Sverige riskerar glömma hur man strejkar

Utan en äkta beredskap att ta till konflikt urholkas fackens styrka snabbt. Tyvärr är det den utvecklingen som tycks pågå i dagens Sverige.

Ledare
Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala.
Foto: Jan-Åke Eriksson

”Den fackliga konflikten har orsakat svenska företag i hela landet stor skada.” 

”Situationen i hamnen är allvarlig och innebär ett hot mot svensk ekonomi och jobben.”

”Nu börjar det bli dags att ställa frågan: är strejken på väg att bli samhällsfarlig?”

Ett skräckelement i retoriken från de som med utgångspunkt i den omtalade arbetskonflikten i Göteborgs containerhamn den senaste tiden gått ut och förordat inskränkt strejkrätt är den samhällsrisk som arbetsnedläggelser anses innebära. Försvinner fler arbetsdagar i hamnen till följd av konflikt kan vi ligga riktigt illa till, är budskapet.

Resonemanget kan förstås problematiseras på mer än en grund – förutom att man kan fråga sig om inte hamnkonflikten mest av allt är ett svepskäl för de som vill se över strejkrätten i dess nuvarande form är det ett faktum att det är hamnarbetsköparen APMT, med sitt omfattande lockoutande, som ligger bakom huvuddelen av de förlorade arbetsdagarna i hamnen, inte Hamnarbetarförbundet.

Ändå är det tydligt att talet om många strejkdagar numera anses vara tillräckligt för att förmedla bilden av någonting ohållbart. Och här finns det skäl att bli orolig.

Det är länge sedan det strejkades så lite som det i snitt gjorts i Sverige de senaste åren.

Det är nämligen länge sedan det strejkades så lite som det i snitt gjorts i Sverige de senaste åren, både sett till antalet konflikter och till antalet strejkdagar. Sedan 1970- och 80-talen har strejkandet minskat drastiskt. Sverige ligger också betydligt lägre än sina nordiska grannländer – härom året stod de svenska strejkerna för bara fem procent av de nordiska strejkdagarna.

En av brytpunkterna i utvecklingen anses vara industriavtalet 1997 och hur industrin fått en mer tydligt lönenormerande roll i avtalsrörelserna. Men konfliktbenägenheten har minskat på alla fronter, och inte minst har mängden olovliga strejker, det vill säga strejker som bryter mot redan löpande avtal, minskat betydligt jämfört med läget för några decennier sedan.

Låg strejkbenägenhet förknippas historiskt och i internationella jämförelser ofta med starka fack med hög anslutningsgrad, som får igenom sina krav utan att ta till strejkvapnet.

Men utan en äkta beredskap att ta till konflikt i botten urholkas den styrkan snabbt. De stora kollektivavtalsslutande fackens grundupplägg är att sälja arbetsfred i utbyte mot bra arbetsvillkor, i såväl ekonomiskt som arbetsmiljömässigt hänseende. Om ändå ingenting i praktiken tycks kunna aktivera stridsviljan hos facken faller priset för arbetsköparen i det affärsupplägget snabbt.

Och på många sätt är det vad vi ser i dag. Facken har bit för bit pressats tillbaka, arbetsköparna driver i avtalsförhandlingarna igenom både undantag från anställningsskyddet och usla allmänvillkor, och facken sätter föga emot. Lagda strejkvarsel dras tillbaka i förtid, och om en strejk väl bryter ut är den ofta över redan efter någon dag.

Till sist har människor glömt hur man strejkar. Att hota med att utebli från jobbet börjar te sig som någonting oerhört, och i de lägen när så ändå sker står facken inte sällan handfallna och har inte ens någon riktig beredskap för att försöka förhindra strejkbryteri, vilket vi de senaste åren sett flera exempel på.

I Tyskland har det stora industrifacket IG Metall de senaste veckorna genomfört ett flertal så kallade varningsstrejker – om inte arbetsköparna närmar sig deras krav i nästa förhandlingsomgång utvidgas strejkerna. I veckan varslade facket om upptrappning.

Kraven omfattar bland annat möjligheten till förkortad arbetstid, från dagens 35-timmarsvecka till 28 timmar på den anställdes begäran – en från en svensk samtidshorisont häpnadsväckande omfattande reform. Att tänka sig ett liknande agerande från det svenska systerfacket IF Metall, som är en av de aktörer som våndats offentligt över hur konflikten i Göteborgs hamn ”drabbar så många”, är i dagsläget omöjligt.

Det är den konfliktfientliga inställningen som är det verkliga hotet mot svensk fackföreningsrörelses välmående – inte att det finns arbetare i Göteborgs hamn som ännu är beredda att ta strid.