Nemo Hedén jagar som barn på 1990-talet efter identitet och kanske lite gränssättning i en stökig sexbarnsfamilj på Södermalm i Stockholm. [BOK] Ingen Nemo Hedén Lava förlag, 2018 Båda föräldrarna är vänsterorienterade kulturarbetare, med minst sagt gränslöst förhållande till alkohol, pappa ren missbrukare. Ingen tar den lilla vilsna killen i försvar inför mobbare i skolan […]
Nemo Hedén jagar som barn på 1990-talet efter identitet och kanske lite gränssättning i en stökig sexbarnsfamilj på Södermalm i Stockholm.
[BOK] Ingen
Nemo Hedén
Lava förlag, 2018
Båda föräldrarna är vänsterorienterade kulturarbetare, med minst sagt gränslöst förhållande till alkohol, pappa ren missbrukare. Ingen tar den lilla vilsna killen i försvar inför mobbare i skolan och grannarnas spydiga kommentarer över kollektivet på det välbärgade Värmdö dit familjen flyttar.
Bästa kompisens föräldrar gillar inte sonens sällskap, det sticker ut på ett otrevligt sätt, med ärvda kläder och brist på flott skidutrustning.
Självklart finns det många fler sidor av tilvaron i den stora stökiga familjen, bland annat en hel del kärlek och god vilja, men utanförskapet och brist på föräldraansvar fullt ut är en uppenbar grogrund för småbrottslighet och tidig så kallad självmedicinering.
Symboliskt nog betyder det under denna tid ovanliga förnamnet ”ingen”, vilket Nemo själv identifierar sig med. Hans berättelse om sitt hittills drygt 30-åriga liv är en vandring ned i det allra mörkaste. Nemo Héden beskriver frankt startläget för en spritt språngande berg-och-dalbaneresa ut i missbruket. Och det är ett missbruk som omfattar det mesta.
Under ett par korta år utvecklas ett dygnet runt-festande utan ände.
Till att börja med kändisskapet. Efter att ha blivit ”upptäckt” när han sommarjobbade som inkastare på en bar i på en bulgarisk semesterort vidtog ett gränslöst festande i dokusåpan Kungarna av Tylösand, med fri alkohol och tävlingar om sex, med förtecken flest snarare än bäst, inför tv-kamerorna. Under ett par korta år utvecklas ett dygnet runt-festande utan ände.
Så småningom finns ingenting av den glamour som inte knappt fanns initialt – knarket blir huvudpersonen i hans liv. Spriten ett sätt att hålla sig någorlunda på mattan i missbruket.
Det är skakande läsning, grafiskt nödvändig och trots en mängd detaljer, förstås mycket, mycket värre än vad som får plats på de drygt 250 sidorna.
Trots missbrukarmisären är det inte bara en tom knarkare vi möter, i varje läge finns människan Nemo med hela tiden. Detta är en av bokens kvaliteter, att han vägrar ge upp om 25-åringen som ser ut att ha gett upp om sig själv.
Så småningom finns ingenting kvar, Nemo går på AA-möten utan egentligt engagemang men har turen att bli erbjuden plats på ett nystartat exklusivt behandlingshem. Han gömmer sig bakom snålheten i att få en gratis behandling och hoppar på.
Där börjar nykterhet och drogfrihet som hållit i sig trots antydningar om några tidiga återfall.
Nemo Hedéns ärende är att utan omskrivningar skildra en vilsen och övergiven barndom, därefter en gränslös period som till delar är chockerande. Samtidigt redigerar han skickligt de olika delarna i boken så att intresset uppehålls fram till avgiftningen och det drogfria livet, med ett språk ibland mycket nära någon som pratar maniskt.
En listig uppfinning är kapitelindelningen efter rubriker som ”Min relation till sex”, ”Drogerna” eller ”Pappas rattfylla”. Genom att lösa upp kronologin något slipper han tradigheten som lätt kan uppstå i en biografi. Dramaturgiskt är det begåvat, en sluten cirkel med lycklig fortsättning in i nästa generation.
Det är en viktig berättelse för en generation av kändisknarkande, designade droger och viagra som hjälp på vägen för tonåringar med tillgångar till alla genvägar när den sista vuxna lämnat rummet.