I en hyllning och nytolkning av den kultskräckfilmen Suspiria (av Dario Argento, 1977), tas vi med till ett delat Berlin under det sena 1970-talet där Baader-Meinhof-ligan dominerar nyheterna. [FILM] Suspiria Regi: Luca Guadagnino I rollerna: Tilda Swinton, Dakota Johnson, Chloë Grace Montez, Jessica Harper Biopremiär 23/11 Luca Guadagnino låter i den nya versionen av Suspiria kameran […]
I en hyllning och nytolkning av den kultskräckfilmen Suspiria (av Dario Argento, 1977), tas vi med till ett delat Berlin under det sena 1970-talet där Baader-Meinhof-ligan dominerar nyheterna.
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Tilda Swinton, Dakota Johnson, Chloë Grace Montez, Jessica Harper
Biopremiär 23/11
Luca Guadagnino låter i den nya versionen av Suspiria kameran glida över såväl demonstrationer som tidstypisk inredning.
Till prestigefyllda dansskolan Markos Academy i Berlin anländer så amerikanska Susie (Dakota Johnson) och blir antagen. På dansakademien lever alla kollektivt, lärarna röstar om vem hos dem de ska följa och undervisningen är antiauktoritär. Lärarna är excentriska, föga insmickrande men ändå tilldragande i all sin egensinnighet.
Rollbesättningen kunde inte blivit bättre.
Rollbesättningen kunde inte blivit bättre, i synnerhet med den magnetiska Tilda Swinton som skrider fram som skolans främsta danslärare, Madame Blanc, och även de mindre rollerna är lysande gjorda. Stämningen på skolan är relativt god, även om en av balettelevernas försvinnande är ett orosmoment. Innan Patricia (Chlöe Grace Moretz) försvann berättade hon för sin psykoterapeut, Dr Klemperer, att skolan består av häxor.
Det ska ha varit tre mörka mödrar, Mater Lacrymarum (tårar), Mater Suspiriorum (suckar) och Mater Tenebrarum (mörker) från Thomas De Quinceys Suspiria de Profundis, som inspirerade Argento till Suspiria och de två uppföljarna.
Det är många år sedan jag såg Argentos filmer, men det som fastnat i minnet är den mörka häx- och kvinnosymboliken i Suspiria som jag upplevde stack ut från mycket annan film jag då sett i genren. Guadagnino tar oss in i dolda vrår som publiken aldrig fått besöka tidigare.
Om Suspiria har kallats ”kvinnofilm” (då det finns få män i rollerna), är det av en ytterst mörk och uråldrig sort. Den är ändå en film fri från misogyni, en kritik som annars kan infinna sig när kvinnor framställs som mörka och dödsbringande häxgestalter, framför allt om de kallas mödrar.
Även om det handlar om en skräckfilm har dansen en betydande roll. Så pass att frågan uppstår om det inte lika väl är en dansfilm som skräckfilm.
De kraftfulla dansscenerna intar en stor plats i handlingen och lämnar ett större intryck än skräck- och mardrömsscenerna.
På Markos Academy finns nämligen inga tydliga gränser mellan dans och ritual; här tränas inför föreställningar och här firas häxorgier. De kraftfulla dansscenerna intar en stor plats i handlingen och lämnar ett större intryck än skräck- och mardrömsscenerna.
Guadagninos Suspiria är en filmupplevelse som är överrumplande estetisk.