I den tid som är vår, här och nu, tycks förståelsen av skillnaden mellan tro och fakta allt mer luckras upp. Alla har rätt till en åsikt och jordens eventuella geometriska beskaffenhet blir till en åsikt så god som någon annan. Om fakta är en åsikt spelar bevis inte längre någon roll.
När Ferdinand Magellan den 6 september 1522 återvände till Sevilla efter att ha seglat runt jorden ansåg majoriteten av Europas intellektuella att tvivlen kunde skingras. Jorden var klotrund. Det hindrade dock inte den katolska kyrkan från att drygt hundra år senare döma Galileo Galilei till livstids husarrest för att dessutom hävda att klotet snurrade runt solen. Teorierna hade i ärlighetens namn kommit och gått i tusentals år runt om på jorden.
Men med viss distans från Galileos husarrest förpassades den platta jorden till forntidens mindre vetande. 400 jordsnurr senare uppkommer en rörelse i USA som hävdar motsatsen, som i sin tur nu sprider sig över klotet. Vad får människor att förkasta något som dagligen bevisas stämma? Det är lätt att skaka på huvudet och avfärda dessa som harmlösa, obildade galningar, men då missar man också samband som kan vara viktiga att se. De är inte ”ensamma galningar”.
Plattjordare, vaccinationsvägrare, auraskådare, silverjonsslurpare, kinesiologer, hästviskare, homeopater, evolutions-, klimat- och förintelseförnekare har alla något gemensamt och tillsammans är de rätt många. Hur kan dessa motbevisade eller aldrig belagda teorier få människor att byta vetenskap, förnuft och samlad erfarenhet mot självbedrägeri?
Har vi blivit så trötta på att bli blåsta av någon annan, att vi hellre väljer att blåsa oss själva?
Är det ett mänskligt behov att få tro som leder till att gudstro byts ut mot något annat, vadsomhelst? Finns det en galenskapskvot som måste fyllas? Är det postmodernismens epok som berövat människan verktygen att skilja mellan åsikt och fakta? Är det avsaknaden av ideologiska förklaringar på den egna alienationen när kapitalismen blivit det enda vettiga? Har vi blivit så trötta på att bli blåsta av någon annan, att vi hellre väljer att blåsa oss själva? Jag har inte svaret, men jag skräms av resultatet.
I den tid som är vår, här och nu, tycks förståelsen av skillnaden mellan tro och fakta allt mer luckras upp. Alla har rätt till en åsikt och jordens eventuella geometriska beskaffenhet blir en åsikt så god som någon annan. Om fakta är en åsikt spelar bevis inte längre någon roll. Allt handlar om individuella val. ”Du kanske väljer att tro på vetenskapen, men jag tror att jorden är platt.” ”Du väljer att tro på klassamhället, men jag tror att min olycka beror på judeglobalisternas sammansvärjning.” Förutom att den uppenbara kulturskymningen hotar att bromsa in mänsklighetens framsteg och vidare verkliga upptäckter, skapar den också en obehaglig jordmån i nuet.
Den medvetna och omedvetna anti-intellektualismen lämnar oss som maktlösa verktyg, oskyddade för manipulation för den som kan väcka de rätta känslorna i oss.
Ur den mark som bereds växer och frodas högerradikalismen, makthungringa populister, religiösa fundamentalister med öppna spjäll däremellan. Nazismen uppmanar till att ”tänka med blodet”, religionen till blind tro, populisten kan bara känna av vad som kan dra in flest röster och den som lyckas hänga på sig flest villfarelser vinner. Den medvetna och omedvetna anti-intellektualismen lämnar oss som maktlösa verktyg, oskyddade för manipulation för den som kan väcka de rätta känslorna i oss.
Den gör oss mottaglig för manipulation från såväl främmande som välbekant makt. Vetenskap, eftertanke och faktakoll leder inte alltid rätt, men utan den hamnar man statistikt sett oftare fel.
Har du just läst fake news, alternativ fakta eller regimpropaganda?
Det var i alla fall min åsikt.