Låt mig börja med att hylla förlaget. Leopard förlag har de senaste åren översatt några av Mellanösterns främsta författare – Assia Djebar, Elias Khoury, nu senast Sonallah Ibrahim – och därmed planterat in oaser i vår nordiska istid av politiskt irrelevant skönlitteratur. Det finns bara ett problem med dessa romaner. I kontakt med dem framstår […]
Låt mig börja med att hylla förlaget. Leopard förlag har de senaste åren översatt några av Mellanösterns främsta författare – Assia Djebar, Elias Khoury, nu senast Sonallah Ibrahim – och därmed planterat in oaser i vår nordiska istid av politiskt irrelevant skönlitteratur. Det finns bara ett problem med dessa romaner. I kontakt med dem framstår en vanlig svensk genomsnittsroman som hopplöst ointressant och nedfrusen.
Följ så med Warda upp i bergen, från universitetet i det tidiga 1960-talets Beirut där hon först kommit i kontakt med vänstern, till grottorna i Omans bergskedja Dhofar. Där pågår ett kommunistiskt gerillauppror. Warda blir snabbt kommendant, men hon stöter på problem: hon är kvinna. Volontärsoldaterna tittar hellre på hennes bröst än lyder order.
I Wardas ramberättelse reser den egyptiske journalisten Rushdie runt i Oman i början av 1990-talet. Han följer nederlaget i spåren, betraktar dagens Oman mot bakgrund av det uppror som krossades; ser människornas olycksaliga position mellan de egna traditionernas kvävande grepp och västvärldens ekonomiska strypgrepp. När den gamle vänsterskribenten kommer i kontakt med upprorets vålnader, enstaka individer som smyger omkring på sultanens gator, hamnar en guldpung i hans hand. Det är Wardas dagbok. Han träffade henne i 1960-talets vänsterkretsar, har inte kunnat få hennes öde ur tankarna och sitter nu här, mitt i den segerrika diktaturen, med hennes glimrande handskrivna anteckningsböcker.
Sålunda får vi följa Wardas gerillaliv i Dhofarbergen, i form av dagsnoteringar som påminner om Che Guevaras. Hon berättar om truppförflyttningar och rekognoscering, om bataljer och sårade kamrater, om ideologiska diskussioner och senaste nytt från tredje världens fronter. Men hon skriver också, för sig själv, gömd i någon bergsskreva med dagboken i knät, om onani, om uppflammande sexuella möten, om den manliga prestigen hos överordnade och slöjor och könsstympning och känslan av avancemang när en grupp nomadkvinnor samlas till livets första lektioner i gerillans skola. Man kommer att tänka på en av de teser Göran Therborn driver i sitt mastodontverk om familjens moderna världshistoria, Between Sex and Power: om det var något de kommunistiska rörelserna åstadkom så var det att underminera patriarkala institutioner. Warda handlar om hur det artade sig i de områden den arabiska vänstern var som starkast – och, underförstått, om hur det skulle kunna se ut igen.
Under sin läsning av Wardas dagböcker och sin planlösa resa i upprorets spöklika landskap närmar sig till sist Rusdhie vetskap om hennes slutgiltiga öde. Vägen dit är strålande litteratur, varm och självklar som sol efter kyla, kompromisslöst realistisk men likafullt en dallrande fantasi.
Det är bara att tacka Leopard och ta emot.