Kritik mot per capita-ransonering av utsläpp borde komma från höger. För individuella utsläppsrätter under ett absolut utsläppstak är ett unikt instrument för solidaritet. Det hävdar Jenny Salmson, aktiv i Klimax.
Utsläppsrätter fördelade under ett avtalat tak är en metod som kan leva upp till kravet på att garantera tillräcklig minskning av växthusgaser på utsatt tid. Fördelas de lika till varje människa på jorden, med rätt att sälja den del man inte använder för det med sig många progressiva följdeffekter ur rättvise- och solidaritetshänseende.
Blanda inte ihop ovanstående princip med andra försök med utsläppsrätter, som det EU initierat, då man gratis delat ut mer utsläppsrätter till företagen än de frågat efter eller ens kan göra av med. De är väsensskilda.
För första gången delas en resurs lika mellan alla människor på planeten. Även om ransonerna fördelas olika i olika länder mellan stat, företag och individer, för det per automatik med sig rättvisekrav som är svåra att tysta just därför att man samtidigt får en resurs vars hantering i olika länder är lätt att jämföra.
Vissa menar att detta vore att exploatera den sista allmänningen. Men tvärtom vore detta att skapa en allmänning av något som länge exploaterats besinningslöst.
Det vedertagna begreppet allmänning innebär att en resurs får nyttjas kollektivt under vissa regelstyrda förutsättningar. Dessa kriterier har inte gällt för atmosfären och det har gjort det möjligt att ostört och ostraffat mätta den med växthusgaser.
Kritiken att man trots allt inför marknadsmekanismer kring den lika rätten till atmosfären är korrekt. Men det är en mycket speciell handel som vi inte sett exempel på förut. Man tidsbestämmer hur länge handeln ska fortgå eftersom målet är att helt frångå energi som avger koldioxid och andra växthusgaser till år 2100 och själva syftet med handeln är omfördelning av resurser.
Det är ett intrikat sätt att beslagta tillgångar. Och man gör det med marknadens egna metoder och vokabulär. Det är elegant.
Utan att vara mot skatter i sig, får man konstatera att skatt tar
något från den som beskattas. Och skattemedel ska fördelas politiskt vilket medför risk för att värderingar, godtycke och korruption påverkar fördelningen. Dessutom befäster utdelning av skattemedel överläget för de rika länder som delar ut och underläget för de fattiga länder som tar emot.
Med rättvist fördelade utsläppsrätter uppnås det omvända. Det är den fattige, som inte förbrukar sin andel, som plötsligt kommer i psykologiskt och faktiskt överläge. Det vore en viktig samhällelig markering. Dessutom stärks solidariteten mellan den fattiga individen i Nord och den fattiga individen i Syd som båda får en ransonering som det går att sälja av, om än i olika grad. Risken med beskattning på individnivå vore att det motsatta uppstår ¬– minskad solidaritet på grund av att den som är fattig i Nord och bland de minst skyldiga till problemet, ska bidra till att bygga utveckling och välfärd för den fattiga i Syd.
En annan ovärderlig effekt av per capita-ransonering när flyktingströmmarna på grund av klimatkatastrofer börjar tillta på allvar, är att varje flykting, hur utblottad hon än må vara har något med sig i bagaget, nämligen sin koldioxidransonering: av värde för henne själv och det land hon söker tillflykt hos.
Motstånd mot den här metoden borde snarare komma från höger och handla om dess progressiva följder än från vänster mot dess marknadsanpassade förpackning.
Klimatfrågan är ett globalt problem med fruktansvärda konsekvenser.
Vi måste därför kräva globala garantier för en utsläppsminskning som står i relation till hotet. Ett globalt och absolut satt tak med tidsbestämda milstolpar för utsläppssänkningarna är den enda garanti som lever upp till det kravet.
Vi har en unik historisk situation och vi hamnar fel om vi klamrar oss fast vid gamla käpphästar, dogmer och hjärtefrågor. Vi har en situation då Syd äntligen sitter med trumf på hand och kan kräva en lösning som ger dem utvecklingsutrymme, standardutjämning, lika villkor.