I Arbetaren 17/2005 skriver Lena Ezelius en debattartikel under rubriken ”Jag höjer inte ens på ögonbrynen”. Men hennes syfte är synnerligen oklart. Är det att angripa Feministiskt initiativ, och i så fall på vilka grunder? Är det att deklarera hur eländig situationen egentligen är – ja men det är väl ingen nyhet? Eller är artikeln […]
I Arbetaren 17/2005 skriver Lena Ezelius
en debattartikel under rubriken ”Jag höjer inte
ens på ögonbrynen”. Men hennes syfte är
synnerligen oklart. Är det att angripa Feministiskt initiativ,
och i så fall på vilka grunder? Är det att
deklarera hur eländig situationen egentligen är
– ja men det är väl ingen nyhet? Eller är artikeln
måhända ett skuggspel?
Intressant är i alla fall, i
dessa dagar, att det är en ordförande för Kommunal
som har skrivit.
”För att lösa våra
frågor krävs stort politiskt mod. Förutom
det och feminism krävs en glasklar politisk ideologi
i fråga om fördelningspolitik”, skriver Ezelius.
Därmed kanske strejken och avtalsrörelsen är
intressanta att börja med.
En fackförening ska som bekant
inte ha någon relation eller samhörighet med arbetsgivaren,
eftersom den anställde då får en ohållbar
situation. En sådan fackförening brukar historiskt
benämnas gul. Det är väl något åt
det hållet vi ser i Kommunal. Förbundets företrädare
är till största delen anslutna till det socialdemokratiska
partiet, arbetsgivarens representanter är likaledes anslutna
till det socialdemokratiska partiet och det socialdemokratiska
partiet styr staten.
En avtalsrörelse i detta läge
kan väl utan att överdriva ses som en teater, vars
syfte är att dupera medlemmarna och bedriva ett spel
som brukar försvaras med att allt sker ”för
samhällets bästa”.
Detta betyder att den offentliga sektorns
löner sätts av politiker – alltså socialdemokrater
– utifrån annan hänsyn än arbetets värde,
nämligen utifrån det som Ezelius kallar ”samhällsvärderingar”.
Det kan och bör ses som ett samhällsfördrag,
där de inträdande parterna har slagit fast hur lågt
värderade kommunalarna arbeten ska vara. Socialdemokraterna
anser alltså inte att lönerna ska vara högre.
Dessvärre pekar den nya långtidsutredningen på
att partiet tänker sig ett fortsatt scenario med låga
offentliga löner.
Den enda möjliga tolkningen är
att det är partiet självt som – genom Kommunal som
garant – håller nere kvinnolönerna inom offentlig
sektor, och därmed indirekt legitimerar också andra
förbunds låga lönenivåer. Givetvis är
detta accepterat även av andra politiska partier, de
borgerliga förstås – men också samarbetspartierna,
annars hade det inte varit möjligt.
Därför är det bra att
Feminstiskt initiativ har tillkommit. Fi kan fokusera på
vad det egentligen handlar om: ett strukturellt problem. Kvinnans
underordning som grupp.
För det handlar betydligt mer
om kön än om klass. Det är inte bara inom LO-förbunden
som kvinnors löner är lägre än för
motsvarande manliga arbeten det gäller generellt, rakt
över. Historiskt har klassfrågan dolt könsfrågan
och dess lösning, och på senare tid har det stått
i nära relation till det socialdemokratiska toppskiktets
övergång till en liberal samhällssyn.
Genom att Kommunal är så
nära lierat med partiet blir sådana som Lena Ezelius
– hur bra de ändå slåss på lokalplanet
– en garant för att teatern kan fortsätta. Här
kan faktiskt Fi innebära att detta samhällskontrakt
på allvar synliggörs och diskuteras. Att frågor
om solidaritet och allas lika värde börjar få
genomslag igen.