Behovet av en djurskyddsmyndighet är uppenbar. Vi har en djurskyddslag som säger att alla djur har rätt till att få utlopp för sina naturliga beteenden – en grundläggande rättighet – men samtidigt har vi till exempel en kycklingindustri där ljuset är tänt 18–20 timmar om dygnet och där drygt 20 kycklingar trängs på en kvadratmeters […]
Behovet av en djurskyddsmyndighet är uppenbar. Vi har en djurskyddslag som säger att alla djur har rätt till att få utlopp för sina naturliga beteenden – en grundläggande rättighet – men samtidigt har vi till exempel en kycklingindustri där ljuset är tänt 18–20 timmar om dygnet och där drygt 20 kycklingar trängs på en kvadratmeters utrymme.
Djurskyddsmyndighetens uppgift är att se till att djurskyddslagen efterlevs. Tidigare låg ansvaret för djurskyddsfrågorna på Jordbruksverket, men problemet är att det innebär att man skapar en intressekonflikt mellan jordbruksnäringens intressen och djurens intressen.
När frågorna låg under Jordbruksverket prioriterades oftast jordbruksnäringens intressen främst, oavsett om det skedde på bekostnad av djurens välbefinnande. Kritik har framförts mot enskilda beslut som Djurskyddsmyndigheten har tagit. Vi menar att detta aldrig kan bli ett skäl till att lägga ner den enda instansen som faktiskt arbetar för att djur skall behandlas väl. Det kan dock möjligen vara ett skäl för att omorganisera Djurskyddsmyndigheten. Tyvärr delar inte moderaterna, kristdemokraterna eller centerpartiet vår åsikt, då de vill avskaffa Djurskyddsmyndigheten.
Hoppet stod alltså till folkpartiet, som uttalat att de ville omorganisera Djurskyddsmyndigheten, men ändå ha kvar den. Tyvärr lyckades inte Birgitta Ohlsson och andra djurrättskämpar inom folkpartiet se till att partiet inte gick med på någon kompromiss som innebar att myndigheten lades ner. Vi var många som hoppades att folkpartiet skulle gå ihop med den rödgröna minoriteten i denna fråga för att skapa en majoritet för bevarandet av Djurskyddsmyndigheten.
För oss är det en självklarhet att pälsfarmning inte hör hemma i ett modernt samhälle. I början av 2006 togs det fram ett förslag som mp, v och s stod bakom, som skulle ha inneburit att pälsnäringen blev olönsam. I juni skulle riksdagen rösta om förslaget, men då lämnade Frankrike in en överklagan till EU-kommissionen.
Att EU får lägga sig i en medlemsstats djurskyddsregler kan tyckas absurt, men oavsett detta så ledde det till att beslutet försenades i tre månader. Nu efter valet kommer det dock äntligen upp till omröstning.
Tyvärr har det förändrade majoritetsläget i riksdagen troligen fört med sig att 1,3 miljoner minkar varje år kommer att fortsätta att födas upp. Samtliga borgerliga partier ställer sig nämligen bakom bevarandet av pälsfarmningen.
Men det paradoxala är att en majoritet av de borgerliga väljarna vill att pälsfarmning ska förbjudas och att Djurskyddsmyndigheten ska bevaras. Enligt en undersökning av Demoskop vill 54 procent av de borgerliga väljarna förbjuda pälsfarmning. Enbart 20 procent tar ställning för att bevara detsamma. Hela 67 procent av de borgerliga väljarna vill bevara Djurskyddsmyndigheten.
Det är alltså tydligt att de borgerliga partierna centralt går rakt emot sina väljare i djurrättsfrågorna. Det är ett demokratiproblem. Frågan är vilka de borgerliga partierna egentligen representerar i djurrättsfrågorna, då det uppenbarligen inte är deras väljare.
Det är dags för partierna i den borgerliga alliansen att tänka om. Det är ett krav som kommer från den svenska befolkningen, som inte accepterar att djurens intressen nedprioriteras. Att de borgerliga partierna inte förstått detta än är en stor förlust – både för dem och för de djur som föds upp i Sverige idag.