[BOK] Bara en kram Henrik Bromander Bokförlaget Atlas, 2017 Med romanen Bara en kram avslutar Henrik Bromander sin trilogi om manlighet. De föregående delarna är Riv alla tempel, som skildrar kroppsbyggaren, respektive Vän av ordning, som handlar om näthataren. Den tredje och sista boken hanterar en manlighetstyp som inte skildrats så mycket inom svensk litteratur: […]
[BOK] Bara en kram
Henrik Bromander
Bokförlaget Atlas, 2017
Med romanen Bara en kram avslutar Henrik Bromander sin trilogi om manlighet. De föregående delarna är Riv alla tempel, som skildrar kroppsbyggaren, respektive Vän av ordning, som handlar om näthataren.
Den tredje och sista boken hanterar en manlighetstyp som inte skildrats så mycket inom svensk litteratur: kulturmannen.
Bokens huvudperson, Jens, är en feministisk aktivist som får axla rollen som chefredaktör på en gratistidning med feministisk profil. Boken är egentligen inte en, utan två parallella. Skildringen av Jens vardag, skriven i dagboksform, varvas med innehållet i den bok Jens själv skriver på – en roman om en serievåldtäktsman.
Jens ser fel hos andra män och pratar om patriarkala strukturer, men kan inte för fem öre applicera dessa på sina egna handlingar.
Det faktum att avsnitten om Jens är skrivna i dagboksform inger en en känsla av att befinna sig inne i huvudet på en djupt osympatisk – men utåt sett väldigt trevlig – människa och få följa hans resonemang kring varför han tycker och agerar som han gör. Bilden av en samtida Patrick Bateman-figur som lever ett liv ute i köttvärlden, men ger utlopp för en mörkare sida i de brutala våldtäksskildringarna i den egna romanen.
Jens ser fel hos andra män och pratar om patriarkala strukturer, men kan inte för fem öre applicera dessa på sina egna handlingar. Det blir bara namedropping för att stärka bilden av sig som en “medveten feministisk man”, och hans kvinnosyn är i praktiken inte bättre än hos dem han säger sig vilja bekämpa.
”Vilket jävla as”, tänker man när man slår ihop boken.
Bara en kram bjuder inte på en överdrivet originell historia, förutom att den kretsar kring en typ av killar som inte skildras så ofta, sådana som kommer undan med sitt beteende då det ibland är så subtilt att det är svårt att sätta ord på. Hade boken saknat dagboksformatet hade den passerat som dussinpocket: en enkel historia med de klassiska konflikterna och vändningarna.
Bokens styrka ligger i att den är skriven just som en dagbok och ger en förevisning av en persons hela världsbild. Bromander behärskar formatet väl. När man läst klart känns det som att ha läst en dagbok tillhörande en person man är ytligt bekant med och nu plötsligt vet allt om hens familjehemligheter, relationer, jobb och självbild. ”Vilket jävla as”, tänker man när man slår ihop boken.
Bara en kram är nog mest välbehövlig läsning för en man verksam inom kulturen, även om fler än så kan uppskatta intrigen. Men alla Jensar där ute kanske får sig ett uppvaknande. Tänk vad man skulle kunna göra för feminismen då, när det slutar vara bara ord och självbekräftelse och i stället går till konkret handling!