Inför avtalsrörelsen var LO-kollektivet överens om att det bara skulle bli ettåriga avtal. Det tyngsta argumentet var att den borgerliga regeringen rivstartat med att försämra villkoren för arbetslösa och att ingen vet vilka ytterligare försämringar som väntar. – Att i det läget lova tre års arbetsfred, oavsett vad som händer, är strategiskt fel. Med ett […]
Inför avtalsrörelsen var LO-kollektivet överens om att det bara skulle bli ettåriga avtal. Det tyngsta argumentet var att den borgerliga regeringen rivstartat med att försämra villkoren för arbetslösa och att ingen vet vilka ytterligare försämringar som väntar.
– Att i det läget lova tre års arbetsfred, oavsett vad som händer, är strategiskt fel. Med ett ettårigt avtal skulle vi antagligen inte fått någon pensionsuppgörelse i år, men det hade vi kunnat ta nästa år, säger Jan-Olov Carlsson.
Han är mycket kritisk till att pensionsuppgörelsen ledde till att facken accepterar ett treårigt avtal – särskilt eftersom villkoren för arbetare blir betydligt sämre än för tjänstemännen. Medan de höjda pensionskostnaderna räknas in i arbetarnas löneökningar läggs de till tjänstemännens. Detta i kombination med att löneökningarna uttrycks i procent leder till att klassklyftorna kommer att öka ytterligare.
På torsdag kommer Jan-Olov Carlsson att resa till avtalsrådet och rösta nej. Han vet att väldigt många andra arbetare kommer att resa till avtalsrådet med samma budskap han har med sig från sin fabrik: Metalledningen har gett upp för lätt. Men med största sannolikhet kommer inte deras röster att förandra någonting. För av de sex fackliga delegationerna är det bara gruvdelegationen som sagt nej till avtalsförslaget.
Varför sade era företrädare ja?
– Eftersom de absolut vill att avtalen inom industrin ska vara normerande för resten av avtalsrörelsen var det bråttom, det är en del av förklaringen. Och så länge de har den grundsynen finns inga förutsättningar för verklig arbetarkamp. Vi hade kunnat sätta kraft bakom våra krav i år, folk är beredda att strejka och nu blir det svårt att motivera dem att vara kvar i facket.
•••••
Ger du industriavtalet godkänt?
Josef Vegvari, ordförande för Transport avdelning 5 i Stockholm:
– Det skulle inte skadat om det varit högre. Vi tycker från vår sida att eftersom vinsterna är så höga i företagen måste vi få del av det. Tre års avtal är väldigt lång tid.
– Hos oss finns kampviljan! Vi har avtal som legat lågt en längre tid. Om vi kommer att lyckas bättre än industrin kan jag inte svara på. 3,9 procent skulle vara rätt hyfsat, men nöjd blir man aldrig.
Marianne Lindberg, ordförande för Kommunal Norrbotten:
– Det brukar ju vara så att industrin sätter normen, men jag vill inte gå händelserna i förväg och spekulera i vad det får för betydelse för oss. Vårt avtal löper ut sista april och förhandlingarna är i sin linda.
– Förra avtalsrörelsen gick vi ut i strejk. Och här finns ingen sämre kampvilja än tidigare. Jag tror att förändringarna i a-kassan leder till ökad kampvilja längre fram.
Tomas Emanuelsson, ordförande för Bygg 12:an, Göteborg:
– Det är som förväntat ungefär. För vår del står vi fast vid våra krav. Jag hoppas givetvis på 3,9 procent, jag anser att det är det som marknaden orkar bära. Och kampviljan finns ute hos gubbarna, de är med på de kraven vi ställt.
Kenneth Krüger, ombudsman för Handels Avdelning 31 i Kalmar:
– Nivåmässigt är det okej, även om det visst kunde varit mer med tanke på hur bra företagen går inom industrin.
– Vårt avtal löper också ut den sista mars. Förhandlingarna pågår och det är låsta lägen både om lönenivån och att arbetsgivarna vill försämra ob-tillägget och frysa semesterersättningen.
– Vi är absolut beredda på konflikt! Särskilt vad gäller kravet på ob, vi kan strida hur långt som helst.