Sommarföljetongen: Högspänning – del 10

2.3

Till slut fick de ändå dit mig. Till slut satt jag där i sammanträdesrummet. [71] På andra sidan satt gymnasieskolenhetschefen, Åsa och Karl-Martin (ja, han satt på deras sida, det är sant). Gymnasieskolenhetschefen (jag tänker inte ens bevärdiga honom med ett namn, denna själlösa streber utan någon som helst erfarenhet av golvet) inledde och pratade i väl avvägda ordalag om »samarbetssvårigheter« och »diskutabla inslag i undervisningen« innan han övergick till den i hans ögon viktigaste anledningen till att vi samlats denna dag, Skolinspektionens rapport om betygssättningen på skolan, där man (och det vill jag understryka) inte såg några större problem för merparten av mina bedömningar, men att den »drastiska förändring« som skett var »oprofessionell och rättsosäker ur ett elevperspektiv« (här la Karl-Martin huvudet på sned, som om han ville ta in orden ordentligt och suga på dem). Dessutom kunde den stora mängden uteblivna inrapporteringar samt min ovilja att komma på inbokade möten betraktas som arbetsvägran.

Gymnasieskolenhetschefen lämnade sedan över till Åsa, som höll ett förmodligen inövat och förment känslosamt tal om mina »unika kvaliteter« och »förjäkliga sjukdomsbild«. Tyvärr såg hon ingen annan lösning än att tilldela mig en skriftlig varning, vilket föranledde Karl-Martin att påpeka att facket inte hade några invändningar så länge allt gått enligt protokollet, och det såg det ut som här.

Vi reste oss samtidigt. De ville ta i hand, men inte jag. Jag stormade ut ur rummet, dundrade nedför trapporna och sprang ut på den folktomma skolgården. På marken framför mig låg en sten. Inte riktigt stor som en gatsten, men nästan. Rund och tung var den. Det är sant, det låter kanske absurt, men den låg verkligen där, mitt framför mina fötter. Kanske hade några elever lagt den där, kanske hade någon plockat med sig den från Vasaparken, vad spelar det för roll, det enda som finns att berätta är att jag plockade upp den där stenen, vägde den i min hand, tog ett par tre kliv framåt och hivade den i en hög, hög båge ut i intet.

Och plötsligt var det som om allt blev så väldigt klart runt omkring mig: de svartklädda ungdomarna, de vita overallerna, de frustande hästarna, teleobjektiven vars blixtar reflekterades i polisernas sköldar av plexiglas. De stod uppställda som i en teaterpjäs, ett skådespel, och jag var en del av allt, jag iscensatte min egna lilla kravall. Mitt svek mot hyckleriet, min spottloska på allt det falska och förljugna, mitt långfinger mot den institution som jag gett allt men som förskjutit mig när jag behövde den som mest.

I fjärran hörde jag stenen ta mark.

 

2.3.1

Sedan hände allt det andra. Främst det fruktansvärda. Det som gör för ont att skriva och just därför måste skrivas.

I takt med att jag blev sämre började Stig dra sig undan allt mer. Det var som om han inte stod ut med alla krämpor, som om min ångest och oro transponerades till honom, och det är klart, lika komfortabelt som förr var det väl inte för honom när jag ständigt krängde och vred mig av klåda och fukt, hur jag plötsligt kunde rycka till av en krampkänning och högljutt jämra mig när det bultade alltför otäckt mot skallbenet. Jag hade införskaffat en aluminiumfilt för att skydda mig, en sådan där som räddningstjänsten sveper om människor som varit utsatta för en olycka och är i chock. Den draperade jag mig i om kvällarna när grannarna drog i gång sin digitala terror och den avskydde Stig att komma i närheten av, råkade han vidröra det silverglänsande materialet skakade han närmast äcklat på tassen. Min Faradaybur vägrade han alls gå in i, den verkade skrämma vettet ur honom.

Kanske var det mina plågor som drev honom utomhus, kanske hade han bara tröttnat på det stillasittande livet. Närmast avundsjukt hade han börjat iaktta Willys självklara vändor ut och in genom kattluckan, längtande satt han bland pelargonerna i vardagsrumsfönstret och följde en sädesärlas små skutt över gräsmattan.

Till slut blev det för överväldigande. Han tog klivet ut i den daggvåta trädgården, ovan, osäker men fri. Som en mamma som släppt i väg sitt barn till skolan iakttog jag honom i smyg, både stolt och full av misströstan. Visst hade jag kunnat hålla honom inne, skyddat honom från den farliga värld jag en gång räddat honom från, men jag hade inte hjärta till det. Det här var vad hans obändiga kattvilja önskade, det här var hans instinkt.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet. Hade jag tur kröp han upp hos mig en stund där jag halvlåg i soffan och försökte förstå hur man fyllde i ännu en i den oändliga raden av blanketter från Försäkringskassan. Med långsamma men bestämda tag klappade jag hans päls tills han somnade med mjuka små pip genom sin trubbiga nos.

En eftermiddag i september kom han inte tillbaka. Trots att jag genast fick en dålig känsla försökte jag att ta det lugnt, försökte att inte vara den där överbeskyddande, neurotiska mamman utan behandla honom som en fri individ. Jag försökte läsa ett par sidor i Karolina Ramqvists Flickvännen som vår bokcirkel just då sysselsatte sig med, men handlingen och den eventuella undertexten om att leva med en man med mörka hemligheter gick mig förbi eftersom hjärnan hela tiden konstruerade en mängd bilder av vad som hänt med Stig, den ena hemskare än den andra. När klockan var halv nio och det blivit mörkt för länge sen fick jag nog, tog på mig jacka och stövlar och gick ut för att leta.

Trädgårdens buskar och blommor var abstrakta former i det gråsvarta diset. Egentligen hade jag nog behövt en ficklampa, men då hade jag inte kunnat röra min arm nästa dag, helt förlamad hade den blivit. Förgäves ropade jag Stigs namn medan jag gick runt den stängselomgärdade lilla basketplanen i närheten av vårt hus. Kisade ned för gräsplätten som vette mot ån, gick en bit på grusgången bort mot Partille. Nej, där var han inte. I stället rörde jag mig uppåt, genom de trånga gatorna där hus efter hus lyste som bålverk av all aktivitet, det sken spöklikt blåaktigt från datorer och teveapparater. Jag såg hela familjer som satt fångna framför häxburken, eller ännu värre, stirrande ned i knäet på var sin skärm, var och en för sig, ensamma, som isolerade öar.

Vad hände med oss egentligen, vad hände med att sitta ned och umgås, samtala om dagen som varit, kanske spela ett brädspel eller lite kort? Fanns det ens någon som spelade kort längre som var under trettio? Riktiga kort alltså, fladdrande flärpande vältummade pappkort med knektar och damer och jokrar? Jag ryste till och svepte jackan tätare om mig, kände mig både frusen och så febrigt het att jag ville slita av mig vartenda plagg och kasta mig i en isvak. Ångrade att jag inte tagit aluminiumfilten med mig, fast hur hade det sett ut egentligen? Å andra sidan, vad spelade det för roll.

När jag kommit nästan ända upp till Utbyvägen stötte jag på en gubbe som var ute och rastade sin hund. Han hade hört mitt allt mer hopplösa ropande och såg lite avvaktande men ändå deltagande på mig. »Är det katten din du kallar på?«, undrade han och berättade att hans hund fått vittring på ett påkört djur längre bort på vägen, i höjd med Kvibergsnäs landeri. Han såg inte riktigt om det var nåt vilt eller annat, han hade haft fullt sjå med att hålla borta jycken. Jag tackade honom och skyndade dit, halvsprang som i en mardröm där luften förvandlats till sirap och ens rörelser blir långsammare och långsammare fastän det gäller livet.

Stig låg i vägrenen. Först såg det ut som om han sov. Kanske har han bara blivit medvetslös, tänkte jag, bara snuddat vid ett framrusande däck och fått en knock. Så vände jag på honom och såg tarmarna. Hans huvud hängde slappt, tungan stack ut som en rosa lapp. Jag skrek rakt ut, jag vet inte hur högt, hur länge. Jag ville trycka honom mot mig, få känna hans värme en sista gång innan den försvann men när jag lyfte upp honom höll hela hans inre på att rinna ut i det grova gräset. Någonstans hade jag ändå haft sinnesnärvaro nog att plocka med mig en Ica-kasse, och i den föste jag nu ned hans kladdiga kattkropp.

De spelade match på Lemmingvallen och de gigantiska lamporna var som våreldar i skyn, de skar som laser i mig. Jag fick ta en lång omväg med mitt tunga bylte hängande vid min sida. Väl hemma sköljde jag av Stig i handfatet och stoppade honom i en bananlåda som jag fyllde upp med bomullstussar. Det såg ut som om han tog en tupplur i en snöhög. Egentligen borde jag väl ha grävt ned honom redan samma kväll, men jag var alldeles slut, det fanns inte en chans till det. Med klapprande tänder, snorig näsa och ringande öron kröp jag in under täcket. Jag ville också dö. Jag ville också bli påkörd och få slut på det. Förenas med Stig i himlen där vi kunde ligga i en soffa av moln och lyssna på radio i all evighet.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock. I hallen fann jag Willy stå på helspänn bredvid bananlådan, försiktigt sniffande. Hela tiden redo att fäkta eller fly, som om Stig gillrat en laborativ fälla och när som helst skulle hoppa fram och attackera. Men det gjorde han aldrig. I stället sänktes han ned i potatislandet. Ja, det blev just där och någonstans medan jag skyfflade jord ovanpå den lilla pappkistan insåg jag att jag aldrig mer skulle kunna äta av den där potatisen, men det kunde kvitta. Spadtag för spadtag tog jag medan Willy smög på mig i rosenbuskarna.

En tid följde. Jag trodde jag visste vad sorg var innan Stig dog, men det gjorde jag inte. Man kan läsa hur många böcker som helst om döden, man kan se alla sorgliga filmer som finns att se, man kan till och med intensivt och detaljrikt försöka föreställa sig hur det kommer kännas när någon man verkligen på fullaste allvar älskat slits ifrån en, men när det väl händer är det alldeles annorlunda. Det är en känsla så ny och fullkomligt skrämmande att den undgår alla försök till beskrivning, den kan bara upplevas, det är det allra värsta.

Och oavsett hur mycket jag grät, hur mycket jag skrek, hur djup min saknad var verkade den ingenting vara jämfört med Willys. Ja, samma Willy som varit så avvisande, närmast hatisk gentemot Stig gick nu in i en djup sorg. Han mer eller mindre slutade att gå ut, i stället låg han på Stigs gamla favoritplats, på den skotskrutiga pläden i soffan som jag och Klas en gång baxat ut från Mio i Bäckebol. Alldeles apatisk var han, tvättade sig knappt och fick tvångsmatas med lyxig levermousse för att han alls skulle få sig något till livs. Tomt stirrade han framför sig, när han inte jamande gick runt i huset och letade efter den som inte längre fanns där.

Långsamt kom Willy i någorlunda form igen, han gick åtminstone ut i trädgården för att uträtta sina behov, men kom snabbt in igen. Alla Utbys råttor och möss drog en lättnadens suck, den stolte jägaren hade dragit sig tillbaka. I stället föredrog han att ligga tätt intill mig när jag läste och lyssnade på radio, ibland fick han till och med för sig att lägga sig på mitt bröst och mjölktrampa en stund. Men hans rovdjursinstinkter fanns ändå kvar, plötsligt kunde han hugga tag i min hand som om den var en åkersork och lyfte jag upp honom vid »fel« tillfälle kunde han börja klösa och sparka med sina kraftiga bakben. Hemska rivsår och blånade bitmärken blev resultatet, ibland såg mina armar rent förskräckliga ut, det var nästan tur att jag inte längre hade några elever eller kollegor att skämmas inför. Men jag förlät honom alltid, och snart satt han där på mitt bröst och spann igen. Någon fullständig ersättare för Stigs villkorslösa trygga kärlek kanske Willy aldrig blev, men vi hade ändå varandra, och det räckte gott och väl, för en tid i alla fall.

Mitt i all denna bedrövelse ringde Åsa. Jag var i dåligt skick, borde inte ens ha svarat utan ringt upp någon annan gång när jag var mer samlad. Hade suttit och förlorat mig i gamla kort när signalen högg till. Jag hade just hittat ett foto på Stig där han låg under granen. Det var jul och han hade på sig sin fina dräkt som jag stickat, den han alltid spann så gott över när jag trädde den på honom.

Jag minns inte hur samtalet inleddes, förmodligen med några artighetsfraser från Åsas sida och några halvhjärtade försök från mig att hålla skenet uppe. Sedan fann jag mig inbegripen i en diskussion om rehabilitering och arbetsträning. Tydligen hade Åsa låtit vaktmästaren iordningställa ett rum nere i källaren »långt från all elektronik«, där jag skulle kunna ha undervisning för halvklasser ett par gånger i veckan till att börja med. Det behövde inte handla om mer än tjugofem procent, möjligen trettio, eller trodde jag kanske det var möjligt med fyrtio? Det viktigaste enligt Åsa var hur som helst att jag höll mig sysselsatt och inte tappade elevkontakten, så vad trodde jag, skulle vi sikta på halvtid?

Jag blev tyst en stund. Kunde inte svara, kunde inte få ur mig ett begripligt ord till. Någonstans inombords kände jag väl att det här ändå var en möjlighet jag ändå borde överväga att ta under beaktande. Förmodligen stod skolan inför valet att säga upp mig och potentiellt tvingas betala avgångsvederlag samtidigt som de måste fylla min tjänst. Jag hade ändå viss favör på min sida. Men allt jag kunde åstadkomma var ett atonalt, lågmält skri, ett omänskligt läte som först fick Åsa att undra hur det var fatt, behövde jag kanske hjälp, skulle hon ringa någonstans, allt osäkrare blev hon medan det vidriga ljudet fortsatte komma ur mitt inre.

Stammande formulerade Åsa något slags avsked medan lätet forsade ur min strupe, en böljande klagosång, en mässa över döda katter och kraschade karriärer och onämnbara åkommor och allt däremellan. Klick. Samtalet var över.

 

2.4

Fram till att Stig togs ifrån mig hade jag ändå något slags fungerande liv. Jag klarade att gå till affären och handla mat, klarade att påta lite grann i trädgården så att den inte blev fullständigt överväxt, på bra dagar kunde jag till och med ta en kortare promenad, bara så där. Men en särskilt solig höstvecka fick jag plötsligt sådan väldig migrän. Det var en alldeles ny sensation, en smärta så stark att jag rent bokstavligen blev knäsvag, som tvingade mig inomhus efter att jag bara tagit några steg utanför dörren. Väl inne fällde jag ned persiennerna och drog för mörkläggningsgardinen och kröp ned under täcket. Tydligen hade jag blivit ljuskänslig, en inte helt ovanlig bieffekt av elöverkänsligheten. [72] På radion talades det om värmerekord, mamma ringde på lufttelefonen och berättade ingående om det stärkande höstdopp hon tagit med Dagny Printzén på Saltholmens kallbadhus och jag svalde ännu en Citodon medan fåglarna kvittrade därute som om det var vår. Världen var sannerligen upp och ned.

När oktober väl bestämt sig för att vara just oktober och det äntligen blivit mulet och grått ute tog jag mig till en hjälpmedelsbutik vid Svingeln, ett ställe vars skyltfönster jag lite överlägset roat mig med att kika in i någon gång när jag passerat. Jag hade sneglat på stödstrumporna, griptängerna och de fyrbenta käpparna och känt en genuin glädje över att vara frisk och hel. Nu stod jag där bland alla dessa föremål som genom behov och efterfrågan nogsamt provats ut till de olyckligt lottade.

En man med bara en arm expedierade mig och jag kunde inte låta bli att undra om han fått jobbet just därför han saknade en extremitet. Eller så var det för att han hade så god hand med människor, för han fick mig att slappna av och ingående berätta om mina problem utan censur eller skam. Hans lösning var ett par särskilda mörka glasögon med kantskydd som främst används av synskadade. När jag såg mig i spegeln kände jag mig dum, som en travhäst med skygglappar, men tänkte ändå att det var värt ett försök, vad hade jag att förlora? Och redan på väg hem kändes det märkbart bättre, fastän molnen spruckit upp och solens strålar trängde ned mot jordskorpan som vassa spjut kändes det inget speciellt.

För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie.

Ja, glasögonen var värda sitt ärligt talat lite väl tilltagna pris. Mitt nästa bekymmer blev billigare att lösa. Det irriterade mig att jag knappt klarade att röra mig utanför huset så fort det blev eftermiddag eller kväll, ständigt sköljde värken och yrseln över mig i vidriga vågor. Jag läste en studie [73] som pekade på att en stor del av strålningen från exempelvis mobilmaster och basstationer går via våra huvuden och tränger in i blod-hjärnbarriären. För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie. Under ett par kvällar experimenterade jag med hur nära jag kunde gå Lemmingvallen när de spelade match där och de gigantiska lamporna plus hundratalet mobiler samverkade i en riktig liten kärnladdning av elektromagnetism. [74] Funkade hur bra som helst! Jag är så klart medveten om hånet mot foliehatten, hur den blivit ett begrepp för allsköns paranoiker och tokstollar, men jag vill återta foliehatten som fenomen. Det finns faktiskt folk som går runt med riktiga foliehattar där ute, bland annat läste jag i Ljusglimten om en elöverkänslig präst som klätt insidan av sin kalott med aluminium. [75] Hånet mot foliehattar känns som bara ännu en hetskampanj mot oss elsjuka, när det i själva verket är ett enkelt och billigt sätt att försöka klara vardagen.

På tal om hetskampanj så var det först nu, när jag klargjort för Försäkringskassan att jag tyvärr inte kunde komma tillbaka till jobbet, som de tog i med hårdhandskarna. Jag hade dessutom passerat 364-dagarsgränsen för min sjukpenning och tilldelades hux flux en annan handläggare, Nicklas. Han var av en helt annan sort än Boel. Kylig, metodisk, med kal hjässa och smala glasögon kändes det som om han hade kunnat vara med och administrera Förintelsen om han varit född i ett annat land under en annan tid.

Vid vårt första möte körde han över mig med sitt juridiska fackmannasnack och hänvisningar till den domen i kammarrätten och det målet i Regeringsrätten och det beslutet i EU-domstolen. Kontentan var att då elöverkänslighet inte går att bevisa är den inte heller giltig som sjukdomsorsak eller arbetsskada. Nicklas menade vidare att Boels ursprungliga bedömning byggde på felaktig grund och måste rivas upp. Symptomen jag beskrev och svårigheterna jag upplevde kopplat till mitt arbete stämde inte överens med den stressrelaterade åkomma jag skrivits in under. Samtidigt saknades medicinsk grund för min överkänslighet, det fanns inte ens någon diagnoskod hos Socialstyrelsen att använda. »Vi får börja om från början helt enkelt«, sa han och trummade med sina långa fingrar på bordsskivan. Han såg nöjd ut.

De följande månaderna var vedervärdiga. Jag vet inte hur många läkarundersökningar jag kallades till, jag orkade inte gå på dem. Samtidigt påbörjades förhandlingarna mellan LR och min arbetsgivare, vilket resulterade i ett avgångsvederlag på knappt tvåhundratusen, inte ens en årslön. Men juristen från LR menade att jag borde vara glad för att jag fick några pengar alls, då jag »åsidosatt mina förpliktelser och inte nappat på de erbjudanden och kompromisser som arbetsgivaren kommit med«. Avgångsvederlaget räknades som inkomst av tjänst av Skatteverket samtidigt som det inte var sjukpenninggrundande. Efter beslut av Nicklas skulle jag dessutom behöva skriva in mig hos Arbetsförmedlingen så fort som möjligt för rehabilitering och matchning.

Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto.

Till slut infann jag mig så hos en allmänläkare på Östra sjukhuset som skulle bedöma mig för Försäkringskassans räkning. En äldre man med grått hår som stack ut ur näsborrar och öron. Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto, lyste i öronen, knackade på knäskålarna och stack in en spatel i munnen på mig. Efter tio minuters examination remitterade han mig till en psykiater. Åh, det var så förnedrande! Där fick jag sitta och för en främling ösa ur mig av mitt privatliv, jag fick frågor om allt från min pappas död till hur ofta jag hade sex. Det hela slutade med att min dos Imovane och Stilnoct fördubblades plus att jag fick ett recept på Lyrica, som påstods hjälpa mot både »perifer neuropatisk smärta samt lindra de generella ångestsyndrom som patienten upplever«. [76]

Veckan efter skrevs jag in på Arbetsförmedlingen där jag fick ännu en handläggare, Baker. Ständigt dessa handläggare som med de mest skiftande attityder och ambitioner tar sig an ens livssfär utifrån, som låtsas samarbeta på ett närmast vänskapligt sätt när det egentligen handlar om en djupt obalanserad maktrelation. För Baker tvingades jag gå igenom hela mitt cv, från sommarjobbet på Dagny Printzéns systers blombutik i Johanneberg till studenttidens extraknäck på Högsbo sjukhus. »Vi ska nog hitta något åt dig«, sa Baker förtröstansfullt, helt ignorerande vad jag försökt fokusera på under samtalet, det faktum att vi byggt upp ett helt samhälle, en hel civilisation kring teknik som gör människor allvarligt sjuka.

I Försäkringskassans regi tvingades jag dessutom genomgå ett antal behandlingar mot min citat »diffusa smärtproblematik« slut citat. Av någon anledning som gick mig förbi, om det var korruption och nepotism eller något annat, så var det just shiatsumassage som gällde som ett mirakelknep mot allt från ischias till insomni. Den buttra finska tant jag gick till ett par gånger innan jag fick nog tryckte hårdhänt på mina skuldror i vad som kändes som en evighet, varpå hon noggrant spritade rent sina små nävar. »Du säger du har ont«, sa hon och lät som en elakare version av Lilla My, »Jag har sett folk som har ont«. Hon lät det avslutande ledet hänga i luften, outtalat.

 

FOTNOTER:

71) Det var i augusti 2016, höstterminen hade precis inletts.

72) Så kallad fotosensibilisering, känslighet för ljus av olika våglängder, såsom UVA och UVB. Det finns olika teorier om sambandet mellan el- och ljuskänslighet, Gunni Nordström har i boken Mörkläggning fört fram teorin att det är kemikalier i vår hemelektronik som upphettas och ger ifrån sig ämnen, så kallade kromoforer, som lägger sig som en hinna på huden och gör den mer exponerad för UV-strålning.

73) Environmental Health Perspectives, 2003. I studien utsattes råtthjärnor för varierande grader av mobilstrålning varpå deras hjärnor snittades upp och undersöktes. Experimenten visade på en försvagning av blod-hjärnbarriären och ett läckage av äggviteämnet albumin. 

74) Vid test 1 (11/11 2016) klarade jag att befinna mig på 70 meters avstånd, vid test 2 (12/11 2016) klarade jag 50 meter, vid test 3 (19/11 2016) 62 meter. 

75) Ljusglimten 1/2016.

76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116 76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116.

Publicerad
5 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
Charlotta Blomberg, Murjek, i Arbetarens första väljarintervju. Foto: Privat

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.

Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.

Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.

Första frågan lyder:

Vad bryr du dig om i livet?

– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.

– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen. 

Pensionen – och hälsan

De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats. 

– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.

– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.

Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?

– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.

På vilket sätt?

– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta. 

– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …

Det är jättelångt. 

– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.

”Vart fan är det på väg?”

Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:

– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag. 

Och så skrattet.

– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist. 

– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.

Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då? 

– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.

– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det. 

Fälldin mot Palme i valet 1982

Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.

Stockholm, 13 februari 1978. Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) träffas utanför Isstadion efter en match. Foto: Kent Östlund/TT

I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”

Varför? undrar Rosenberg.

– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme. 

– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig. 

Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen

Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.

Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst. 

– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet. 

 Men ni vill ju ta bort betygen?

– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.

Men om ni får makt själva efter valet?

– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!

Fälldin fick första rösten – svårare i dag

Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.

Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.

– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.

Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?

– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon. 

– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.

Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle”. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?

– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.

– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker. 

Riksdagens åtta partiledare i studion inför en partiledardebatt i Svt:s Agenda, oktober 2025. I mitten programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Foto: Caisa Rasmussen/ TT

Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.

– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt. 

Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?

– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”. 

Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”

Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar. 

– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om. 

En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:

”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.

Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?

– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat? 

Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln