29
Hon var mitt inne i en dröm där hon klättrade uppför en hal klippvägg och ständigt halkade ner två steg för varje steg hon tog uppåt. Under brusade havet. I drömmen var hon finklädd i lackskor med spetsiga klackar, precis som på födelsedagsmiddagen igår.

– För helvete, du måste vakna. Klockan är tolv. Vi måste tillbaka till Kårhuset. Du kan sova hela livet sen, men nu måste du vara med. Det har varit ett bombattentat mot Pålsundsgatan i natt.

Det har varit ett bombattentat, hördes rösten inne i drömmen. Hon öppnade ögonen. Det var inget halt berg, utan de vanliga blårandiga påslakanen. Bernhard satt på sängkanten och läste tidningen.

– Titta, jag ser dina ögon. Här kan du läsa. ”Sprängattentat mot FNL-kontor väckte Södermalm.”

Han la tidningen över hennes ansikte och hon vaknade av lukten från trycksvärtan, eller om det var från pappret. Hon satte sig upp. Rullgardinen var uppe och solen vräkte in över sängen.

– Vet du att vi har sovit i samma lakan sen påsk, sa hon när Bernhard kom in med teet.

– Vem bryr sig om litet skit på lakanen när revolutionen står för dörren?

Hon såg på honom. Han var egentligen en varannandagsrevolutionär. Varannan dag trodde han att revolutionen var nära och att den skulle förändra världen på ett makalöst och oförklarligt vis. Varannan dag, i synnerhet när han grälat med Nils-Åke om proletariatets roll efter revolutionen, trodde han inte på den.

– Skynda dig! Läs inte tidningen en timme är du snäll! Du ska inte förstöra din tid med att läsa om revolutionen, du ska vara med och göra den. ”Detta är bara början” säger Berggren här på första sidan och det har han förbannat rätt i. Världen är till för att förändras och vi ska göra det. Jag känner mig som om jag skulle kunna besegra USA-imperialismen alldeles ensam idag.

– Den i Sverige eller den i Vietnam?

– I hela jävla världen! Spränga USA i luften så vi blir av med hela skiten.

– Vätebomb kanske. Vi bombar USA tillbaka till stenåldern?

De skrattade tillsammans.

– Medge att det här är en otrolig tid. När vi får barn och dom växer upp, då kommer dom att fråga: Pappa, hur var det när ni gjorde revolution i Sverige?

Hon bredde sig en smörgås med citronmarmelad och hörde Bernhard läsa.

– Se vad Berggren säger i tidningen: ”Vi står inför en utveckling som i mycket kommer att likna den som skakat Frankrike den senaste tiden. En socialistisk förändring genom parlamentsbeslut tror jag är i det närmaste omöjlig. Och det är möjligt att våld inte går att undvika.”

Han la ifrån sig tidningen och hon läste på förstasidan. ”Trehundra sårade i nattens strider i Paris mellan polis och studenter. Inne på Sorbonnes stora gård brinner en eld, studenterna bränner sina sopor. Filosofiska fakulteten har förvandlats till fältsjukhus. En del skadade har legat hela natten på gatorna, för att inga fordon kan komma fram. Gatorna är spärrade av barrikader. Det är ännu en revolutionsmorgon.”

Den svenska natten tedde sig väldigt svensk i jämförelse. ”Tåget gick från Holländargatan genom Kungsträdgården till Gustav Adolfs torg och så småningom tillbaka till Kårhuset, där studenterna sent på kvällen fortsatte att debattera. Studenterna försökte på vägen att inta Centralen, Operan och Folkets Hus, men ett bastant polisuppbåd om femhundra man hindrade detta.”

– Nu måste vi sticka direkt. Bernhard var irriterad. Vi får inte missa u-landsdemonstrationen. Dom börjar i Vasaparken och går till Kungsan.

– Vasaparken. Minns du när vi åkte buss tillsammans den gången?

– Just det. Den dagen ska vi fira. Dagen då vi åkte buss från Vasaparken. Där ser du hur viktigt det är att gå på möten.

– Och att gå ifrån dom.

Hon tog tag om honom och kysste hans nacke.

– Just så här kramade du mig första gången. Du överföll mig när jag stod försvarslös och skulle koka te åt dig.

– Men du ville gärna bli överfallen. Och jag ville ha dig. Numera vet jag ibland inte riktigt om det var dig eller revolutionen jag fick. Vi ligger ju knappt i sängen ens på nätterna. När vi ligger i sängen bara sover vi.

Bernhard gjorde inget motstånd när hon öppnade hans bälte och drog ner blixtlåset i gylfen.

– Kom nu. Ingen märker att vi inte är i Vasaparken. Vi åker direkt till Kungsan.

Han tog två steg bakåt och överlade hastigt med sig själv. Kanske hon hade rätt. Ingen skulle sakna dem. Men han ville vara med!

– Jag ser vad du tänker, sa hon. Du vill ut och vara ett med kollektivet. Bara idag, tänker du, inte sant?

Han satte sig ner på sängkanten och lutade huvudet i händerna. Hon tog av sig nattlinnet.

– Se inte ut så där, vädjade hon. Jag vill ju bara ligga med dig! Om det är alldeles omöjligt så kan du gå i förväg medan jag stannar här och onanerar.

– Du säger aldrig att du älskar mig, svarade han. Du bara gör det. Inte sant? Jag känner att du älskar mig.

– Du frågar aldrig. Det värsta jag vet är killar som frågar hela tiden. Var det skönt, gick det för dig? Nu ligger du här och kommer inte härifrån!
Han sträckte handen mot bokhyllan där hennes pessar låg bakom en trave med böcker som växte för varje dag.
Hon hade dragit ner honom i sängen och satt tvärs över hans mage för att försäkra sig om att han låg kvar. Han sträckte upp händerna mot hennes bröst och drog henne mot sig och slickade med tungspetsen runt ena bröstvårtan. Den blev liten och tappade all känsel. Hans händer som höll fast henne med tummarna inne i hennes armhålor, sände däremot långa strömmar av värme inåt kroppen. Hennes hår hängde som en kupa över hans huvud. Där inne var det varmt och mörkt. Han släppte taget.

– Jag ger mig. Han tittade på klockan. Helst inte mer än en timme? Snälla? Så att vi kommer i väg någonstans i tid.

Han steg upp och stod på golvet när han klädde av sig. Lemmen gungade en aning i sitt uppresta tillstånd. Han drog in magen och revbenen tecknade sig skarpare nederst på bröstkorgen. Han satte händerna mot höfterna och svängde runt som en mannekäng under uppvisning.

Han kröp ner bredvid henne. Hon önskade att det inte hade varit bråttom, att de kunde ligga med armarna om varandra i lugn och ro och somna om. Han blev varmare i hennes armar. Han kysste henne i nacken och drog tungan långsamt upp mot örat. När han förde in tungspetsen i örat kändes det som om den fortsatte rakt ner genom hennes kropp, genom brösten, ner i livmodern, ut genom slidan och ner över låren. Det gnistrade ända ner i hälarna.

Han sträckte handen mot bokhyllan där hennes pessar låg bakom en trave med böcker som växte för varje dag.

– Det behövs inte, jag har mens.

– Då så. Det gör detsamma. Det känns som om jag skulle vilja ha tio barn med dig.

Hon önskade ibland att människor skulle kunna älska i total tystnad, att ordens fyrkantighet inte skulle störa de strömmar av känslor som löpte genom kropparna. När han smekte henne var det som om något överfördes genom huden, något som var starkare och varmare än det han sa. Idag var en sådan dag när hon önskade sig tystnad.

Hon gled upp ovanpå honom och satt med ryggen mot honom nerböjd över hans underkropp. Hans fingrar gled fram och tillbaka mellan hennes ben. Hon njöt av hans mjuka fingertoppar, tills hon plötsligt blev orolig över hur hon såg ut. Framåtböjd över hans kropp med alla de annars osynliga vecken blottade för hans ögon, tänk om han tittade?

Hon reste sig och sjönk ner igen, rakt ner över hans lem. Den stora upphetsningen hade gjort henne så varm och våt att han försvann helt omärkligt därinne. Hon förde ner handen för att känna efter och där fanns han, hon kunde ta om penisroten som kändes fastare än någonsin och pungen som redan dragit ihop sig, som den brukade göra när hans orgasm var nära.

Om man inte kunde tänka alls, skulle man lättare kunna njuta av sex, tänkte hon, där hon satt och kände allting svalna. När hon rörde sig kunde hon vagt uppfatta att han var inuti henne. Inte mycket, men något kändes det, åtminstone vid öppningen. Hon förde hans pung uppåt och märkte att hon kunde smeka sig själv genom den lösa huden mellan hans testiklar. Hon kunde smeka sig själv samtidigt som hon smekte hans pung.
Jag tror att all kamp har störst utsikt till framgång om man hämningslöst blandar personliga och politiska motiv.
Då kom hans orgasm. Hon pressade sig neråt, hon ville hålla honom kvar i sig, hon ville inte att det skulle vara slut redan. Hon lutade sig fram och kysste hans knän. Då tappade hon greppet om hans lem, hon kände den mot lårets insida, varm och våt.

– Det finns bara ett fel med dig som älskarinna, sa han. Du är alldeles för skön. Kom. Lägg dig här bredvid mig.

– Det har aldrig känts så mycket för mig som det gjorde nu, sa hon lögnaktigt. Nu stiger vi upp. Om jag kan stå på benen. Jag känner mig alldeles darrig. Och väldigt kissnödig.

– Hur är det, för att tala om något helt annat, sa Bernhard. Har du satt upp dig på svältlistan?

– Vilken lista?

– Den för hungerdemonstrationen för u-länderna vid Riksdagshuset. Nils-Åke har legat där utan att äta i två dygn nu, han tar det verkligen på allvar.

– Det gör väl alla, sa Nina. Det är en skam att vi inte redan ger en procent i u-hjälp. Vi som är så rika. jag kanske skulle sätta upp mig på listan. Jag kunde ta det som en bantningskur, det skulle inte skada om jag gick ner tre eller fyra kilo.

– Sådana personliga motiv ska man inte blanda in i kampen mot världssvälten, undervisade Bernhard.

– Jag tror att all kamp har störst utsikt till framgång om man hämningslöst blandar personliga och politiska motiv. Om en rund svensk flicka både kan magra ett par kilo och visa solidaritet med u-länderna har hon givetvis ett starkare motiv för att visa sin solidaritet.

– Men det har inte med saken att göra.

– Det bryr jag mig inte om. Man måste se det praktiskt. Då blir kampen mer effektiv, det är jag övertygad om, vad du än anser.

De steg av bussen vid Riddarhuset och gick i kanslihusets pelargång mot Riksdagshuset. Där låg u-landsaktionens svältdemonstranter i sina lådor. Nils-Åke låg också där bland ett tiotal andra, litet tärd men vid gott mod.

– Folk är otroligt uppmuntrande, berättade han. Alla vill göra något. Vi hade inte tänkt ha någon insamling, men vi var tvungna att skicka en till Klarapolisen och begära tillstånd för folk nästan tvingar på oss pengar.

– Dom vill göra sig av med övervikten i plånboken, sa Bernhard.

– Dom flesta ger sedlar. Om vi ligger här en månad, får vi ihop en miljon, det lovar jag. Palme gav en tia i fredags kväll.

– Jag läste i tidningen att han varit här, sa Bernhard. Det är socialdemokraternas splittringstaktik. U-landsdemonstranterna är minsann fina ungdomar, i motsats till kårhusockupanterna.

– Det är inte mitt fel att Palme gillar vår demonstration, sa Nils-Åke. Att han kom hit är ju naturligt, han jobbar ju i huset. Det är därför vi ligger just här, för att alla politiker ska märka oss. Men vår demonstration blir inte mindre nödvändig för att han ger en tia.

Utanför Kårhuset stod åskådarna tätare än tidigare, långt upp i Spökparken. Några journalister från Aftonbladet skrek för att de inte fick komma in. Vi kommer från arbetarrörelsens egen tidning, ropade de och viftade med presskort som ingen brydde sig om. Den för dagen nybildade ordningsgruppen hade till uppgift att sortera bort provokatörer, alliansare och journalister som skrivit alltför lögnaktigt i dagens tidningar.

– Jag tror inte det är en klok taktik, sa Bernhard när de väl kommit in. Pressen håller ihop. Om somliga blir utestängda riskerar man att de andra skriver negativt. Journalister gillar inte censur.

– Dom där svinen ska inte tro att dom kan komma hit och ljuga ihop vad som helst om oss, svarade en ordningsvakt i Lao-Tse-kläder, jacka och byxor i mönstret Flygande fågel, och föste än en gång ut journalisterna från Aftonbladet. Ändå fungerade inte kontrollen vid entrén. Den som verkligen ville in, försökte gång på gång och lyckades till slut.

Det var lika mycket folk i stora salen som igår, men mattare stämning. Den formella debatten gällde hur kampen skulle gå vidare, vilka medel som skulle vara effektivast, hur man skulle undvika blodsutgjutelse, hur man skulle uppträda mot stora polisuppbåd, hur man skulle få kontakt med arbetarna, vilka som skulle få komma in i Kårhuset.

Representanter för studentkåren, som till vardags förvaltade huset, hade krävt att mötet skulle öppnas för alla utom Demokratisk Allians. Om mötet öppnades för alla skulle det i gengäld få pågå hur länge som helst. Men inne i lokalen var det en överväldigande majoritet som ville ha fortsatt strikt sållning av besökare vid ingången. Det stal för mycket tid och krafter från de viktiga frågorna om man hela tiden skulle behöva kämpa mot typer som ville riva ner podiets röda flaggor.

– Vi måste först bygga upp en solid plattform här inne, sedan kan vi gå ut, sa Berggren och såg mycket trött ut. Vi måste förbereda oss på polisens attack. Den kan komma när som helst. Det håller inte att släppa in en massa okända i det läget. Det kan vara civilsnutar bland dom, som förbereder deras attack här inifrån.
När polisstyrkan var uppe i tusen man fick Nina en känsla av att ryktena mest avspeglade ockupanternas önskedrömmar.
En grupp människor som väntar på ett angrepp blir på ett automatiskt sätt hopsvetsade av sin väntan, även om den endast varar några timmar. Rykten gick om att polisuppbådet samlades. De kom med bussar, hästar och kanske hundra man. Huset genomblåstes av rykten. När polisstyrkan var uppe i tusen man fick Nina en känsla av att ryktena mest avspeglade ockupanternas önskedrömmar. Ju fler poliser, desto större vikt tillmätte samhället detta uppror. Nina tvivlade på att det fanns tusen poliser i Stockholm en söndag, men samtidigt blev hon nervös. Tänk om poliserna skulle göra attack med batongerna i högsta beredskap? Det skulle innebära stora risker. Hon la märke till att några höll på att göra egna batonger av stolsben.

Stämningen blev nervösare under en timme, tills det blev lugnt igen. Polisuppbådet hade anlänt. Men poliserna ställde sig bara på gatan och blockerade ingångarna. Först gick ryktet att de väntade förstärkning, innan den stora attacken skulle starta. Men efter hand spred sig sanningen. Polisen tänkte överhuvudtaget inte gå till angrepp. Polisen lät meddela att de tänkte stänga lokalen men bara för dem som ville komma in. Alla fick passera ut fritt, men sen fick de inte komma in igen.

– Håll ut kamrater, ropades det käckt från podiet. Vi har vatten och mat för minst två veckor. Vi har räknat med allt.

Den som stod i talarstolen lät sig inte störas. Han höll ett entonigt anförande om kommunistisk teori.

– Mao säger: ”Det finns bara ett slag av sann teori i denna värld, teori som härletts ur den objektiva verkligheten och sedan bekräftats av den objektiva verkligheten, ingenting annat är värt namnet teori i vår mening.”

Mitt under anförandet såg Nina Siri Holm stå bredvid ingången. Nina skyndade dit för att hälsa på henne.

– Tänk att du hann in, innan dom stängde!

– Min kära vän, sa Siri och tog om Ninas hand med båda sina. Jag trodde väl att jag skulle träffa någon bekant. Jag har varit här en timme nu. Det finns fortfarande väldigt många människor som jag inte känner, som jag inte ens har sett i någon demonstration. Men här är du alltså. Och där borta ser jag Mikaela Ljung.

Nina ställde sig frågande.

– Folk har kommit och gått. Men varför är du här, du sa att du inte trodde på någon revolution eller ideologi överhuvudtaget?

– Jag är här av nyfikenhet, jag ska inte stanna länge. Jag litar inte på tidningarna och radion och TV. Jag ville se om det går lika våldsamt till som det påstås och det ser jag att det inte gör. Här verkar det stilla och lugnt. Bara en massa prat, som vanligt, höll jag på att säga.

– Vi måste enas om en gemensam plattform innan vi kan gå till aktion.

– Just. Det är bra. Då blir det inte så mycket aktioner. Att enas är svårt.

– Men det är väl naturligt att man skaffar sig en gemensam grund att stå på? Gör inte socialdemokraterna det?

– Jo, men under mer organiserade former. Det är nästan omöjligt att komma överens om man inte har en fast ledning, som kan ena de stridande viljorna.

– Vad tycker du om det här?

De lyssnade och tittade sig omkring.

– Om du vill veta vad jag tror, så tror jag att de unga män som idag attackerar det bestående samhället mycket väl kan vara ministrar i en borgerlig regering om tjugo år. Den där Berggren blir socialdemokrat, för han är en man i karriären. Den snabbaste politiska karriären gör man i det partiet.

– Du skojar? Han är ledare för VUF, Vänsterns Ungdomsförbund, ungkommunisterna.

– Det har ofta hänt att kommunister byter parti. Man kan uträtta så litet som kommunist i ett land som Sverige. De som vill uträtta något byter parti. Men jag är glad att jag träffade dig. Jag har hittat något åt dig. Det är tre uttalanden som Kafka gjorde om revolutionen, när han mötte en skara arbetare som marscherade på gatorna i Prag med fanor och standar på väg till ett möte.

”Dessa människor är så självmedvetna, självsäkra och på så gott humör. De behärskar gatan och tror därför att de behärskar världen. Men de misstar sig. Bakom dem finns redan sekreterarna, ämbetsmännen, yrkespolitikerna, alla dessa moderna sultaner som de hjälper till makten.”

”Jag ser den, denna massans formlösa, skenbart obändiga kraft, som längtar efter att tyglas och formas. Vid slutet av varje verkligt revolutionär utveckling träder en Napoleon Bonaparte fram.”

”Ju mer en översvämning breder ut sig, desto grundare och grumligare blir vattnet. Revolutionen dunstar bort, och kvar blir bara en ny byråkratis gyttja. Den plågade mänsklighetens fjättrar består av kansliskrivelser.”

– Jo, men om det är så? Nina försökte försvara sig mot Kafka, vad tjänar det då till att kämpa?

– Det är inte givet att det tjänar något till, sa Siri.

– Men varför sitter inte du hemma i så fall? Varför är du med och demonstrerar och kämpar?

– Jag kämpar för det som jag tror är rätt. Det är inte rätt att USA ska mörda Vietnams kvinnor och barn och förstöra landets jordar.

– Men det gäller Vietnam. Här i Kårhuset handlar det mer om Sverige.

– Säger du det? Det låter som om det handlar om Kina, tycker jag. Nej, men allvarligt talat. jag är här på ett kort besök, för att förvissa mig om att allt är lugnt och stilla, att revolutionen är långt, långt borta. Precis som jag trodde.

– Men jag förstår inte vad du menar. Se hur det är i resten av världen! Överallt är det studentrevolt, upplopp, i Paris verkar det nästan som inbördeskrig.

– Jo, men Paris är Paris, där finns det revolutionära traditioner, det saknas här. Man kan betrakta denna sal, dessa lugna stillasittande människor som då och då går ut för att röka eller ta en kopp kaffe. Det är revolution på svenska, håller du inte med om det? Stillsamt och fridfullt, knappast märkbart. Jag säger inte det för att nedvärdera dina revolutionära kamrater. Jag konstaterar det med lättnad, det är en sak vi ska värdera högt i Sverige. Vår långa historia av fred med andra länder och frid inom landets gränser.
Men lyssna på debatten här. Jag vill allvarligt varna för den censurmentalitet som jag märker hos era talare redan.
Från talarstolen diskuterades hur massmedia beskrev händelserna i Kårhuset. Hur skulle man styra informationen så att den blev mer lik verkligheten och mindre lik journalisternas drömmar om ett våldsamt uppror? Siri lyssnade uppmärksamt.

– Det finns bara en hållbar linje, viskade hon. Total öppenhet. Journalisterna är lika ledsna som ni över att Stockholm inte är Paris, att ni bara kan bjuda på ett litet fredligt möte att skriva om. Litet måste de nog få lägga till.

– Har du arbetat på tidning, frågade Nina.

– Inte som anställd. Men jag har lämnat många rapporter i mina dagar, om facket och kvinnorörelsen. Och den första juni nittonhundranitton var jag Socialdemokratens utsända vid det stora festmötet i Uppsala universitet till den kvinnliga rösträttens ära. Då fick Ellen Hagen och Selma Lagerlöf tala i aulan, som de första kvinnorna någonsin. Men lyssna på debatten här. Jag vill allvarligt varna för den censurmentalitet som jag märker hos era talare redan.

– Vi har i den nybildade presskommittén diskuterat vilka åtgärder vi kan vidta för att få journalisterna att hålla sig till fakta, sa Agneta Persson-Palm från Clarté.

Hon krävde att journalisterna skulle portförbjudas, med undantag av dem som inte ljugit ihop sina artiklar.

– Vi protesterar till exempel kraftigt mot det inslag som sändes i gårdagens Aktuellt, där man klippte fram två minuter svordomar från ett debattinlägg som gjordes klockan sex på morgonen, av en person som bad om ursäkt för sina svordomar i meningen därpå. Den ursäkten hade Aktuellt klippt bort.

– Vi kräver att journalister som inte redan frivilligt lämnat Kårhuset ska underställa sig våra krav.

En journalist från Dagens Nyheter begärde ordet och frågade om också andra skulle stå till svars om de berättade något felaktigt från Kårhuset eller om den regeln enbart gällde journalister.

– Vi litar inte på er objektivitet, svarade Agneta. Varje reportage bygger på ett subjektivt urval, grundat på era personliga värderingar och ni journalister representerar i allmänhet borgerliga värderingar.

Nina följde med Siri som tänkte gå hem. I trappan satt ockupanter och lyssnade på radion, där Tage Erlander intervjuades i Ekot.

”De grupper som ansluter sig till våldet ska veta att den överväldigande delen av Sveriges folk är berett att försvara de värden som vi gemensamt byggt upp i fredlig samverkan. Ordningen kommer också i fortsättningen att upprätthållas.”

– Som om han kunde bestämma det, ropade en blek flicka som såg ut som högst femton år. Hon förklarade att någon på mötet måste hjälpa henne att organisera aktioner i gymnasierna i morgon, vem skulle hon vända sig till? Ingen lyssnade på henne, alla lyssnade på statsministern i radion.

”Samhället kan inte tillåta någon grupp att med våld diktera lösningar utan hänsyn till andra medborgares intressen. Frågan om våld eller fredlig utveckling har länge varit en stridsfråga. Vi mötte den i svensk arbetarrörelse från begynnelsen. Särskilt häftig stod striden under nittonhundratrettiotalets världskris, då kampen fick föras såväl mot hitlerinspirerad nazism som mot stalindyrkande kommunism. Vi valde den gången demokratins väg. På den vägen har Sverige uppnått den högsta levnadsstandarden i Europa.”

– Högsta levnadsstandarden i Europa, det bevisar väl bara att vi är ett av världens värsta utsugarländer, sa Danne.

– Är Marie-Louise här? frågade Nina.

– Hon vaktar ungarna. Vi öppnade barnrum idag, visste du inte det?

När Nina kom tillbaka till mötessalen läste Agneta Persson-Palm upp ytterligare ett uttalande från presskommittén. Det var ett svar till Olof Palme, som hade klagat över att han inte hade fått möjlighet att debattera utbildningsfrågor vid sitt besök.

– Olof Palme har uppgivit att debatten inte rörde utbildningsfrågor, han har framställt oss som en liten isolerad grupp som ensidigt talar för våldsaktioner, han har framställt oss som ett hot mot demokratin. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Palme fick flera frågor om utbildning.

Det måste ha varit innan jag kom, tänkte Nina, för hon hade bara uppfattat de starka buropen strax innan utbildningsministern lämnade mötet. Presskommittén ansåg att Palme borde ha märkt att hela debatten rörde en utbildningsfråga, nämligen Ukas, och det samhälle som hade kunnat föda ett sådant förslag som Ukas.

– Slutet lyder så här, fortsatte hon efter en kort andningspaus: Palme upplystes också om att hans demokrati inte är vår demokrati, att vi eftersträvar en reell demokrati, inte en apparat för Wallenberg och Erlander.

Applåder igen. Nina applåderade med. Berggren meddelade att högtalare hade monterats upp på Kårhusets fasad mot Spökparken, så att mötet inte skulle hindras av att polisen hade stängt ingången. Polisen tänkte inte storma den ockuperade byggnaden, men polisledningen var orolig för att motdemonstranterna tänkte göra det. Trettio poliser till häst stod på parad framför fasaden för att hålla folkmassan på avstånd.

Studenter från andra länder överbringade hälsningar från kamrater runt om i världen som deltog i samma slags aktioner. Inne i möteslokalen berättade en ljusbrun ung man med nattsvarta ögon på bruten svenska att hans kamrater hemma i Guatemala i Latinamerika också hade ockuperat sitt universitet.

Ute i Spökparken började folkmassan ropa när han talade. Motdemonstranterna skrek mest när utländska talare hördes i högtalaren. Talkörerna dånade: Tala svenska! Tala svenska! Tala svenska! Kårhuset – dårhuset! Kårhuset – dårhuset! Kårhuset – dårhuset! Lämna Kårhuset! Lämna Kårhuset! Lämna Kårhuset!

Lisbeth Granberg från Folkpartiets Ungdomsförbund föreslog på renaste svenska att man skulle låta utlysa nyval till studentkåren, så att studentopinionen kunde komma till uttryck i demokratiska val. Men Berggrens motförslag vann. Som vanligt, tänkte Nina. Hans förslag var att ockupationen skulle fortsätta, men att man skulle inbjuda alla intresserade studenter, arbetare och skolungdomar att komma och diskutera och rösta om Ukas. Det var som om Berggren inte riktigt hade godtagit att alla nytillkomna av omständigheterna skulle bli tvingade att stanna utomhus.

Någon klappade Nina på axeln. Det var Marit. Hon ville att Nina skulle komma med ut till cafeterian så att de kunde prata i fred. Hon verkade ivrig och upphetsad.

– Har det hänt något hemskt, frågade Nina.

– Det har hänt något. Det kan vara viktigt för dig.

Marit drog i den smala ärmen på Ninas klänning, den modell som hette Sunnan och som var Lao-Tses vackraste plagg hittills. Nina hade lagt märke till att den redan förekom i många upplagor bland publiken trots att den bara funnits att köpa i tre veckor. Lao-Tses försäljning verkade vara på väg upp. Marit höll ett stadigt tag i den extra ärmvidden vid handen och drog Nina utåt hallen.

– Det har kommit telegram från New York, berättade hon när de hittat ett lugnt hörn. Dom beställer tretusenetthundra klänningar till Sachs Fifth Avenue. Kan du föreställa dig! Nästan tvåhundrasjuttiotusen kronor på ett bräde. Vi får nittiosjutusen i förskott telegrafiskt redan nästa vecka. Så fort vi undertecknat kontraktet. Jag begriper inte hur vi ska hinna få fram så många plagg, men Rebecca har tydligen lovat att det går bra.

– Men kan Lao-Tse sälja till Amerika? Jag trodde inte att det var något beslutat om den saken, invände Nina.

– Det var det väl inte heller, men det här avgjorde saken. Vi har inte råd att tacka nej. Jag undrar om inte du kunde fundera på att stanna kvar hos oss, nu när vi får grunden till en stabil ekonomi helt plötsligt. Jag har diskuterat med Rebecca och Hanna om vi inte kunde ge dig något slags procent på den här affären. Vem vet, om inte du hade gått till posten den där dagen kanske vi inte hade fått denna order. Du har jobbat så länge för underbetalning, det vore inte mer än rätt om du fick en engångssumma i extralön, en bonus. Säg att du fick tretusen extra och tvåtusen i månaden om du accepterade att stanna kvar som butikschef ?

– Jag vet inte. Pengar från USA. Här är vi och revolutionen väntar runt hörnet.

– Vi driver ett företag. Vi försöker hålla det på ett politiskt acceptabelt plan, men som andra företag måste vi sälja för att överleva. Här öppnas chansen för oss att nå ut till en av världens största marknader. Vi kan äntligen få frihet att göra experiment, att investera i nya butiker, att arbeta länge med varje plagg och förbättra kvaliteten.

– Vilka modeller har dom valt?

– Den här gick bäst. Marit pekade på Ninas klänning. Sunnan i alla färgställningar. Mycket rött och blekrosa och lila. Inget grönt. Nästan inget blått. Den koboltblå med veronagröna slingor är den enda blå. Jag ser framför mig hur kläderna exponeras, det kommer att bli fint. Rött med inslag av rosa, orange, cerise och violett. Smala byxor till ungefär hälften av klänningarna. Den blekrosa med slingor i krapplack tog dom tvåhundra stycken av. Den är fin tycker jag, det vattnas i munnen när man ser den. ”Frosted pink” vill dom att färgen ska kallas. Det är väl bra? Det kom en hel lista med färgerna på engelska. ”Flaming orange”, ganska vackert namn också, va?
Men det är som att få lön direkt av dom som mördar kvinnor och barn i Vietnam.

Nina betraktade Marit. Vad hade hänt? Inga betänkligheter, bara ren och skär entusiasm. Frosted pink.

– Ni kanske ska leverera några modeller med silverpaljetter också, sa Nina.

– Det kanske vore en tanke, sa Marit på allvar.

– Jag tycker inte det här verkar riktigt klokt.

– Okej, jag förstår dina invändningar. Men du är ung, du har inga barn att försörja, inget hus att betala av.

– Men det är som att få lön direkt av dom som mördar kvinnor och barn i Vietnam.

– Men Nina, så kan du inte tänka.

– Hur skulle jag tänka då? Eftersom jag inte har barn och hus tänker jag som jag vill.

– Jag förstår hur du tänker, sa Marit. Vi har inte velat oroa dig. Vi ville så gärna ha dig kvar, vi har förskönat läget litet. Ekonomin alltså. I klartext har vi att välja på det här eller att gå i konkurs.

– Du har sagt förut att en konkurs inte är någon katastrof.

– Nej, men det är inget man önskar sig heller. Tänk på saken en gång till. Tala med Bernhard. Det är mycket pengar. Du har sagt att du drömmer om en gammal skola på landet. Tretusen räcker nog till handpenningen för de flesta skolor på landet. Lova att du talar med Bernhard. Jag såg honom här nyss.

Plötsligt hördes nya och kraftigare rop från motdemonstranterna. Ned med flaggan! Ned med flaggan! Ned med flaggan! Poliserna nere på gatan började titta uppåt taket. Röda tygtrasor singlade ner genom luften och landade i parken, där de för ett ögonblick såg ut som blodfläckar i snön. Det närmaste blod vi kommer här, tänkte Nina, medan hon letade efter Bernhard.

Han var irriterad och trött, han sa bara ja, ja, vad väntade du dig? Så många motståndare, så många poliser och provokatörer, förr eller senare måste de väl lyckas med någonting. Nu hade de lyckats få ner den röda flaggan från skorstenen.

Bernhard ville inte bli störd. Han koncentrerade sig. Han tänkte gå upp i talarstolen. Nina funderade ett ögonblick på att låta hela saken stanna mellan henne och Marit. Hon kunde säga att hon hade talat med Bernhard och han var helt negativ.
Dels vill dom bli framgångsrika i det kapitalistiska samhället, dels vill dom göra revolution och avskaffa privatkapitalet.
Hon berättade ändå till slut. Att Marit hade bett henne tänka över butikschefsanbudet en sista gång och dessutom krävt att Bernhard skulle informeras.

– Dom har fått en stor order från ett varuhus i New York. Jag ska få tretusen kronor i extralön. Bonus tror jag att hon kallade det.

– Från New York?

–Ja.

– Amerikanska pengar. Det är blod på dom. Doppa nästa kollektion i det.

– Så du tycker inte heller att jag ska ta det?

– Jag tycker att du måste besluta själv om det som gäller ditt liv. Men jag har litet svårt att fatta hur dom får en sån affär att gå ihop med det anti-imperialistiska arbetet i FNL-grupperna.

– Firman hotas av konkurs.

– Jag vet inte om det är någon ursäkt egentligen. Då kunde man skylla alla tveksamma affärer på att man har dålig ekonomi. Vem har inte dålig ekonomi? Det är något personlighetskluvet över dom där tjejerna. Dels vill dom bli framgångsrika i det kapitalistiska samhället, dels vill dom göra revolution och avskaffa privatkapitalet.

Nina funderade. Skulle ingen socialist eller kommunist ha rätt att starta ett företag ifall revolutionen nu inte kom?

– Dom får bilda sin egen FNL-grupp, sa han surt. En FNL- grupp för miljonärer som blivit förmögna på affärer med USA.

– Dom blir aldrig förmögna. Dom kommer bara att skaffa nya butiker, göra bättre kläder, sänka priserna, du vet, sånt som kommer folket tillgodo.

– Tror du på det?

– Låt oss säga att jag tror på det ungefär på samma sätt som du tror på revolutionen när Berggren föreläser om den. Du skulle vilja att han hade rätt, att hela världen kunde förändras genom politisk kamp, att orättvisorna kunde utplånas. Men du tvivlar på att det överhuvudtaget går att förändra världen en enda jävla millimeter. Det har jag själv hört dig säga.

Han svarade inte. Men han log.

– Med dig vågar man i alla fall le åt både övertygelsen och tvivlet, sa han efter en stund. Det är skönt. En del kamrater här är så inihelvete allvarliga att jag blir rädd. Titta, där kommer en tjej i likadan klänning som du. Har du lagt märke till hur mycket Lao-Tse-kläder som är ute och går här? I Dagens Nyheter står det att kårhusockupanterna bär Lao-Tse-uniform.

– Världens snyggaste uniform i så fall. Vårens kollektion finns i åtta modeller och i sammanlagt femtiosju färgställningar. Mer variation än i de flesta arméer jag hört talas om.

– Ja, om uniformeringen blir hundraprocentig kommer det att gå jävligt bra för er. Tänk på saken. Tretusen är mycket pengar. Du kan köpa en egen ateljé.

– Det är väl det som är charmen med dig, sa Nina. Du är full av motsättningar. Du skulle alltså kunna tänka dig att leva med en kvinna som köper en ateljé för pengar som är doppade i döda vietnamesers blod.

– Man måste vara öppen för livets möjligheter.

Han kramade henne. Hon lutade huvudet mot hans bröst och kände värmen från hans kropp. De var mycket trötta. Det var vilsamt och mjukt att hålla om honom och hållas om av honom. Hon ville inte att han skulle gå. Men han böjde sig ner och blåste luft i hennes öra och viskade att han måste tillbaka till debatten.

– Jag älskar dig vad du än bestämmer dig för.

Han försvann och hon stod kvar och räknade Lao-Tse-klädda personer som gick förbi. Fyrtiotvå stycken. När de råkade stå intill varandra såg de mycket vackra ut, eftersom hela färgskalan var gjord så att årets och fjolårets kollektioner gick ihop både inbördes och med varandra.

Hon följde strömmen tillbaka in till den evigt pågående debatten. Det blev liv och rörelse på podiet. Den bleka flickan som ville ha hjälp att starta aktioner ute i Stockholms gymnasier krävde besked. Hon stod upp mitt i salen och talade om behovet av omedelbara åtgärder ute i skolorna. Då svarade Berggren med att tala om vikten av tålamod och långsamt organisatoriskt uppbyggnadsarbete.

– Tålamod och tålamod, ropade hon som tänkt sig att i morgon bitti leda gymnasisternas ockupation av stadens skolor. Vi måste ha konkreta råd nu, så vi kan sätta igång direkt i morgon bitti. Det är nu det finns ett revolutionärt läge, det är nu genast vi måste sätta igång. Vem vet, i morgon klockan tre kan kontrarevolutionen vara här och då är det för sent. Då har ni missat chansen. Vill ni verkligen inte ge oss ute på gymnasierna konkret stöd, nu genast?

En kort konferens utbröt på podiet.

– Vi har uppdragit åt Agneta Persson-Palm att konferera med ledningen för gymnasierna och diskutera igenom förslag till omedelbara åtgärder. Du och Agneta kan mötas i cafeterian om en timme, sa Berggren och sträckte ut händerna mot salen, som om han gav Agneta i present till gymnasisterna.

Bernhard var missnöjd med Berggrens svar. Omedelbara åtgärder. Vilket jävla byråkratspråk. Vi kunde ju dela upp oss i grupper och leda ockupationen av alla skolor i Sverige i morgon bitti! Ska vi hålla liv i det här behöver vi nya lokaler, den saken är klar!

Han gick upp i talarstolen och pekade på nödvändigheten av att man skaffade nya lokaler, i synnerhet nu när polisen hindrade människor från att komma in i denna. Men Berggren och hans grupp gick emot Bernhard. Det behövdes inga nya lokaler.

– Vi siktar in oss på att hålla Kårhuset. Visar det sig att vi behöver större lokaler, skaffar vi oss det!

Kraftiga applåder från publiken.

Sympatitelegram anlände från arbetare i Göteborg och från turkiska föreningen. Undrar vad de som står ute i parken säger om våra turkiska sympatisörer, tänkte Nina.

Hon hade satt sig med ryggen mot väggen. Det var svårt att hålla ögonen öppna. En lång tids spänning började gå ur kroppen. Den som ändå låg i sin säng.

Hon blundade och lyssnade, talen blev allt mer lika ett radioprogram som står på i bakgrunden medan man sysslar med något viktigare. Det mal och mal, uppfyller tystnaden utan att någon tar till sig ljudet. Som i en dröm kom Franz Kafka förbi, men hon hann inte fråga varifrån han hade fått sin uppfattning om revolutionen. Varför trodde han att förändring inte var möjlig? Varför ansåg han att kansliskrivelserna är de bojor som fjättrar mänskligheten? Hon ville fråga, men han syntes inte till. Han hade redan försvunnit nedför trappan. Från talarstolen fortsatte de mässande orden.

– En kommunist bör betrakta revolutionens intressen som sitt liv och underordna sina personliga intressen dem som hör revolutionen till, talade Danne. Han bör alltid föra en outtröttlig kamp mot alla felaktiga idéer och handlingar, i syfte att befästa partiets kollektiva liv och stärka banden mellan partiet och massorna. Han bör bry sig mer om partiet och massorna än om någon privatperson och mer om andra än om sig själv.

Nina funderade över om hon någonsin kunde bli en god kommunist eller ens en god FNL-aktivist. Hon var inte med i något politiskt parti och hon tyckte att privatpersonen Bernhard var det viktigaste i hennes liv nu.

Men sådana som jag behövs, tänkte hon, jag kan samla in pengar och skriva ut stenciler och posta utskick. Jag har prydlig handstil och lätt för att prata med folk. Jag kan snabbt lära mig skjuta och annat som de vietnamesiska kvinnorna kan. Gräva kan jag. I senaste Vietnambulletinen fanns bilder i genomskärning av FNL:s underjordiska system av gångar och rum och vapenförråd. Särskilt utgångarna under vatten var imponerande. Gräva långt och djupt, det kan jag.

Ockupera skolor kan jag nog, fast jag inte gjort det förut. Att leda de uttråkade elevernas revolt mot det orättvisa skolsystemet, att ögonblickligen starta en ny sorts undervisning, inte behöva utreda, det är bara att börja genast och jag vet precis hur det ska gå till. Jag skulle säga till eleverna att börja studera vad som helst som intresserade dem, rymdfärder eller kriget i Vietnam eller USA-imperialismen eller modebranschen eller hur man skriver och ger ut en tidning. Eleverna skulle göra sina egna läroböcker och ingen skulle vilja gå hem när det ringde ut för sista lektionen. Lärarna kunde få delta i undervisningen på villkor att de inte störde, att de höll sig i lärarrummen och bara kom när eleverna kallade på dem.

Hennes tankar fortsatte som maskrosfrön som flyger upp i en häftig vindpust. De befriade eleverna viftade med sina latinska grammatikböcker och algebraböcker och böckerna om kungarnas historia och någon rev ut ett blad och vinden tog tag i bladet och luften blev full av utslitna skolboksblad, porträttet av Gustav II Adolf, de fyra stora floderna i Frankrike, brinnande bunsenbrännare, allt sögs uppåt och försvann mot solen.

Hon hade bara varit ung just denna tid, just när revolterna kom närmare och närmare, hon kunde inte jämföra med någon annan tid och kunde bara känna att idag var det en enastående tid, möjligheterna var oändliga och förändringen oemotståndlig. Förändringens vindar svepte över jorden och poliserna nere på gatan trodde att de kunde stoppa framtiden genom att kalla in extrapersonal från Skåne. ”Ärr det haur Kaurhused?” Men de kan inte stoppa rättvisa och framsteg i Stockholm och bomber och napalm kan inte stoppa rättvisa och framsteg i Vietnam. Vietnam är nära, nära som en saga. Nära som en saga.

Bernhard väckte henne för att höra hur hon mådde. Hon försökte övertala honom att de skulle åka hem, men han ville inte.

– Då sitter jag här, sa Nina. Om jag somnar får du väcka mig. Hon tittade mot podiet. ”Kårhuset är ockuperat” stod det med stora röda bokstäver på ett plakat som tejpats fast på talarstolen, där Berggren upprepade vänsterns synpunkter.

– Var och en utom ungliberalerna har begripit att vi för att stoppa Ukas måste sätta denna så kallade utbildningsreform i sitt politiska sammanhang. Man måste se på det samhälle som storfinansen har skapat. Idag svarar femtio av dom största företagen för hälften av all produktion och dom fyra största bankerna för sextio procent av alla förmögenheter. Två miljoner svenskar är direkt beroende av sjutton mäktiga finansfamiljer. Ukas är ett led i denna maktkoncentration. Vi för en revolutionär kamp för rättvis fördelning av tillgångarna i samhället och produktionens överförande till det arbetande folket.

Napalm rinner över människorna. Ägg rinner över människorna. Äggen väcker större uppståndelse än bomberna.
Vietnam är nära som en saga. En saga och en daglig katastrofrapport. Bilder av barn med kropparna brända av napalm, barn som springer för livet, Saigons polischef som lyfter sin pistol och skjuter en tillfångatagen FNL-officer i huvudet mitt på gatan, inför televisionens filmkameror och samma bild frusen i tidningssvärta gång på gång på gång. En mamma simmar över en flod med barn i famnen, en vietnamesisk mamma med vietnamesiska barn. Esso Shell Gulf som vill borra efter olja utanför Vietnams kust tvekar inte att använda våld. De som klagar över ofriheten i öst, har de räknat vem som dödar flest människor, öst eller väst? Vem flyger tusentals mil över haven för att bomba civila i ett främmande land?

Napalm rinner över människorna. Ägg rinner över människorna. Äggen väcker större uppståndelse än bomberna. Bomberna är en del av vardagen, det är fullt normalt att några ton bomber släpps varje dag, men att kasta ägg på herrar i kostym är fruktansvärt onormalt, rena ligistfasoner, men hur skulle någon ha fått veta något om vi inte hade bränt flaggor, kastat ägg, sprutat rödfärg.

Våra små olagliga snabba aktioner har solkat ner bilden av USA. Jag hoppas att bomberna ruinerar USA innan de förstör Vietnam. Vietnameserna gräver bara djupare och längre gångar under jorden och Ho Chi Minh-leden läggs i ständigt nya sidoleder över och under marken och ingen amerikan kommer någonsin att kunna stoppa cykelkonvojerna mellan nord och syd.

Studentledaren Rudi Dutschke får en kula i huvudet i Berlin, men överlever. I Paris, i Quartier Latin, misshandlar polisen studenter till döds och kastar deras kroppar i Seine.

Hon hade somnat, för nu märkte hon att Rebecca satt bredvid henne.

– Har du hört det senaste? Om Sachs Fifth Avenue?

– Ja, Marit berättade.

– Är det inte fantastiskt?

– Jo, det är det väl.

– Ingen entusiasm?

– Litet konstigt är det också. Samtidigt.

– Jag förstår vad du menar. Men summan. Vilken skillnad mot våra vanliga beställningar. Arton klänningar till Modeshopen i Åmål. Fjorton till Bissys mode i Sollefteå. Tio till Lilly i Borås och så mycket krångel som det är med var och en. Det vet ju du, som har packat dom. Här ska vi sända obrutna lådor från fabriken. Administrationen blir obetydlig i förhållande till varje sålt plagg. Ingen returrätt, bara det. När vi har skeppat iväg plaggen är det en affär.

– Men just till USA?

– Jag håller med dig om att Frankrike hade varit mer smakligt politiskt. England var bra, men engelsmännen har fortfarande inte betalt. Tur att vi inte hann få iväg hela deras leverans innan vi fattade misstankar om att det var något skumt med dom.

Nina förstod att läget var sämre än hon hade vetat om.

– Den klär dig bra, Sunnan i granit, sa Rebecca. Den är vacker mot huden. Den är vår mest framgångsrika modell hittills, precis som jag gissade när jag ritade den. Den säljer jättebra. Sachs vill ha över femhundra Sunnan.

– Vad händer med Lao-Tse om det verkligen blir revolution, undrade Nina. Ska staten ta över ägandet då?

– Ja, så måste det bli. Då ska ingen privatperson äga företag. Det är ju meningen med revolutionen. Att överföra produktionsmedlen i folkets händer. Vi får väl bli anställda tillsammans med sömmerskorna. Framförde Marit vårt nya erbjudande till dig?

–Ja.

– Vad säger du om det?

– Jag funderar.

– Bra. Vietnameserna har aldrig krävt någon bojkott av USA. Vi kommer att få större möjligheter att delta i kampen om vi slipper oroa oss sjuka för ekonomin.

Stokely Carmichael stod lutad över henne.

– När det vita Amerika dödade Martin Luther King förklarade man krig mot oss, sa han. Vi kommer att hämnas avrättningen av King och vi kommer inte att söka vår hämnd i rättssalarna, utan på Amerikas gator. Många av oss, många i vår generation känner att de, de vita, håller på att göra sig redo att utrota oss. Förenta Staterna föddes genom massmordet på indianerna och det finns ingen anledning att tro att de vita kommer att visa större hänsyn till negrerna, nu när de inte längre behövs som billig arbetskraft.

Ur människomyllret lösgjorde sig en man i hög hatt som närmade sig med dansande steg. Han var svartvit som i en gammal film. Fred Astaire, tänkte hon, mammas ungdomsidol. Han hade en hatt som Uncle Sam. På steppande steg kom han fram och bugade djupt.

– Det är jag som är direktör Sachs. Jag är mycket glad att ha dig med på Young Europe. Det är en chans som ingen kan tacka nej till. Tänk efter. Jag ska personligen se till att du får resa vart du vill vid sidan av dom städer där kläderna ska presenteras. Hittills är det klart med New York, San Francisco, Seattle och möjligen Chicago. Jag står för alla utgifter. Du kommer att avancera på kuppen, från butikschef till exportchef med hela världen som arbetsfält. Höga inkomster och ett fritt och omväxlande liv med ständigt nya chanser.

– Jag är inte ens butikschef. Jag är bara praktikant.

– Seså, seså. Falsk blygsamhet är inte nödvändig oss emellan. Du är det du vill vara. Butikschef, exportchef, koncernchef, alla möjligheter är öppna. Ta vara på dom. Jag önskar dig allt väl, good luck baby.

Han kysste henne galant på kinden och svävade bort.

Helena slog sig ner på golvet intill Nina och la armen om hennes axlar.

– Jag kom nog hem i rätt tid. Tänk om jag hade varit i Aylesbury nu och missat det här. Eller om jag missat Eugeniahemmet. Eller om jag hade missat Båstad. Det var otroligt, Båstad. Du skulle ha varit med där Nina, vi har ju knappt hunnit ses sen dess. Jag hade en plastpåse fylld med matolja som jag kastade ner på plan, en av många påsar som gjorde att matchen måste inställas för att planen blev för hal.

– Blev du genomvåt av vattenkanonerna som jag såg i TV, frågade Nina och klippte med ögonen.

– Våt, det låter för mjukt. Beskjuten. Vattnet kommer med sån kraft att det gör ont. Vi försökte sitta ner på gatan och hålla i varandra, men dom sköt bort oss med vattenstrålarna. Och med tårgasen. Den kände jag i ögonen en hel vecka efteråt. Det ska bli film, Widerberg var där med en massa folk och kameror och filmade. Om det inte hade varit så många kameror på gång vet jag inte vad polisen hade tagit sig till.

En våldsam applåd avbröt deras samtal. Ingen av dem visste vad den gällde. De klappade ordentligt i händerna i alla fall och Helena skrattade sitt nästan tysta skratt, som mest märktes genom att axlarna hoppade.

Ibland fick Nina en känsla av att hon vaknade, alltså måste hon ha sovit. Hon märkte inte om hon var vaken. Man borde skriva dagbok. I morgon börjar jag, i morgon, i morgon. En detaljerad redovisning av upplevelser från Kårhuset i Stockholm, precis som det var, från en som var med och kan berätta. Hon ser de fyra amerikanska desertörerna komma nerför flygplanstrappan på Arlanda och efter dem miljoner studenter som sjunger USA- ut-ur-Vietnam, fortare och fortare, alla snurrar runt, flickorna har plisserade kjolar som står ut som raka skivor från midjan horisontalt ut i luften.

Hon övertalar Bernhard att de ska flytta till ett u-land. Han kör taxi och är daghemsfröken lika bra där som i Sverige och hon kan sy och skriva, hon ser boken framför sig, femhundra sidor, Dagbok från ett fattigt land av Nina Broman, med illustrationer av Nina Broman, en anspråkslös men fantastiskt bra bok som berättar om nöden och svälten så att alla förstår allt om utsugningen och genast inser att de själva måste ställa sig i de fattiga folkens tjänst, inte bara ligga i lådor framför Riksdagshuset och få beröm av Olof Palme.

Det var inte fråga om att bli butikschef eller fortsätta som praktikant, ingen ville ha henne som praktikant längre och hon ville inte heller vara praktikant längre. Hon kunde allt om kaffekokning och posttaxor vid det här laget. Hon kunde allt om besökande socialister och kommunister. Dessa som talade om allas lika värde men aldrig lärde sig vad hon hette fast de gång på gång kom upp och drack kaffe. De kallade henne praktikanten eller lilla du. Om hon talade, kunde de resa sig mitt i en mening som hon sa och försvinna ut ur rummet. När de talade själva var det som om hon inte fanns.
Hur kunde det vara möjligt att ett och samma uppror pågick överallt dessa majdagar?

Pengar är ett tungt argument. Tretusen i bonus. Tvåtusen i månaden. Hon kände en överrumplande övertygelse om att det var hon själv som hade makten att avgöra vad hon ville. Hon kom ihåg känslan från ända långt ner i barnkammaren, från den dag när hon besegrat sin mamma genom att kategoriskt vägra bära en ny ylleklänning med grå och vita rutor. Den var i strid med hennes sjuåriga personlighet och hon tänkte inte bära den. Mamma grät och talade bevekande om de fina sömmarna, de vackra stickningarna, den eleganta röda rosetten i kragen. Men Nina var obeveklig. Klänningen hängde sedan många år i garderoben som ett dolt monument över hennes rätt att själv bestämma över sitt liv.

Hon saknade Tore Svärd. Han var en bättre ledare än Berggren. Men Tore hade inte satt sin fot härinne, eftersom ledningen för FNL-grupperna arbetade med Vietnamfrågor och endast med Vietnamfrågor, ingenting annat. Den svenska revolutionen stod inte på deras program. Det var synd, för han var den bästa organisatören. Hon fick för sig att hon skulle tala till alla trötta just nu och förklara att det var viktigt att Tore kallades hit.

– Adieu de Gaulle, adieu! Adieu de Gaulle, adieu! Adieu de Gaulle, adieu! Det dånar mäktigt ur Marie-Louises lilla batteriradio. Nyhetsuppläsaren berättar att hundratusentals demonstranter i Paris krävde presidentens avgång. Vid Peugeotfabriken i Sochaux har en arbetare skjutits till döds. De tvåtusen arbetarna vid flygplansfabriken Sud-Aviation i Toulouse fortsätter sin ockupation av fabriken. Över Sorbonne och Odéonteatern vajar fortfarande de röda fanorna. Blodiga sammanstötningar utkämpas i kväll mellan studenter och polis i Väst-Berlin, Frankfurt, Hamburg, München, Esslingen, Essen och Hannover där studenterna försöker stoppa distributionen av Springerkoncernens tidningar. I hela femtiosju japanska städer demonstrerar japanska studenter mot förekomsten av amerikanska baser i Japan.

Hur kunde det vara möjligt att ett och samma uppror pågick överallt dessa majdagar? Detta var våren då allting händer, då allting vänder, Paris-våren, Berlin-våren, Prag-våren och våren i Peking där de röda gardena fortsätter kampen för proletariatets diktatur. Vad skulle man inte kunna uppnå om kampen fortsatte ett år eller två?

Man skulle uppnå lika lön för alla. Det var hennes ideal, precis som på Lao-Tse. De som har lång utbildning måste tjäna mer resten av livet för att kunna betala sina skulder, hette det. Men ge då alla lön under studierna, eller ännu bättre, ge alla lön ända från födseln, då skulle hemmafruar och sjuka och spädbarn och gamla få samma ekonomi som läkare och arkitekter och advokater. Taxichauffören som hade nekat att köra dem i går kväll skulle gå över till deras sida om han insåg att det kunde betyda trettiosex procents löneökning som i Frankrike.

Det är för det arbetande folkets skull som villkoren ska bli mer rättvisa i samhället. Ingen vill ha ett tungt arbete med dåligt betalt, men de tyngsta arbetena var sämst betalda. De borde åtminstone ha hög lön, de som hade de tråkigaste jobben. Medan direktörer och riksdagsmän kunde ha lägre lön, eftersom deras arbete var omväxlande och intressant.

Hon borde börja skriva sin dagbok redan i natt, så skulle tiden inte vara bortkastad. Om hon åtminstone kunde skriva ner vad hon kände inför detta som antingen var början eller slutet. Medan hon mindes allt. Hon kunde börja med den jättelika tvåveckorsrättegången mot FNL-aktivisterna i november förra året, sjuttionio åtalade, som rannsakades och dömdes i grupper om tre och tre och fyra och fyra för en demonstration i april.

Kanske måste hon börja i andra änden, börja med att anteckna dagens känslor och dagens händelser, men det skulle ta månader och år att skildra hennes eget och världens läge bara under dessa dagar, hon skulle aldrig komma längre. Kanske var det inte heller nödvändigt. Kanske kunde världen lika gärna sluta här.

***

 
Efterord
Mitt eget liv har varit utgångspunkt i det mesta jag skrivit, långt före självbiografin Livet som kom i augusti 2017. Ibland tydligt, som i Adams bok 1999, skriven tillsammans med min dåvarande sambo Adam Inczèdy-Gombos, om hans liv, hans bipolära sjukdom och vår gemensamma kamp mot en dysfunktionell psykiatrisk vård, eller inflätat i ett debattinlägg som i Lustpunkten – en bok om inlärning utan utbildning, 2006. Där finns den skolkritik jag burit med mig genom åren, kombinerad med berättelsen om hur jag själv lärt mig det jag kan utan formella studier. Även den boken blir en skildring av mitt liv. Det gäller också de två inledande romanerna i trilogin om Nina Broman, Andra resan till Folkestone 1981 och Familjen som exploderade 1982 (båda återutgivna av Constant reader, 2015 och 2016).

Denna tredje del, Snart är det 1968, utkom första gången 1984. Den är den i särklass minst självbiografiska av mina böcker. Huvudpersonen Nina Broman var i motsats till mig FNL-aktivist, en av många som demonstrerade och protesterade mot USA:s krig i Vietnam. Själv deltog jag inte. Den delen av historien har jag kunskap om i andra hand genom aktivister som jag kände då och genom samtida medierapporter. Jag gjorde också intervjuer under arbetet med romanen. På det sättet fick jag veta mycket som jag inte hade en aning om när det begav sig, bland annat om främlingshatet i Kina på 1960-talet och om kulturrevolutionens fruktansvärda grymhet. Allvaret i den svenska revolutionära vänsterns våldsromantik gick inte upp för mig förrän långt senare.

Nina Bromans politiska liv har alltså ingenting med mitt eget vid den tiden att göra. Skildringen av modefirman Lao-Tse är en blandning av samtal och möten på den legendariska modefirman Mah-Jong, där jag var anställd som praktikant hela det magiska året 1967, och senare upplevelser på Aftonbladet, där jag blev fast krönikör i mars 1968. Den avgörande våren 1968 var jag upptagen med att förverkliga min personliga dröm: jag skulle börja arbeta självständigt som fri textilkonstnärinna, men blev i stället krönikör i den näst största kvällstidningen. Som krönikör kunde jag inte vara demonstrant och aktivist. Jag tror det passade mig bra att få vara med och betrakta skeendet från sidan. Så blev det bokstavligen under kårhusockupationen i Stockholm i maj, där det var så fullt i samlingssalen i kårhuset att jag fick stå lutad mot en vägg, eller sitta i ett fönster.

En paranoid atmosfär rådde bland människor som var politiskt aktiva till vänster om socialdemokratins mittfåra. Paranoian var berättigad. Åsiktsregistrering förekom i en skala som förvånade mig när jag så småningom förstod att det var allvar. Länge trodde jag att de som ansåg sig övervakade skämtade, eller överdrev sin egen betydelse.

Jag tror att Snart är det 1968 ger en bra bild av en tidsanda. Det jag också ser nu är hur den präglas av mina ambitioner att beskriva och bevara kvinnors verklighet. I boken sammanför jag min egen generation, den andra vågens feminister, med en kvinna från den första generationen, rösträttskvinnorna och aktivisterna kring den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Något sådant möte var jag aldrig med om i verkligheten, men jag hade turen att komma nära en av dem när jag träffade Sigrid Hultare i den stora Almstriden i Stockholm. Hon var pensionär när vi träffades, men hon hade yrkesarbetat på Televerket där hon också varit fackligt aktiv.

Siri Holm är en fritt utbroderad skönlitterär figur, delvis byggd på Sigrid, som kom att bli en inspirerande väninna fast hon tillhörde min mormors generation. Att äldre kvinnor kunde utgöra en förtrupp som polisen inte skulle våga ge sig på ser jag i dag som en förträfflig idé, även om den inte hämtades från 60-talets svenska verklighet utan från 80-talets Latinamerika. I Siri Holms betoning av vikten av ett privatliv känner jag också igen min dåvarande sambo och kloke rådgivare Tor-Ivan Odulfs röst.

Kärlek och sexualitet har en stor roll. I motsats till mig bröt Nina Broman upp ur en relation. Det var Tor-Ivan som bestämde att hon måste göra det. Vi hade varit tillsammans i 20 år när jag skrev romanen och skulle förbli ett par fyra år till, till hans död 1988. Men han ansåg att det skulle bli för tråkigt för läsarna om Nina Broman var kvar i samma förhållande i tre romaner. Sexualitet har, i denna romanfigurs liv, förhållandevis lite med lust att göra, däremot mycket med smärta. Hon sökte hjälp och hamnade hos en gynekolog som ansåg att hon borde opereras: slidans öppning skulle göras större. Bokens skildring från Allmänna BB i Stockholm tillhör det självupplevda, liksom vårdpersonalens monumentalt moraliserande bemötande av den unga kvinnan i sängen bredvid. Det var en sen abort, i sjunde månaden. Världen har blivit mycket bättre för kvinnor. Sådana onödiga lidanden utsätts ingen för i dag i Sverige.
1960-talet var p-pillrens och den fria kärlekens tid, företeelser som unga män skickligt vände till sin egen fördel.

När jag slog på måfå i boken hamnade jag i det avsnitt där en av Nina Bromans chefer berättar för alla på kontoret att hon råkat ut för ”drypan”, gonorré, med smittspårningsplikt enligt ”lex veneris” – ett begrepp som antagligen inte är vanligt i skönlitteratur. Jag misstänker att det finns med som resultat av att jag 1983 hade fått mitt första fasta uppdrag som frilansskribent; jag var sex- och samlevnadsrådgivare i Vecko-Revyn på uppdrag av Amelia Adamo. Det blev inledningen på en lång arbetsrelation och en fantastisk väninnerelation.

Under de sex år jag svarade på frågor om sex och samlevnad i Vecko-Revyn förvandlades sex i medierna från ett lustområde till ett fält för ren dödsångest; aids dök upp och ingen visste vad det var som dödade. I frågebreven, som nästan bara kom från unga kvinnor, blev sjukdomsskräcken under 80-talet allt tydligare. 1960-talet var p-pillrens och den fria kärlekens tid, företeelser som unga män skickligt vände till sin egen fördel. Om en kvinna sa nej till samlag kunde det före p-pillret förklaras med skräck för att bli med barn, sedan blev det en personlig förolämpning mot mannen.

Att läsa sina egna böcker är obehagligt, tycker jag, i motsats till exempelvis Simone de Beauvoir. När jag motsträvigt läser Snart är det 1968 i januari 2018 blir jag positivt överraskad: jag fick med mycket mer än jag kom ihåg. Ambitionen att ”anteckna dagens känslor och händelser”, ”hennes eget och hela världens läge” lyckades någorlunda, även om antecknandet är en litterär rekonstruktion: Hur var det till exempel med ”den jättelika tvåveckorsrättegången mot FNL-aktivisterna” som nämns i slutet, med ”sjuttionio åtalade, som rannsakades och dömdes i grupper om tre och tre och fyra och fyra för en demonstration”? Det låter som något som jag inte hittat på. Samhället satsade stora resurser på att knäcka den unga vänstern. Många av de bråkigaste var kreativa människor. De som märkts senare är förstås de som inte knäcktes av maktens motåtgärder utan stärktes.

Det gläder mig att Snart är det 1968 nu finns i nytryck och därmed får bli en del i firandet av den löftesrikt turbulenta våren för femtio år sedan.

Lerberget, februari 2018
Åsa Moberg