Den vilda strejken i gruvorna är en följd av LO:s låga lönekrav. Med en industri som badar i pengar är det naturligt att arbetarna lokalt försöker kapa åt sig en större del av löneutrymmet. Det skriver Rikard Warlenius i en analys.
I onsdags eftermiddag avblåstes den ovarslade strejken i Kiruna och Malmberget, sedan LKAB gått med på att återuppta de lokala löneförhandlingarna. LKAB:s ledning erkänner i Dagens Nyheter att de hade begått ett fel när de lade ut det centrala avtalet på de lokala lönerna – det lilla misstaget kostade företaget cirka 80 miljoner kronor.
Nu får vi avvakta och se vad förhandlingarna ger i form av löneökningar lokalt. Är gruvarbetarna framgångsrika är det inte omöjligt att de följs av flera tuffa lokala löneförhandlingar med inslag av ovarslade stridsåtgärder. Den svenska industrin fullkomligt badar i pengar, och kan gruvarbetarna så kan säkert flera arbetargrupper få ut bättre löner lokalt. I dagens ”flexibla” ekonomi, där produktion sker direkt för kund utan att lager byggs upp, har arbetarna ett starkt vapen som snabbt kan tvinga arbetsgivarna på knä nu när de har fulla orderböcker.
Förespråkare av lokal arbetarkamp, gärna utom- eller tvärfacklig, kan alltså få anledning att jubla över utvecklingen. Samtidigt kan det börja gnissla på andra håll inom LO-leden. I de flesta kvinnodominerade avtalsområden finns inte samma möjligheter att öka lönerna genom lokala förhandlingar. På mindre arbetsplatser, utan lika stark sammanhållning, och utanför den direkt värdeproducerande industrin, är styrkeförhållandena annorlunda eftersom en strejk inte slår lika hårt och snabbt mot företagens intressen.
Dessutom har LO genom sin konstruktion med jämställdhetspott i år avsikten att ge mer till kvinnodominerade områden än manliga för att på sikt utjämna löneskillnaderna. Denna ambition kommer att tillintetgöras om kvinnodominerade avtalsområden visserligen får högre centrala påslag, men manligt dominerade tar igen det lokalt. Detta scenario kan förstås leda till att även service- och tjänstesektorerna driver lika hårda lokala förhandlingar.
LO betraktar utvecklingen med oro, och sannolikt gör de allt de kan för att dämpa lusten till vilda strejker i industrin. Men den lärdom de snarare borde dra är att om de ska fortsätta med så samordnade förhandlingar måste de ta för sig av de löneutrymme som finns. Trots att löneutrymmet inför de kommande åren låg på åtminstone fem procent, krävde de bara 3,9 procent och fick igenom ungefär 3,4 procent, lite mer om jämställdhetspotten tas med i beräkningen. Det innebär, som Arbetaren tidigare har skrivit, att en tredjedel av löneutrymmet lämnas utanför de centrala uppgörelserna och därmed antingen fördelas lokalt eller går till ökade vinster och aktieutdelningar. Gruvarbetarna markerade redan innan industriavtalet undertecknades att de var missnöjda, och hade den centrala nivån varit högre hade förmodligen de lokala förhandlingarna gått lugnare till.
De senaste åren har tjänstemännen varit duktigast på att kapa åt sig av lokala löneglidningar, med dagens vinstlägen kommer kanske även metallarbetarna i vinstdrivande företag att genom kraftfulla aktioner se till att få åtminstone en del. Och därmed ser de faktiskt till att bidra till att kommunernas ekonomi stärks genom att de betalar mer i skatt, vilket åtminstone indirekt kan underlätta för Kommunalarna att höja sina löner.