8

Grupp Rosas tolv medlemmar skulle ha möte på Lao-Tses kontor. För det mesta hölls mötena hemma hos någon. Men för att få vara ifred för barn, telefoner och vänner hade man denna gång förlagt mötet till kontoret. Det skulle handla om kvinnorörelsens historia. Grupp Rosa var uppkallad efter Rosa Luxemburg, en av socialismens ledande teoretiker. Hon mördades i Berlin 1919, tillsammans med Karl Liebknecht.

I kväll skulle de få besök av Siri Holm, som hade varit med och slagits för kvinnornas rösträtt i LKPR.

– LKPR, sa Marit, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, var en av de bäst utbyggda organisationer som funnits i landet. Lokalavdelningar i varenda svensk kommun, från norr till söder.

– Vad gör alla dom nu då?

– Nu är allihop försvunna. Det var nog kvinnornas största misstag. Dom trodde att allt var klart när dom fick rösträtt 1919, samma år som Rosa Luxemburg mördades. Då fick kvinnor rätt att inneha politiska ämbeten. Du vet, sånt som att sitta i riksdagen och landstinget och stadsfullmäktige. Dom upplöste sin förening. Men det kan Siri berätta mer om. Med sin korta späda kropp och sina intensiva blå ögon uppfyllde Siri Holm kontoret från det ögonblick hon kom in. Hon gick en aning kutryggig och var klädd i mörka kläder.

– Jag vill börja med frågan varför vi kvinnor alltid blir bort- glömda i historieböckerna. Varför vi kvinnor har en så förfär- ligt orättvis ställning i ledet bakom männen, placerade i en sorts parallellkultur. Jag menar, vad vi kvinnor än gör så blir vi inte ihågkomna. Män är fåfänga. Vad de än ägnar sig åt lämnar de dokument efter sig, kopior, fotografer, de bildar klubbar och ser till att de ihågkommer varandra så att inte var och en alltid behöver framträda i egen sak. Männen har ett helt maskineri igång för att föra in dem i historien. Det är något vi borde lära oss, flickor. Kasta aldrig ett papper som ni har skrivit! Datera allt!

– Ni kanske tänker: Jag behöver inte skriva dag och år på det här brevet, jag behöver inte ta en kopia. Det verkar fånigt, förmätet, som om jag trodde att mina noteringar var av vikt. Det finns inget som kvinnor är så livrädda för som att någon ska få för sig att de tror att de betyder något. Men: Ni betyder allt! Fast ingen kommer att minnas det om ni inte själva sparar minnen om er. Är ni aktiva i FNL-grupperna? Jag är också för Vietnams befrielse. Ja, och vem av er samlar in era papper?

Männen har ett helt maskineri igång för att föra in dem i historien.

Siri Holm såg sig omkring med granskande ögon. Det var naturligtvis ingen som samlade in papper.

– Vilka papper menar du, frågade Pernilla. Vi har inte precis någon verksamhet av historisk betydelse. Det är ju en lokal kamp, en solidaritetsrörelse, det viktiga görs i Vietnam, i kriget.

Siri visade att hon hört något liknande förut.

– Det tror du, precis som alla kvinnor hittills trott. Hur kan det komma sig att de män ni kämpar tillsammans med, sover tillsammans med, grälar tillsammans med, alltid anser att deras verksamhet är viktig nog att bli dokumenterad? Visst sparar pojkarna i era grupper papper, fråga om ni inte tror mig. Ibland undrar jag om män är galna av fåfänga, det behöver bara stå kassör och deras namn på ett spritstencilerat papper för att de ska tycka att det är ett dokument av största vikt.

– Men varför ska vi ta efter så fåniga vanor?

– Därför att männens fåniga vana att samla papper, föremål, bilder, är det som utgör hela grunden för historien. Tänk efter hur det är inom det litterära fältet. Vad är litteraturhistorien? Böcker, kanske ni svarar, men det är bara en liten del av sanningen. Det är framförallt pappren omkring böckerna. Vad tänkte författaren egentligen, vad inspirerade honom eller henne, var bodde han, vem brevväxlade han med, vem älskade han, vad drack han, hur fattig eller rik var han, hur olycklig och sjuk, hur galen?

Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare.

Siri hämtade andan, hostade torrt och fortsatte.

– Jag har en känsla av att många av världens främsta författare i varje enskild tid är kvinnor, men när litteraturhistorien skrivs rensas de ut som ogräs. Jag trodde i min mest stridbara period att det var medvetet från männens sida, men numera tror jag inte det. Det bara blir så. Män är helt enkelt bara intresserade av sin egen halva av mänskligheten. Det kan man kanske inte säga så mycket om. Kvinnorna är mest intresserade av sin. Kvinnor skriver ofta böcker om kvinnor och biografier om kvinnor och litterära essäer om kvinnor. Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare.

– Jag lånade Alexandra Kollontays Arbetsbiens kärlek på stadsbiblioteket förra måndan för den vill jag läsa om med jämna mellanrum. Tro det eller ej, men ingen hade lånat den sedan jag hade den senast, i augusti 1962. Och ändå är jag säker på att moderna kvinnor skulle älska den boken. Det är en bok om kvinnors oförmåga att skilja på teori och praktik i det politiska arbetet och mäns oerhörda förmåga att göra denna åtskillnad. Män kan predika med glöd om jämlikhet mellan könen och sedan gå hem och få middagen serverad av frun eller älskarinnan.

– Jag tycker ni ska läsa den boken allihop i cirkeln och sen ska ni läsa en annan av mina favoritböcker, Fröken Liwin av Marika Stiernstedt, så får ni veta hur den borgerliga kvinnan i min generation har haft det i min ungdom i Sverige. Ja, egentligen avundas jag er som är födda så sent. Som har så många möjligheter. När jag läser om p-piller kan jag bli nästan gråtfärdig. I min ungdom var inte ens pessar i allmänt bruk och 1910 kom förbudet mot sexualupplysning och preventivmedelsförsäljning. Denna ohyggliga skräck som regerade våra liv. Gifta led nästan lika mycket som ogifta, det glömmer man lätt. De ogifta kunde åtminstone undvika samlag, det kunde knappast de gifta. Jag är glad för alla mina tre söner, men ingen var planerad. Man kunde inte planera. När folk nu frågar mig vad som är det viktigaste som hänt för kvinnorna under nittonhundratalet, tror de alltid att jag ska svara rösträtten. Eller preventivmedlen. Men jag svarar alltid korkmattan, linoleummattan.

En förvånad tystnad spred sig i rummet. Korkmatta och linoleummatta var en gammaldags ful golvbeklädnad som numera berövats sin sociala status. Alla i Grupp Rosa började tänka på dystra mönsterkombinationer i beige och brunt.

– Ni tror att jag skojar, men tänk vilken tid och kraft kvinnorna tidigare fick lägga ner på att skura golv. Halva min ungdom gick åt till att ligga dubbel och skura trägolv. Så minns jag det nu. Jag hatar skurning. Jag hatar trägolv. Även när de är nyfernissade får jag ont i ryggen bara av att se dem. Men när korkmattan kom, vilken oändlig lättnad! Bara att torka av! Polera någon gång mellan varven. Om man skulle räkna ut hur många timmar kvinnoenergi som frigjorts av den nyheten blir det astronomiska tal.

De begrundade denna upplysning.

– Och tvättmaskinen, den måste också ha varit viktig, sa författaren Mikaela Ljung, som också var medlem av gruppen.

– Oh ja. I min ungdom tvättade man på våren, i sjön. Man kokade tvätten i björkaska i tvättstugan och sköljde i sjövatten. Det var kallt, isen var ju kvar. Vi bodde vid Vindelälven en bit ovanför Vindeln. Vi höll i lakanen hårt så de inte skulle ryckas med av isflaken som kom med vårfloden.

Siri gjorde en paus.

– Tänk att ni har bildat en kvinnogrupp! Tycker inte folk att ni är tokiga? Det tyckte de när jag höll på som mest under mellankrigstiden. Det var fackligt arbete för telegrafisterna, det kanske inte kan jämföras med er grupp?

– Vi är också intresserade av arbetslivet, sa Rebecca. Vår grupp kämpar för kvinnors rätt att få bli vad som helst, svetsare, truckförare, soldater, månfarare.

– Och dirigenter, sa Mikaela. Och kompositörer. Och skulptörer. Det finns knappt en kvinnlig skulptör i världen, verkar det som.

– Visst finns det kvinnliga skulptörer. Ta bara min namne Siri Derkert. Och era framträdande skulpturer här i stan är gjorda av en kvinna, Sigrid Fridman. Hon har bland annat gjort den kentaur som ger en så karaktäristisk silhuett åt Observatoriekullen ovanför Stadsbiblioteket och hon har gjort Fredrika Bremer i Humlegården. Det är en fin skulptur. När den blev klar blev det ett förfärligt rabalder, en del tålde tydligen inte en vanlig kvinna med ett vanligt ansikte, de krävde att hon skulle göras om och då i en vackrare version. Men Sigrid Fridman nekade. Det blev också en kvinna som räddade skulpturen till eftervärlden när stadsfullmäktige ville magasinera den för att inte störa skönhetssinnet hos förbipasserande herrar. Det var den utomordentliga kulturjournalisten Klara Johanson. Känner ni till henne? Inte det.

Siri såg bestört ut.

– K.J.! En av sin tids främsta skribenter alla kategorier. Det är ju förfärligt, jag som tyckte det var så nyligen jag läste henne. Hon är död, jag minns inte exakt när hon dog. En kvinna behöver inte vara död länge för att bli glömd. Män blir legendomspunna och lever i andra mäns minnen, men kvinnor spinner inte legender kring sina avlidna. Man bör påbörja det där spinnandet medan vederbörande lever och ständigt ger ny näring åt rykten. Kan ni inte sätta upp det som en punkt på ert program? ”Legendspinning och mytbildning kring stora kvinnor.”

– Absolut inte! Det vore mot våra ideal. Vi vill vara jämlika allihop, vi ska väl inte börja dyrka några idoler heller. Marit avvisade bestämt förslaget.

– Men om männen bara fortsätter sin idoldyrkan av varandra, hur ska kvinnorna då komma ikapp någonsin, undrade Nina, som inte trott att hon skulle våga öppna munnen i Grupp Rosa där alla var tio år äldre än hon. Men Siri som var sextio år äldre kändes jämnårig.

– Ja, det var en bra fråga. Är det någon som har ett svar? Jag har det nämligen inte, sa Siri.

– Vi ska omvandla samhället, inte gå in i det på de ruttna villkor som råder nu, förklarade Hanna. Det där med mytbildning kring enskilda personligheter, det låter amerikanskt, riktigt obehagligt om jag ska vara uppriktig. Vår kamp kan inte reduceras till att bara stolpa in i det reaktionära kapitalistsamhället på samma villkor som männen.

Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före.

Marit fyllde i med ytterligare förtydliganden på denna punkt.

– Vi måste akta oss för att föra en borgerlig kvinnokamp av den typ som ni gjorde på er tid, Siri. Vi ser allt i ett klasskampsperspektiv, det gjorde inte ni.

– Men varför har ni då bildat en kvinnogrupp, undrade Siri.

– Männen i våra politiska organisationer intresserar sig inte tillräckligt för kvinnofrågor. Vi vill driva på utvecklingen.

– Utmärkt. Vi är alltså överens om att det finns kvinnofrågor?

Siri såg sig frågande omkring och några nickade jakande.

– Men hur kan ni då skilja på borgerliga kvinnofrågor och andra? Det förstår jag faktiskt inte. Jag vill gärna fortsätta den här diskussionen med er, men jag föreslår att ni först läser Alexandra Kollontay, så förstår ni kanske bättre hur jag resonerar. Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före. Men flickor, vad det är roligt att ni har bildat en kvinnogrupp. Det har länge känts förbjudet att låtsas om att det finns kvinnofrågor. Jag trodde att jag nästan skulle hinna dö innan någon ny diskussion skulle uppstå. Vi i Fogelstadsförbundet håller på att bli så förfärligt gamla. Det är ett sådant nöje att se er, en ny generation. Hur är det, säg mig, är ni en del av en större rörelse bland dagens unga kvinnor, eller är ni en isolerad grupp eldsjälar som går mot strömmen?

Men Siri, det är ju den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, sa Hanna. Den är ett revisionistiskt förräderi.

Efter en stunds meningsutbyte enades gruppen om att den inte var någotdera.

– Man kan kanske säga att vi är en förtrupp, sa Marit. Vi känner att vi kommer att få alla kvinnor med oss, men vi har vaknat till litet före dom andra. Vi kommer att bli en enorm massrörelse. Det är oundvikligt, så dåliga villkor som kvinnor och barn har idag.

– Vad är Fogelstadsförbundet, frågade Nina.

– Fogelstad var en kvinnlig medborgarskola för kvinnor från alla samhällsklasser som ville lära sig hur samhället fungerade. Den sista kursen hölls 1954, vad det var sorgligt att skolan måste läggas ner. Men så var det på femtiotalet. På Fogelstad fick kvinnorna lära sig tala, lära sig delta i föreningsliv och kommunala församlingar, allt möjligt som man behöver kunna om man ska kunna göra sig gällande i samhället och som de flesta kvinnor fortfarande inte kan. Det var Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Elisabeth Tamm, Elin Wägner, ja, det finns så många märkliga, starka, begåvade kvinnor som ni inte hört talas om, jag vet inte i vilken ände jag ska börja eller sluta.

– Men varför har vi inte hört talas om dom, ifall dom nu var så märkliga? En kille som jag talade med idag sa att dom allihop var sysslolösa överklasshoppor, att det skulle vara reaktionärt av oss att studera deras historia. Han tyckte inte att jag skulle gå på det här mötet alls, förklarade Pernilla.

– Män har stor fantasi när det gäller att förklara varför kvinnor inte bör trä as på egen hand, sa Siri med en viss trötthet i rösten. Jag ska säga er en sak, nio av tio personer som tillhör historien är överklasshoppor, eller heter det hoppar när de är män? Överklasshoppar. Hjalmar Branting, Mao Tse-tung, Fidel Castro. Lenin och Stalin och Engels. När man säger det till manliga revolutionärer är det som att tala till sten.

Siri såg gammal ut.

– Det är bara kvinnor som ser det som kvinnor gör. Och vi ser på sin höjd dem som arbetar samtidigt med oss själva. Vi blir liksom förvisade till vår egen parallellkultur och vi förstår inte hur det går till att vi blir så bortglömda, eftersom vi inom varje generation trots allt ser de kvinnor som är verksamma just då.

– Så kommer det inte att gå nu, sa Marit. Vi kommer inte att låta det gå så med kvinnor som kommer fram i vår tid. Vi har mycket bättre utgångsläge än till exempel din generation hade.

– Det är sant. Utgångsläget är bättre. Men jag oroar mig mera för ert avgångsläge. När ni avgår ur rörelsen. Vem ska då föra er historia vidare?

– Jag förstår inte vad du menar, sa Marit irriterad. Vi ska inte avgå! Vi ska kämpa tills vi är framme vid målet.

– Vad är målet, frågade Siri.

– Lika villkor för kvinnor och män, svarade Hanna med ett prövande tonfall, som om hon inte var riktigt övertygad.

– I det här samhället eller i ett annat, efter den där revolutionen som ni arbetar för?

– Vad menar du Siri, sa Marit med allt mer förorättad röst. Den där revolutionen! Det vet väl du också att vi måste få en radikal omvälvning av hela samhället och att makten måste överföras från kapitalet till det arbetande folket.

– Ska kvinnorna vänta på sina rättigheter tills ni har hunnit så långt eller har ni tillåtelse att kämpa för era rättigheter också inom det nuvarande systemets ramar?

– Det vore rena kapitulationen! Det vore att erkänna att det finns något berättigat i det här klassamhället.

– Jag tror, sa Siri med eftertryck i rösten, att om ni ska vänta till efter revolutionen, då får ni invänta er jämlikhet i gravarna. Det har varit så många revolutioner i min livstid och varje gång har jag väntat på att kvinnorna skulle bli fria människor. Ingen gång har det inträffat. Vi kvinnor måste jämt, jämt, jämt vänta med våra krav till senare. Manliga arbetare i Sverige har en jättelik organisation för att framföra sina krav, den kallas fackföreningsrörelsen, och ingen förebrår dem för att de kräver mer betalt och kortare arbetstid utan att invänta revolutionen.

– Men Siri, det är ju den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, sa Hanna. Den är ett revisionistiskt förräderi. Jag har hört kamrater som säger att socialdemokratin är vår huvudfiende. Det är sådana vi absolut inte får bli i våra nya kvinnogrupper. Inga kompromisser med det bestående manssamhället.

– Jag förstår vad du säger, sa Siri. Men själv har jag en gång för alla beslutat mig för att inte delta i revolutionära rörelser. Jag tror revolutionen leder till att blod flyter, utan att man lyckas ändra särskilt mycket i ett samhälle. Nu tycker ni kanske att jag är en riktig borgarbracka. Jag röstar på socialdemokraterna. Inte så att jag tror att de är hälften så bra som propagandan påstår. Men man har lyckats med det svåra konststycket att etablera ett fungerande samarbete med industrin här i landet.

– Men Siri! Du är inte hitbjuden för att propagera för det där förrädarpacket som sålt ut den svenska arbetarklassen till Wallenberg. Nu tycker jag att vi börjar om från början. Berätta nu om Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, som du kom hit för att göra.

– Javisst Marit. Ursäkta mina utvikningar från ämnet. LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, var till stor del en skapelse av en enda kvinna. Hon hette Ann-Margret Holmgren och hon blev änka vid femtio års ålder och levde vidare tills hon blev nittio. Men när hon blev ensam började hon ett nytt liv. En uppmuntrande förebild för många kvinnor som tycker att livet är slut när barnen blivit stora, brukar jag säga.

– Förlamades inte ert arbete av politiska motsättningar då? Idag skulle inte arbetarkvinnor samarbeta med överklasskvinnor på det viset, sa Beatrice Klinge.

– Säger du det? Har ni inga arbetarkvinnor i era olika grupper? Är ni inte själva överklasskvinnor?

– Vi?

– Klasstillhörigheten bestäms inte av era åsikter utan av era ekonomiska och sociala villkor, er plats i samhället. Ni ska inte skämmas för er bakgrund, arbetarklassens kvinnor behöver kvinnor ur överklassen med utbildning och kunskaper, nu som då.

– Ibland när du talar, Siri, får man ett intryck av att du inte vet var du står ideologiskt, sa Marit. Att du vacklar hit och dit efter omständigheterna.

– Kanske det, jag tror att man håller sig bäst på benen om man vacklar litet då och då och inte håller sig på helspänn hela tiden. Ideologier är nog bra, men i den här församlingen kanske jag vågar säga min ärliga mening och den är att ideologier mest är något för män. Jag har ofta tänkt att livet skulle vara lättare utan ideologier, om man kunde gå efter sunt förnuft och vanliga rättvisekrav istället. Folk kan göra förfärliga saker när de blir gripna av en ideologi, se bara på Hitler och nazismen.

– Du vill kanske göra en liknelse? Kan nazismen så kan socialismen, är det så du menar?

– Något åt det hållet kanske.

– Men Siri!

Marit hade en hård ton som om hon förberedde en föreläsning om varför socialismen och kommunismen skilde sig från världens dåliga och farliga ideologier. Marit harklade sig och förklarade att kommunismen var den ideologi som företrädde de rättvisekrav som Siri talade om.

– Om du inte inser det, vet jag egentligen inte vad du har i Grupp Rosa att göra. Vi tillhör definitivt inte den borgerliga kvinnorörelse som du talar dig varm för. Vad har vi egentligen för anledning att lyssna på en sån som du?

Siri kom sig inte för att svara. Nina hade velat ropa att Marit var en idiot, men det var svårt att ropa något alls inför så mycket folk.

– Men Siri kan ju berätta en massa som ingen annan vet, sa Nina lamt.

– Kunskap är alltid politisk, förklarade Marit och Hanna nickade instämmande.

– Men all historia är borgerlig, sa Mikaela. Ni tar inte hem barnen från skolan bara för att de måste lära sig Sveriges kungar i historien. Vill vi ha proletärernas historia kan vi i alla fall inte läsa en enda historiebok av dom som finns nu.

– Siri, den där vacklan som du talar om, sa Hanna, den är bara ditt sätt att göra din privata hållningslöshet till något tjusigt. Det är synd att du ska gå omkring med så mycket reaktionärt frasmakeri i huvudet.

Siri såg ut som om hon tänkte på något. Så sa hon med en plötslig bitterhet:

– Ja, då så flickor, jag ber att få tacka för ordet. Jag tror jag måste gå nu. Jag tror att en av anledningarna att jag gillar socialdemokraterna är att de sett till att arbetarbefolkningen fått det bättre och att sådana som jag får tala fritt utan risk för deportation eller avrättning.

Då reste sig Rebecca, som hittills suttit tyst. Hon gick fram och la armen om Siri och frågade om hon verkligen trodde att någon här ville ha henne deporterad eller avrättad.

– Det är svårt att ha en klar mening om den saken, svarade Siri sammanbitet.

– Det är klart att vi inte vill, sa Hanna.

– I så fall, vad ska du då ha din ideologi till, om inte som vapen i avrättningen av fienden? Vad annat har ideologier någonsin tjänat till?

– Men du är inte vår fiende.

– Det vet ni faktiskt inget om. Rebecca, kan du hjälpa mig på med kappan, jag är litet stel här i axeln. Jag tar en taxi. Tack för ikväll, flickor. Tänk på att för den som vill förändra världen är det en fördel att lära sig något om hur den fungerar först.

– Det är det du har gjort förstås, och sen tror du inte att någonting går att förändra, inte sant?

Marits röst var hätsk.

Siri backade ut genom ytterdörren. Innan hon stängde sa hon:

– Jag misstänker att du är klokare än du vill låtsas om, Marit. Hon drog igen dörren med en försiktig vinkning och en blinkning med ögat.

– Vad fan menar kärringen, väste Marit. Fan, hon visste mycket väl i förväg att vi inte är en borgerlig kvinnogrupp. Det är ju det som är det nya med oss, att vi är en kvinnogrupp på socialistisk grund som vill omvandla samhället.

– Hon visste väl inte att det betydde att vi var ointresserade av allt utom den kommunistiska kvinnohistorien, suckade Mikaela Ljung och samlade ihop sina anteckningar från bordet. Jag måste tänka över om jag ska fortsätta vara medlem i Grupp Rosa. Om vi ska vara till för att hålla något slags privata rättegångar över andra kvinnors politiska åskådningar, då vill inte jag vara med.

– Vi får väl se till att vi inte bjuder in er reaktionära brackor, så behöver vi inte ha den här sortens bråk igen, sa Marit.

– Kallar du Siri Holm för en reaktionär bracka? Hon som jobbat fyrtio år med att få kvinnor fackligt organiserade på telegrafen, sa Pernilla. Hon har troligen uträttat mer politiskt än någon av oss kommer att göra.

– Den där förbannade fackföreningsrörelsen, folket har ännu inte genomskådat socialdemokratins svek, men snart är tiden inne, var så säker. Holm och hennes anhang vill helst att folket fortsätter sova, det blir minst problem för hennes parti då.

– Vi trodde att Siri var en radikal kvinna med ett spännande förflutet, sa Mikaela. Jag tror fortfarande att det är så, medan ni anser er veta att hon är en svikare. Ni lät henne inte tala till punkt egentligen. Men om vi nu vore överens om att såna som hon inte ska få tala i Grupp Rosa, vilka är det då som ska få tala? Dom som skriftligen bekänner sig till kommunismen? I så fall vilken gren? Kan en trotskist få tala hos oss?

– En av trottarna? En trotte? Är du tokig?

9

FNL-gruppens nya kontor låg på Pålsundsgatan, en liten gata som slutade i en avsats med en trappa ner till Söder Mälarstrand. Det var mycket att göra i lokalen, som hade varit ett bageri. Ett hål skulle tas upp i golvet och en mellanvägg skulle rivas. Det var ingen tjock vägg. Bagaren hade byggt den för att få ett avskilt rum att vila i bakom affären. Nu skulle det bli bokhandel utåt gatan och lager i gårdsrummet och tryckeri i källaren som hade ingång från gården. Men det måste finnas en direkt förbindelse inomhus med källaren. Det var nödvändigt att göra ett hål i betonggolvet. Sedan skulle lokalen spacklas och målas.

Hanna hade kommit förbi med affischer som Tomas hade tryckt till insamlingen i morgon. Affischerna var tryckta i FNL:s färger, rött, blått och gult. De togs emot med applåder och några gav sig omgående ut på stan med klister och cyklar. För den som ville affischera till förmån för ett förtryckt folk, gällde det att kunna klistra snabbt. Lördag var ingen bra natt, det var för mycket poliser som körde omkring. Men det kunde gå, om man undvek de värsta bråkhålen i city.

Tore Svärd hade fått insamlingstillstånd från Högalidspolisen. En representant därifrån skulle komma till lokalen klockan fyra och övervaka tömningen av bössorna.

– Vad fan är det för stil, röt Bosse Johansson, en stor och stark och bråkig människa som bar sig åt som om han ville slå ihjäl alla som kom i hans väg. Många i gruppen fick ägna tid och kraft åt att lugna ner Bosse.

– Det är inget att bråka om.

– Inget att bråka om! Ska vi sättas under nåt jävla förmynderi från myndigheterna! Accepterar ni det? I så fall är ni värre förrädare än jag trodde.

– Hör på nu, Bosse, försökte Tore. Polisen ska inte ta pengarna, bara övervaka räknandet. Det kan vara bra för oss. Vi kan tala om det för motståndarna, dom där som påstår att vi köper rödvin för alla pengarna.

– Fy fan. Det säger jag bara. Fy fan. Snutjävlarna ända in i lokalen. Som en annan fått hålla igång för att komma undan.

– Du är ju fri nu. Dom kan inte göra dig något. Håll dig borta om du inte vill se dom.

När bulletinen viktes ihop, satt inbetalningskorten kvar även under långa transporter.

Nina fortsatte att blada in inbetalningskort i Vietnambulletiner som skulle skickas till prenumeranterna. Det var 26 000 prenumeranter och hela upplagan var 82 000 exemplar, en närmast otrolig siffra! Ökar mest i svensk press, tänkte hon.

Hon stoppade in korten mellan sidorna två och tre, sedan sköt hon dem till häl en genom tidningen så att de kom ut mellan sidorna trettio och trettioett. När bulletinen viktes ihop, satt inbetalningskorten kvar även under långa transporter.

Hon tog en paus och läste bulletinens huvudartikel, Ho Chi Minhs svar till Lyndon Johnson, medan hon vilade fingrarna:

”Vietnam ligger tusentals mil från Förenta Staterna. Det vietnamesiska folket har aldrig gjort USA något ont. Men tvärtemot de högtidliga löften USA:s representant gav vid 1954 års Genèveavtal, har den amerikanska regeringen inlett och intensifierat angreppskriget mot Södra Vietnam i syfte att förvandla landet till en amerikansk militärbas. I över två år har en halv miljon amerikanska soldater tillgripit barbariska krigföringsmetoder som napalm, giftiga kemikalier och gaser. De förstör skördarna och jämnar byar med marken. I Norra Vietnam har amerikanska flygplan släppt hundratusentals ton bomber som förstört städer, byar, fabriker, vägar, broar, dammar och även kyrkor, pagoder, sjukhus och skolor.”

”I Ert budskap beklagar Ni uppenbarligen lidandet och förstörelsen i Vietnam. Får jag då fråga Er: Vem har utfört dessa monstruösa brott? Den amerikanska regeringen måste villkorslöst stoppa sina bombraider och andra krigshandlingar och låta det vietnamesiska folket bestämma sina egna angelägenheter.”

”Det vietnamesiska folket kommer aldrig att gå med på att tvingas: de accepterar aldrig förhandlingar under bombhot. Vår sak är absolut riktig. Man kan bara hoppas att USA:s regering kommer att inse detta. Högaktningsfullt, Ho Chi Minh.”

I bulletinen fanns ett brev från ”Representation du Front National de Liberation du Sud Vietnam en Tchécoslovaquie” där de tackade för 230 000 svenska kronor den 22 februari 1967. De svenska FNL-grupperna sände också material direkt till Sydvietnam, som framgick av en notis på sidan sju:

”Efter att vi i februari kunde överlämna den spektrofotometerutrustning FNL beställde genom oss (för 80 000 kr) återgick vi till att sända pengar i checker. Nu har FNL på nytt beställt material som vi så fort som möjligt bör sända. Denna gång gäller det tvåhundra lätta walkie-talkies för FNL-kaderna i Sydvietnam. De kostar strax under tusen kronor styck och behövs verkligen i Sydvietnam nu.”

En mer upprörande artikel handlade om direkt svensk hjälp åt USA:s krigföring.

”Ett exempel är den svenska vapenexporten till USA, som under det senaste året ökat. Enligt amerikansk statistik (US Imports FT 125) exporterade Sverige under 1966 vapen och militära fordon för 49 493 dollar.”

Sentab, Svenska Entreprenad AB, bygger vägar till amerikanska flygbaser i Thailand och Saab utför vapenforskning åt Pentagon:

”Saab och det svenska flygvapnet har vidareutvecklat och förbättrat det amerikanska Falconsystemet för jaktrobotar. US Air Force fick utan särskilda kostnader rätt att disponera de svenska förbättringarna. Många svenska forskare arbetar på detta sätt för det amerikanska försvarsdepartementet. Enligt National Science Foundations statistik har det amerikanska försvarsdepartementet 1966 givit 573 000 dollar i anslag till svensk forskning.”

”Dow Chemical Company tillverkar napalm och kemiska stridsmedel. Bolagets försäljning låg 1966 på en miljard dollar. Under 1966 och 1967 beräknas åttatusen kvadratkilometer i Vietnam ha besprutats med kemiska gifter, enligt Veckans Affärer. Dow Chemical har öppnat kontor på Linnégatan 76 i Stockholm, så att bolaget kan utnyttja den svenska marknaden för försäljning av biprodukter.”

Du menar att jag har suttit på hispan, för det behöver jag inte vara galen. I ett sjukt samhälle sätter man de friskaste på mentalsjukhus.

När hon tittade upp såg hon att hon hade blivit ensam med Bosse. Hon skulle ha gått hem tidigare om hon hade märkt att hon skulle bli ensam med honom. Hans utstrålning var av det slaget att de som av någon anledning inte lyckades hålla sig undan hans fysiska närvaro ändå försökte undvika honom andligen.

Nina satt bortvänd. Han kunde bara ha besvärliga saker att säga, det kände hon på sig. Det var som om elektriska laddningar slungades genom luften mellan honom och medmänniskorna. Alla blev träffade och backade.

– Du är en jävligt schysst brud, sa Bosse. Jag gillar dig.

Hon ryckte till. Honom ville hon inte bli gillad av.

– Kan jag snacka öppet med dig?

– Kan du väl.

Hon muttrade orden innan hon hunnit tänka. Nej, nej, ville hon ropa. Jag måste faktiskt gå nu, du får ursäkta, men jag har litet bråttom. Hon satt blickstilla.

– Jag har grubblat över min roll i kampen, fortsatte Bosse. Jag duger inte till nåt. Jag kan inte sälja bulletiner. Jag kan inte samla in pengar. Jag får myror i benen av att stå still länge. Det här pappersarbetet, det är väl bra, men jag skulle kunna göra nytta. Jag menar på riktigt.

– Åka dit?

– Nej, men ta upp den väpnade kampen här.

– Är du galen?

– Du menar att jag har suttit på hispan, för det behöver jag inte vara galen. I ett sjukt samhälle sätter man de friskaste på mentalsjukhus.

– Och där har du suttit?

– Jag blev straffriförklarad. Det är inte viktigt. Men jag har kommit över ett utomordentligt vapen. En kpist, en Sturmkabiner, i skick som ny och med tusen skott.

– Vad ska du göra med den?

– Det är det jag funderar på. Skjuta ner amerikanska ambassadören när han kliver in i limousinen. Vietnameserna behöver mer hjälp än den här förbannade informationen som vi dränker folk i.

– Dom får ju pengar. Det är bra hjälp. Har du frågat om dom vill att du ska skjuta ambassadörer åt dom? Har du frågat vad Tore tycker?

– Det behöver jag inte. Jag vet att han är med mig. Så som han har kämpat mot pacifistslöddret. Han är inte rädd för riktiga vapen. En tidning kan inte döda.

– Men det kan du?

– Jajamen. Det har jag papper på.

Nina vek ihop den bulletin där hennes hand fastnat och reste sig upp. Hon frös.

– Jag måste gå ett ärende. Jag kommer strax tillbaka.

– Hördu. Hedersord på att du inte snackar bredvid mun om min plan? Jag ska ta hela världen med överraskning ser du.

– När då?

– Det har jag inte riktigt bestämt än. När tycker du?

– Inte den här veckan i alla fall. Jag tycker inte att du ska skjuta alls.

– Det här begriper du inte.

Nina rusade iväg till en telefonhytt på Hornstull och ringde Tore Svärd. Han hade ännu inte gått och lagt sig. Han sa att han skulle komma till lokalen genast.

Tala Bosse Johansson tillrätta var en uppgift som krävde sin man. Bosse var dömd för misshandel och dråp och vårdad i många år på fast paviljong.

– Kan vi verkligen ha en sån i vår grupp, sa Nina upprörd till Tore, när de gick till bussen.

– Jag tyckte det var bra om han kunde komma in i något nyttigt hos oss. Han kommer inte att skjuta någon, det kan jag lova dig. Jag ska ta ut honom på landet, så vi kan gå några långa promenader i lugn och ro. Det var bra att du ringde. Jag var kort i telefonen. Man vet aldrig om den är avlyssnad. Ibland blir jag litet paranoid. Somliga tycker att det är löjligt, men det är lika bra att vara litet för försiktig. Jag ska tala med Bosse utomhus där jag kan vara helt säker på att ingen lyssnar. Det vore slutet för vårt solidaritetsarbete om han sköt någon, om det så var Lyndon Johnson själv. Vietnameserna har haft många tillfällen att skjuta amerikanska toppmän själva, om dom trodde att sådant kunde hjälpa.

Fortsättning följer…