När rättssäkerheten förstås genom ett raster av manlig norm finns en risk för att mammor som skyddar sina barn görs till brottslingar och kvinnojourerna till medbrottslingar. Rättssäkerheten är ovärderlig men får inte ersätta riskbedömningar, menar fem feminister.
I Sverige har vi en rättsordning som kalkylerar med felmarginaler. Det innebär att vårt rättsystem räknar med att fälla några som är oskyldiga men också fria en del som är skyldiga. Felmarginalen är en del i det som vi definierar som rättssäkerhet. I rätten bedöms inte heller ”sanningshalten” vare sig i den åtalades eller den kärandes berättelser utan den berättelse som kan ledas i bevis enligt de högt ställda beviskraven är den som ges företräde och som sedan ligger till grund för domskälen.
Frågan vi ställer oss är: hur ska vi hantera denna felmarginal? Otvetydigt bör denna osäkerhet finnas i systemet och accepteras av oss medborgare. Problemet är att själva rättsordningen växt fram och utvecklats i ett samhälle som styrts av en manlig norm. En manlig norm som enklast kan ses i Brå:s statistik kring sexualbrott och andra brott där (företrädesvis) kvinnliga brottsoffer ställs mot (företrädesvis) manliga förövare. Som Christian Diesen visat i sin forskning (2005) ligger Sverige i botten av Europas rättstater när det gäller att fälla våldtäktsmän. Man kan säga att när det gäller felmarginalen i brott där könsordningen görs tydlig är det kvinnor – men också barn – som med sin egen rättsosäkerhet får eller tvingas garantera manliga förövare en hög grad av rättssäkerhet.
Vi vill diskutera vilka konsekvenser en fullt acceptabel rättsordning som den svenska kan få när den tolkas och förstås genom ett raster av en manlig norm. Som exempel tar vi ”Tranåsfallet” där en mamma tvingades på flykt i sex år. Från början hade mamman vårdnaden men barnen träffade fadern. Barnen uppvisade skador vilka dokumenterades, precis som deras rädsla för fadern. I utredningen lades dock fokus på pappans behov av att träffa barnen. Efter två utredningar fick pappan först oskyddat umgänge, sedan interimistisk vårdnad trots ovanstående dokumentation. Mamman flydde då med barnen.
I Tranås, dit mamman tog sin tillflykt, gick barnen i skolan, hade vänner och fritidsaktiviteter. I den rättssak som följde när mamman avslöjats vittnar en skolpsykolog om att barnen bar med sig en stark ångest från tiden innan Tranås. En läkare bekräftar ett rättsintyg av en barnläkare som pekade på skador i ändtarmen. Dagmamman vittnade om att barnen lekt avancerade sexlekar bortom deras låga ålder.
Trots detta dömdes mamman till tio månaders fängelse för att hon skyddat sina barn. Nu har även tre jourkvinnor som hjälpt mamman under flykten dömts av Göta hovrätt. De ska betala sammanlagt 70000 kr och två av jourkvinnorna fick sex månaders fängelse.
Nyligen har lagändringar gjorts i positiv riktning. I Föräldrabalken 6 kap 2§ finns ett tillägg som säger att det måste göras en riskbedömning av barnets säkerhet och att den har företräde framför föräldrarnas rättigheter. Men socialtjänstlagen präglas av ett familjeperspektiv och de sociala myndigheterna tolkar vanligtvis ”barnens bästa” som att de har behov av båda sina föräldrar. Socialnämndens yttrande väger oftast tyngre än medicinska och psykiatriska rättsintyg. Man kan säga att den sociala och juridiska tolkningen i kombination med varandra gör barn rättslösa och mödrar maktlösa.
När socialtjänsten använder rättssystemets säkerhetsmarginaler i stället för sina egna riskinstrument och därmed bortser från barns säkerhet blir det mamman (i det här fallet) som görs till en brottsling när hon försöker skydda sina barn. Kvinnojourerna vars uppgift är att skydda kvinnor och barn görs till medbrottslingar.
Utifrån detta ifrågasätter vi Tranåsdomen. Bör inte barnens och mammans behov av skydd hanteras mycket mer varsamt med hänsyn till dessa välkända felmarginaler i rättsordningen och med tanke på de höga beviskraven? Om inte kan man ställa sig frågan om hela det rättsliga systemet bör ses över.