Bör Peking-OS bojkottas? Frågan har, återigen, aktualiserats efter den senaste tidens oroligheter i Tibet. Exakt vad som hände är oklart, men det som började den 10 mars med protester mot fängslandet av munkar tycks ha övergått i våldsamma angrepp mot Han-kineser och Hui-muslimer i de tibetanska områdena. Att statsmakterna ingriper mot upploppen är knappast förvånande, men det finns oroande uppgifter om brutal statlig repression. Den tibetanska exilregeringen säger sig ha bekräftat 80 dödsfall, men det ifrågasätts av bland annat The Economist, som haft en reporter på plats, som även bekräftar dödsfall orsakade av de protesterande. Detta förminskar inte att protesterna bottnar i tibetanernas upplevelse av att vara ockuperade. Dalai Lamas krav på demokratisk autonomi för Tibet är rimligt.
Tibetfrågan är långtifrån det enda skälet att protestera mot diktaturen Kina. Bojkottkampanjer pågår motiverade av Kinas stöd till folkmordet i Darfur och militärregimen i Burma. Reportrar utan gränser förespråkar bojkott till följd av hur pressfrihet och mänskliga rättigheter kränks i Kina.
I januari rapporterade brittiska Sunday Times att tio dödsolyckor har skett under byggnation av Pekings nya OS-stadion, vilket är en droppe i havet av arbetsolyckor i det hyperkapitalistiska Kina: bara i kolgruvorna förolyckas flera tusen arbetare varje år.
När Hongkong-baserade China Labour Bulletins forskningsledare Robin Munro vittnade inför USA:s kongress den 27 februari konstaterade han att OS inte stärker de mänskliga rättigheterna i landet, tvärtom går myndigheterna nu allt hårdare fram mot oppositionella. ”Det officiella budskapet som sänds till Kinas befolkning idag är att varje slags offentlig verksamhet som på något sätt hotar att fläcka myndigheternas anseende eller kan ge negativ publicitet inför de kommande olympiska festligheterna är de facto ett brott”, sade Munro.
Han oroar sig över att denna tuffare linje även efter OS kommer att bli det ”nya normala”. Samtidigt unnar han kineserna sin OS-fest som är en källa till stolthet och en symbol för Kinas nya roll som ekonomisk stormakt. Trots att spelen är viktiga för regimen har de trots allt inte någon verklig betydelse för de sociala och politiska utmaningar som Kina står inför, som att hundratals miljoner fattiga kineser saknar anständiga arbetsvillkor och löner, tillgång till vård och bra utbildning eller den förödande korruptionen i administrationen.
Om västvärlden vill utöva påtryckningar på Kina är knappast OS-bojkott den mest verkningsfulla åtgärden, i stället bör de omfattande ekonomiska förbindelserna mellan Kina och västvärlden användas. Som Munro föreslår borde västvärldens regeringar pressa Kina att ratificera internationella konventioner om yttrandefrihet och organisationsfrihet. Västvärldens civilsamhälle borde ge omfattande stöd ges till de allt fler spontana arbetarprotesterna i Kina. Multinationella företag borde anta starka uppförandekoder och se till att de efterlevs. Handeln, och vi konsumenter, måste inse att billiga kinesiska varor är en följd av övergrepp mot arbetares rättigheter.
Så när Liberala ungdomsförbundets Frida Johansson Metso och andra uppmanar Stefan Holm att bojkotta OS undrar vi om Luf är beredda att ifrågasätta hela det ”kinesiska undret” vars vinnare främst är företag, stater och konsumenter i väst?
