Solidärer – avsnitt 11

Gävle, mars 1938.

Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan hon blev gammal – om det så innebar att i två timmar få sitta med Sonja och Violet på Centralhotellet och långsamt dricka en lemonad. Då skulle du inte ha skaffat barn, sa Rosemarie. Det var inte meningen heller, sa Klara. Sedan hade hon ångrat sig.

Gå och lägg dig, sa hon. Anders tar flickan. Anders vill väl inte att du går ut, Klara?

Han kan väl svara för sig själv, eller hur, Anders? Mmm… nå, nä, mumlade Anders och rodnade.

Inte kan väl han förväntas ta hand om flickan, den enda lördagskväll han har, sa Rosemarie.

Men han är ju pappan, ville Klara ljuga, fast det var lön- löst. Anders skulle bara rodna ännu mer. Nu går jag, sa hon, för hon hade hittat baskern och handskarna.

Du överger ditt barn, sa Rosemarie med darr på rösten.

Två timmar, morrade Klara. Och hon sover nu. Sov du också!

Men Anders då?

Men jag då?

Inte har jag uppfostrat dig till det här?

Det måste du ha gjort mamma, vem annars? Och så gick hon.

Ska man behöva känna sig som ett olydigt barn när man är tjugofyra? Hade Klara någonsin varit olydig? Kylan mot kinderna och in i munnen, djupt ner i lungorna, bedövade, hon småsprang fast hon inte behövde för Sonja och Violet hade inte kommit ännu. Hon hörde ljudet av en motorcykel och tittade ut genom det immiga fönstret. Gnuggade fram en egen ruta och såg honom kliva av, ta av sig hjälmen. Tjockt vågigt hår var det första hon såg, och när han kom in i lokalen – det var något i blicken hon kände igen. Hon satt snyggt och ensamt med benen lindade om varandra och ryggen rak. Kristallkronan snurrade och gnistrade.

Vem är det du tittar på? frågade Violet när hon kom in med ett moln av kyla omkring sig. Håret lika blankt som alltid.

Inte på någon, sa Klara.

Motorcykelmannen? Jag såg när han kom. Vilken galning att ta ut motorcykeln mitt i vintern.

Det är inte mitt i vintern. Det är barmark, det är snart vår. Men ändå, sa Violet. Det skulle ingen vettig människa göra. Hon värmde sina händer över ljuset på bordet. De såg lena ut, naglar med ljust skimrande lack. Klara sa inget. Inte visste hon vilka de vettiga människorna var och vad de var bra för. Det var något som mamman hållit på med, att särskilja människor, försöka försäkra sig om en redig väg in i framtiden – som om det fanns sådana vägar där man kunde gå som i en allé och inga träd skulle någonsin falla ner över en, inga skuggor heller.

När hon såg på honom, motorcykelmannen med sitt vackra hår, förstod hon att hon måste gå hemifrån fler lördagar och Rosemarie fick tro och tänka vad hon ville. Så länge hon inte vägrade fick hon sucka och oja sig och liera sig med Anders och hålla flickan tätt och trycka sin näsa mot hennes hjässa, medan hennes ögon fylldes av tårar. Hon fick ömsom anklaga Klara, ömsom sig själv, för något måste hon ha gjort fel, men vad? Hon skulle minsann aldrig ha lämnat Klara på det här sättet när hon var liten!

Det kanske du skulle ha gjort? sa Klara den andra lör- dagen hon gick hemifrån och gick därmed över en gräns. Flickan började gråta och Anders i bakgrunden verkade skämmas över dem alla. Eller också hade han gått ut. Klara hörde hans tunga steg i trappan. Hon bad om ursäkt och kysste mamman på kinden.

Hon kommer att tro att det är jag som är hennes mamma, sa Rosemarie, och höll den gråtande flickan mot sitt bröst.

Det kommer hon inte. Aldrig.

Hon lirkade istället: Bara två timmar, mamma! Sen kommer det att bli bättre. Jag kommer att bli bättre. Nej, det sa hon inte heller. Hon pussade flickan, satte baskern snett över örat och flydde. Fast det kändes inte som flykt. När hon stängde dörren hörde hon inte längre flickans gråt, och ute på gatan var luften klar och skön att andas.

Han klev in i lokalen och sökte henne med blicken. När han funnit henne gick han till baren. Stod halvt bortvänd, rökte, pratade inte med någon.

Nå, sa Sonja, säg nu, vem tittar du på?

Klara skakade på huvudet. Kunde inte låta bli att le.

Han som kommer på motorcykel? Visst är det han? Det måste vara livsfarligt att köra motorcykel mitt i vintern.

Det slår om till vår när som helst, sa Klara.

De mötte varandras blickar. Håll inte fast för länge bara. Och hans blick svarade: Om de märker kommer de att förstöra. Hon satt två bord ifrån, tänkte att det var lite överdrivet men det var kanske så han kände. Hon förväntade sig inte att han skulle bjuda upp henne. Två timmar gick fort och hon skulle inte komma för sent hem. Hon reste sig och såg att han samtidigt betalade för sig. De satte på sig sina ytterkläder. Han öppnade dörren för henne och kom i några sekunder nära. Han luktade skinnjacka. Hon tackade, han nickade och gick mot motorcykeln.

Kör försiktigt, vågade hon säga. Det kan vara halt. Inte farligt, sa han och tittade ner på vägen.

Du skulle kunna fara hur långt som helst och ändå kommer du hit?

Det är inte min hoj, sa han, och det är dyrt med bränsle. Och så tycker du om Centralhotellet?

Nja. Jag är inget för tjusiga ställen. Men jag känner ingen här i stan.

Han tittade upp och hade ett fint leende, försökte inte charma henne, men inte heller nå henne. Så hade Ingemar också sett ut ibland. Du kunde känna mig, ville hon säga – men det var från en film, kanske med Ingrid Bergman i ett beslöjat ljus. Mannen som röker över mer än halva bilden och hon som är så ljus att blixten, eller cigarettröken, fräter sönder henne.

Hon ville inte le tillbaka och inte stå kvar.

Ville inte att Anders skulle ligga bredvid henne och störa hennes drömmar. Ville inte somna. Vände ryggen mot honom i det kalla rummet, blundade.

När han kom bort till korsningen där vägen antingen svängde mot Sandviken och Falun eller djupare in i Gävle vände han om och körde tillbaka. Parkerade motorcykeln i närheten av slottsgrindarna och sprang sista biten så han var varm när han kom fram till reklamväggen på Hamilton- gatan. Han höll om henne som en människa alltid ska hålla om en annan människa, med hela sig. Rådhusklockan slog tre slag. Hon höll honom tillbaka, med så mycket av sig själv som hon tordes.

Hon ville ta Anders i handen, dra ut honom ur rummet, göra något på riktigt.

Vi kan kasta ägg på nazisternas lokal, sådant gjorde väl ni förut – eller skriva något på väggarna?

Han tittade på henne och skakade på huvudet.

Vad pratar du om? Inte vill jag hålla på med sådant nu när hon finns och är så liten. Han nickade mot flickan som satt på golvet och klappade händerna, hon hade nyss lärt sig det.

Vad duktig du är gumman, sa han. Sedan tittade han på Klara och skakade på huvudet, precis på samma sätt som när hon citerade tidningsartiklar eller krävde de där lördags- kvällarna med Sonja och Violet – de där bohemerna, som han sa (fast om Violet sa han annat också). Klara måste hålla ångan uppe för att inte sjunka ihop. Hon orkade inte knuffa honom längre ifrån sig.

När hon bytte om sa han inget. Flickan gnydde ett tag, men det hade blivit bättre med det, du vet hur mamma tänker, viskade hon i flickans öra, du vet att mamma älskar dig. Hon låtsades att hon var modig, eller att hon var feg – det gick ändå inte att veta vad som fanns längst därinne, om det ens fanns ett längst in, som ett slut, eller en magnet mot vilken alla känslor och händelser och människor drogs.

Spegelblicken skyddade henne med sina fantasier: ljus- rött läppstift och att han längtade efter henne. Fast inte vansinnigt eftersom han hade något som var hans eget och som var viktigare än allt annat: en dröm som behövde gå i uppfyllelse när nu det här livet var det enda. Hans tankar var långsammare än hennes, och sorgsnare, eftersom han var man och kunde fara iväg på en motorcykel. Han behövde inte hålla sig upprätt på samma sätt eftersom han inte hade någon, ingen familj. Så tänkte hon om honom, att han inte kom riktigt loss ur sig själv och att det inte gjorde något för hon var likadan. De visste vad de skulle prata om. De skulle prata om hur världen kunnat se ut, om de inte suttit fast i den enda värld som fanns. Han skulle inte tycka att hennes sätt att leva var dåligt. Han skulle inte tycka att hon var stel och underlig, utan förstå att det fanns fler sidor att tycka om än de hon klarade av att visa. Han tänkte inte som mamman, och kanske Anders, att flickan skulle kunna ärva det underliga, allvarliga, men att det fortfarande gick att rädda flickan eftersom hon var splitterny.

Tunga gardiner, styva dukar, stela kostymer och klänningar i mörkblått, grått och grönt. Klara hade stramat upp håret med kammar, Anders osäkra skratt förföljde henne, fan va snofsig du ska va då – hon kunde ha skrattat tillbaka, det var väl ändå hon som hade flest hemligheter? Istället skämdes hon. Det blanka skärpet i midjan. Klackarna. Hjärtat som slog så högt och snabbt att det hördes ut i lokalen fast orkestern börjat spela. Mammans skam var värre än hennes egen. Var det underligt att hon ville vara med människor som inte dömde henne? Sonja lade huvudet på sned och lutade sig framåt så glipan mellan hennes vackra bröst syntes, hon blev annorlunda med män omkring sig. Gömde fingrarna som var fulla av eksem av de billiga färger hon använde när hon målade hemma på vindsrummet. Hon blev uppbjuden och fnissade och tittade på Violet och Klara med en blandning av stolthet och sorg i blicken.

Han heter Edwin, sa Violet. Edwin Steen. Vem då?

Violet himlade med ögonen.

Jag vet inte varför jag ens följer med hit när ni båda blir helt uppslukade av dumma saker – och okoncentrerade…

Hur vet du vad han heter? Det går väl att fråga.

Du har väl inte pratat med honom? Violet ryckte på axlarna.

Han är inte från Gävle i varje fall. Det var det enda han sa. Det var innan du kom. Du var sen.

Flickan krånglade, sa Klara, som om hon behövde förklara något alls för Violet.

Jag trodde att det var du och Anders. Och du och Stig ska gifta er.

Det har väl inget med saken att göra. Stig har inga problem att jag umgås med mina vänner.

Inte Anders heller.

Violet kramade hennes axel. Det kändes för hårt. Sonja kom tillbaka och var röd i ansiktet. Klara kände Edwins blick men kunde inte titta dit. Hon tittade på Sonjas kladdiga ögontusch och borde väl ta servetten och hjälpa henne.

Det är dags för mig att gå nu, sa hon. Klockan är inte tolv än, sa Violet.

Klara kramade om Sonja, inte Violet, passerade Edwin – det var inte som att gå förbi ett nyutslaget syrenträd, hans lukt satt mycket längre in, hon skulle behöva tränga sig in.

Hon skyndade ut i den bitande kylan. Han kom inte efter men hon kände hans blick, måste låtsas att han tittade efter henne.

Kom då, ville hon ropa. Kom då, när det här livet ändå är vårt enda.

Rosemarie sov i fåtöljen bredvid flickans säng. Munnen var vidöppen. Ena handen i kramp runt en spjäla. En hade fött Klara och den andra hade Klara fött, ingen av dem hade hon valt. Mammans ansikte var utslätat, säkert var hennes kinder mjuka, och hennes läppar hade kysst någon annan än Klaras pappa och det hade känts underbart, kanske lyckligt. Strängheten var den form hon lärt sig att leva i, sömnen tvingade henne att släppa taget. Men hon sov lätt och vaknade av att bli granskad.

Hej, sa Klara, har det gått bra?

Rosemarie försökte ställa om men mjukheten dröjde kvar. Hon är förunderlig den här flickan, så snäll och –

Hon kom av sig, försökte hitta tillbaka till sin form.

För att hon tycker om att vara med dig, hindrade Klara. Gör hon, tror du?

Rosemarie samlade snabbt ihop sig. Klara tänkte att det fanns en flicka till, djupt därinne, som pockade på uppmärksamhet. Det fanns alltid den bortträngda skuggflickan med sina anspråk, hon som krävde sådant det inte gick att få. Rosemarie strök med ena handen över håret där det grå börjat ta över och sa att hon skulle gå till sängs.

Tack för allt, sa Klara och mamman stirrade till på henne, kom av sig, bytte blickens riktning från den vuxna dottern till det sovande barnet.

Han tar hand om mina blommor. Ställer fram ett glas vatten. Vaggar mitt barn. Drar ut stolen. Sådant larv. Smörjer in mina torra fabrikshänder. Han har en salva. Han kommer aldrig att göra mig illa. Har mer salva om det behövs. Jag fryser om fötterna och han hämtar sockor. Han har ingenstans att ta vägen, därför får han bo hos mig. Jag vet att trösten finns där. Men jag vet inte om det är tröst jag behöver.

Varje lördag samma dumma levande sak. Edwin tittade på henne, log inte, flirtade inte. Vad var det han ville? Hon ville åt hans sorg och hans ensamhet, för att den var hennes också och kunde väl få delas med någon. Sorgen måste vara kärlekens kärna. Den hade varit det hos Ingemar, men om en människa inte ens vet om att han sörjer blir han ju omöjlig att älska. När hon gick hem var kroppen tydlig och skön, det var hennes kropp, inte en bild av kurvor och hud, hon rätade på ryggen fast han väl var halvvägs till Sandviken och inte skulle se henne. Det var alldeles för kort väg hem. Hon tänkte inte på Anders förrän hon kom över tröskeln och in i tamburen. Hon tände ett ljus, stod i tystnaden. Behövde inte skämmas inför flickan men gjorde det ändå. En kall och hård skam, ett skal bara.

Vad tänker du att kärlek är egentligen?

Ingemar låg naken intill henne, det var inget särskilt med hans kropp förutom att det var en människas nakna kropp, lite hår på bröstet och en kuk så det gick att förstå att det var en man. Hon smekte bröstet, det glesa håret, han låg med armarna bakom huvudet och blicken i taket. Frågan hade fått henne att skratta. Eftersom han var för allvarlig. Inte sorgsen utan uppblåst.

Jag menar alltså, sa han, vad fyller kärleken för funktion, i det politiska?

Som större än oss, än mig, menar du? Hon behövde fråga men lät bli, för hon ville inte att han skulle svara. Han ville att kärleken skulle sträcka ut sig och ha breda armar som vingar som inte gjorde skillnad på människor, den svepte och slog ner där något kunde räddas eller förändras. Det var vad han försökte få henne att tro. Hon ville ha kärleken intill sig. Nära. Så den gick att smeka och ta hand om, som en skada. Han ville, tänkte hon nu, egentligen krypa in i en kärlek som in i en livmoder: mörk och skyddad.

Kärlek är att huden lossnar, tänkte hon att hon svarade honom. Den glider av dig utan att du märker, och det gör ingenting. Låt allt komma in. Låt allt vara levande. Men så länge du inte tänker sörja vad som inte blev är du inte redo för någon framtid, Ingemar. Det var inget svar på hans fråga, men det var ändå vad hon ville få sagt.

Gränsen mellan Frankrike och Spanien öppnas för vapenleveranser, läste hon för Lill. Det var bara en notis men hon såg framför sig hur lastbilarna rullade genom södra Frankrike och över den osynliga gränsen mellan fred och krig.

Vintern, läste hon, har varit osedvanligt sträng. Lill var snart ett år och förstod allting.

Vad gör ni två? frågade Anders som gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte på sig, luktade varmt av sömn.

Vi läser, svarade Klara.

Du får inte skrämma henne, sa Anders.

I Barcelona blir hungersnöden värre, läste Klara. Det enda som finns är kålrötter och palsternackor. Katterna som brukade stryka omkring på gatorna syns inte längre till.

Mau, sa Lill.

Men Klara, sa Anders. Han reste sig, hade ett rejält morgonfjong som Klara inte kunde låta bli att skratta åt. Han förstod och log mot henne. Pekade fjonget mot henne, låtsades skjuta: Bam.

Och lyssna här, Lill! Hon plockade fram samlingsskriften I dag Spanien och läste Josef Kjellgrens dikt Teruel, som hon läst många många gånger förut:

Efter denna dag: – aldrig, aldrig blir vi slagna till slavar!

Vi kämpar ännu! Vi kommer åter en gång!

I morgon, om ett år, om hundra år – våra hjärtans stora tro skall oupphörligen

slå de väldigaste vapen med maktlöshet!

Flickan nickade allvarligt.

Ni är ju inte kloka, sa Anders. Ömhet och rädsla i en omfamning han inte visste hur han skulle ta sig ur. Det var söndag och våren var på väg, det märktes på ljuset och på människorna som gick på gatan utanför med uppknäppta rockar och kappor. Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj. Anders var sensommar, tidig september, värme som snabbt slog om. Ingemar var höst, på gränsen till vinter, då när det låg tunn, spröd is på vattenpölarna och man fick gå försiktigt.

Den här våren ska jag ta vara på allting, sa Klara. Jag ska gå långsamt hem från fabriken och se allt förändras. Varje skiftning, Anders.

Gör så du, sa han. Men här i stan är det mindre att se. Här gör årstider mindre skillnad.

Jag glömmer bort det varje år, sa Klara undvikande. Bara skyndar mig till och från makaronerna. Men i år ska jag se varje liten ny växt efter vägen.

Gör det du, sa Anders. Men för att hitta ovanliga sorter måste du ta dig utanför Södertull.

Han hade en rutig skjorta på, håret var ordentligt kammat. Flickan lekte med den mjuka katt hon fått från fru Holm- ström. En lustig, rutig tygkatt med knappögon, den sa något om Holmström som inte blivit sagt förut. När Anders satte sig i soffan med en bok! (Sherlock Holmes – hon hade väl aldrig sett honom med en bok förr) kröp hon dit och tog tag i hans ben. Hävde sig upp. Provade sig själv däruppe.

Bravo! utbrast Anders, och flickan tappade balansen. Han skrattade när hon satte sig på rumpan. När han klev in i boken och bara Klara såg reste sig flickan och tog ett steg, och ett till. Klara sträckte ut händerna, då trillade flickan igen.

Rosemarie kom rödrosig genom dörren med spånkorgen och lade fram bröd, smör, korv, dricka och rotsaker.

Han är generös i charkuteriet, log hon. Och fin korv har han också.

Klara började skratta, Anders också – och Rosemarie när hon fattade – och barnet, som inte fattade någonting.

Det var Violets idé från början att de skulle samla ihop kvinnor som vill engagera sig och diskutera allt som har med kvinnors rättigheter att göra, men det var Sonja som dragit igång det med ett första möte hemma hos sig. I det lilla inackorderingsrummet under takåsarna i ett hus på Brunnsgatan stod en inriktning klar. Eller kanske inte. Det enda de var överens om var att det inte skulle handla om välgörenhet i första hand, de måste gå djupare, ställa frågor, och aktionerna skulle vara svaret. Det var två kvinnor som gått med i och snabbt hoppat av Gävle LS, för att männen (det vill säga Eken, John och de andra) ignorerat deras förslag, det gick väl att säga att de två var drivande: Lisa och framförallt Lotten.

På den fjärde träffen ville en kvinna som arbetade som kassörska på Tempo prata om vad de skulle göra med männen, om de verkligen kunde gå med på att fortsätta ta hand om allt hemma och samtidigt lönearbeta. Hon fick stort medhåll. Klara tänkte på förfallet där hemma som Rosemarie styrde upp, hon städade, lagade mat… det var hon som var hemmafrun. Hon rodnade. Lotten (som arbetade på barnhemmet) hävdade bestämt att det Frida (kassörskan) sa hörde ihop med kampen i det större: på arbetsplatserna och på gatorna. Allting, menade hon, handlade i grund och botten om ansvarsfördelning och ökad frihet. Violet, som brukade prata på, hade tystnat inför Lotten. Klara kunde se hur det skavde i henne.

Efter första mötet hade hon sagt att Lotten var manhaftig och måste man vara sådan för att få ta plats? Klara hade sagt emot att hon tyckte att Lotten både var djärv och smart, och det var ingen vanlig kombination, varken bland män eller kvinnor. Lotten tyckte att de skulle starta upp en särskild syndikalistisk kvinnoklubb och försöka skaffa sig en lokal, men det hade Violet ifrågasatt – det borde vara en förening öppen för ett större spann kvinnor. De skulle fortsätta prata om saken, och Klara tänkte att det var typiskt att de tvunget skulle behöva diskutera liberala spörsmål, hålla på att krångla med sådant, bara för att de var en grupp kvinnor. Som om de aldrig riktigt fick välja sida och vara radikala, för att de alltid måste tänka på vad andra skulle tycka.

Violets misstro mot Lotten var ömsesidig men Sonja lycka- des övertyga Lotten om att Violet Crona, sitt namn till trots, var av rätt virke. Och: de behövde vara många. De var bara nio stycken nu och Lisa var yngst, hon bodde på Öster och var förlovad med John som gått och blivit ordförande för Gävle LS efter Verner Holm.

Männen bryr sig inte ett jota om våra erfarenheter, sa Lisa, de låter oss inte ens komma till tals. Hon kom in på kriget i Spanien, att det i allra högsta grad angick dem: kvinnornas situation där, hur skiljer den sig från vår? Förtrycket är hårdare, och fattigdomen, det hör ihop! Hur hade hon lärt sig att tala så, tänkte Klara. Lisa nickade åt Klaras håll. Du vet ju, Jansson, inte sant? Klara såg sig om i rummet, men där fanns bara nyfikenhet. Hon berättade försiktigt om fascisternas framstötar, konflikterna på republikens sida som tycktes djupna. Fascisterna har alla vapen de behöver och ett stort ekonomiskt stöd, precis som Hitler. Arbetarkvinnornas ställ- ning blir sämre och sämre ju större utrymme fascisterna får.

Hon förstod inte själv att det var hon som talade. Biograffilmen om Spanien drog in mycket pengar, sa

Sonja. Vi kanske kunde göra något liknande igen, och så kunde Klara föreläsa också?

Du är tokig, sa Klara.

Du är tokig om du inte tror att du skulle kunna det, sa Sonja.

Ja, Klara klarar allt. Violet blinkade mot henne men det fanns en skugga. Är det förresten inte på tiden att vi döper den här föreningen? Jag har tänkt att ett passande namn vore Gävle kvinnoförening.

Klara hörde sitt eget skratt bubbla upp ur strupen.

Alla har rätt att komma med förslag, sa Lotten, men en kvinnoförening kan avfärdas hur lätt som helst. Det blir som en syjunta.

Det är inget fel med syjuntor, sa Annemarie, en mager kvinna som arbetade som barnmorskebiträde. Och så fortsatte det. Tills Sonja sa att det väl kunde vara en idé att fokusera på Spanien. Jag tänker, sa hon, att situationen i Spanien har alla viktiga frågor i sig. Det är den utsatta kvinnan som vi först och främst måste hjälpa.

Och de stackars barnen, sa Annemarie, och fick bifall. Klara sneglade på Violet. Skuggan mörknade. Och Klara begrep inte varför det fick henne att känna sig ljusare inombords.

Hon ville se på allting med ömhet. Hon ville se på det trasiga och tänka att det gick att laga.

Så fort flickan sov fick hon ett andrum. Antingen läsa, eller skriva till Ingemar. Allt annat måste hon strunta i. Hon skrev:

Varje dag måste jag uppfinna att du finns. Jag skulle med jämna mellanrum behöva veta att du tänker på mig, fast jag vet att du gör det, på ditt sätt, och det kanske måste räcka? Fast det räckte inte. Hon knölade ihop brevet och bad Rosemarie ta flickan och gick till Centralhotellet med Violet och Sonja. Det var en sjuk uppfinning, kärleken i dess trånga form, och i kväll skulle hon prata med honom, eftersom det inte fanns något att förlora. Hon väntade på ljudet av motorcykeln. Sonja sa att hon måste tänka på väglaget. Det rann snö från himlen fast det var mitt i våren, det rann stjärnor i skenet av gatlyktorna utanför.

Det går inte att komma hit i kväll förstår du väl, fortsatte Violet. Vintern har tagit om.

Klara visste att han skulle trotsa vädret för hennes skull. Ändå kom han inte.

Jag ska röra mig hemåt, sa Sonja och gäspade. Det var dött här i kväll, hörni.

Jag kan stanna ett tag med dig, sa Violet till Klara, om du vill?

De väntade med varsin Pommac. Såg på när andra blev uppbjudna, blev själva uppbjudna, tackade nej. Om en halvtimme skulle restaurangen stänga, mamman låg i den hårda soffan med blicken i taket, flickan sov. Anders gick långsamt uppför trappan, räknade stegen, trettiosju stycken, han skulle bli ledsen om hon inte låg där när han kom in.

Människor dör i Spanien hela tiden, sa Klara. Överallt dör människor precis just nu.

Men vi bor i Gävle, log Violet, här dör ingen hur som helst. Du dör om du ska fortsätta vara tillsammans med Stig, sa

Klara och visste att hon gick över en gräns.

Nej, det gör jag inte, sa Violet.

Jag förstår inte vad du gör med honom, fortsatte Klara.

Han är ju fiende.

Orden bara ramlade ur henne. Hon blev het i ansiktet. Violet tog sin kappa och rävkragen och reste sig.

Du ska få se, sa hon. Klara såg efter henne, borde ha ropat, bett om ursäkt, men hon visste inte hur hon skulle förklara sig, orkade inte komma med någon idiotisk lögn igen, Lill är odrägligt mammig förstår du och Rosemarie bara bråkar på mig, jag är trött och dum och visste inte vad jag sa. Ensamheten var skön och förskräcklig. Hon kände en hand på axeln, vände sig om och där stod en man med röd fluga och styv lugg och ville dansa. Hon kunde ha varit vem som helst som satt ensam på en dansrestaurang så hon följde med honom ut på dansgolvet. Han dansade inte lika bra som Anders, men hon behövde inte tänka på stegen, bara följa. Människor dog i Spanien, de dog i Gävle också, ingen skulle sakna henne, ingen skulle sörja om hon försvann en liten stund. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och kände hur svettig han var. Han tog ett hårdare tag om hennes midja.

Isbanan på ån utanför Grand Hotel hade krackelerat och musiken tystnat men lyktorna runt om var fortfarande tända. Hon hörde vattnet vakna därunder, ett entonigt sjungande långt inifrån. Isen skulle brista snart, det gick inte att hålla ihop den hur länge som helst. Hon gick långsamt hemåt. Varför skulle hon inte få tycka om en så enkel sak som att röra armar och ben och drömma om att vägen ledde någon annanstans än hem? Varför var hon tvungen att fabricera skammen ovanpå den underbara känslan av ensamhet? Det skulle kanske bli tomt utan henne men mammor försvann hela tiden, hittade inte hem bland alla ruiner.

Det porlande strömmande vattnet sjöng under isen, väntade och sjöng och väntade.

Jag har känt mig älskad och nu gör jag det inte längre. Jag kände mig som en stor röd blomma, det går väl inte att säga varför en blomma vissnar, om det har med kyla eller ålder att göra, ett naturligt förlopp eller ett skadedjur. Kanske går det att få den att överleva om man anstränger sig, den kanske kan blomma igen – men något har ändå hänt, något avgörande och farligt, varje kronblad lossnar. En stjälk svartnar inifrån och ut och gör så att all växtkraft ruttnar.

Inte heller nästa lördag kom Edwin. Våren skulle ha visat tecken – snödroppar! smältande istappar! – men vägrade. Sonja pratade om konsten, om surrealister som Picasso som gick rakt in i realismen och berörde djupare, eftersom verkligheten inte gick att ta in i sin fulla kraft. Den blev för vidrig. Eller bara platt.

Klara kunde inte lyssna. Hon tittade på hålet där Edwin skulle ha stått.

Vi har träffats tre gånger, men nu vill han inte ses mer, sa Sonja. Ni vet, han som… Äsch. Han har en liten hund som han älskar, och vi har haft roligt ihop, bra i sängen också. Det tänker jag inte hymla om. När jag frågade varför sa han att han »föreställer sig att jag är en sådan som flirtar med andra«. Jag sa att jag kunde föreställa mig detsamma om honom. Jag sa till honom att är det konstigt att man blir hungrig när man inte får äta någon gång, alltså äta riktigt ordentligt och bli mätt. Jag skulle inte ha pratat så mycket, men jag tycker ju om att prata.

Männen är mätta för att de har dödat, sa Violet och hennes ögon blev mörka. De är mätta på kött och blod. En svullen, äcklig mättnad.

Alla män är ju inte såna, sa Klara och tittade forskande på Violet, hon hade varit ovanligt tyst hela kvällen.

Vi vill bara leva, sa Sonja. Vi är inte rädda för det, eller hur? Hon strök handen över kinden som en smekning. Det var inget som var fel. Inte det utsmetade läppstiftet. Inte tårarna som bröt fram. Hon lade huvudet på sned igen. Det var inget konstigt med att säga att hon var vackrast av de tre. Klara kom inte i närheten, fast det inte riktigt gick att säga vad som brast. Om det var allvaret som förstörde igen. Men för någon som Edwin var det en fördel. Fast han var inte där för att ta henne i försvar.

Äsch, sa Sonja, äsch åt precis allting. Hon virvlade ut på dansgolvet igen. Det kunde hända att spåren av tårar gjorde henne ännu mer attraktiv.

Den kvällen, i slutet av mars, tog Klara sällskap med Violet en bit längs ån, fast Violet skulle norrut och Klara åt söder. Gävle var en nattstad. Violet höll Klara hårt under armen.

Han har en älskarinna, sa hon när de kom fram till Kungs- bron.

Stig?

Klara höll andan. Violet skakade på huvudet.

Jag träffar så mycket folk, det är pappa som bjuder hem dem. Hur som helst så var det en från högerpartiet, som känner en som är gift med en släkting till honom, ja till Edwin Steen alltså… inte vet jag hur det kom på tal, och det behöver ju inte vara sant. Ingenting behöver vara sant. Hon är i varje fall betydligt äldre och bor ensam i en granngård. Det talas visst om henne där de bor.

Klara sa inget. Det var hög tid för henne att vika av. Hon längtade efter Lill.

Tror du verkligen på allvar att du är kär i honom? Violet tog tag i hennes kappärm. De stod nära ån. Vi behöver dem inte. Varför kan du inte förstå det?

Hon strök Klara överlägset över axeln och ner på ryggen. Klara ville därifrån. Nästa lördag skulle hon inte, till mam- mans stora glädje, gå till Centralhotellet. Inga främmande händer på hennes kropp, ingen som drog in henne i ett mörkt hörn och kysste hennes läppar ömma. Hon passerade Rettigska huset, gamla Operahuset, Söderhielmska och handelsträdgården, Arbetsstugan, Gymnastikhuset, S:t Petri kyrka… hon kunde inte komma hem tillräckligt fort. Trettiosju trappsteg. Tamburen med skänken och bilder hon satt upp. Foton. Sådant hon tyckte var fint att titta på, utan att veta varför, en bild från ett annat land: ett träd som var stort och gammalt med rötterna ovanpå marken, en konstnärlig bild av en kvinna som antagligen inte fanns men vars blick mötte hennes – hon behövde fantasier att haka fast sig i. Det betydde inget. Hon ville ha just de bilderna där, men ingen i hela världen, den värld som Ingemar pratat om, skulle någonsin bry sig om eller förändras av det hon gjorde eller tänkte eller kände.

Anders tryckte sig mot henne i sömnen, tryckte sitt huvud in mot hennes hals, lade sina långa ben över hennes, händer och andetag omslöt, hon kom allt närmare kanten. Hon blundade och frös och stod utanför Edwins hus, i trädgården upp mot berget låg snön kvar, hon försökte titta in genom fönstren men därinne var det svart. Hon tryckte ner handtaget, det var öppet och hon gick in, strök med handen över strukturtapeten som släppt på flera ställen. Det var tyst, men när hon kom in i rummet såg hon dem. Såg Edwin stå med flanellbyxorna nedhasade runt anklarna och hon, älskarinnan, stod lutad mot väggen, hennes gropiga lår skälvde, han tryckte sina händer mot hennes, mot väggen, tapeten var likadan som den i tamburen, och hon stod fastnaglad i mörkret i säkert tio minuter och lyssnade på deras andetag.

Jag faller ofta ner i den här gropen. Där ingen finns. Ingen framtid heller. Jag vet inte hur en vanlig människa ska freda sig mot en framtid som inte finns – och som ändå kommer att vräka sig över ens kropp.

Han tittade på henne. Hade fina blå ögon, ja verkligen klarblå, såg bättre ut än Ingemar, kanske var det för att han log oftare. Det gick väl inte att säga rakt ut, som en regel, vad skönhet var. Hon var, hade hon hört av Marit, stram och svår att komma nära. Det hade hon inget för. Hon var ingen särskild. Hon visste inte var den krävande livslusten kom ifrån, men eftersom hon inte var någon särskild utgick hon ifrån att alla måste ha den?

Anders hår skulle bli ljusare under den värmande solen, han hade varit blond när han bjudit upp henne på Sätraåsen, hon hade varit trött i benen efter cykelturen och tog det för knäsvaghet, för att hon ville ha det så.

Du tänker väl inte lämna mig, viskade han. De var båda på väg till arbetet och mamman – det hördes på knarret och gäspningarna – var på väg upp, hon skulle aldrig svika Klara. Flickan sov tungt på rygg med armarna utsträckta åt sidorna. Hennes lilla mun som andades, andades.

Varför tror du det? Klara föreställde sig att hon spärrade upp ögonen. Hon var rädd att börja skratta. Han vägde på sina hälar.

För att jag hört saker. Om dig. Saker jag inte vill veta. Vet det inte då, sa hon.

Du ska inte vara trotsig mot mig, sa han, för det tycker jag inte om. Jag vill att du säger som det är. Om jag ska bli ensam snart eller inte. Det andra bryr jag mig inte särskilt mycket om.

I samma stund som Klara tog Anders hand kom mamman ut från köksdelen, i samma stund som Klara sa, och förstod att det var så:

Jag och flickan stannar med dig.

Stör jag? sa Rosemarie. Är flickan inte vaken än? I dag måste vi ut och handla, och så ska vi steka pannkakor, hon ska ha någonting extra gott i dag.

Anders klämde Klaras hand och tittade henne i ögonen. När de senare, efter arbetet, när mamman och flickan somnat, lade sig i sängen skulle han smeka henne bakom

örat, in i hårbottnen, det hade ingen gjort förut.

Krokus i gula flockar och moln fulla av hagel, himlen laddade ur. På fabriken pratade de om den nya kontrollanten som var där för att, som Johansson sagt, effektivisera arbetet. Redan efter två dagar hade han uppmärksammat och rapporterat att de pratade för mycket sinsemellan. De skulle tänka mer på företaget och mindre på sig själva, det skulle i slutändan också gynna dem.

På vilket sätt då? frågade Klara. Kontrollanten, vars namn omöjligt fick fäste, såg sig om i lokalen, frågade om någon sagt något? Sara svor lågt. Astrid tittade ner.

På vilket sätt gynnar det oss om vi inte får prata med var- andra? sa Marit då med hög röst. Kontrollanten harklade sig länge, blev stående en stund med dum, halvöppen mun innan han lämnade rummet. Marit tittade på Klara som viskade tack.

Hon hade tänkt gå till Konsum på Smedjegatan så att Rosemarie skulle slippa handla, men gick istället förbi varorna i skyltfönstren och fortsatte över bron till Berggrenska. Hon ville träffa Sonja, hon ville inte träffa Violet, men det var förstås hon som stod där utanför porten och rökte, tillsammans med en grupp kvinnor från klassen. Sonja hade inte varit där den dagen, sa Violet.

Då vet jag, sa Klara och var på väg att gå när Violet störtade efter henne och rev tag i hennes kappa.

Charlotte har fått kort från en kamrat som också är i Spanien! Visa henne, Charlotte!

Flickan, med ljus, genomskinlig hud, tog motvilligt fram kortet och räckte det till Violet som gav det till Klara. Det stod inte var kamraten, Harry, befann sig. Han tackade för jul- klapparna och Klara skämdes för att hon inte skickat något till Ingemar – men hon visste ju inte var han fanns! Harry skrev att breven hade svårt att nå fram. Postgubbarna har ett helvete, skrev han, ränner runt till de olika fronterna och riskerar sina liv för att andra ska få hälsningar från sina nära och kära. Han skrev att han hade det ganska bra, bortsett från bombningarna, och saker han sett. Men folket är fast beslutet att segra och vi ska segra. Så slutade det, med kamratliga hälsningar och ett suddigt tumavtryck i bläck. Klara vände på kortet och såg svartvita palmer och en fontän.

Det var väl ändå hoppfullt, sa Violet. Drev hon med henne? Flickan som lånat ut kortet grep det kvickt. Klara var igen på väg att gå. De får inte breven, det skriver ju Harry, sa Violet med hög röst.

Klara ska se att kriget snart är över och att hennes fästman kommer hem, sa Charlotte. Harry är bara en god vän från partiet, det är ingenting mellan oss. Hon skrattade till och hennes skrattgropar blev synliga. Tystnade och fick den snipiga munnen igen. Så det är mest synd om Klara, sa hon och stoppade ner kortet i kappfickan.

Han är inte min fästman, sa Klara. Flickan lyssnade inte. Hon var upptagen med att låsa upp det rostiga cykellåset. Det regnade kraftigt, gränsade till hagel.

Han har inte skrivit till mig på hela tiden, sa Klara och ville ta tag i cykelstyret. Hon förstod inte varför hon gick omkring med hans kort i fickan sådär om han ändå inget betydde. Hon såg flickan cykla iväg. Hon skulle bli blöt innan hon kom hem och säkert kortet också, bokstäverna skulle rinna bort och försvinna, en dag skulle ingen minnas vad han skrivit.

Nu går vi och dricker kaffe, tycker jag, sa Violet, fällde upp sitt paraply och drog in Klara under det. Om du inte måste hem till lillan förstås?

Varför kunde hon inte säga nej till Violet? Samma känsla som när mamman kom med korgar fulla av mat, fast hon inte hade pengar till det. De gick Södra Kungsgatan upp, det fanns inga andra vägar i hela världen. Länge gick de tysta.

Klara, hur är det egentligen? Har du bekymmer med pengar? Jag kan hjälpa dig i så fall –

Nej, sa Klara. Varför tror du det?

Finns det ingenting jag kan hjälpa dig med då? Tonen var ettrig, hård. Klara skakade på huvudet.

Trivs han på arbetet då, Hellgren? Inga porslinstallrikar i väggen? Hon skrattade till.

Nej, sa Klara, han trivs bra.

Ibland skulle det nog vara bättre om Stig hade mer temperament. Jag menar… några tallrikar i väggen skulle inte göra mig något. Ibland kan det vara bättre än – hon hejdade sig.

Bättre än vad?

Har Anders slagit dig någon gång? Nej. Har Stig slagit dig?

Det skulle han aldrig göra. Män som han slår inte kvinnor. Men arbetarna gör det, menar du?

Jag menar ingenting. Jag orkar verkligen inte prata om Stig.

Hon luktade gott. Fast de var utomhus och det inte borde märkas.

Ingemar slogs heller aldrig. Men nu gör han ju det?

Det är väl ändå skillnad.

Regnet föll som ett hårt damm, kappan var inte ens blöt.

Kvinnor har också slagits vid fronten, sa Klara – visste inte hur hon skulle fortsätta.

Kvinnor och män kommer aldrig att kunna vara likadana, sa Violet. Leendet fanns där, det skulle alltid vara något hemligt med det.

Varför inte? hängde sig Klara kvar.

De var framme men ingen av dem öppnade dörren till fiket. Det kom iskalla vindar.

Hur var han din Ingemar då? Om du jämför med Anders. Jag vet inte, sa Klara. Han var lustig. Och dum.

Hon ångrade sig. Ville inte prata om Ingemar med Violet. Dum? Hur då?

Hon ryckte på axlarna. Svarade inte.

Som instängd i sina egna tankar, tänkte hon. Som ville han inte riktigt komma ut därifrån. Varför tänkte hon om honom så, som om han inte fanns längre? Skyltfönstret på Södra Caféet var belamrat med bakverk i olika färger och former. Och om han lever, tänkte Klara, vill jag att han ska få vara där, i sin egen värld.

Ingen av dem lade handen på dörrhandtaget fast värmen fanns därinne. Violet tog en cigarett ur sitt etui och bjöd Klara fast hon alltid sa nej. Hanna på fiket såg dem och vinkade in dem.

Violet drog ett halsbloss.

Måste du klamra dig fast i dem hela tiden? Är det inte Anders så är det Ingemar eller han på CH, jag har glömt vad han heter. Vi skulle ju prata om sånt som är viktigt. Det är likadant på mötena, ett planlöst malande. Hon tog snabba bloss, stirrade på Klara:

Måste du vara så likgiltig hela tiden? Det är jag väl inte.

Så jävla nöjd med ditt lilla liv.

Violet, sluta nu, jag känner inte igen dig.

Du vet att det är en struntsak att säga, Klara. Jag är lika mycket mig själv hur jag än är. Även om jag blev nån annan skulle jag vara mig själv.

Vad menar du?

Jag ska bara göra det bästa av att vi lever i fel tid.

Hon vände sig bort. Klara tog tag i Violets arm, så där som Violet brukade göra med henne.

Violet, snälla, vad är det?

Om man älskar en idiot till exempel, hur blir man en fri människa då? Vi kanske måste komma dit där vi säger att idioterna inte längre får finnas?

Jag förstår inte?

Nej men gå hem du bara till din lyckliga familj och fortsätt med ditt duktiga liv.

Klara kände ilskan tränga upp men när den närmade sig munnen blev den till dum gråt istället – Violet skulle avsky henne ännu mer om hon började lipa.

Det är ju du som har allt, sa Klara.

Hon såg Violets hand fara ut mot henne, men nu var det Klara som vände sig om. Småsprang hem i duggregnet. Skulle Violet ropa efter henne? Fanns det ingen människa i hela världen som tänkte göra det? Varje steg var tungt. Hon var en elefant som sprang genom Gävle och människor tittade och undrade. Visste inte hur hon bar på flickan och mamman och Anders och sig själv dessutom. Bar på Violets blick och ilska och hemligheter. Men mest bar hon på Ingemar, eftersom tystnaden alltid är tyngst, att inte veta. Det behövde inte betyda något men hon skulle alltid älska honom. I regnet var det inget konstigt med det, fast människor stirrade. Kärlek kan se ut hur som helst, ville hon skrika, och ni har ingen rätt att döma.

 

*

 

De väntade på henne. Tryckte sina ansikten mot rutan. Anders tryckte flickans ansikte mot rutan.Kan du se mamma någonstans? Ska vi se vem som först ser henne? Ska vi se hur långt vi kan räkna innan hon kommer?

Lill gäspade och han placerade henne i sängen, strök det mörka håret slätt och hon somnade. På radion en sång som var käck och dålig, han bet på naglarna, rummet luktade kaffe, och Klara. Han undrade om han haft det där lätta handlaget inom sig hela tiden. Han tyckte om att sitta böjd och koncentrerad och lägga tunna penseldrag på den vita ytan. Det var en snarlik känsla när han tittade på flickan. Drömmarna fick hennes ögonlock att bölja fram och tillbaka som en mycket tunn våg. Bara om han satt absolut stilla gick skiftningen att se. Men så såg han inte vågen längre och måste väcka henne. Då skiftade hyn färg, örsnibbarna blev knallröda, hon skrek åt honom, men han blev lugn.

Jävla unge, tänkte han. Tyckte sig se en likhet och fick svindel. Tyckte att han såg sin mamma i henne, en hårdhet kring munnen, och när han såg det i flickan kunde han tycka om eller i varje fall förstå den. Tänk att behöva så mycket men inte ha ord för det – klart att munnen blev hård och hopknipen då. Flickan skulle växa ifrån det. Hon skulle prata flytande snart, käfta emot. När han tittade på henne och tänkte kring likheter mellan dem öppnade sig tanke efter tanke inuti hans huvud som stjärnor tändes på Gävlehimlen. Hon skrek fortfarande och han var glad att Klara inte var där och såg på när han höll och vyssjade henne.

Du ska sova nu, lillfisen.

Han strök den där pannan. Målade med sitt finger cirklar och virvlar. Det var med henne som med porslinsmåleriet. En långsam rörelse som växte fram och förvånade honom.

 

*

 

Violet hade inte varit på mötet. När Klara gick därifrån kändes det som om hennes kropp växte och krympte om vartannat, för varje steg hon tog förändrades kroppen. Det kom ryckningar kring munnen. Hon tänkte på Edwin Steen som om hon hittat på honom. Ett tag där på Centralhotellet blev hon någon annan, eller så blev hon sig själv, och hon längtade tillbaka.

Hon såg Anders i fönstret. När han såg att hon såg skyn- dade han sig in bakom gardinen. När hon kom in genom dörren satt han på huk vid flickans säng med handen runt en spjäla för att hålla balansen. Han hade inte druckit sedan han började på porslinsfabriken. Han var en ömtålig växt. Inte vattna för mycket, för lite. För mycket värme blev honom övermäktigt, han visste inte vad han skulle göra med sig själv, för lite gjorde honom skör och vemodig. Han klättrade med sina vackra seniga händer längs spjälan och hon fick för sig att hon kunde se blodet rusa i de blå och krokiga ådrorna. Mest av allt liknade han paradisväxten i Klaras fönster som bara tycktes växa om natten. Om morgonen såg hon att den blankgröna stängeln krupit ytterligare några millime- ter närmare fönstret. Med ett par års mellanrum blommade paradisväxten med skirt vita- och lilastrimmiga kronblad.

Vad tänker du på? sa hon lågt och ställde sig bakom honom.

Inget, sa han, allt… Han fortsatte titta på flickan. Hon är så fin, sa Klara.

Hon är väl min, sa han, men det lät inte som en fråga. Hon är sin alldeles egen, sa Klara.

Sedan i sängen vände hon sig mot honom, lade sina armar om hans stora kropp. Tyckte om hur han luktade och tänkte att det var fint att det inte fanns någon som luktade precis som han. Han rörde henne och hon tänkte att hans fingrar förändrats eller också hade de aldrig fått chansen att röra vid någon så här.

Klara samlade urklipp och det var en tröst att hon kunde samla ihop världen så. Hon läste för Lill om Hitlers aktion mot Österrike. Han hade bara gått in och tagit över. Medan resten av världen tittade på. Hon klippte ut ett dumt citat av Per Albin Hansson, apropå de som rest till Spanien, apropå Ingemar: Kan inte låta enskilda vidta åtgärder som kan med- föra faror för det allmänna. Gällde det bara arbetarna?

Hon klippte ut en bild föreställande en gata i Barcelona efter en bombräd. Där gick kvinnorna i sina klänningar på väg till arbetet. Ett annat fotografi, från Madrid, visade en enorm krater i marken utanför ett apotek. Ett tredje fotografi – som hon skamset klippte ut – föreställde en kvinna intill sin döde makes kropp och hennes skrik steg rätt upp ur bilden. När Zäta Höglund skrivit om neutralitet in i döden (ett annat citat som hon sparat) hade han rätt. Bombningarna mot civilbefolkningen var något oerhört, så hade krig inte sett ut förut. Lotten sa att Hitler ville undersöka hur befolkningen reagerade, att det var ett experiment. Så länge det inte var nazister som strök med gjorde det ingenting – fast det, sa Klara, gjorde väl inget det heller? Det var inte människorna det handlade om. Stridspiloter överlevde, hade hon läst, i snitt i två veckor. Tidningar skrev om de imponerande skyddsrum som grävdes för hand, vilket ord att använda: imponerande. Eller vad säger du, Lill? Lill rynkade på näsan. Gnällde. Mommi, mommi! Hon var så stor att hon börjat kräva av Klara att hon skulle vara någon särskild. Någon som gick upp i flickan och aldrig ville vara utan henne.

Och i en skuggvärld, någonstans i en parallell verklighet, levde Ingemar sitt liv. Och Edwin Steen levde sitt. Han var kropp, kanske kyssar, men hur de kändes skulle hon aldrig få veta, och det gjorde inte längre lika mycket.

Rosemarie ropade på flickan och flickan sprang dit. Klara plockade undan klippen. Lade tidningarna i översta lådan i skänken, tryckte ner så att lådan skulle gå igen. Mamman strök henne hastigt över kinden när hon gick förbi. Hon hade handlat igen: råglimpa, ägg och ost, och en ask Pim Pim till flickan. Klara suckade.

Har du verkligen råd med allt det här? Jag får rabatt av Valter.

Valter?

Rosemarie rodnade.

Mina pengar använder jag som jag vill, och flickan är mager.

Hon är precis som hon ska vara, sa Klara.

Jag tar med mig henne på promenad, det är riktigt härligt ute. Rosemarie svängde om i rummet, det såg ut som om hon dansade.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 veckor sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad