra ord är det genom det övermänskliga som Emil Abboud talar om det mänskliga. De som har närmast relation till detta är barnen, vars fantasi alltid inkluderar det övermänskliga.
Barnets fantasi kan vända på perspektivet av det våldsamma omänskliggörande som vi ser i dag, och peka på fantasiväsendet som en frigörelse från detta förtryck. Med barnets fantasi kan andra världar uppstå. Minnen skriver om nutiden då de artikuleras i en surrealistisk bild av samtiden. Konstens historia är full av exempel om vi lyfter blicken bort från en västerländsk kanon.
Demonstranter I Ramallah, Västbanken, bär namnen på de palestinier som dödats efter den 7 oktober 2023. Foto: Nasser Nasser/TT
Frågan om minne i relation till det palestinska landskapet står även i fokus för flera samtida konstprojekt. Ett sådant är den palestinska konstnären Sandi Hilals och den italienske arkitekten Allesandro Pettis samarbete DAAR och konstprojektet Stateless Heritage från 2021. Det visades mångfaldigt på konstgallerier innan det pågående folkmordet och belönades rikligt vid arkitekturbiennalen i Venedig 2023.
I Stateless Heritage har Hilal och Petti dokumenterat förlorade, halvt utraderade historiska palestinska byar och de flyktingläger som fram till den 7 oktober växte som städer i det ockuperade Palestina. Syftet med projektet är att lyfta kulturarvsbegreppet bortom nationalstatens gränser och intressen.
Relevansen i den historia som projektet skriver med att dokumentera är given, inte minst i dag – då fotografierna är bokstavliga arv sedan byggnaderna nu har utraderats. Samtidigt framstår tilltron till FN och världsarvsfonden i dag som något mer komplicerat. Om människor och hela kulturer inte betraktas som värda att rädda, hur skulle då byggnaderna som de bebor kunna beskyddas. Möjligtvis vill Hilal och Petti peka på just denna paradox: en skyddad byggnad kan inte bombas. Huruvida Israel och resten av västvärlden skulle bry sig är mindre troligt.
Palestinska drömmar och spöken
Ett konstnärligt projekt som vänder sig till fantasi och magi, liksom Jumana Emil Abbouds, framstår däremot som fritt från lagen, ja rentav från den död som nu räknas i alltför många siffror. I dagsläget närmar vi oss 40 000 dokumenterat mördade palestinier och sannolikt många fler i ruinerna. De utraderade minnen, platser och personer som bosättarstatens våld utgör ackumuleras i sånger muntliga berättelser, som liksom den interna och globala migrationen inom och utanför Palestina vandrar mellan generationer. I exil såväl som på plats, i det folkmordshärjade Gaza och i det av IDF hårt utsatta Västbanken.
Trots detta tryck på att jämna palestinsk erfarenhet med marken tillsammans med byggnader och kroppar, framstår Palestina alltmer som ett drömmarnas land. Det är genom dessa drömmar som den palestinske kulturteoretikern Sanabel Rahman menar att vi kan nå en annan framtid. I texten “Approaches to Palestinian Liberation: Magical Realism as Resistance Literature” från maj förra året, skriver Rahman hur de flesta protagonisterna i Palestinsk magisk realism är spöken. Exempel på detta är gestalterna i Emil Abbouds berättelse. Rahman skriver:
“Liksom magiska träd är några av de främsta befriande huvudpersonerna inom den palestinska magiska realismen spöken. Spöken förekommer upprepade gånger i palestinsk samtida litteratur, inte som passiva biprodukter av Israels bosättarkolonialism utan som aktiva agenter för sin egen och sitt folks befrielse. Ofta dyker dessa spöken upp från de palestinska martyrernas kroppar och fyller rollen att ständigt påminna palestinierna om vad som hände i händerna på den israeliska staten. Genom att påminna palestinierna om det pågående tillämpandet av Nakba, håller dessa spöken revolutionen och den brådskande strävan efter befrielse vid liv i levande palestiniers sinnen och själar.”
Då hon beskriver spökets roll som protagonist i den palestinska folktron visar Rahman hur bosättarkolonialismens kärna är den död som i palestinsk kultur vänds till ett motstånd. Och ur motståndet föds internationell solidaritet. Rahman pekar på likheten mellan palestinsk och latinamerikansk litteratur, där litteraturens spöken också bär det gemensamma minnet och förenar splittrade grupper och erfarenheter. Med andra ord är det spökena som för berättelserna vidare, vilket i Rahmans ord gestaltas med förståelsen av martyren som en kamrat i kampen om minnet – och för frigörelse.
Draken är berättelsen som måste leva vidare
Claude McKay, 1920. Foto: Wikimedia Commons
De senaste månaderna har den palestinske poeten Refaat Alareers dikt ”If I must die” cirkulerat världen över. Det är en parafras av en 100 år tidigare dikt av den Jamaikanske poeten Claude McKay från 1919 med titeln ”If We must die”. Medan McKay talar om kamp som fortsätter till graven, talar Alareer om den kamp för frigörelse som fortsätter efter döden.
Alareer dödades av den israeliska styrkan den 6 december och i hans ord är kampen en fråga om att minnas och att sprida hopp. I få rader uppmanar han sin dotter att göra en drake och flyga den så att andra barn ser hans egen ängel i formen av denna drake. Att det är barnet som flyger draken är viktigt. Med andra ord är det hon som berättar berättelsen vidare. Det är denna kraft hos barnet som förmedlare, som även Jumana Emil Abboud synliggör, då hon själv återvänder till sig själv som barn. Bland de många publikationsprojekt som uppkommer i ljuset av det pågående folkmordet utkommer snart boken ”A Million Kites” – testimonies from the children of Gaza” I denna boks titel är draken och berättelsen synonym. Barnens lek och minnet, hoppet, är detsamma.
“Barnens lek och minnet, hoppet, är detsamma.” Foto: Matias Delacroix/TT
Liksom Rahman skriver är relationen mellan palestinska och sydamerikanska urfolksberättelser påtaglig, vilket även kan ses i det stora andel exilpalestinenser i Chile. Därför vill jag dra en parallell till ett äldre exempel. 1971 tecknade och skrev den urugayanske politiske fången Mauricio Gatti serieboken I Djungeln är det mycket att göra (En la selva hay mucho por hacer) då han satt fängslad i Montevidio. I brev som smugglades ut till hans dotter gestaltade Gatti en följetong av bildrutor där en möjlig flykt från fångenskapen tog form genom sagans värld. Berättelsen gestaltar hur en skogsfågel upptäcker en grupp djur i fångenskap och gör allt för att befria dem. Fågel gestaltar Gattis dotter och påminner om den roll som Alareer ger sin dotter i ”If I must die”.
Båda exemplen är skivan under fångenskap och till det barn vars fantasi ännu inte har spärrats in. Drömmar som blir sanna genom barnets läsning. I leken är minnet och nuet tätt sammanflätade, för att inte säga oskiljaktiga.
Mer än en allegori
Liknelsen mellan människa och djur i Gattis berättelse är här liksom i Jumana Emil Abbouds text en frigörande metafor, snarare än det omvända. Det vill säga, motsatt det våld som det innebär att kalla människor för djur, som i fallet med bosättarkolonin Israels anspråk på Palestina som ett land utan människor.
Liksom Rahman skriver om spöken är det övermänskliga hos djur och natur en befriande motbild under den pågående katastrofen som palestinier i dag genomgår. Genom att peka på hur flockar och vattendrag kan vika undan och leda andra vägar påminner Emil Abboud om att människor kan göra detsamma. Således möts chilenska och palestinska erfarenheter i minneskulturens i grunden internationalistiska liv.
De bilder som Emil Abboud har gestaltat med utgångspunkt i de folksagor och sånger som hon arbetar med som konstnär, är faktiskt inte helt olika Gattis illustrationer. Inte minst i den filmatisering som gjordes av kamrater till Gatti, ett animationskollektiv i Motevidio. Liksom den chilenske skribenten och konstcuratorn Maria Berrios skriver i en essä om filmen producerades den i hemlighet. Kollektivet lyckades visa den innan de själva arresterades under diktaturen som inleddes 1973, varefter kopior av filmen smugglades ut ur landet.
I Djungeln är det mycket att göra har sedan dess cirkulerat i Latinamerika i syfte att sprida solidaritet och kamp. Den visades vid Berlinbiennalen 2020, för första gången på engelska. Gattis teckningar trycktes på nytt i svartvitt, så att nya unga läsare kan färglägga dem i 2000-talets mörka dagsljus. Berrios kallar Gattis berättelse för en anarkistisk saga genom vilka barn kan förstå politisk fångenskap på sina egna premisser:
“Den underminerade inte små barns skarpsinne när det kommer till att hantera komplexiteten i politiskt våld. Genom att sammanväva teckning och rim talar den till ett barns värld genom att tillämpa de anarkistiska pedagogiska principerna att lära av sin omgivning, från varandra och särskilt genom handling.”
Liksom Berrios skriver är relationen mellan erfarenhet och handling oskiljaktig. Med drömmen som gemensam nämnare begränsas den inte av landsgränser. Låt oss minnas Nakba i samma anda. Vi ses på gatan.
Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft, efter Kalla Faktas avslöjande om SD:s trollfabrik, skriver Johan Apel Röstlund och menar att det snarare är Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan.
Det blir nästan skrattretande pinsamt med den spelade förvåningen och påhittade upprördheten från de tre regeringspartiernas nickedockor när han som håller i deras trådar än en gång blir påkommen med fingrarna i syltburken.
Eller påkommen och påkommen. Att SD och Jimmie Åkesson driver en trollfabrik med anställda som sprider desinformation har ju för de flesta varit en vedertagen sanning sedan tidningen ETC:s föredömliga avslöjande sensommaren 2022. Att partiet gång på gång haft företrädare som flirtat med så väl Hitlertyskland, Kreml som Ungerns allt mer auktoritära despot Viktor Orbán har heller knappast varit någon hemlighet och lär heller inte ha undgått någon ens utanför den yttre rymden.
Men tro inte att trollen spricker bara för att vårsolen nu plötsligt skiner upp dem. För den här armén av fanatiskt verklighetsfrånvända foliehattar lär ett avslöjande i ”mainstreammedia” varken göra från eller till. Möjligtvis stärks de av de egna redan frälsta, men förmodligen händer just ingenting.
Status quo i trollskogen och så in i fabriken igen. Hårdare jobb, fler konton och svansar och fejkade videos och drev och ett ursinnigt ärligt utspel från Åkesson på partiets egna YouTube-kanal.
För de andra tre i det allt mindre glada Tidögänget kan Kalla Faktas avslöjande däremot bli en vändpunkt. Nu kommer de pressas att ta ställning och vågar de stå pall? Tveksamt va?
Blir utfallen mot Åkesson för hårda är regeringen körd snabbare än den moderata riksdagsledamoten Lars Beckan hinner retweeta en klimatförnekande rasist. Håller de inne med kritiken kan framförallt Liberalerna hälsa hem och då är både det stundande EU-valet och riksdagsplatserna 2026 borta med vinden.
För en gångs skull har skiten träffat fläkten. Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft. Det är snarare Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan. Det är han som tagit Sverigedemokraterna i båten och gjort dem till en av de viktigaste pusselbitarna i det svenska politiska etablissemanget. Så lycka till med krishanteringen Ulf, det är ingen avundsvärd uppgift men du har dig själv och ditt allt mer högerradikaliserade parti att skylla.
