Vill man veta vad som menas med rubriken blir det till att läsa Jan Myrdals självbiografiska bok Ett andra anstånd. Här lyckas han göra politisk ideologi av de mest privata situationer och debuten han refererar till ovan utspelar sig omkring 1941. [BOK] Ett andra anstånd Jan Myrdal Norstedts, 2019 Varje liten detalj Myrdal ägnat sin […]
Vill man veta vad som menas med rubriken blir det till att läsa Jan Myrdals självbiografiska bok Ett andra anstånd. Här lyckas han göra politisk ideologi av de mest privata situationer och debuten han refererar till ovan utspelar sig omkring 1941.
Jan Myrdal
Norstedts, 2019
Varje liten detalj Myrdal ägnat sin uppmärksamhet under sitt hittills 90-åriga liv blir i hans egen berättelse viktiga betraktelser som han hittar historiska referenser till. Han vill, efter att ha tillfrisknat efter en allvarlig förgiftning som nästan tog död på honom, gå inåt med total uppriktighet.
Myrdal söker bortom sin egen skam, men tar också med sig vänner och kärlekar på sin minnesresa, och klär av dem inför publik. En mångårig vän dog nedgånget alkoholiserad får vi läsa, en annan var svekfull men får ändå ett gravtal, en före detta fru var sugen på både det ena och det andra i diverse ställningar och en annan ”vill bli knullad” mitt i den såriga separationen. Alla namngivna.
Här finns också en dröm han återkommer till om och om igen, för att våga sig in i den mest ärliga kärnan, så länge att man tappar intresset.
Alkohol, kärleksreationer, sex, smärtlindring, klädsmak, skilsmässoprocesser – allt är genomtänkt och korrekt analyserat då det begav sig. Ändå blir intrycket av upprepningarna om att det var rätt tänkt och gjort att det finns något ouppklarat och tveksamt som ligger och skaver.
Själva konceptet är spännande och Jan Myrdal fascinerar också med sin ofta underbara formuleringskonst – för första gången lyckas han förmedla hur han menar med sin titel ”skriftställare” – men stundom jobbar han så hårt att det blir riktigt pretentiöst.
Jan Myrdal fascinerar också med sin ofta underbara formuleringskonst – för första gången lyckas han förmedla hur han menar med sin titel ”skriftställare”.
Första halvan av boken flyter ändå på, roar och ger impulser att söka på nätet efter halvt eller helt bortglömda namn på kulturpersonligheter eller politiker som nämns, men snart blir författarens återkommande demonstrativa barnslighet att trycka dit en kanske mindre vetande läsarskara tröttande.
Han använder ord som få känner i dag (se rubriken) och andra som ”senil”, där han ändå varje gång måste hänga på ett ”i sin ursprungliga betydelse”.
Jan Myrdal njuter uppenbarligen av rollen som en mansplainarnas kung, tyvärr ligger den som en dimma och provocerar framför de samlade kunskaperna.
Jan Myrdal njuter uppenbarligen av rollen som en mansplainarnas kung, tyvärr ligger den som en dimma och provocerar framför de samlade kunskaperna om allt från Meccano till Sigmund Freuds sexualteorier (inlästa vid 13 års ålder) över Eyvind Johnsons förakt mot sonen Tores yrkesval till språkens och grafikens ursprung och utveckling, som han otvetydigt har i huvudet och i de tiotusentals böckerna som fansen ordnat i ett jättebibliotek.