Klimatångest blev ett ledord för år 2007. Klimatpanik borde bli dito för 2008. USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration har just tillkännagett att jordens landyta upplevt den varmaste mars månad som någonsin registrerats, med det minsta snötäcke över den eurasiska landmassan som någonsin uppmätts. 2008 förutspåddes bli en andhämtningspaus i den globala uppvärmningen, eftersom vi […]
Klimatångest blev ett ledord för år 2007. Klimatpanik borde bli dito för 2008. USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration har just tillkännagett att jordens landyta upplevt den varmaste mars månad som någonsin registrerats, med det minsta snötäcke över den eurasiska landmassan som någonsin uppmätts. 2008 förutspåddes bli en andhämtningspaus i den globala uppvärmningen, eftersom vi just nu befinner oss i den normala klimatcykelns kyliga fas: i stället krossas de gamla värmerekorden.
Sensationerna slår ner som slagen i ett gatlopp. Känn paniken bulta när New Scientist meddelar att de främsta experterna på Arktis bävar för en sommar då Nordpolen för första gången blir isfri. I söndagens Dagens Nyhter rapporterades att den mest skräckinjagande återkopplingsmekanismen är på väg att utlösas: lagren av metanhydrater längs Sibiriens kust är nära smältpunkten. När metanet ångar ut i atmosfären kan det ske med en kraft som överstiger samtliga fossila bränslen som människan förbränner.
Klicka så in på New York Times och läs hur närmare 50 nya kolkraftverk planeras inom EU de närmaste fem åren. Vad gör våra regeringar? Ägda av det fossila kapitalet gräver de fast oss ännu djupare i en infrastruktur som kräver ännu större uttag av fossila bränslen som kastas rakt ut i den globala branden, i det här fallet i form av det mest förödande av alla bränsleslag: kol. Sverige har som bekant sin beskärda skuld, via Vattenfall.
Av detta kan man bli galen. Man kan drabbas av svårkontrollerad panik inför den totala diskrepansen mellan vad vi får veta om naturen och vad våra härskande klasser tar sig för, men framför allt inför upplevelsen av att livet fortsätter som vanligt. Det tycks helt enkelt inte finnas någon direktkoppling mellan skreden i naturen och vardagslivet för arbetande människor – den enda kraft som kan ställa ekonomin under samhällets kontroll.
Men det är en chimär. De senaste månaderna har stora delar av det urbana världsproletariatet rasat ut i skred av hungervrede: från Afghanistan, där folkmassor blockerar vägar och plundrar affärer, till Egypten, där polis dödar textilarbetare och strejkerna eskalerar, till Haiti, där gatuslangen uppfunnit ”batterisyra” som metafor för känslan av hunger och röken från de brinnande däcken.
En ingrediens i den globala matkrisens mix är klimatets sönderslagning av skördar. Den kommer att växa efterhand, men redan nu har panikslagna bedömare konstaterat att uppvärmningen nått ner i klasskampens djupaste magar långt fortare än vad någon trott. När klimatskreden slår ut skördar, höjer havsnivåer, torkar ut vattenkällor kommer gasen i klassmotsättningarna att tryckas i botten.
Det betyder att det måste gå fort nu. Ett klassmedvetande direktkopplat till vetenskapen om vad det fossila kapitalet gör med biosfären är en akut nödvändighet, om inte de värsta sociala och ekologiska sammanbrotten ska inträffa. Lyckligtvis finns det tecken på att farten höjs även här. Så sent som i Arbetarens förra första maj-nummer kunde en LO-ombudsman, Sven Nyberg, säga följande om klimatfrågan: ”Det kommer att blåsa över snart tror jag”. Nu läser man i Stockholms LO-distrikts färska Välfärdsplattform att ”facket måste ha en uppfattning om vår tids största fråga – klimatförändringarna. […] Samhället måste styra konsumtionen och produktionen till det ekologiskt hållbara. […] Vårt mål är att facket blir den kraft i samhället som är bäst på att blanda röda och gröna frågor.”
Det måste gå fort nu, och vi måste vara många. Alla krafter som vill klippa utsläppskablarna måste samlas nu. Slut upp du med.