Solidärer – avsnitt 11

Gävle, mars 1938.

Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan hon blev gammal – om det så innebar att i två timmar få sitta med Sonja och Violet på Centralhotellet och långsamt dricka en lemonad. Då skulle du inte ha skaffat barn, sa Rosemarie. Det var inte meningen heller, sa Klara. Sedan hade hon ångrat sig.

Gå och lägg dig, sa hon. Anders tar flickan. Anders vill väl inte att du går ut, Klara?

Han kan väl svara för sig själv, eller hur, Anders? Mmm… nå, nä, mumlade Anders och rodnade.

Inte kan väl han förväntas ta hand om flickan, den enda lördagskväll han har, sa Rosemarie.

Men han är ju pappan, ville Klara ljuga, fast det var lön- löst. Anders skulle bara rodna ännu mer. Nu går jag, sa hon, för hon hade hittat baskern och handskarna.

Du överger ditt barn, sa Rosemarie med darr på rösten.

Två timmar, morrade Klara. Och hon sover nu. Sov du också!

Men Anders då?

Men jag då?

Inte har jag uppfostrat dig till det här?

Det måste du ha gjort mamma, vem annars? Och så gick hon.

Ska man behöva känna sig som ett olydigt barn när man är tjugofyra? Hade Klara någonsin varit olydig? Kylan mot kinderna och in i munnen, djupt ner i lungorna, bedövade, hon småsprang fast hon inte behövde för Sonja och Violet hade inte kommit ännu. Hon hörde ljudet av en motorcykel och tittade ut genom det immiga fönstret. Gnuggade fram en egen ruta och såg honom kliva av, ta av sig hjälmen. Tjockt vågigt hår var det första hon såg, och när han kom in i lokalen – det var något i blicken hon kände igen. Hon satt snyggt och ensamt med benen lindade om varandra och ryggen rak. Kristallkronan snurrade och gnistrade.

Vem är det du tittar på? frågade Violet när hon kom in med ett moln av kyla omkring sig. Håret lika blankt som alltid.

Inte på någon, sa Klara.

Motorcykelmannen? Jag såg när han kom. Vilken galning att ta ut motorcykeln mitt i vintern.

Det är inte mitt i vintern. Det är barmark, det är snart vår. Men ändå, sa Violet. Det skulle ingen vettig människa göra. Hon värmde sina händer över ljuset på bordet. De såg lena ut, naglar med ljust skimrande lack. Klara sa inget. Inte visste hon vilka de vettiga människorna var och vad de var bra för. Det var något som mamman hållit på med, att särskilja människor, försöka försäkra sig om en redig väg in i framtiden – som om det fanns sådana vägar där man kunde gå som i en allé och inga träd skulle någonsin falla ner över en, inga skuggor heller.

När hon såg på honom, motorcykelmannen med sitt vackra hår, förstod hon att hon måste gå hemifrån fler lördagar och Rosemarie fick tro och tänka vad hon ville. Så länge hon inte vägrade fick hon sucka och oja sig och liera sig med Anders och hålla flickan tätt och trycka sin näsa mot hennes hjässa, medan hennes ögon fylldes av tårar. Hon fick ömsom anklaga Klara, ömsom sig själv, för något måste hon ha gjort fel, men vad? Hon skulle minsann aldrig ha lämnat Klara på det här sättet när hon var liten!

Det kanske du skulle ha gjort? sa Klara den andra lör- dagen hon gick hemifrån och gick därmed över en gräns. Flickan började gråta och Anders i bakgrunden verkade skämmas över dem alla. Eller också hade han gått ut. Klara hörde hans tunga steg i trappan. Hon bad om ursäkt och kysste mamman på kinden.

Hon kommer att tro att det är jag som är hennes mamma, sa Rosemarie, och höll den gråtande flickan mot sitt bröst.

Det kommer hon inte. Aldrig.

Hon lirkade istället: Bara två timmar, mamma! Sen kommer det att bli bättre. Jag kommer att bli bättre. Nej, det sa hon inte heller. Hon pussade flickan, satte baskern snett över örat och flydde. Fast det kändes inte som flykt. När hon stängde dörren hörde hon inte längre flickans gråt, och ute på gatan var luften klar och skön att andas.

Han klev in i lokalen och sökte henne med blicken. När han funnit henne gick han till baren. Stod halvt bortvänd, rökte, pratade inte med någon.

Nå, sa Sonja, säg nu, vem tittar du på?

Klara skakade på huvudet. Kunde inte låta bli att le.

Han som kommer på motorcykel? Visst är det han? Det måste vara livsfarligt att köra motorcykel mitt i vintern.

Det slår om till vår när som helst, sa Klara.

De mötte varandras blickar. Håll inte fast för länge bara. Och hans blick svarade: Om de märker kommer de att förstöra. Hon satt två bord ifrån, tänkte att det var lite överdrivet men det var kanske så han kände. Hon förväntade sig inte att han skulle bjuda upp henne. Två timmar gick fort och hon skulle inte komma för sent hem. Hon reste sig och såg att han samtidigt betalade för sig. De satte på sig sina ytterkläder. Han öppnade dörren för henne och kom i några sekunder nära. Han luktade skinnjacka. Hon tackade, han nickade och gick mot motorcykeln.

Kör försiktigt, vågade hon säga. Det kan vara halt. Inte farligt, sa han och tittade ner på vägen.

Du skulle kunna fara hur långt som helst och ändå kommer du hit?

Det är inte min hoj, sa han, och det är dyrt med bränsle. Och så tycker du om Centralhotellet?

Nja. Jag är inget för tjusiga ställen. Men jag känner ingen här i stan.

Han tittade upp och hade ett fint leende, försökte inte charma henne, men inte heller nå henne. Så hade Ingemar också sett ut ibland. Du kunde känna mig, ville hon säga – men det var från en film, kanske med Ingrid Bergman i ett beslöjat ljus. Mannen som röker över mer än halva bilden och hon som är så ljus att blixten, eller cigarettröken, fräter sönder henne.

Hon ville inte le tillbaka och inte stå kvar.

Ville inte att Anders skulle ligga bredvid henne och störa hennes drömmar. Ville inte somna. Vände ryggen mot honom i det kalla rummet, blundade.

När han kom bort till korsningen där vägen antingen svängde mot Sandviken och Falun eller djupare in i Gävle vände han om och körde tillbaka. Parkerade motorcykeln i närheten av slottsgrindarna och sprang sista biten så han var varm när han kom fram till reklamväggen på Hamilton- gatan. Han höll om henne som en människa alltid ska hålla om en annan människa, med hela sig. Rådhusklockan slog tre slag. Hon höll honom tillbaka, med så mycket av sig själv som hon tordes.

Hon ville ta Anders i handen, dra ut honom ur rummet, göra något på riktigt.

Vi kan kasta ägg på nazisternas lokal, sådant gjorde väl ni förut – eller skriva något på väggarna?

Han tittade på henne och skakade på huvudet.

Vad pratar du om? Inte vill jag hålla på med sådant nu när hon finns och är så liten. Han nickade mot flickan som satt på golvet och klappade händerna, hon hade nyss lärt sig det.

Vad duktig du är gumman, sa han. Sedan tittade han på Klara och skakade på huvudet, precis på samma sätt som när hon citerade tidningsartiklar eller krävde de där lördags- kvällarna med Sonja och Violet – de där bohemerna, som han sa (fast om Violet sa han annat också). Klara måste hålla ångan uppe för att inte sjunka ihop. Hon orkade inte knuffa honom längre ifrån sig.

När hon bytte om sa han inget. Flickan gnydde ett tag, men det hade blivit bättre med det, du vet hur mamma tänker, viskade hon i flickans öra, du vet att mamma älskar dig. Hon låtsades att hon var modig, eller att hon var feg – det gick ändå inte att veta vad som fanns längst därinne, om det ens fanns ett längst in, som ett slut, eller en magnet mot vilken alla känslor och händelser och människor drogs.

Spegelblicken skyddade henne med sina fantasier: ljus- rött läppstift och att han längtade efter henne. Fast inte vansinnigt eftersom han hade något som var hans eget och som var viktigare än allt annat: en dröm som behövde gå i uppfyllelse när nu det här livet var det enda. Hans tankar var långsammare än hennes, och sorgsnare, eftersom han var man och kunde fara iväg på en motorcykel. Han behövde inte hålla sig upprätt på samma sätt eftersom han inte hade någon, ingen familj. Så tänkte hon om honom, att han inte kom riktigt loss ur sig själv och att det inte gjorde något för hon var likadan. De visste vad de skulle prata om. De skulle prata om hur världen kunnat se ut, om de inte suttit fast i den enda värld som fanns. Han skulle inte tycka att hennes sätt att leva var dåligt. Han skulle inte tycka att hon var stel och underlig, utan förstå att det fanns fler sidor att tycka om än de hon klarade av att visa. Han tänkte inte som mamman, och kanske Anders, att flickan skulle kunna ärva det underliga, allvarliga, men att det fortfarande gick att rädda flickan eftersom hon var splitterny.

Tunga gardiner, styva dukar, stela kostymer och klänningar i mörkblått, grått och grönt. Klara hade stramat upp håret med kammar, Anders osäkra skratt förföljde henne, fan va snofsig du ska va då – hon kunde ha skrattat tillbaka, det var väl ändå hon som hade flest hemligheter? Istället skämdes hon. Det blanka skärpet i midjan. Klackarna. Hjärtat som slog så högt och snabbt att det hördes ut i lokalen fast orkestern börjat spela. Mammans skam var värre än hennes egen. Var det underligt att hon ville vara med människor som inte dömde henne? Sonja lade huvudet på sned och lutade sig framåt så glipan mellan hennes vackra bröst syntes, hon blev annorlunda med män omkring sig. Gömde fingrarna som var fulla av eksem av de billiga färger hon använde när hon målade hemma på vindsrummet. Hon blev uppbjuden och fnissade och tittade på Violet och Klara med en blandning av stolthet och sorg i blicken.

Han heter Edwin, sa Violet. Edwin Steen. Vem då?

Violet himlade med ögonen.

Jag vet inte varför jag ens följer med hit när ni båda blir helt uppslukade av dumma saker – och okoncentrerade…

Hur vet du vad han heter? Det går väl att fråga.

Du har väl inte pratat med honom? Violet ryckte på axlarna.

Han är inte från Gävle i varje fall. Det var det enda han sa. Det var innan du kom. Du var sen.

Flickan krånglade, sa Klara, som om hon behövde förklara något alls för Violet.

Jag trodde att det var du och Anders. Och du och Stig ska gifta er.

Det har väl inget med saken att göra. Stig har inga problem att jag umgås med mina vänner.

Inte Anders heller.

Violet kramade hennes axel. Det kändes för hårt. Sonja kom tillbaka och var röd i ansiktet. Klara kände Edwins blick men kunde inte titta dit. Hon tittade på Sonjas kladdiga ögontusch och borde väl ta servetten och hjälpa henne.

Det är dags för mig att gå nu, sa hon. Klockan är inte tolv än, sa Violet.

Klara kramade om Sonja, inte Violet, passerade Edwin – det var inte som att gå förbi ett nyutslaget syrenträd, hans lukt satt mycket längre in, hon skulle behöva tränga sig in.

Hon skyndade ut i den bitande kylan. Han kom inte efter men hon kände hans blick, måste låtsas att han tittade efter henne.

Kom då, ville hon ropa. Kom då, när det här livet ändå är vårt enda.

Rosemarie sov i fåtöljen bredvid flickans säng. Munnen var vidöppen. Ena handen i kramp runt en spjäla. En hade fött Klara och den andra hade Klara fött, ingen av dem hade hon valt. Mammans ansikte var utslätat, säkert var hennes kinder mjuka, och hennes läppar hade kysst någon annan än Klaras pappa och det hade känts underbart, kanske lyckligt. Strängheten var den form hon lärt sig att leva i, sömnen tvingade henne att släppa taget. Men hon sov lätt och vaknade av att bli granskad.

Hej, sa Klara, har det gått bra?

Rosemarie försökte ställa om men mjukheten dröjde kvar. Hon är förunderlig den här flickan, så snäll och –

Hon kom av sig, försökte hitta tillbaka till sin form.

För att hon tycker om att vara med dig, hindrade Klara. Gör hon, tror du?

Rosemarie samlade snabbt ihop sig. Klara tänkte att det fanns en flicka till, djupt därinne, som pockade på uppmärksamhet. Det fanns alltid den bortträngda skuggflickan med sina anspråk, hon som krävde sådant det inte gick att få. Rosemarie strök med ena handen över håret där det grå börjat ta över och sa att hon skulle gå till sängs.

Tack för allt, sa Klara och mamman stirrade till på henne, kom av sig, bytte blickens riktning från den vuxna dottern till det sovande barnet.

Han tar hand om mina blommor. Ställer fram ett glas vatten. Vaggar mitt barn. Drar ut stolen. Sådant larv. Smörjer in mina torra fabrikshänder. Han har en salva. Han kommer aldrig att göra mig illa. Har mer salva om det behövs. Jag fryser om fötterna och han hämtar sockor. Han har ingenstans att ta vägen, därför får han bo hos mig. Jag vet att trösten finns där. Men jag vet inte om det är tröst jag behöver.

Varje lördag samma dumma levande sak. Edwin tittade på henne, log inte, flirtade inte. Vad var det han ville? Hon ville åt hans sorg och hans ensamhet, för att den var hennes också och kunde väl få delas med någon. Sorgen måste vara kärlekens kärna. Den hade varit det hos Ingemar, men om en människa inte ens vet om att han sörjer blir han ju omöjlig att älska. När hon gick hem var kroppen tydlig och skön, det var hennes kropp, inte en bild av kurvor och hud, hon rätade på ryggen fast han väl var halvvägs till Sandviken och inte skulle se henne. Det var alldeles för kort väg hem. Hon tänkte inte på Anders förrän hon kom över tröskeln och in i tamburen. Hon tände ett ljus, stod i tystnaden. Behövde inte skämmas inför flickan men gjorde det ändå. En kall och hård skam, ett skal bara.

Vad tänker du att kärlek är egentligen?

Ingemar låg naken intill henne, det var inget särskilt med hans kropp förutom att det var en människas nakna kropp, lite hår på bröstet och en kuk så det gick att förstå att det var en man. Hon smekte bröstet, det glesa håret, han låg med armarna bakom huvudet och blicken i taket. Frågan hade fått henne att skratta. Eftersom han var för allvarlig. Inte sorgsen utan uppblåst.

Jag menar alltså, sa han, vad fyller kärleken för funktion, i det politiska?

Som större än oss, än mig, menar du? Hon behövde fråga men lät bli, för hon ville inte att han skulle svara. Han ville att kärleken skulle sträcka ut sig och ha breda armar som vingar som inte gjorde skillnad på människor, den svepte och slog ner där något kunde räddas eller förändras. Det var vad han försökte få henne att tro. Hon ville ha kärleken intill sig. Nära. Så den gick att smeka och ta hand om, som en skada. Han ville, tänkte hon nu, egentligen krypa in i en kärlek som in i en livmoder: mörk och skyddad.

Kärlek är att huden lossnar, tänkte hon att hon svarade honom. Den glider av dig utan att du märker, och det gör ingenting. Låt allt komma in. Låt allt vara levande. Men så länge du inte tänker sörja vad som inte blev är du inte redo för någon framtid, Ingemar. Det var inget svar på hans fråga, men det var ändå vad hon ville få sagt.

Gränsen mellan Frankrike och Spanien öppnas för vapenleveranser, läste hon för Lill. Det var bara en notis men hon såg framför sig hur lastbilarna rullade genom södra Frankrike och över den osynliga gränsen mellan fred och krig.

Vintern, läste hon, har varit osedvanligt sträng. Lill var snart ett år och förstod allting.

Vad gör ni två? frågade Anders som gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte på sig, luktade varmt av sömn.

Vi läser, svarade Klara.

Du får inte skrämma henne, sa Anders.

I Barcelona blir hungersnöden värre, läste Klara. Det enda som finns är kålrötter och palsternackor. Katterna som brukade stryka omkring på gatorna syns inte längre till.

Mau, sa Lill.

Men Klara, sa Anders. Han reste sig, hade ett rejält morgonfjong som Klara inte kunde låta bli att skratta åt. Han förstod och log mot henne. Pekade fjonget mot henne, låtsades skjuta: Bam.

Och lyssna här, Lill! Hon plockade fram samlingsskriften I dag Spanien och läste Josef Kjellgrens dikt Teruel, som hon läst många många gånger förut:

Efter denna dag: – aldrig, aldrig blir vi slagna till slavar!

Vi kämpar ännu! Vi kommer åter en gång!

I morgon, om ett år, om hundra år – våra hjärtans stora tro skall oupphörligen

slå de väldigaste vapen med maktlöshet!

Flickan nickade allvarligt.

Ni är ju inte kloka, sa Anders. Ömhet och rädsla i en omfamning han inte visste hur han skulle ta sig ur. Det var söndag och våren var på väg, det märktes på ljuset och på människorna som gick på gatan utanför med uppknäppta rockar och kappor. Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj. Anders var sensommar, tidig september, värme som snabbt slog om. Ingemar var höst, på gränsen till vinter, då när det låg tunn, spröd is på vattenpölarna och man fick gå försiktigt.

Den här våren ska jag ta vara på allting, sa Klara. Jag ska gå långsamt hem från fabriken och se allt förändras. Varje skiftning, Anders.

Gör så du, sa han. Men här i stan är det mindre att se. Här gör årstider mindre skillnad.

Jag glömmer bort det varje år, sa Klara undvikande. Bara skyndar mig till och från makaronerna. Men i år ska jag se varje liten ny växt efter vägen.

Gör det du, sa Anders. Men för att hitta ovanliga sorter måste du ta dig utanför Södertull.

Han hade en rutig skjorta på, håret var ordentligt kammat. Flickan lekte med den mjuka katt hon fått från fru Holm- ström. En lustig, rutig tygkatt med knappögon, den sa något om Holmström som inte blivit sagt förut. När Anders satte sig i soffan med en bok! (Sherlock Holmes – hon hade väl aldrig sett honom med en bok förr) kröp hon dit och tog tag i hans ben. Hävde sig upp. Provade sig själv däruppe.

Bravo! utbrast Anders, och flickan tappade balansen. Han skrattade när hon satte sig på rumpan. När han klev in i boken och bara Klara såg reste sig flickan och tog ett steg, och ett till. Klara sträckte ut händerna, då trillade flickan igen.

Rosemarie kom rödrosig genom dörren med spånkorgen och lade fram bröd, smör, korv, dricka och rotsaker.

Han är generös i charkuteriet, log hon. Och fin korv har han också.

Klara började skratta, Anders också – och Rosemarie när hon fattade – och barnet, som inte fattade någonting.

Det var Violets idé från början att de skulle samla ihop kvinnor som vill engagera sig och diskutera allt som har med kvinnors rättigheter att göra, men det var Sonja som dragit igång det med ett första möte hemma hos sig. I det lilla inackorderingsrummet under takåsarna i ett hus på Brunnsgatan stod en inriktning klar. Eller kanske inte. Det enda de var överens om var att det inte skulle handla om välgörenhet i första hand, de måste gå djupare, ställa frågor, och aktionerna skulle vara svaret. Det var två kvinnor som gått med i och snabbt hoppat av Gävle LS, för att männen (det vill säga Eken, John och de andra) ignorerat deras förslag, det gick väl att säga att de två var drivande: Lisa och framförallt Lotten.

På den fjärde träffen ville en kvinna som arbetade som kassörska på Tempo prata om vad de skulle göra med männen, om de verkligen kunde gå med på att fortsätta ta hand om allt hemma och samtidigt lönearbeta. Hon fick stort medhåll. Klara tänkte på förfallet där hemma som Rosemarie styrde upp, hon städade, lagade mat… det var hon som var hemmafrun. Hon rodnade. Lotten (som arbetade på barnhemmet) hävdade bestämt att det Frida (kassörskan) sa hörde ihop med kampen i det större: på arbetsplatserna och på gatorna. Allting, menade hon, handlade i grund och botten om ansvarsfördelning och ökad frihet. Violet, som brukade prata på, hade tystnat inför Lotten. Klara kunde se hur det skavde i henne.

Efter första mötet hade hon sagt att Lotten var manhaftig och måste man vara sådan för att få ta plats? Klara hade sagt emot att hon tyckte att Lotten både var djärv och smart, och det var ingen vanlig kombination, varken bland män eller kvinnor. Lotten tyckte att de skulle starta upp en särskild syndikalistisk kvinnoklubb och försöka skaffa sig en lokal, men det hade Violet ifrågasatt – det borde vara en förening öppen för ett större spann kvinnor. De skulle fortsätta prata om saken, och Klara tänkte att det var typiskt att de tvunget skulle behöva diskutera liberala spörsmål, hålla på att krångla med sådant, bara för att de var en grupp kvinnor. Som om de aldrig riktigt fick välja sida och vara radikala, för att de alltid måste tänka på vad andra skulle tycka.

Violets misstro mot Lotten var ömsesidig men Sonja lycka- des övertyga Lotten om att Violet Crona, sitt namn till trots, var av rätt virke. Och: de behövde vara många. De var bara nio stycken nu och Lisa var yngst, hon bodde på Öster och var förlovad med John som gått och blivit ordförande för Gävle LS efter Verner Holm.

Männen bryr sig inte ett jota om våra erfarenheter, sa Lisa, de låter oss inte ens komma till tals. Hon kom in på kriget i Spanien, att det i allra högsta grad angick dem: kvinnornas situation där, hur skiljer den sig från vår? Förtrycket är hårdare, och fattigdomen, det hör ihop! Hur hade hon lärt sig att tala så, tänkte Klara. Lisa nickade åt Klaras håll. Du vet ju, Jansson, inte sant? Klara såg sig om i rummet, men där fanns bara nyfikenhet. Hon berättade försiktigt om fascisternas framstötar, konflikterna på republikens sida som tycktes djupna. Fascisterna har alla vapen de behöver och ett stort ekonomiskt stöd, precis som Hitler. Arbetarkvinnornas ställ- ning blir sämre och sämre ju större utrymme fascisterna får.

Hon förstod inte själv att det var hon som talade. Biograffilmen om Spanien drog in mycket pengar, sa

Sonja. Vi kanske kunde göra något liknande igen, och så kunde Klara föreläsa också?

Du är tokig, sa Klara.

Du är tokig om du inte tror att du skulle kunna det, sa Sonja.

Ja, Klara klarar allt. Violet blinkade mot henne men det fanns en skugga. Är det förresten inte på tiden att vi döper den här föreningen? Jag har tänkt att ett passande namn vore Gävle kvinnoförening.

Klara hörde sitt eget skratt bubbla upp ur strupen.

Alla har rätt att komma med förslag, sa Lotten, men en kvinnoförening kan avfärdas hur lätt som helst. Det blir som en syjunta.

Det är inget fel med syjuntor, sa Annemarie, en mager kvinna som arbetade som barnmorskebiträde. Och så fortsatte det. Tills Sonja sa att det väl kunde vara en idé att fokusera på Spanien. Jag tänker, sa hon, att situationen i Spanien har alla viktiga frågor i sig. Det är den utsatta kvinnan som vi först och främst måste hjälpa.

Och de stackars barnen, sa Annemarie, och fick bifall. Klara sneglade på Violet. Skuggan mörknade. Och Klara begrep inte varför det fick henne att känna sig ljusare inombords.

Hon ville se på allting med ömhet. Hon ville se på det trasiga och tänka att det gick att laga.

Så fort flickan sov fick hon ett andrum. Antingen läsa, eller skriva till Ingemar. Allt annat måste hon strunta i. Hon skrev:

Varje dag måste jag uppfinna att du finns. Jag skulle med jämna mellanrum behöva veta att du tänker på mig, fast jag vet att du gör det, på ditt sätt, och det kanske måste räcka? Fast det räckte inte. Hon knölade ihop brevet och bad Rosemarie ta flickan och gick till Centralhotellet med Violet och Sonja. Det var en sjuk uppfinning, kärleken i dess trånga form, och i kväll skulle hon prata med honom, eftersom det inte fanns något att förlora. Hon väntade på ljudet av motorcykeln. Sonja sa att hon måste tänka på väglaget. Det rann snö från himlen fast det var mitt i våren, det rann stjärnor i skenet av gatlyktorna utanför.

Det går inte att komma hit i kväll förstår du väl, fortsatte Violet. Vintern har tagit om.

Klara visste att han skulle trotsa vädret för hennes skull. Ändå kom han inte.

Jag ska röra mig hemåt, sa Sonja och gäspade. Det var dött här i kväll, hörni.

Jag kan stanna ett tag med dig, sa Violet till Klara, om du vill?

De väntade med varsin Pommac. Såg på när andra blev uppbjudna, blev själva uppbjudna, tackade nej. Om en halvtimme skulle restaurangen stänga, mamman låg i den hårda soffan med blicken i taket, flickan sov. Anders gick långsamt uppför trappan, räknade stegen, trettiosju stycken, han skulle bli ledsen om hon inte låg där när han kom in.

Människor dör i Spanien hela tiden, sa Klara. Överallt dör människor precis just nu.

Men vi bor i Gävle, log Violet, här dör ingen hur som helst. Du dör om du ska fortsätta vara tillsammans med Stig, sa

Klara och visste att hon gick över en gräns.

Nej, det gör jag inte, sa Violet.

Jag förstår inte vad du gör med honom, fortsatte Klara.

Han är ju fiende.

Orden bara ramlade ur henne. Hon blev het i ansiktet. Violet tog sin kappa och rävkragen och reste sig.

Du ska få se, sa hon. Klara såg efter henne, borde ha ropat, bett om ursäkt, men hon visste inte hur hon skulle förklara sig, orkade inte komma med någon idiotisk lögn igen, Lill är odrägligt mammig förstår du och Rosemarie bara bråkar på mig, jag är trött och dum och visste inte vad jag sa. Ensamheten var skön och förskräcklig. Hon kände en hand på axeln, vände sig om och där stod en man med röd fluga och styv lugg och ville dansa. Hon kunde ha varit vem som helst som satt ensam på en dansrestaurang så hon följde med honom ut på dansgolvet. Han dansade inte lika bra som Anders, men hon behövde inte tänka på stegen, bara följa. Människor dog i Spanien, de dog i Gävle också, ingen skulle sakna henne, ingen skulle sörja om hon försvann en liten stund. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och kände hur svettig han var. Han tog ett hårdare tag om hennes midja.

Isbanan på ån utanför Grand Hotel hade krackelerat och musiken tystnat men lyktorna runt om var fortfarande tända. Hon hörde vattnet vakna därunder, ett entonigt sjungande långt inifrån. Isen skulle brista snart, det gick inte att hålla ihop den hur länge som helst. Hon gick långsamt hemåt. Varför skulle hon inte få tycka om en så enkel sak som att röra armar och ben och drömma om att vägen ledde någon annanstans än hem? Varför var hon tvungen att fabricera skammen ovanpå den underbara känslan av ensamhet? Det skulle kanske bli tomt utan henne men mammor försvann hela tiden, hittade inte hem bland alla ruiner.

Det porlande strömmande vattnet sjöng under isen, väntade och sjöng och väntade.

Jag har känt mig älskad och nu gör jag det inte längre. Jag kände mig som en stor röd blomma, det går väl inte att säga varför en blomma vissnar, om det har med kyla eller ålder att göra, ett naturligt förlopp eller ett skadedjur. Kanske går det att få den att överleva om man anstränger sig, den kanske kan blomma igen – men något har ändå hänt, något avgörande och farligt, varje kronblad lossnar. En stjälk svartnar inifrån och ut och gör så att all växtkraft ruttnar.

Inte heller nästa lördag kom Edwin. Våren skulle ha visat tecken – snödroppar! smältande istappar! – men vägrade. Sonja pratade om konsten, om surrealister som Picasso som gick rakt in i realismen och berörde djupare, eftersom verkligheten inte gick att ta in i sin fulla kraft. Den blev för vidrig. Eller bara platt.

Klara kunde inte lyssna. Hon tittade på hålet där Edwin skulle ha stått.

Vi har träffats tre gånger, men nu vill han inte ses mer, sa Sonja. Ni vet, han som… Äsch. Han har en liten hund som han älskar, och vi har haft roligt ihop, bra i sängen också. Det tänker jag inte hymla om. När jag frågade varför sa han att han »föreställer sig att jag är en sådan som flirtar med andra«. Jag sa att jag kunde föreställa mig detsamma om honom. Jag sa till honom att är det konstigt att man blir hungrig när man inte får äta någon gång, alltså äta riktigt ordentligt och bli mätt. Jag skulle inte ha pratat så mycket, men jag tycker ju om att prata.

Männen är mätta för att de har dödat, sa Violet och hennes ögon blev mörka. De är mätta på kött och blod. En svullen, äcklig mättnad.

Alla män är ju inte såna, sa Klara och tittade forskande på Violet, hon hade varit ovanligt tyst hela kvällen.

Vi vill bara leva, sa Sonja. Vi är inte rädda för det, eller hur? Hon strök handen över kinden som en smekning. Det var inget som var fel. Inte det utsmetade läppstiftet. Inte tårarna som bröt fram. Hon lade huvudet på sned igen. Det var inget konstigt med att säga att hon var vackrast av de tre. Klara kom inte i närheten, fast det inte riktigt gick att säga vad som brast. Om det var allvaret som förstörde igen. Men för någon som Edwin var det en fördel. Fast han var inte där för att ta henne i försvar.

Äsch, sa Sonja, äsch åt precis allting. Hon virvlade ut på dansgolvet igen. Det kunde hända att spåren av tårar gjorde henne ännu mer attraktiv.

Den kvällen, i slutet av mars, tog Klara sällskap med Violet en bit längs ån, fast Violet skulle norrut och Klara åt söder. Gävle var en nattstad. Violet höll Klara hårt under armen.

Han har en älskarinna, sa hon när de kom fram till Kungs- bron.

Stig?

Klara höll andan. Violet skakade på huvudet.

Jag träffar så mycket folk, det är pappa som bjuder hem dem. Hur som helst så var det en från högerpartiet, som känner en som är gift med en släkting till honom, ja till Edwin Steen alltså… inte vet jag hur det kom på tal, och det behöver ju inte vara sant. Ingenting behöver vara sant. Hon är i varje fall betydligt äldre och bor ensam i en granngård. Det talas visst om henne där de bor.

Klara sa inget. Det var hög tid för henne att vika av. Hon längtade efter Lill.

Tror du verkligen på allvar att du är kär i honom? Violet tog tag i hennes kappärm. De stod nära ån. Vi behöver dem inte. Varför kan du inte förstå det?

Hon strök Klara överlägset över axeln och ner på ryggen. Klara ville därifrån. Nästa lördag skulle hon inte, till mam- mans stora glädje, gå till Centralhotellet. Inga främmande händer på hennes kropp, ingen som drog in henne i ett mörkt hörn och kysste hennes läppar ömma. Hon passerade Rettigska huset, gamla Operahuset, Söderhielmska och handelsträdgården, Arbetsstugan, Gymnastikhuset, S:t Petri kyrka… hon kunde inte komma hem tillräckligt fort. Trettiosju trappsteg. Tamburen med skänken och bilder hon satt upp. Foton. Sådant hon tyckte var fint att titta på, utan att veta varför, en bild från ett annat land: ett träd som var stort och gammalt med rötterna ovanpå marken, en konstnärlig bild av en kvinna som antagligen inte fanns men vars blick mötte hennes – hon behövde fantasier att haka fast sig i. Det betydde inget. Hon ville ha just de bilderna där, men ingen i hela världen, den värld som Ingemar pratat om, skulle någonsin bry sig om eller förändras av det hon gjorde eller tänkte eller kände.

Anders tryckte sig mot henne i sömnen, tryckte sitt huvud in mot hennes hals, lade sina långa ben över hennes, händer och andetag omslöt, hon kom allt närmare kanten. Hon blundade och frös och stod utanför Edwins hus, i trädgården upp mot berget låg snön kvar, hon försökte titta in genom fönstren men därinne var det svart. Hon tryckte ner handtaget, det var öppet och hon gick in, strök med handen över strukturtapeten som släppt på flera ställen. Det var tyst, men när hon kom in i rummet såg hon dem. Såg Edwin stå med flanellbyxorna nedhasade runt anklarna och hon, älskarinnan, stod lutad mot väggen, hennes gropiga lår skälvde, han tryckte sina händer mot hennes, mot väggen, tapeten var likadan som den i tamburen, och hon stod fastnaglad i mörkret i säkert tio minuter och lyssnade på deras andetag.

Jag faller ofta ner i den här gropen. Där ingen finns. Ingen framtid heller. Jag vet inte hur en vanlig människa ska freda sig mot en framtid som inte finns – och som ändå kommer att vräka sig över ens kropp.

Han tittade på henne. Hade fina blå ögon, ja verkligen klarblå, såg bättre ut än Ingemar, kanske var det för att han log oftare. Det gick väl inte att säga rakt ut, som en regel, vad skönhet var. Hon var, hade hon hört av Marit, stram och svår att komma nära. Det hade hon inget för. Hon var ingen särskild. Hon visste inte var den krävande livslusten kom ifrån, men eftersom hon inte var någon särskild utgick hon ifrån att alla måste ha den?

Anders hår skulle bli ljusare under den värmande solen, han hade varit blond när han bjudit upp henne på Sätraåsen, hon hade varit trött i benen efter cykelturen och tog det för knäsvaghet, för att hon ville ha det så.

Du tänker väl inte lämna mig, viskade han. De var båda på väg till arbetet och mamman – det hördes på knarret och gäspningarna – var på väg upp, hon skulle aldrig svika Klara. Flickan sov tungt på rygg med armarna utsträckta åt sidorna. Hennes lilla mun som andades, andades.

Varför tror du det? Klara föreställde sig att hon spärrade upp ögonen. Hon var rädd att börja skratta. Han vägde på sina hälar.

För att jag hört saker. Om dig. Saker jag inte vill veta. Vet det inte då, sa hon.

Du ska inte vara trotsig mot mig, sa han, för det tycker jag inte om. Jag vill att du säger som det är. Om jag ska bli ensam snart eller inte. Det andra bryr jag mig inte särskilt mycket om.

I samma stund som Klara tog Anders hand kom mamman ut från köksdelen, i samma stund som Klara sa, och förstod att det var så:

Jag och flickan stannar med dig.

Stör jag? sa Rosemarie. Är flickan inte vaken än? I dag måste vi ut och handla, och så ska vi steka pannkakor, hon ska ha någonting extra gott i dag.

Anders klämde Klaras hand och tittade henne i ögonen. När de senare, efter arbetet, när mamman och flickan somnat, lade sig i sängen skulle han smeka henne bakom

örat, in i hårbottnen, det hade ingen gjort förut.

Krokus i gula flockar och moln fulla av hagel, himlen laddade ur. På fabriken pratade de om den nya kontrollanten som var där för att, som Johansson sagt, effektivisera arbetet. Redan efter två dagar hade han uppmärksammat och rapporterat att de pratade för mycket sinsemellan. De skulle tänka mer på företaget och mindre på sig själva, det skulle i slutändan också gynna dem.

På vilket sätt då? frågade Klara. Kontrollanten, vars namn omöjligt fick fäste, såg sig om i lokalen, frågade om någon sagt något? Sara svor lågt. Astrid tittade ner.

På vilket sätt gynnar det oss om vi inte får prata med var- andra? sa Marit då med hög röst. Kontrollanten harklade sig länge, blev stående en stund med dum, halvöppen mun innan han lämnade rummet. Marit tittade på Klara som viskade tack.

Hon hade tänkt gå till Konsum på Smedjegatan så att Rosemarie skulle slippa handla, men gick istället förbi varorna i skyltfönstren och fortsatte över bron till Berggrenska. Hon ville träffa Sonja, hon ville inte träffa Violet, men det var förstås hon som stod där utanför porten och rökte, tillsammans med en grupp kvinnor från klassen. Sonja hade inte varit där den dagen, sa Violet.

Då vet jag, sa Klara och var på väg att gå när Violet störtade efter henne och rev tag i hennes kappa.

Charlotte har fått kort från en kamrat som också är i Spanien! Visa henne, Charlotte!

Flickan, med ljus, genomskinlig hud, tog motvilligt fram kortet och räckte det till Violet som gav det till Klara. Det stod inte var kamraten, Harry, befann sig. Han tackade för jul- klapparna och Klara skämdes för att hon inte skickat något till Ingemar – men hon visste ju inte var han fanns! Harry skrev att breven hade svårt att nå fram. Postgubbarna har ett helvete, skrev han, ränner runt till de olika fronterna och riskerar sina liv för att andra ska få hälsningar från sina nära och kära. Han skrev att han hade det ganska bra, bortsett från bombningarna, och saker han sett. Men folket är fast beslutet att segra och vi ska segra. Så slutade det, med kamratliga hälsningar och ett suddigt tumavtryck i bläck. Klara vände på kortet och såg svartvita palmer och en fontän.

Det var väl ändå hoppfullt, sa Violet. Drev hon med henne? Flickan som lånat ut kortet grep det kvickt. Klara var igen på väg att gå. De får inte breven, det skriver ju Harry, sa Violet med hög röst.

Klara ska se att kriget snart är över och att hennes fästman kommer hem, sa Charlotte. Harry är bara en god vän från partiet, det är ingenting mellan oss. Hon skrattade till och hennes skrattgropar blev synliga. Tystnade och fick den snipiga munnen igen. Så det är mest synd om Klara, sa hon och stoppade ner kortet i kappfickan.

Han är inte min fästman, sa Klara. Flickan lyssnade inte. Hon var upptagen med att låsa upp det rostiga cykellåset. Det regnade kraftigt, gränsade till hagel.

Han har inte skrivit till mig på hela tiden, sa Klara och ville ta tag i cykelstyret. Hon förstod inte varför hon gick omkring med hans kort i fickan sådär om han ändå inget betydde. Hon såg flickan cykla iväg. Hon skulle bli blöt innan hon kom hem och säkert kortet också, bokstäverna skulle rinna bort och försvinna, en dag skulle ingen minnas vad han skrivit.

Nu går vi och dricker kaffe, tycker jag, sa Violet, fällde upp sitt paraply och drog in Klara under det. Om du inte måste hem till lillan förstås?

Varför kunde hon inte säga nej till Violet? Samma känsla som när mamman kom med korgar fulla av mat, fast hon inte hade pengar till det. De gick Södra Kungsgatan upp, det fanns inga andra vägar i hela världen. Länge gick de tysta.

Klara, hur är det egentligen? Har du bekymmer med pengar? Jag kan hjälpa dig i så fall –

Nej, sa Klara. Varför tror du det?

Finns det ingenting jag kan hjälpa dig med då? Tonen var ettrig, hård. Klara skakade på huvudet.

Trivs han på arbetet då, Hellgren? Inga porslinstallrikar i väggen? Hon skrattade till.

Nej, sa Klara, han trivs bra.

Ibland skulle det nog vara bättre om Stig hade mer temperament. Jag menar… några tallrikar i väggen skulle inte göra mig något. Ibland kan det vara bättre än – hon hejdade sig.

Bättre än vad?

Har Anders slagit dig någon gång? Nej. Har Stig slagit dig?

Det skulle han aldrig göra. Män som han slår inte kvinnor. Men arbetarna gör det, menar du?

Jag menar ingenting. Jag orkar verkligen inte prata om Stig.

Hon luktade gott. Fast de var utomhus och det inte borde märkas.

Ingemar slogs heller aldrig. Men nu gör han ju det?

Det är väl ändå skillnad.

Regnet föll som ett hårt damm, kappan var inte ens blöt.

Kvinnor har också slagits vid fronten, sa Klara – visste inte hur hon skulle fortsätta.

Kvinnor och män kommer aldrig att kunna vara likadana, sa Violet. Leendet fanns där, det skulle alltid vara något hemligt med det.

Varför inte? hängde sig Klara kvar.

De var framme men ingen av dem öppnade dörren till fiket. Det kom iskalla vindar.

Hur var han din Ingemar då? Om du jämför med Anders. Jag vet inte, sa Klara. Han var lustig. Och dum.

Hon ångrade sig. Ville inte prata om Ingemar med Violet. Dum? Hur då?

Hon ryckte på axlarna. Svarade inte.

Som instängd i sina egna tankar, tänkte hon. Som ville han inte riktigt komma ut därifrån. Varför tänkte hon om honom så, som om han inte fanns längre? Skyltfönstret på Södra Caféet var belamrat med bakverk i olika färger och former. Och om han lever, tänkte Klara, vill jag att han ska få vara där, i sin egen värld.

Ingen av dem lade handen på dörrhandtaget fast värmen fanns därinne. Violet tog en cigarett ur sitt etui och bjöd Klara fast hon alltid sa nej. Hanna på fiket såg dem och vinkade in dem.

Violet drog ett halsbloss.

Måste du klamra dig fast i dem hela tiden? Är det inte Anders så är det Ingemar eller han på CH, jag har glömt vad han heter. Vi skulle ju prata om sånt som är viktigt. Det är likadant på mötena, ett planlöst malande. Hon tog snabba bloss, stirrade på Klara:

Måste du vara så likgiltig hela tiden? Det är jag väl inte.

Så jävla nöjd med ditt lilla liv.

Violet, sluta nu, jag känner inte igen dig.

Du vet att det är en struntsak att säga, Klara. Jag är lika mycket mig själv hur jag än är. Även om jag blev nån annan skulle jag vara mig själv.

Vad menar du?

Jag ska bara göra det bästa av att vi lever i fel tid.

Hon vände sig bort. Klara tog tag i Violets arm, så där som Violet brukade göra med henne.

Violet, snälla, vad är det?

Om man älskar en idiot till exempel, hur blir man en fri människa då? Vi kanske måste komma dit där vi säger att idioterna inte längre får finnas?

Jag förstår inte?

Nej men gå hem du bara till din lyckliga familj och fortsätt med ditt duktiga liv.

Klara kände ilskan tränga upp men när den närmade sig munnen blev den till dum gråt istället – Violet skulle avsky henne ännu mer om hon började lipa.

Det är ju du som har allt, sa Klara.

Hon såg Violets hand fara ut mot henne, men nu var det Klara som vände sig om. Småsprang hem i duggregnet. Skulle Violet ropa efter henne? Fanns det ingen människa i hela världen som tänkte göra det? Varje steg var tungt. Hon var en elefant som sprang genom Gävle och människor tittade och undrade. Visste inte hur hon bar på flickan och mamman och Anders och sig själv dessutom. Bar på Violets blick och ilska och hemligheter. Men mest bar hon på Ingemar, eftersom tystnaden alltid är tyngst, att inte veta. Det behövde inte betyda något men hon skulle alltid älska honom. I regnet var det inget konstigt med det, fast människor stirrade. Kärlek kan se ut hur som helst, ville hon skrika, och ni har ingen rätt att döma.

 

*

 

De väntade på henne. Tryckte sina ansikten mot rutan. Anders tryckte flickans ansikte mot rutan.Kan du se mamma någonstans? Ska vi se vem som först ser henne? Ska vi se hur långt vi kan räkna innan hon kommer?

Lill gäspade och han placerade henne i sängen, strök det mörka håret slätt och hon somnade. På radion en sång som var käck och dålig, han bet på naglarna, rummet luktade kaffe, och Klara. Han undrade om han haft det där lätta handlaget inom sig hela tiden. Han tyckte om att sitta böjd och koncentrerad och lägga tunna penseldrag på den vita ytan. Det var en snarlik känsla när han tittade på flickan. Drömmarna fick hennes ögonlock att bölja fram och tillbaka som en mycket tunn våg. Bara om han satt absolut stilla gick skiftningen att se. Men så såg han inte vågen längre och måste väcka henne. Då skiftade hyn färg, örsnibbarna blev knallröda, hon skrek åt honom, men han blev lugn.

Jävla unge, tänkte han. Tyckte sig se en likhet och fick svindel. Tyckte att han såg sin mamma i henne, en hårdhet kring munnen, och när han såg det i flickan kunde han tycka om eller i varje fall förstå den. Tänk att behöva så mycket men inte ha ord för det – klart att munnen blev hård och hopknipen då. Flickan skulle växa ifrån det. Hon skulle prata flytande snart, käfta emot. När han tittade på henne och tänkte kring likheter mellan dem öppnade sig tanke efter tanke inuti hans huvud som stjärnor tändes på Gävlehimlen. Hon skrek fortfarande och han var glad att Klara inte var där och såg på när han höll och vyssjade henne.

Du ska sova nu, lillfisen.

Han strök den där pannan. Målade med sitt finger cirklar och virvlar. Det var med henne som med porslinsmåleriet. En långsam rörelse som växte fram och förvånade honom.

 

*

 

Violet hade inte varit på mötet. När Klara gick därifrån kändes det som om hennes kropp växte och krympte om vartannat, för varje steg hon tog förändrades kroppen. Det kom ryckningar kring munnen. Hon tänkte på Edwin Steen som om hon hittat på honom. Ett tag där på Centralhotellet blev hon någon annan, eller så blev hon sig själv, och hon längtade tillbaka.

Hon såg Anders i fönstret. När han såg att hon såg skyn- dade han sig in bakom gardinen. När hon kom in genom dörren satt han på huk vid flickans säng med handen runt en spjäla för att hålla balansen. Han hade inte druckit sedan han började på porslinsfabriken. Han var en ömtålig växt. Inte vattna för mycket, för lite. För mycket värme blev honom övermäktigt, han visste inte vad han skulle göra med sig själv, för lite gjorde honom skör och vemodig. Han klättrade med sina vackra seniga händer längs spjälan och hon fick för sig att hon kunde se blodet rusa i de blå och krokiga ådrorna. Mest av allt liknade han paradisväxten i Klaras fönster som bara tycktes växa om natten. Om morgonen såg hon att den blankgröna stängeln krupit ytterligare några millime- ter närmare fönstret. Med ett par års mellanrum blommade paradisväxten med skirt vita- och lilastrimmiga kronblad.

Vad tänker du på? sa hon lågt och ställde sig bakom honom.

Inget, sa han, allt… Han fortsatte titta på flickan. Hon är så fin, sa Klara.

Hon är väl min, sa han, men det lät inte som en fråga. Hon är sin alldeles egen, sa Klara.

Sedan i sängen vände hon sig mot honom, lade sina armar om hans stora kropp. Tyckte om hur han luktade och tänkte att det var fint att det inte fanns någon som luktade precis som han. Han rörde henne och hon tänkte att hans fingrar förändrats eller också hade de aldrig fått chansen att röra vid någon så här.

Klara samlade urklipp och det var en tröst att hon kunde samla ihop världen så. Hon läste för Lill om Hitlers aktion mot Österrike. Han hade bara gått in och tagit över. Medan resten av världen tittade på. Hon klippte ut ett dumt citat av Per Albin Hansson, apropå de som rest till Spanien, apropå Ingemar: Kan inte låta enskilda vidta åtgärder som kan med- föra faror för det allmänna. Gällde det bara arbetarna?

Hon klippte ut en bild föreställande en gata i Barcelona efter en bombräd. Där gick kvinnorna i sina klänningar på väg till arbetet. Ett annat fotografi, från Madrid, visade en enorm krater i marken utanför ett apotek. Ett tredje fotografi – som hon skamset klippte ut – föreställde en kvinna intill sin döde makes kropp och hennes skrik steg rätt upp ur bilden. När Zäta Höglund skrivit om neutralitet in i döden (ett annat citat som hon sparat) hade han rätt. Bombningarna mot civilbefolkningen var något oerhört, så hade krig inte sett ut förut. Lotten sa att Hitler ville undersöka hur befolkningen reagerade, att det var ett experiment. Så länge det inte var nazister som strök med gjorde det ingenting – fast det, sa Klara, gjorde väl inget det heller? Det var inte människorna det handlade om. Stridspiloter överlevde, hade hon läst, i snitt i två veckor. Tidningar skrev om de imponerande skyddsrum som grävdes för hand, vilket ord att använda: imponerande. Eller vad säger du, Lill? Lill rynkade på näsan. Gnällde. Mommi, mommi! Hon var så stor att hon börjat kräva av Klara att hon skulle vara någon särskild. Någon som gick upp i flickan och aldrig ville vara utan henne.

Och i en skuggvärld, någonstans i en parallell verklighet, levde Ingemar sitt liv. Och Edwin Steen levde sitt. Han var kropp, kanske kyssar, men hur de kändes skulle hon aldrig få veta, och det gjorde inte längre lika mycket.

Rosemarie ropade på flickan och flickan sprang dit. Klara plockade undan klippen. Lade tidningarna i översta lådan i skänken, tryckte ner så att lådan skulle gå igen. Mamman strök henne hastigt över kinden när hon gick förbi. Hon hade handlat igen: råglimpa, ägg och ost, och en ask Pim Pim till flickan. Klara suckade.

Har du verkligen råd med allt det här? Jag får rabatt av Valter.

Valter?

Rosemarie rodnade.

Mina pengar använder jag som jag vill, och flickan är mager.

Hon är precis som hon ska vara, sa Klara.

Jag tar med mig henne på promenad, det är riktigt härligt ute. Rosemarie svängde om i rummet, det såg ut som om hon dansade.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
23 hours sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad
2 days sedan
Johan Algotsson
Forskaren Johan Alfonssons nya bok Vad hände med arbetarklassen? ges ut på Arkiv förlag hösten 2025. Foto: Axel Kronholm. Kollage: Arbetaren

”En modern brödkö i ett av världens rikaste länder”

Hur gick det egentligen till när arbetarklassen gick från att stå i samhällets centrum till att hamna i dess periferi? Frågan besvaras av sociologen och författaren Johan Alfonsson i den nya boken Vad hände med arbetarklassen?.

En dag under våren 2024 gick Johan Alfonsson, sociolog vid Göteborgs universitet, för att handla på sitt lokala Hemköp i centrala Göteborg. När han närmade sig såg han hur en lång kö av människor slingrade sig från butikens baksida. När han kom ännu närmare förstod han att de köade för att få bröd som annars skulle slängas. ”En modern brödkö i ett av världens rikaste länder”, skriver han i sin nya bok Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige

Strax dessförinnan hade han varit del i en debatt på Dagens Nyheters kultursidor om medelklassens villkor. Till skillnad från många andra menade han att medelklassen inte alls fått det tuffare utan tvärtom aldrig haft det bättre. Om man ska undersöka vilken grupp i samhället som de senaste decennierna fått det sämre bör man i stället rikta blicken mot arbetarklassen, menade han.  

Vad hände med arbetarklassen? handlar om hur arbetarklassen marginaliserats – ekonomiskt, men också politiskt och kulturellt under de senaste fyrtio åren. När jag och Johan Alfonsson ses en oktobereftermiddag i Göteborg börjar jag med att fråga om den där brödkön. 

Var det där idén till boken föddes? I mötet mellan en navelskådande kulturdebatt och reell fattigdom? När jag läser din bok får jag känslan att dessa två händelser utgjorde någon form av urscener. 

– Ja, det kan man säga att de var. Men själva idén till boken, alltså frågan om arbetarklassens situation och att den har förvärrats i relation till medelklassens, var något jag såg redan i arbetet med projektet Klass i Sverige, runt 2020. Där skrev jag ett kapitel som undersökte otrygga anställningar och hur de hänger ihop med klass. Och det var i samband med detta som den här debatten ägde rum, och det blev startskottet på arbetet med boken. Men jag tror att formatet, alltså att jag skriver populärvetenskapligt och riktar mig mot en bredare publik, börjar med de händelser du tar upp. 

Den stora frågan i boken är hur det gick till när arbetarklassen gick från att stå i samhällets centrum, såväl politiskt som ekonomiskt och kulturellt, till att hamna i dess periferi. När daterar du början av den utvecklingen? 

– Förskjutningen börjar redan på åttiotalet när regeringen Palme förändrar finanspolitiken. Man börjar fokusera på att locka internationellt kapital till Sverige för att säkra tillväxten. Det eskalerar sedan under nittiotalet när det växer fram en föreställning om att arbetarklassen är på väg bort i takt med att jobben i industrin blir färre. Med detta kommer att man börja prioritera att hålla nere inflationen framför att hålla nere arbetslösheten, till exempel. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har varit överens om att vi måste locka till oss kapital och minska den offentliga sektorn genom att privatisera och avreglera arbetsmarknaden. Allt detta drabbade arbetarklassen väldigt hårt. 

Är det här som ”sveket” i titeln på din bok står att finna? 

– Parallellt med det här skedde en förskjutning inom socialdemokratin i vilka man fokuserade på i sin politik. Från att ha varit ett arbetarparti börjar man betrakta klassfokuset som förlegat. Det blir väldigt tydligt när de förlorade valet 2006, i deras eftervalsanalyser så menar de att de förlorade på grund av att de inte fick med sig mellanskiktet. När de sedan förlorar igen 2010 så säger Mona Sahlin i sitt avgångstal att hon aldrig igen vill höra villaägare säga att de ska rösta på Socialdemokraterna trots att de har det gott ställt, utan i stället bör man profilera Socialdemokraterna som ett parti som gynnar dessa människor. Trickle-down economics fungerar ju i någon mån på medelklassen, medan arbetarklassen bara får det sämre. Om du slopar fastighetsskatten, eller inför rut- och rotavdrag så gynnar det främst de allra rikaste men också i någon mån medelklassen, medan arbetarklassen inte gynnas alls. 

Det finns också ett personligt spår som handlar om dina morföräldrar. Deras livshistoria löper som en röd tråd genom hela boken och får illustrera arbetarrörelsens guldålder i svensk politik. På de första sidorna beskrivs hur du en septemberdag 2014 hjälper din då rullstolsburne morfar till vallokalen. Det skulle bli sista gången ni sågs. Varför börja där? 

– Deras livshistoria är symboliskt laddad. Morfar var socialdemokrat och ut i fingerspetsarna en del av arbetarrörelsen. Han var medlem i facket tills han dog. Han föddes i slutet av 1920-talet och min mormor i början av trettiotalet. Han arbetade hela livet som sättare i norra Skåne och satte tidningen på eftermiddagar och kvällar, och min mormor jobbade som receptionist och sekreterare när hon inte var hemma med barn. Trots att de aldrig bytte klass fick de se en materiell förbättring som var helt otrolig. Från att ha levt trångbott till att kunna köpa radhus, ny bil och under pensionen resa och leva gott. Allt detta utan att de gjorde en klassresa. Klassmässigt var de på samma plats hela livet, samtidigt var det som om de förflyttades till ett annat solsystem.

Och det gäller inte bara dem utan hela deras generation?

– Precis. Det var en konsekvens av en politisk kamp där arbetarklassen blev ett politiskt subjekt genom att organisera sig fackligt och politiskt. Då kunde de också tillskansa sig en större del av de rikedomar som skapades. Det här har vi helt gett upp sedan dess. I dag krävs det en klassresa för att få det bättre, trots att halva Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen. 

Men i dag är inte vänstern en del av arbetarklassens vardag på samma sätt. 

– Nej. Grunden för att flytta fram arbetarklassens positioner finns i det kollektiva, fackföreningar och partier. Det finns en tydlig korrelation mellan att rösta på partier till vänster och vara medlem i en fackförening. Vänsterns stöd inom arbetarklassen har minskat dramatiskt. 1994 röstade 70 procent av arbetarna på Socialdemokraterna, i det senaste valet var det 35 procent. Det har alltså halverats. Den fackliga organiseringsgraden har minskat radikalt, mindre än 50 procent av arbetare är i dag medlemmar i en fackförening, och det urholkar arbetarklassens kollektiva maktresurser. 

Mot slutet av boken diskuterar du om en sådan utveckling hade kunnat vändas. Bland konkreta reformer så är det sänkt arbetstid du lägger mest vikt vid, hur kommer det sig? 

– Den fråga jag ställer mig är hur man bör gå tillväga för att göra vänsterpolitik tilldragande igen. Det hade krävt en politik som är attraktiv för arbetarklassen men som också stärker arbetarklassens kollektiva maktresurser. Mitt argument för sänkt arbetstid är just det att det är ett populärt förslag som stärker arbetares makt. Alla vill arbeta mindre, men det hade också sänkt arbetslösheten, vilket gör att arbetsköpare hade varit tvungna att erbjuda bättre villkor generellt. 

Du skriver också att en reform för minskad arbetstid är inflationssäkrad, då det i praktiken innebär en högre timlön. 

– Om vi ser till den senaste årens inflationskris så var det mellan sju och nio års reallöneökningar som bara försvann för arbetarklassen. Det om något visar att LO-förbundens ensidiga fokus på löneökningar har varit ett misstag. Hade man satsat på arbetstidsförkortning i stället hade man säkrat ett bättre liv för arbetare även under hög inflation. 

Under inflationskrisen skrev en rad journalister om hur hårt de ökade räntorna slog mot medelklassen som sitter på stora bostadslån. Du köper inte den bilden? 

– Denna föreställning bygger på två felaktiga föreställningar, dels att arbetarklassen inte skulle äga sina egna boenden, dels att boendekostnaderna har ökat mer för dem som äger sitt boende än för dem som hyr. Inget av de påståendena är sanna. Arbetares löner är lägre och arbetarklassen har drabbats hårdare av räntehöjningar. Men hyrorna har också ökat mer än kostnaderna för att äga sitt boende. De som bor i hyresrätt lägger i snitt 29 procent av sin inkomst på sitt boende medan de som äger sitt boende i snitt lägger 19 procent. 

Det har ju också spekulerats i om medelklassen har proletariserats i eran av new public management, att de i allt högre grad detaljstyrs i sitt arbete och har fått osäkrare anställningar. 

– Det där har diskuterats både i en svensk och internationell kontext, men det har saknats empiriska belägg och bevisföringen har varit anekdotisk. Den data som finns visar tydligt på att medelklassen har en betydligt större autonomi i sitt arbete än vad arbetarklassen har. 

Om jag ser till mig själv som exempel så har jag intuitivt känt att de som argumenterar för medelklassens tuffare villkor har rätt, som journalist med medelklassbakgrund och akademisk examen har jag lön och anställningsvillkor som ett Foodorabud …

– Den datan jag tittar på är ett genomsnitt. Det är klart det finns enskilda yrken som fått det sämre. 

Så akademiker och journalister kanske tillhör dem som fått det sämre, samtidigt som de också har en stor plattform att gnälla på?

– Precis. Och det är väl bra att ni har den plattformen men tyvärr tenderar ni att fokusera på er egen situation. Otrygga anställningar är ett bra exempel på det. Sedan LAS omformulerades 2006 har Sverige en av de minst reglerade lagstiftningarna för när man får arbeta på tillfällig grund. Trots det har andelen tillfälliga anställningar minskat bland medelklassyrken, samtidigt som den har ökat något enormt i den okvalificerade arbetarklassen, där var tredje person i dag har en otrygg anställning. 

Så Sverige är exceptionellt i det avseendet? 

– Ja. 

Din bok skriver in sig i en större trend i svensk sakprosa just nu som handlar om att undersöka Sverige som just ett ekonomiskt exceptionellt land. Andreas Cervenkas böcker Girig-Sverige och Fuskbygget har blivit väldigt uppmärksammade, Johannes Klenells bok Bananrepubliken Sverige, som handlar om vinster i välfärden, likaså. På releasen av din bok i Stockholm kom det över 300 personer. Tror du att det finns ett ökat intresse för de här frågorna just nu? 

– Ja, kanske … 

Man talar ju om mellanmjölkslandet Sverige men när det kommer till det ekonomiska är vi ett extremt land. 

– För oss som forskar om det har det varit uppenbart länge, och det börjar väl bli det för andra också. Det kan man se i allt från avsaknaden av kapitalbeskattning till lagstiftningen om tillfälliga anställningar. Man kan också se det i relation till ägande, det finns inget annat land i världen där miljardärer äger en så stor del av BNP som Sverige. Hur det ser ut bland de allra rikaste finns det redan mycket forskat på. Vad jag ville undersöka i min bok var som har skett inom gruppen av löntagare under samma tid. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
En palestinaktivist från Borlänge misshandaldes av israeliska bosättare på Västbanken
Trots misshandeln från de aggressiva bosättarna stod israeliska soldater vid sidan om och såg på utan att ingripa. Foto: Ohad Zwigenberg/TT och ISM

Syndikalist från Borlänge svårt misshandlad av israeliska bosättare

Syndikalisten och Borlängebon Robin misshandlades i helgen av israeliska bosättare på Västbanken. Det här i samband med att han försökte rädda en palestinsk kvinna som slagits till marken med påkar och stenar av den aggressiva mobben. – Det är en helt ny nivå av bosättarvåld på Västbanken nu jämfört med när jag varit här tidigare, säger han.

– De hade slagit ihjäl henne om vi inte varit där, säger en skakad men ändå samlad Robin sent på måndagskvällen ett drygt dygn efter misshandeln i en by nära Ramallah på det illegalt ockuperade Västbanken.

Robin heter egentligen något annat och vill på grund av det rådande säkerhetsläget i området vara anonym. Han kommer från Borlänge och är till vardags fackligt engagerad i Dalarna LS av SAC Syndikalisterna men befinner sig nu för tredje gången på Västbanken tillsammans med nätverket International Solidarity Movement, ISM, för att med fredliga medel försöka skydda den palestinska civilbefolkningen mot det upptrappade israeliska våldet.

Israeliska bosättare attackerade olivskördande palestinier

Det var i lördags som omkring 50 israeliska illegala bosättare gick till attack mot en grupp palestinier som arbetade med olivskörden i byn Turmusayya, nära Ramallah på Västbanken.

En palestinsk kvinna i 50-årsåldern misshandlades med påkar och stenar samtidigt som bosättarna satte eld på bilar och olivträd runt om henne. När kvinnan föll till marken fortsatte det brutala våldet och hon drabbades till slut av en hjärnblödning på grund av alla slag och sparkar. På en kulle, inte långt därifrån, stod israeliska soldater och såg på utan att ingripa. 

Röken från de nedbrända olivlundarna i den palestinska byn Turmusayya på Västbanken. Foto: ISM

Det gjorde däremot Robin och en annan ISM-aktivist från Italien.

– Jag försökte få bosättarnas uppmärksamhet för att hjälpa kvinnan därifrån. Då gick de på oss och även jag faller till marken.

Svenska Robin fick sy flera stygn i huvudet efter att de illegala bosättarna gått till attack. Foto: ISM

Både Robin och kvinnan kunde senare föras till sjukhus med sina skador och han skickar bilder på både blåmärken och den blodiga sprickan i huvudet där stygnen syns tydligt.

Mobben av bosättare kom från Shilo, en av många israeliska bosättningar på Västbanken som enligt internationell lag är illegala.

– Det jag utsattes för är ingenting jämfört med vad den palestinska civilbefolkningen här utsätts för varje dag. Det är en helt ny nivå av bosättarvåld på Västbanken nu jämfört med när jag varit här tidigare, säger Robin.

Upptrappat bosättarvåld

Det här är något som styrks av både FN och flera internationella människorättsorganisationer som, i samband med folkmordet i Gaza, rapporterat om hundratals dödade palestinier på Västbanken de senaste två åren. Flera palestinska byar har raserats och olivskördar bränts upp av både den israeliska armén och av fundamentalistiska bosättare. I området råder ett apartheid-system där palestinier saknar all form av grundläggande rättigheter trots att marken enligt internationell lag tillhör dem.

– Bara sedan jag kom hit för drygt en vecka sedan har folk blivit skjuta och ihjälslagna, säger Robin som trots den uppenbara faran att själv råka ut för våld är fast besluten att stanna kvar.

Trots det upptrappade våldet, sedan den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu och hans högerextrema regim kom till makten, är stora delar av omvärlden försiktiga i sin kritik mot utvecklingen på Västbanken.

Robin är besviken och döljer inte sin ilska mot den svenska regeringen som bland annat valt att fortsätta sin vapenhandel med Israel mitt under brinnande folkmord och förödelse.

– Tidöregeringen har förlorat all sin trovärdighet när det kommer till att stå upp för mänskligheten. De struntar i att svenska medborgare torteras i israeliska fängelser, de fortsätter sina affärer och de drar in biståndet till svältande palestinska barn. De gör sig därför medskyldiga till vad som händer här och nu.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Nazistiska Aktivklubb fick stor medial uppmärksamhet då det visade sig att migrationsminister Johan Forsells son varit engagerad där. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Fyra nazister ur Aktivklubb åtalas för misshandel

Nu väcks åtal mot de fyra unga nazister som misstänks för en rad oprovocerade misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av augusti. Samtliga åtalade ingår i den så kallade Aktivklubbrörelsen där migrationsminister Johan Forsells son tidigare varit engagerad.

Det var under natten mot den 27 augusti för bara lite drygt två månader sedan som fyra unga män mellan 20 och 24 år misstänks ha rånat en person och hotat dennes kompis. Kort därefter ska tre av dem också, enligt åtalet, ha misshandlat en man i tunnelbanan. 

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna. Vid husrannsakningar hittade vi material och symboler som visar att alla fyra har kopplingar till en högerextrem rörelse, säger kammaråklagare Gustav Andersson är förundersökningsledare i fallet i ett pressmeddelande på måndagsförmiddagen.

Samtliga målsäganden har enligt åtalet utländsk bakgrund vilket styrker åklagarens misstankar om hatbrott ytterligare. Enligt både tidningen Dagens ETC samt Aftonbladet har de misstänkta nazisterna även kopplingar till den våldsbejakande och högerextrema Aktivklubbmiljön. Rörelsen fick i somras stor medial uppmärksamhet då det visade sig att migrationsminister Johan Forsells son varit engagerad där.

Publicerad
4 days sedan
Lördagen den 18 oktober samlades demonstranter på Sergels torg i Stockholm för att bland annat stå upp mot regeringens planer på att tillåta brytning i alunskiffer. Foto: Vendela Engström

Protest mot gruvplaner: ”Rör inte mitt fucking fjäll”

Regeringen vill tillåta uranbrytning och samtidigt ta bort det kommunala vetot. Under lördagens samlades demonstranter på Sergels torg för att demonstrera ”för Sveriges vatten, för kommunernas självstyre, mot gruvbrytning i alunskiffer”.

”Nej till gruva, bryt inte alunskiffer, rädda Storsjön”, står på ett av alla plakat som demonstranterna höll upp på Sergels torg under lördagsförmiddagen. 

Många deltagare var tillresta, varav en helt busslast hade åkt ner från Jämtland natten innan för att delta i den nationella demonstration under parollen: ”För Sveriges vatten, för kommunernas självstyre, mot gruvbrytning i alunskiffer”.

Alunskiffer finns i berggrunden på flera platser i Sverige. Bland annat i Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke och i fjällkedjan från Dalarna och Jämtland upp till Norrbotten. 

Risker med att bryta alunskiffer

– Vi i Stockholm ska inte lägga beslag på resurser i norr, säger Inger Raaby som deltog i demonstrationen. Foto: Vendela Engström

I alunskiffret finns många av de sällsynta jordartsmetaller, såsom ”batterimetallen” vanadin, som behövs till industrins gröna omställning. Men i dag finns det inga säkra metoder för att utvinna material ur alunskiffer, vilket bland annat Alunskifferutredningen konstaterat. Riskerna har bland annat att göra med att alunskiffer innehåller det giftiga ämnet uran som vid brytning kan förorena vattendrag och grundvatten.

Trots att uranbrytning är förbjudet i Sverige har regeringen föreslagit att brytningen ska tillåtas, från och med den 1 januari 2016. 

I Oviksfjällen, nära Storsjön i Jämtland, har tre gruvbolag prospekteringstillstånd för att leta just uranhaltigt alunskiffer i ett område som sträcker sig från Myrviken till Sällsjö – vilket motsvarar nästan hela Storsjöns västra sida. 

Karin Blomqvist Bringsaas och Amanda Eliasson efter demonstrationen på Sergels torg, innan tåget till Mynttorget. Foto: Vendela Engström

En av demonstranterna på plats i Stockholm är den tidigare Robinsondeltagaren Amanda Eliasson från just Sällsjö. 

– Utan rent vatten finns inget liv, säger hon och berättar att hon fick reda på gruvplanerna och riskerna med dem för en månad sedan.

Sedan dess har hon pratat på flera demonstrationer. Hon berättar att Svt Jämtland frågade henne om hon gått och blivit aktivist och att hon svarade: 

– Jag vet inte, kanske – men rör inte mitt fucking fjäll, säger hon. 

Kommuner säger nej till gruvan

Fyra kommuner i Jämtlands län har gått samman över partigränserna och sagt nej till gruvbrytningen, med tanke på de risker som finns med brytning i alunskiffer. Som det ser ut nu finns ett kommunalt veto vid uranbrytning. Även det vill regeringen ändra på, genom att inte klassa uranbrytning som kärnteknisk anläggning. I juli skickade de ut en promemoria på remiss. 

Linda Forss. Foto: Vendela Engström

– Det ska inte vara någon skillnad mellan att bryta uran och andra metaller menar den här regeringen, sade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) till Aftonbladet i slutet på augusti.

Demonstranterna som samlats på Sergels torg kräver bland annat att just det kommunala vetot ska finnas kvar. 

– Det handlar om självbestämmande, säger Linda Forss, som är en av arrangörerna bakom demonstrationen.

Eva Röse: ”Det handlar om demokrati”

På plats var även Eva Röse, skådespelare och Jämtlands president, som i sitt tal lyfte att ”det inte bara handlar om vatten, det handlar om demokrati”.

Eva Röse. Foto: Vendela Engström

– Om att beslut inte ska fattas över huvudet på människor. Om att de som bor i ett område inte ska bli överkörda – de ska bli lyssnade på. Om att värdet i ett hem, en sjö, ett landskap inte går att räkna i pengar. Det handlar om respekt för dem som står här, för dem som kämpar varje dag och som vågar säga nej.

Hon lyfter att demonstrationen inte är ett isolerat motstånd, utan en del av en växande folkrörelse som inte vill att industrins omställning ska hota naturen.

– Byråkratin är seg, men historien visar något annat. När folk går samman och människor säger ifrån, då rör sig världen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, föreslår lösningar för lokala fack i kris. Foto: Håkan Gustafsson/Arbetaren,

Hur jobbar framgångsrika fackföreningar?

”Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.” Så skriver Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, och föreslår lösningar för lokala fack i kris.

I Sverige har vi vant oss vid att det är arbetsköparsidan, inte arbetarna, som flyttar fram sina positioner. Fackens förmåga att bjuda moteld är inte på topp. Vad beror det på? 

En orsak är fackens medlemstapp. I Dagens Nyheter den 4 september lyder en rubrik: ”Arbetarfacken blöder medlemmar”. Det handlar om att LO-förbunden har tappat 20 procent av sina medlemmar sedan år 2006. LO:s ordförande Johan Lindholm ger en förklaring: ”Vi har varit kassa. Vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun.”

100 000 förtroendevalda borta

En annan faktor bakom fackens försvagning är raset i antal förtroendevalda. År 2021 kom boken Den svagaste länken av Jonas Nordling. Författaren uppmärksammar att omkring 100 000 lokala förtroendevalda har försvunnit från den svenska arbetsmarknaden på två decennier. Tar vi hänsyn till befolkningsutvecklingen, innebär det nästan en halvering av antalet förtroendevalda i Sverige. 

Av ännu större betydelse är förmodligen bristen på engagemang i fackens medlemsbas.

Vi syndikalister har så klart inte undgått fackens kris. SAC:s medlemsantal har rasat från drygt 30 000 medlemmar på 1930-talet till drygt 3 000 i dag. Inom SAC har vi ständiga problem med att fylla olika styrelser och kommittéer. Även om syndikalister uppvisar ett större engagemang än medlemmar i många andra fackföreningar, så är det förmodligen bara en liten minoritet av vår medlemskår som driver fackliga frågor på jobbet.

Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.

Framgångsrika fackföreningar

Jag är inte förvånad över att svenska fackföreningar har svårt att locka och engagera medlemmar. De flesta fackföreningar har nämligen övergett själva grunden för en framgångsrik fackförening.

Jag vill formulera saken med hjälp av en metafor: Framgångsrika fackföreningar kör mitt på vägen och undviker dikena. Det ena diket är att facket enbart förhandlar. Det andra diket är att försöka sig på kollektiv kamp utan förmåga att förhandla. Att köra mitt på vägen är att organisera på arbetsplatserna. Det är det tålmodiga organiseringsarbetet som binder ihop kollektiv kamp med framgångsrika förhandlingar.

Att organisera är inte samma sak som att värva medlemmar. Organisering handlar om att arbetare bygger sammanhållning och agerar för gemensamma krav.

Tandlösa fackföreningar

Fackföreningar som inte satsar på organisering blir ganska tandlösa och möter förr eller senare en återvändsgränd. Varför? Jo, om det inte pågår organisering bland arbetare, så blir facket något som hamnar utanför arbetarna. Om inte arbetarna är drivande, blir det i stället externa förhandlare, ombudsmän och jurister som är drivande. 

Externa kamrater kan ge förhandlingshjälp, men inte bedriva facklig kamp åt arbetarna; och det är facklig kamp på golvet som ger ett tryck vid förhandlingsbordet. Utan ett tryck från golvet brukar det bli små resultat eller inga resultat. Därför blir facket ganska tandlöst utan organisering.

Förhandlingsdiket

I dag är det så att alla svenska fackföreningar kör nere i förhandlingsdiket, mer eller mindre. Visst händer det att syndikalister organiserar sig med arbetskamraterna. Jag har själv rabblat exempel på kollektiv kamp i Arbetaren. Men om vi ska vara ärliga så är det främst förhandlingar vi pysslar med, vanligtvis i individuella ärenden.

När de fackliga organisationerna sitter fast i diket, tenderar medlemsantalen och aktiviteten att sjunka. Det är helt enkelt ganska meningslöst att bara förhandla och inte organisera. Då är det inte så konstigt att många lokala fackföreningar krymper och försvinner. SAC är en sammanslutning av Lokala samorganisationer (LS). År 1935 hade SAC 726 LS. I dag är det 20 LS.

Förhandlingar trots allt

Det ska påpekas att förhandlingar utan organisering inte alltid är meningslöst. Det finns undantag. När arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal, är det ibland framgångsrikt att förhandla med stöd av just lagar och kollektivavtal. 

Ett stort och viktigt undantag är den situation som migrantarbetare befinner sig i. Där är det ständiga regelbrott och förhandlingar ger ofta bra resultat. I boken Något har hänt redovisas många framgångsrika exempel från Stockholms LS av SAC. Dessa förhandlingar har också gett många nya medlemmar.

I bästa fall lyckas fackliga förhandlare försvara arbetares rättigheter fullt ut. Men där tar det slut. För att flytta fram positionerna måste arbetarna då rikta påtryckningar mot sin arbetsköpare. Annars möter de en återvändsgränd.

Varje medlem en potentiell organisatör

Migranternas situation är som sagt ett undantag om vi ser till resten av arbetsmarknaden. Det grundläggande problemet på arbetsmarknaden är inte att arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal när de exploaterar arbetare och kör över personalen. Det grundläggande problemet är att arbetsköpare exploaterar och kör över arbetare med stöd av lagar och kollektivavtal. 

Det är fullt möjligt för arbetsköpare att bedriva en usel personalpolitik och samtidigt följa lagar och avtal, exempelvis tillämpa underbemanning och daglöneri. Vi lever trots allt i ett klassamhälle och rättsordningen skyddar arbetsköparnas överordnade ställning. Därför är det viktigt att både försvara arbetares begränsade rättigheter och ta strid för starkare rättigheter, alltså för bättre villkor och större inflytande.

Här är det viktigt att inte hemfalla åt ett svart-vitt tänkande, ett antingen-eller-tänkande. En framgångsrik fackförening behöver både behärska förhandlingar och hjälpa medlemmar att ta på sig rollen som organisatörer på jobbet. För att använda metaforen jag inledde med, så gäller det att köra mitt på vägen och inte glida ner i förhandlingsdiket. 

Tampas med sidovinden

Min nästa metafor lyder som följer: Fackföreningar som vill köra mitt på vägen måste tampas med en besvärlig sidovind. Det är en sidovind som blåser ner fackföreningar i förhandlingsdiket. Vad menas med det? Jo, att förhandla och stödja sig på juridik är vad alla förväntar sig av svenska fackföreningar i dag. Det är vad staten och arbetsköparna förväntar sig och det är vad fackliga medlemmar förväntar sig.

Att satsa på organisering är därför att jobba mot den här sidovinden för att komma upp på vägen igen. Det kan upplevas som något helt nytt och kräver ofta att fackets medlemmar radikalt byter perspektiv på facklig verksamhet. Makten att förbättra arbetares situation finns inte främst på det fackliga ombudsmannakontoret utan hos arbetarna själva.

Vad bör göras?

Om det är sant som LO:s ordförande säger att ”vi har varit kassa”, vad kan facken då göra för att gå från defensiven till offensiven? Standardsvaret från svenska fackföreningar är att betala fler värvare och ombudsmän för att värva fler medlemmar och driva fler förhandlingsärenden. Det kan ge resultat i vissa fall. 

Under senare år har Stockholms LS lyckats värva många migranter och vinna fler av deras ärenden genom just fler ombudsmän. Det är imponerande men inte att organisera. Därför är det inte heller något som utvecklar arbetares kollektiva styrka. Det brännande problemet i våra LS är inte vad vi gör (förhandlar) utan det vi inte gör (organiserar). Vi behöver alltså lägga till organisering, inte plocka bort förhandlingsverksamheten.

Vad måste hända för att organiseringen ska ta fart i svenska fackföreningar? Tre saker, tror jag. För det första behöver myten om ”det fackliga löftet” begravas. För det andra behöver organiseringen bedrivas på ett systematiskt vis. För det tredje behöver vi formella strukturer som främjar (och inte motverkar) organiseringen. Så, vad menas med det?

Begrava ”det fackliga löftet”

LO har producerat en myt om att svenska fackföreningar är starka genom ”det fackliga löftet”. Myten berättas i tre olika varianter. Den första varianten går ut på att en grupp arbetare på 1800-talet lovade varandra att hålla ihop och inte bjuda under varandra och därför är löftet levande än i dag. 

Den andra varianten går ut på att alla som i dag blir medlemmar i facket avger detta löfte och därför är löftet levande på arbetsplatserna. Den tredje varianten är att löftet förkroppsligas genom kollektivavtal.

Arbetare behöver inte fackliga myter utan en facklig gemenskap för att stå starka. Gemenskapen uppstår inte bara för att en fackförening bildas. Gemenskapen måste organiseras fram. Arbetskamrater utvecklar gemenskapen exempelvis när de stöttar varandra i arbetet och backar upp varandra mot ledningen, när de etablerar solidariska normer, löser interna konflikter oberoende av cheferna och ordnar sociala aktiviteter utanför arbetstid.

Systematisk organisering

Organisering kan bara drivas av de berörda arbetarna själva. En viss amerikansk organisatör betonar att framgångsrik organisering skapar goda relationer mellan arbetskamrater:

”Arbetares makt växer ur relationer som gör det möjligt för arbetarna att agera kollektivt, vinna krav och tillgodose sina behov. Arbetsplatsen är den centrala platsen för arbetares makt. För det första är det där relationerna utvecklas. För det andra är det där kollektiv handling kan iscensättas – antingen genom att arbetarna lägger ned arbetet eller direkt genomför önskade förändringar på arbetsplatsen.”

Hur kan då organisering bedrivas på ett systematiskt vis? Nordamerikanska fackföreningar har återupplivat en metod som kretsar kring personliga samtal. Organisatörer snackar med alla arbetskamrater, helst en åt gången, och är goda lyssnare. Det är utgångspunkten för att kartlägga arbetsplatsen, hitta sakfrågor och formulera krav som samlar personalkollektivet. 

Nästa steg i metoden är att göra en handlingsplan. Det är en överenskommelse eller ett gemensamt beslut om vem som gör vad och i vilken ordning. När planen sätts i verket sätter personalkollektivet press i förhandlingarna. Sista steget är att utvärdera striden och resultatet. Därefter börjar organisatörerna om med personliga samtal för att hitta nästa sakfråga att driva, och så vidare.

Metoden lärs ut av såväl det tvärfackliga nätverket Labor Notes som IWW. Variationer förekommer men det är i grunden samma metod.

Formella strukturer

Om organiseringen ska leva längre än en dagslända behöver en formell struktur läggas till. Jag ska inte uttala mig om lämpliga strukturer inom LO, TCO och Saco. Jag håller mig till SAC. 

Genom våra LS kan medlemmar hjälpa varandra att bygga sektioner, tvärfackliga grupper och syndikat. En sektion är en syndikalistisk fackklubb på arbetsplatsen. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas och driver frågor oavsett facklig tillhörighet. Ett syndikat är en branschavdelning.

Varför är dessa strukturer lämpliga? De bygger på medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende. Det innebär att arbetarna på golvet tar beslut om fackliga krav, påtryckningar och uppgörelser. Alla löntagare utom cheferna välkomnas som medlemmar. Den fackliga kampen drivs av och för medlemmarna oberoende av politiska partier. Om det finns bättre strukturer än syndikalistiska strukturer så känner jag inte till dem.

Allt att vinna

Jag nämnde att antalet LS har gått från 726 till 20, men jag är ändå optimistisk. Jag tror att vi kan vända LS-döden och börja starta nya LS. 

För hundra år sedan var SAC:s pionjärer otryggt anställda, rättslösa och ofta mobila arbetare. De uthärdade långa arbetsdagar, svält och hård repression. Ändå lyckades de bygga kollektiv styrka på fler och fler arbetsplatser, uppbackade av fler och fler LS. Det är förmodligen lättare för oss att lyckas i dag.

Om syndikalister lyckas komma upp på vägen igen, kan vi börja flytta fram positionerna på allvar. Då kan vi värva fler medlemmar och äntligen röra oss i riktning mot demokrati på arbetsplatserna – igen. 

Rimligen borde alla svenska fackföreningar satsa på organisering. Rimligen är alla positiva till att demokratisera arbetslivet. Men kanske vill höjdarna i LO, TCO och Saco inte leka med SAC? Nå, det kvittar. Syndikalister kan hur som helst bygga en tvärfacklig gemenskap med sina arbetskamrater. Vi har inget att förlora utom vår fantasilöshet.

Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC, jurist och facklig samordnare. Artikeln bygger på ett längre videoföredrag i fyra delar som släpptes den 1 maj 2025: Syndikalismens idé och praktik.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Klämolycka i Umeå
Mannen vårdades fortfarande under fredagen för livshotande skador. Foto: Christine Olsson/TT

Livshotande skador efter klämolycka i Umeå

En man i 25-årsåldern vårdas för livshotande skador efter en arbetsplatsolycka på ett asfaltsverk strax utanför Umeå på torsdagen.

Det var strax efter lunch på torsdagen som räddningstjänst larmades till ett asfaltsverk strax norr om Umeå. Mannen hade då skadats svårt i en klämolycka och fördes akut till Norrlands universitetssjukhus med livshotande skador. Exakt hur händelsen gått till är fortfarande oklart men polisen utreder det som arbetsplatsolycka.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Den välkände kostrådgivaren och sverigedemokraten Anders Tobiasson menar att minskat köttätande femininiserar män. Foto: Pontus Lundahl/TT, Mickan Mörk/TT. Montage: Arbetaren

EU-parlamentet: Vegetarianers bajskorvar ska kallas fekalie­spiraler

EU-parlamentets nya hållning att bara köttprodukter ska få heta korv och burgare välkomnas av Sverigedemokraternas Anders Tobiasson, vars könsbekräftande köttbehandling nu blir enklare. Men vad händer egentligen med mammakorvarna?

I början av oktober beslutade EU-parlamentet att driva linjen att endast animaliska köttprodukter ska få betecknas med ord som kött, korv och burgare (meat, sausage, burger). En fransk högerledamot lade fram förslaget, som sedan fick en majoritet av parlamentet med sig. Nu stundar förhandlingar med EU-medlemsländernas regeringsrepresentanter i ministerrådet under överinseende av EU-kommissionen innan namnändringarna slutligen kan bli verklighet.

En som gläder sig åt EU-parlamentets nya ställningstagande är sverigedemokraten Anders Tobiasson, ordförande för riksdagens vandels- och burskapsutskott. Tobiasson har tidigare i ett modigt videoutspel som blivit viralt i sociala medier avslöjat att kostråd om att minska människors köttätande i själva verket bottnar i överhetens vilja att femininisera män genom att lura i dem produkter med hög östrogenhalt. Följden är, enligt Tobiasson, att de blir mer som kvinnor och börjar rösta vänster.

Ständigt köttintag det enda som hjälper

När TJ når Anders Tobiasson på hans kontor i riksdagens ledamotshus är han dock till en början förtegen, åtminstone vad den egna rösten anbelangar. Han har trätt en NK-kasse över huvudet och kommunicerar med hjälp av skrivna lappar som han håller upp för TJ.

”Jag har inte fått min dagliga meat fix och kan inte prata än”, står det på den första lappen. ”Jag är inte mycket mer än ett fruntimmer för tillfället.”

TJ frågar om han är nöjd med det nya EU-parlamentsbeslutet. Han klottrar frenetiskt ner ett svar på en post-it-lapp.

”Mycket. I morse när jag hade bråttom till kontoret råkade jag få i mig en vegetabilisk östrogenslang på Pressbyrån när jag bad om ’en sån där korv att trycka i mig’. Med den kommande EU-lagstiftningen ska sådant inte kunna hända igen.”

En assistent kommer in i rummet, hälsar Tobiasson med ett enkelt ”Helg seger” och räcker fram en tallrik med råbiff. Tobiasson rafsar ihop tallrikens innehåll i näven och trycker in det under kassen som täcker huvudet. Efter en stund hörs hans röst, till en början något skrovlig.

– Tillståndet som jag och många med mig genomlider i dag är besvärligare än transpersoners situation. För dem räcker det med en hormontablett då och då, men min könsbekräftande behandling kräver ett ständigt köttintag.

Intensivt arbete med språkliga gränsfall

Många har frågat sig vilka de konkreta språkliga följderna av EU-parlamentets beslut kommer att bli om det utmynnar i skarp lagstiftning. Oktavia Rosensporre vid EU-parlamentets kontor i Stockholm förklarar för TJ:

– Farhågorna att det skulle leda till en omfattande omläggning av språket skulle jag kalla klart överdrivna. Det är bara i diverse gränsfall som det kan bli problematiskt.

Kan du utveckla?

– Ett begrepp som ”tandkött”, som det skämtats om på nätet, påverkas naturligtvis inte alls. Tandköttet består ju faktiskt av animalier, det vill säga vårt eget munkött, säger Oktavia Rosensporre, och fortsätter:

– Sedan finns det så klart andra ord som är mer svårbedömda. Ölmärket Bitburger kan förstås fortsätta ha ”burger” i namnet om de vill, men då måste de se till att blanda in någon form av köttsaft i sin brygd. Samma sak med det folkliga ”bajskorv”. Om det handlar om en köttätares avföring och har en halt nedbrutet kött på minst 23 procent är det inga problem alls med det ordet.

Hur blir det med vegetarianers bajs?

– Är man vegetarian, eller om man till exempel ätit animaliefria produkter som marmeladfralla eller rårakor under den period som föregått tarmtömningen kan man naturligtvis inte benämna sin avföring som bajskorv. Termen vi kommer att föreslå som språkligt huvudalternativ är fekaliespiral.

Hur blir det med ”fruktkött”?

– Det kommer att behöva byta namn till fruktmassa eller pulpa, precis som det geologiska fenomenet ”korvsjö” kommer att behöva kallas vattuböj.

Mammakorv – missvisande eller ej?

Oktavia Rosensporre sträcker sig över skrivbordet och tar en sipp ur en hög mugg prydd med den blåvitgula EU-parlamentslogotypen.

– Smoothie gjord på köttspad, konstaterar hon kort, innan hon harklar sig och fortsätter:

– Det vi brottas mest med för tillfället är faktiskt begreppet ”mammakorv”, populärordet för den cylinderformade dunjacka som företrädesvis bärs av kvinnor i fertil ålder. Semantiskt sett är det ju faktiskt en korv, eftersom den består av ett skal med en animalisk varelse, själva mamman, inuti. Samtidigt föreligger en risk att det blir missvisande om termen behålls. För tillfället lutar vi åt livspusselkokong.

Oktavia Rosensporre slår ihop sin laptop och sträcker fram handen till farväl. Hon har bråttom till sitt nästa åtagande.

– Det har kommit in ett medborgarinitiativ till parlamentet som vi ombetts att kommentera. Det är ett förslag om att förbjuda att oformliga partiskal stoppade med brun sörja marknadsförs som ”liberalism” eller ”kristdemokrati”.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
oa Zander i aktion vid torsdagens pressvisning av den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM [Event Horizon Malmö] som det går att åka skateboard på i Malmö Konsthall. Koo Jeong A har enligt ett pressmeddelande ’arbetat utifrån konsthallens karakteristiska utställningsrum med sin stjärnformade skulptur som kilas fast mellan byggnadens bärande pelarfunktioner’. Malmö Konsthall utgår från sin vision att använda ’rummet och arkitekturen som en spelplan för konstnärliga experiment’ och därför skall verket också ses som en ’inbjudan till Malmös unika skatecommunity’ enligt samma pressmeddelande.
Moa Zander i Malmö skejtar i den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM (Event Horizon Malmö) i Malmö Konsthall.  Foto: Johan Nilsson/TT

DIY och föreningsliv skapade skejtstaden Malmö

En korsning mellan Do it yourself-kultur och föreningsliv, så kanske man kan beskriva framgångsreceptet som gjort Malmö till en framträdande skejtstad. Arbetaren möter skejtare och kommunsamordnaren som såg till att en soptunna från Philadelphia fick nytt liv här.

Från inomhusparken hörs ljudet av hjul mot ramp. Vi befinner oss på Bryggeriet, en inomhuspark som grundades 1998 i Pripps gamla lokaler i Malmö. Här finns även ett skejtgymnasium, vilket var anledningen till att Moa Zander flyttade till staden.

– Det är verkligen den bästa staden för skejt i Sverige. Dels att den här skolan finns men också att det är mycket som händer, det finns platser byggda för att man ska kunna skejta. Det är supernice.

I dag skejtar hon i filmer för skoföretaget Vans vid sidan av att hon jobbar på Bryggeriets skejtpark.

– Det är perfekt att jobba här, jag kan skejta mycket och det är kul att träffa andra som gör det. 

Gustav Svanborg Edén, skejtsamordnare i Malmö stad. Foto: Tuija Roberntz

På Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad jobbar Gustav Svanborg Edén som skejtsamordnare. Han är själv skejtare och säger att man på skejtboarden blir medveten om hur pass kodad stadsmiljön är.

– Trottoarer är för att gå på, rabatter är för att titta på, man ska inte klättra i träden. Bilar här, cyklar där. Det är för att skapa ordning, men det gör också att man designar bort friheten att tolka miljön – ett beteende som egentligen finns i våra kroppar evolutionärt; att utforska en miljö tillsammans och ta sig fram i grupp, säger Gustav Svanborg Edén och förklarar att med hjul under fötterna märker skejtare att det finns en värld av meningsfullhet om man vågar tolka om omgivningen.

– Som streetskejtare såg jag att skejtboard kan tillföra de här värdena om man introducerar dem på rätt sätt i stadsmiljön.

Arkitektur mot eller med skejtarna

Vi går till Konsthallstorget i Malmö och Gustav Svanborg Edén visar en plats där skejt ska få utrymme att samexistera med andra aktiviteter. Han beskriver att han först blev besviken när han upptäckte att man satt så kallade skejtstoppare som gör att man inte kan skejta på stenbänkarna på torget. 

– Detta är defensiv arkitektur. Det är som att ta en fin bänk och sätta häftstift i den, säger han. 

Senare nåddes en kompromiss där ytterligare bänkar ställdes ut i en annan del av torget, där det var längre till promenadstråket och cykelbanan. På stenbänkens kant ser man spår av skejtboardar som skavt.

– De har blivit skejtade på i tolv år dagligen och är i princip intakta.

Gustav Svanborg Edén i Love Malmö, där en granitplatta höjts upp för att kunna skejtas på. Foto: Tuija Roberntz

Grunden till Malmö som skejtstad lades under 1990-talet. Då fanns det inte särskilt många platser att skejta på och skejtare samlades ofta i garaget under köpcentret Triangeln. Men några personer som arbetade med ungdomar såg till att lära skejtarna om föreningsliv.

– Skejtarna kunde skejtkulturen, men nu fick de också lära sig hur man sökte pengar, hur man gör projekt och startar en förening. I Lundskolan, som lagt ner, byggde man en ramp, fick fler medlemmar och lobbade för att få en skejtpark.

Sedan dess har mycket hänt: Stapelbäddsparken byggdes och invigdes 2005. En industri för skejtparksbyggen har etablerats och stora tävlingar och världsmästerskap i skejtboard har arrangerats i staden.

”Världens kanske mest skejtvänliga stad”

Det är inte alla som har uppskattat Malmös satsningar på skejt. I en debattartikel i Sydsvenskan skrev Lidingös kommunordförande Daniel Källenfors att ”en kommunal skejtsamordnare känns som ett hån”, med hänvisning till att Malmö får pengar från det kommunala utjämningssystemet som fördelar pengar från rikare till fattigare kommuner.

Men forskaren Karin Book, vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö universitet, menar att andra kommuner och idrotter kan lära sig mycket av skejtstaden Malmö. Inom idrottsrörelsen ser man ett minskat och mer segregerat idrottande och kommuner ser hur stora grupper i befolkningen rör sig allt mindre, skriver Karin Book i en artikel på idrottsforskning.se. Samtidigt påpekar hon att många kommuner behöver platser för fysisk aktivitet, men också brottas med begränsade budgetar och brist på byggbar mark. För att hantera dessa utmaningar kan det behövas samverkan över organisations- och sektorsgränser, och här ser hon att Malmö som skejtstad kan fungera som ett lärorikt exempel. 

Hon lyfter särskilt fram hur det i Malmö finns en infrastruktur med flera olika skejtboardvänliga platser, men likväl en positiv inställning till skejtboardåkning i det offentliga rummet. Det är också vanligt att skejtboardålare skapar egna ”skejt spots” och på det sättet tar offentlig mark i anspråk. 

Detta, skriver Karin Book, är inte tillåtet, men något som man accepterar i Malmö och när skejtare delar filmer från platserna stärker detta Malmös varumärke som ”världens kanske mest skejtvänliga stad”.

Love Malmö

Innan Moa Zander flyttade till Malmö såg hon videor från skejtare som skapade sina egna platser.

– Jag såg videor från Polar skate (klädmärke, reds. anm.) och Pontus Alv. Det är grymma videor som man kan kolla på hur många gånger som helst, där de byggde egna spots vid tågspåren.

Bara några hundra meter från Konsthallstorget ligger en annan central skejtplats, Love Malmö. Hit har granitplattor, en lyktstolpe och en papperskorg importerats från Philadelphia i USA.

Skejtaren Moa Zander. Foto: Tuija Roberntz

När det legendariska skejttorget Love park i Philadelphia skulle rivas fick Gustav Svanborg Edén idén att ta en bit av torget till Malmö.

– Jag hade kontakt med skejtare där som själva hade betalat för att rädda material och hyrt gaffeltruckar, så att det fanns ett lager med material. Jag åkte dit och så kom vi överens om hur mycket material jag skulle ta och så tog vi hit det. 

För några dagar sedan när Gustav Svanborg Edén var vid Love Malmö berättar han att det var fem personer som skejtade där, samtliga hade flyttat till Malmö för att skejta.

– Det var två argentinare, en kanadensare, en amerikanare och en kille från Nya Zeeland.

En ojämställd sport?

Karin Book lyfter fram att det går att kritisera att så pass mycket offentliga medel läggs på en aktivitet som främst praktiseras av unga vita män. Samtidigt pekar hon på att kommunen försöker främja en mångfald av aktiviteter i det offentliga rummet. Hur skejtboardåkning vuxit från gräsrötter och uppåt anser hon också kan vara en inspirationskälla för andra idrotter, aktiviteter och lösningar i stadsrummet.

Skejtaren Andrea Andersson Antunes. Foto: Tuija Roberntz

I Bryggeriets kafé berättar Andrea Andersson Antunes om hur hon engagerat sig för att få fler tjejer att skejta. Hon flyttade till Malmö för 20 år sedan och precis som för Moa Zander var det skejt som lockade. Vid sidan av studier började hon arbeta extra på Bryggeriet, och snart tog arbetet över. När Andrea Andersson Antunes började på Bryggeriet var hon med och återstartade tjejskejt. I dag finns det varje måndag en speciell skejttid bara för tjejer och transpersoner.

– Från början var det ett stort driv för mig att få in fler tjejer, i dag rullar det på ganska bra av sig själv. Men det finns alltid mer att göra.

Andrea Andersson Antunes ser att det är fler yngre tjejer som skejtar. Själv började hon när hon var 18 år, och upplever att det tidigare var vanligt att tjejer började skejta senare.

– Vi har jobbat mycket för att tjejer ska bli synliga i skejtboardvärlden. Om vi har tävlingar ser vi till att det kommer tjejer som kan vara med och visa att tjejer också kan tävla, vi ser till att ha med tjejer på affischer. Jag tycker att det har gett resultat. Det är också vanligt att föräldrar tar med sina döttrar på nybörjarskejt. Det är fler som provar tidigare och fastnar för det.

När DIY-kultur görs kommunalt

Men vad händer med DIY-kulturen när kommunen blir en central aktör? Moa Zander upplever att folk blir lite bortskämda av att det finns så mycket i Malmö.

– Det är bortskämt bra. Det hade varit kul att bygga en spot, men så är man lite lat, säger hon, men påpekar också att det blivit allt fler som skejtar.

– Det är kul att fler vill skejta och känner sig välkomna, säger hon, samtidigt som Changes med 2pac spelas hög volym i Bryggeriets café. 

Både Karin Book och Gustav Svanborg Edén lyfter fram risken att avståndet till gräsrötterna kan bli större med mer professionaliserade satsningar. 

– Skejtparker kan ibland också vara en del av att döda en skejtscen. Början till slutet, i stället för början till början. Den fysiska infrastrukturen kan ersätta den relationella. Du har ungdomar i en stad som drömmer om en skejtpark och tror att det ska lösa deras längtan.

Men det är längtan som är grejen?

– Exakt! För de organiserar sig, lär sig hur man gör en förening, organiserar hela sitt community, bygger massa nya relationer, de blir bra medborgare och lär sig samarbeta med kommunen, som får en ny motpart i föreningen, säger Gustav Svanborg Edén. 

Skejtboardåkaren Oskar Rozenberg Hallberg skejtar i Stapelbäddsparken i Malmö. Foto: Andreas Hillergren/ TT

När Stapelbäddsparken byggdes, berättar han att skejtarna var noggranna med att de inte ville få parken byggd åt sig, utan de ville vara med och lära sig.

– Om man får någonting till sig så är man ju konsument. Men om man bygger det själv så bygger man också delaktighet. Man bygger ägandeskap, man bygger community.

Delaktigheten har man från kommunens sida försökt stärka de senaste två åren då man har börjat arbeta mer med ”call outs” där skejtare får vara med och föreslå projekt under förutsättning att de är med och driver igenom det. 

– Vi arbetar mer med att leveransen av evenemangen ska vara delaktighet och kunskapshöjande, utveckling för scenen och ägandeskap, lika mycket som själva evenemanget. Vi kan ha en liten grupp som producerar evenemang åt andra, men då placerar vi skejtarna i rollen som konsumenter. Men vi vill inte att skejtarna ska vara som kunder på en buffé – vi vill bjuda in dem i köket. 

Publicerad Uppdaterad