Jämställdhets- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni och socialminister Göran Hägglund skriver i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter (30/6) att regeringen planerar lagändringar för att främja ett ökat inslag ideellt arbete inom välfärdssektorn. I första hand handlar det om hälso- och sjukvården där ”ideella krafter skall tillåtas konkurrera på lika villkor med aktörer i offentlig sektor”. […]
Jämställdhets- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni och socialminister Göran Hägglund skriver i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter (30/6) att regeringen planerar lagändringar för att främja ett ökat inslag ideellt arbete inom välfärdssektorn. I första hand handlar det om hälso- och sjukvården där ”ideella krafter skall tillåtas konkurrera på lika villkor med aktörer i offentlig sektor”. De nämner att arbetet redan påbörjats genom avskaffandet av den så kallade stopplagen, som förhindrade försäljning av akutsjukhus. Det är ironiskt, eftersom en central del av lagändringen handlar just om att tillåta att vinst – obegränsad vinst – görs av de företag som bedriver sjukvård med offentliga medel. Gemensam värdegrund, mångfald och ”social ekonomi” är bara några av de värden som detta sakernas nya tillstånd kommer att bidra med.
En invändning inställer sig genast: hur ser en konkurrens ”på lika villkor” ut mellan en verksamhet som betalar löner och en som inte gör det? Det är ingen vågad gissning att den verksamhet som till stora delar drivs av frivilligarbetare kommer att bli billigare. Vem som vinner lägsta bud kommer inte att bli en nagelbitare.
Det finns många ganska uppenbara invändningar mot ett ökat inslag ideellt arbete inom vård- och socialsektor, vilka Sabuni
&
Hägglund förutser i sin argumentation. Men ett är det helt tyst om: jämställdhetsaspekten (och då är artikeln ändå skriven av någon som kallar sig jämställdhetsminsiter!). Det är inte så enkelt som att kvinnor i större utsträckning utför ideellt arbete. Tvärtom är män överrepresenterade. Detta förklaras av att oavlönade styrelseuppdrag av olika slag räknas in i ”frivilligarbete”. Det är alltså bland annat fritidspolitikerna, män alltså, som syns i den statistik som säger att män är överrepresentade som frivilligarbetare. Medan männen är överrepresenterade i de positioner som ger makt och påverkan är kvinnorna överrepresenterade i det direkta sociala, praktiska arbetet.
En satsning på fler ideella inslag i välfärden skulle alltså – åtminstone så länge det görs utan ett tydligt jämställdhetsmässigt mål att ändra på ovanstående förhållanden – ideologiskt och psykologiskt inpränta att socialt arbete och omvårdnad för det första utförs av kvinnor och för det andra att det utförs utan lön. Civilt samhälle låter fint, social ekonomi likaså, men alltför ofta döljer sig bakom fraserna en verklighet där kvinnor kommer att få vårda ännu mer än i dag för ännu mindre pengar.
”Gemensam värdegrund” och ”mångfald” är två andra honnörsord i Sabunis och Hägglunds argumentation. Konkret betyder det antagligen något i stil med att judiska församlingen driver ett äldreboende för gamla judar, RFSL för till åren komna homosexuella, och Latinamerikanska klubben för grånande exillatinos. För individerna kan det finnas fördelar med ett sådant system, men som generell samhällsinriktning kan större åtskillnad knappast vara önskvärt. Realistiskt sett kommer i längden respektive grupps sociala och ekonomiska position att ge utslag på standard och resurser i verksamheterna.