Det bittra skrattet av ”vad var det jag sa” fastnar i halsen och jag surfar in på den självutnämnde yttrandefrihetsentreprenörens hemsida. Att låta nazister prata ut är inte bara ett hån mot alla offer för en av de absolut mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det också en smäll i ansiktet på alla dem som lägger ned tid och energi på att bekämpa rasismen var helst den dyker upp.
Det var sommar och sol och kan inte ha varit många veckor kvar till valet 2014. I en krönika här på Arbetaren kritiserade jag det naiva i Navid Modiris golfrunda med Jimmie Åkesson som, menade jag, spelade SD-ledningen rätt i händerna.
Det här, försökte jag förklara, var förmodligen bara början på en farlig utveckling av mysiga dialoger med personer långt ute till höger i de politiska träskmarkerna.
Reaktionerna lät inte vänta på sig och kritiken mot det jag skrev blev på sina håll hård, även från antirasistiskt håll. Idag törs jag påstå att jag hade mer än rätt.
Det bittra skrattet av ”vad var det jag sa” fastnar i halsen och jag surfar in på den självutnämnde yttrandefrihetsentreprenörens hemsida.
En grådisig måndagsmorgon fastnar jag nämligen i kollektivtrafiken framför en intervju med Modiri där han förklarar att han absolut skulle se ett värde att bjuda in terroristen Anders Behring Breivik till sin samtalspodd Hur kan vi?.
Det bittra skrattet av ”vad var det jag sa” fastnar i halsen och jag surfar in på den självutnämnde yttrandefrihetsentreprenörens hemsida. Där ligger fullt av poddavsnitt. Alexander Bard, den ökände antisemiten Ingrid Carlqvist och Katerina Janouch. Det är en samling namn och människor som knappast saknar utrymme att uttrycka sig men som här ges två timmars extra primetime i sociala medier att marknadsföra sina cyniska konspirationsteorier.
Kritiken mot Navid Modiri blev med all rätta hård efter bottennappet att låta Carlqvist ifrågasätta omfattningen av judeutrotningen i nazityskland på förintelsens minnesdag tidigare i år. I en timme och 47 minuter fick hon spy ur sig smörjan utan större ifrågasättanden.
Att låta nazister prata ut är inte bara ett hån mot alla offer för en av de absolut mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det också en smäll i ansiktet på de som lägger ned tid och energi på att bekämpa rasismen var helst den dyker upp.
Navid Modiri vill genom så kallad samtalsaktivism öka förståelsen och empatin mellan människor och grupper i samhället. Att bidra till ett öppnare samtalsklimat där fler åsikter får plats. Det låter naturligtvis fint, om än tröttsamt studentikåst, men slutar såklart oftast i ett par rejäla magplask.
Att låta nazister prata ut är inte bara ett hån mot alla offer för en av de absolut mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det också en smäll i ansiktet på alla dem som lägger ned tid och energi på att bekämpa rasismen var helst den dyker upp.
Navid Modiri förtjänar egentligen ingen uppmärksamhet, det tycks allt mer uppenbart att det är just den han vill åt, men faktum är att hans podd är stor och behandlar ämnen han långt ifrån behärskar och jag blir bara så förbannat trött. Trött av att återigen behöva säga ”vad var det jag sa”.