[BOK] Nuckan Malin Lindroth Norstedts, 2018 Ordens nyanser i språket förändras över tid, i vår mediala snabbhet kanske fortare än någonsin. Illa sedda förfäder av det som i dag (i går?) kallas funktionsvariation var en gång neutralt tänkta. Tidigare skällsord som ”bög”, ”flata” och ”queer” har ”tagits tillbaka” och kan användas av de flesta, även de […]
Ordens nyanser i språket förändras över tid, i vår mediala snabbhet kanske fortare än någonsin. Illa sedda förfäder av det som i dag (i går?) kallas funktionsvariation var en gång neutralt tänkta. Tidigare skällsord som ”bög”, ”flata” och ”queer” har ”tagits tillbaka” och kan användas av de flesta, även de som inte identifierar sig.
Författaren och dramatikern Malin Lindroth har plockat fram (rys) ”nuckan”, ett ord som omedelbart ger impulsen att fly fältet, bland annat för att inte smittas. Vem vill ens vistas i närheten av en gammal nucka?
Lindroth vill. Hon vill till och med identifiera sig – offentligt – med den övergivna, (alltför) gamla, ofräscha, bittra, skämmiga kvinna som ordet spontant förknippats med. Hon skriver i sin av Sara R. Acedo snyggt formgivna illgröna lilla stridsskrift Nuckan om hur hon äntligen hittat titeln som hon nu tänker bära som en krona.
Och hon smyckar den med uttryck som livserfarenhet, frihet och insikt i vad en heterosexuell tvåsamhet kan kosta i form av att forma sig efter en annan människas känslor och behov dygnet runt – utan att väja för sorgen över att somna och vakna utan småpratet, exklusiviteten och utvaldheten inför framtiden som inte hittas i ett krogragg eller hos bästa väninnan, hur sexigt och mysigt det än var och hur bästa väninnan än är.
Det är en skicklig och spännande utförd balansgång Malin Lindroth utför, som leder oss ned i historiens sociala krav på en traditionell heterosexuell familjebildning (snacka om ofräscht), och på förnedrande förhållanden som inte är så exklusiva för de unga som man skulle önska, ofta tvärtom.
Författaren tillåter sig att vara lite rättmätigt bitter över nitlotten hon fått och inte lyckats överbrygga fast hon verkligen kämpat. Eller har hon verkligen det? Litegrann rundar hon frågan om hur hennes egna val påverkat riktningen på det hon nästan lägger fram som ett öde.
Hon beskriver just de förhållanden som hon accepterat för långt (och då var det ofta han som gick), ändå antyds de egna nejen här och där. Inte vill man klanka ned på sina systrar som utan reservationer nigit och sagt ja tack när frågan kommit och sedan fått sin prins, men valet handlar inte alltid om att träffa rätt gubbe.
Även subjektet kvinna har sina preferenser att gå efter. Den diskussionen finns inte med här.
Nuckan håller sig i det heterofila träsket och det blir en underlig, nästan dagboksliknande och på samma gång distanserad journalistisk framställning. Nuckan är en tänkvärd och kul framställning kring etiketter på kvinnor (ofrivilligt) utan partner, men det är svårt att se om den verkligen är det befrielseprojekt som författaren söker. För mig återstår en hel del frågor.