Till hoten mot våra gemensamma rättigheter kan också glömskan läggas. Varje hotfull ”privat område”-skylt som vi oreflekterat tar på allvar undergräver minnet av den rätt vi har tillsammans.
”Privat brygga. Obehöriga äga ej tillträde” stod det på en skylt invid den sörmländska badsjön. Den ålderdomliga verbformen i anslagstexten – trots att skylten hade max två år på nacken – verkade obestämbart förstärkande på hotfullheten i budskapet. Här gällde det egentligen att hålla sig borta, det kände jag.
Ändå är det skyltuppsättaren som har fel. I Sverige får man i princip bada överallt, även vid privata badplatser och bryggor. Man ska inte störa eller skräpa ned, inte förstöra för markägaren eller andra friluftsutövare, men i övrigt är havet, sjöarna och stränderna på det hela taget tillgängliga för alla. Det är en del av allemansrätten, en rätt som vi i Sverige gärna stoltserar med internationellt.
Hur ska vi i förlängningen kunna nyttja och försvara den rätten om vi börjar glömma att den finns?
Människor med radikal världsåskådning framhåller ofta att det på senare år skett begränsningar av vårt kollektiva samhälleliga handlingsutrymme till följd av privatiseringar och juridiska inskränkningar. Men till hoten mot våra gemensamma rättigheter kan också glömskan läggas.
Varje hotfull ”privat område”-skylt som vi oreflekterat tar på allvar undergräver minnet av den rätt vi har tillsammans. Och hur ska vi i förlängningen kunna nyttja och försvara den rätten om vi börjat glömma att den finns?
Samma sak gäller på jobbet. Arbetssökande, framför allt unga, luras att ”provjobba” utan lön. Sjuklön, inlasning och företrädesrätt till återanställning efter uppsägning blir för allt fler okända fenomen. Företagsägarna kan berika sig på okunskapen och den kollektiva glömskan, och en vacker dag kan rättigheterna helt avskaffas – slopandet bekräftar ju ändå bara ”facts on the ground”, den verklighet alla vid det laget tar för given. (Partsöverenskommelsen om inskränkningar i strejkrätten är ett aktuellt och förskräckande exempel.)
En vacker dag kan rättigheterna helt avskaffas – slopandet bekräftar ju ändå bara ”facts on the ground”, den verklighet alla vid det laget tar för given.
Allt privatägt är det från början av hävd – en gång i tiden har någon hävdat sin rätt till en viss skog, sjö eller åker, och till det som ryms där. Nu hävdar bostadsrättsinnehavarna av de strandnära lägenheterna (förhållandevis strandnära, vi har ännu på det hela taget strandskydd) sin exklusiva badrätt.
Många utgår från att hävdarnas förbudsskyltar gäller – andra vacklar i osäkerhet, och vem orkar ändå i slutändan trotsa otillåtna inskränkningar om det handlar om att parera hotfulla anslag som sitter överallt?
Vi måste i samhället verka för att stärka det gemensamma ägandet på det privatas bekostnad. Men i det arbetet ingår också att befästa insikten att rådande privat äganderätt faktiskt inte alltid ger absolut makt – vare sig över stranden eller på arbetet.
Ju mer vi hjälps åt att komma ihåg det, desto badvänligare somrar, desto rakare nacke på jobbet och i livet.