Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 11

Tiden går. Utanför fönstret ser regnet ut att ha avtagit något. Regndropparna på myggnätet rör sig inte, så det kanske slutade regna för en stund sedan. In-hye sätter sig i en stol bredvid Yeong-hyes säng, öppnar väskan och tar fram diverse plastbehållare i olika storlekar, alla väl tillslutna. Hon öppnar locket på den minsta behållaren […]

Tiden går.

Utanför fönstret ser regnet ut att ha avtagit något. Regndropparna på myggnätet rör sig inte, så det kanske slutade regna för en stund sedan.

In-hye sätter sig i en stol bredvid Yeong-hyes säng, öppnar väskan och tar fram diverse plastbehållare i olika storlekar, alla väl tillslutna. Hon öppnar locket på den minsta behållaren först. En söt doft sprider sig i rummets fuktiga luft.

”Det är persika, Yeong-hye. Inlagd Hwangdopersika. Det tycker du ju om. Du brukade insistera på att köpa dem även när det var säsong för färska persikor, precis som ett barn.” Hon skär en bit av den mogna, eftergivna frukten med en gaffel och sätter den under näsan på Yeong-hye. ”Lukta på det här … vill du inte smaka lite?” Nästa behållare är fylld med vattenmelon, uppskuren i lagom stora kuber. ”Du minns väl när du var liten och jag skar upp en vattenmelon – du ville alltid komma och lukta på den. En del av dem gav ifrån sig en underbart söt doft när man delade dem, den spred sig genom hela huset.”

Yeong-hye förblir fullkomligt stilla.

In-hye gnider försiktigt en bit melon över systerns läppar. Hon försöker använda två fingrar för att sära på hennes läppar, men munnen är hårt sluten.

”Yeong-hye”, säger In-hye. Hennes röst är låg. ”Svara mig, Yeong-hye.” Hon skakar systerns stela axlar, men motstår frestelsen att tvinga upp hennes mun. Hon vill skrika rakt i örat på sin syster: Vad håller du på med? Hör du vad jag säger? Vill du dö? Vill du verkligen dö? Hon rannsakar förvirrat den glödheta vrede som bubblar upp inom henne likt skum.

Tiden går.

In-hye vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Regnet ser äntligen ut att ha upphört, men himlen är fortfarande gråmulen, de våta träden fortfarande tysta. Ch’ukseongbergets trädbevuxna sluttningar sträcker sig så långt ögat når. Den väldiga skog som brer ut sig över bergssidorna är lika tyst som allt annat.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tar fram en termos ur väskan och häller upp rosenkvittente i en mugg av rostfritt stål.

”Smaka lite, Yeong-hye. Det har stått och dragit precis lagom.”

Hon för muggen först till sin egna läppar och smuttar på teet. Smaken som dröjer sig kvar på tungan är söt och aromatisk. Efter att ha hällt lite på en handduk använder hon den för att fukta Yeong-hyes läppar. Ingen reaktion. ”Vill du dö?” frågar hon. ”Det vill du väl inte? Om det enda du vill är att bli ett träd måste du ändå äta. Du måste leva.” Hon tystnar. Med ens får hon svårt att andas. En misstanke hon inte har velat vidkännas har slutligen stuckit upp huvudet. Har hon haft fel hela tiden? Är det kanske precis det, döden, som Yeong-hye har varit ute efter, som hon har varit ute efter från början?

Nej, säger hon tyst till sig själv. Du vill inte dö.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tystnade ofta mitt i en mening, kanske för att hon hade svårt att prata någon längre stund, och orden blandades med hennes väsande andetag.

”Alla säger jämt åt mig att äta … jag tycker inte om att äta. De tvingar mig. Sist kräktes jag upp det … i går gav de mig en spruta så fort jag hade ätit, för att söva mig. Jag tycker inte om sprutor, jag tycker verkligen inte om dem … snälla, ta mig härifrån. Jag vill inte vara här.”

In-hye hade hållit Yeong-hyes utmärglade hand i sin och sagt: ”Men du kan ju knappt ens gå längre. Det är bara nu när du har fått dropp som du håller dig vid liv. Om du får komma hem, kommer du att äta då? Om du lovar att äta ska jag se till att få dig utskriven.” Hon kunde inte undgå att se hur hoppet släcktes i Yeong-hyes ögon. ”Yeong-hye. Svara mig. Det enda du behöver göra är att lova.”

Yeong-hye lösgjorde sig ur systerns grepp. ”Du är precis likadan”, viskade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Vad pratar du om? Jag …”

”Ingen förstår mig … läkarna, sköterskorna, de är likadana allihop … de försöker inte ens förstå … de bara tvingar mig att ta medicin och sticker sprutor i mig.”

Yeong-hye talade långsamt och dämpat, men bestämt.

In-hye kunde inte längre behärska sig. ”Sluta!” skrek hon. ”Jag gör som jag gör för att jag är rädd att du ska dö!”

Yeong-hye vred på huvudet och såg uttryckslöst på In-hye, som om hon inte var hennes syster utan en helt främmande människa. Efter en stund kom frågan:

”Varför det? Skulle det vara så hemskt att dö?”

Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel.

Skulle det vara så hemskt att dö?

För länge sedan hade hon och Yeong-hye gått vilse i bergen. Yeong-hye, som var nio när det hände, sa: ”Vi struntar i att gå hem, helt enkelt.”

In-hye hade inte förstått vad hon menade. ”Vad pratar du om? Det kommer att bli mörkt när som helst nu. Vi måste skynda oss att hitta stigen.”

Först efter alla dessa år begrep hon varför Yeong-hye hade sagt det hon sa. Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel. Deras bror Yeong-ho, en pojke som skipade sin egen hårdhänta rättvisa bland barnen i byn, skulle inte ha påverkats på samma sätt av den sortens våld. Som äldsta dotter var In-hye den som brukade ta över från deras utmattade mor och koka buljong som fadern kunde skölja ner spriten med, så han hade alltid varit försiktigare med hur han behandlade henne. Bara Yeong-hye, foglig och naiv, var oförmögen att avleda faderns vrede eller göra något som helst motstånd. I stället höll hon allt sitt lidande djupt inom sig. Nu i efterhand kunde In-hye se att rollen hon själv hade tagit på sig som arbetsam, uppoffrande äldsta dotter inte var något tecken på mognad, utan på feghet. Det hade varit en överlevnadsstrategi.

Kunde jag ha förhindrat det? Kunde jag ha förhindrat att allt det hemska som Yeong-hye fick utstå satte sig så djupt inom henne, fick ett sådant grepp om henne? Hon såg återigen sin syster som barn, hennes rygg och skuldror och bakhuvud där hon stod ensam framför grinden i solnedgången. De hade till sist kommit ner från berget, men på motsatt sida från där de hade börjat. Medan mörkret föll hade de skyndat längs den främmande landsvägen och fått lift med en traktor tillbaka till byn. In-hye hade varit lättad, men inte hennes syster. Yeong-hye hade inte sagt någonting, bara stått och betraktat popplarna som glödde i kvällsljuset.

Om de hade rymt hemifrån den kvällen som Yeong-hye hade föreslagit, skulle allt ha varit annorlunda då?

Hade allt varit annorlunda om hon hade gripit tag i faderns arm på familjesammankomsten den där dagen, innan han slog Yeong-hye i ansiktet?

Eller den gången då hon tog med sig Yeong-hye för att presentera henne för hennes blivande man, herr Cheong. In-hye hade upplevt honom som ganska kylig; hon hade inte alls tyckt om honom. Vad hade hänt om hon hade handlat på sin instinkt och satt stopp för giftermålet?

Förr kunde hon ägna timmar åt att på det viset älta allt som kunde ha bidragit till att bestämma Yeong-hyes öde. Det var givetvis helt meningslöst, detta mentala räknande och plockande med padukstenarna som placerats ut på det bräde som var Yeong-hyes liv. Och inte bara meningslöst, det var inte ens möjligt.

Men hon kunde inte hindra tankarna från att snurra kring sin egen före detta make.

Om hon ändå inte hade gift sig med honom.

Han hade ringt till henne, en enda gång. Det var omkring nio månader sedan, vid midnatt. Kanske ringde han någonstans långt bortifrån, för det var en kort fördröjning efter ljudet av myntet som trillade ner.

”Jag vill träffa Ji-woo.” Hans ack så välbekanta stämma, låg och spänd – det hördes att han ansträngde sig för att låta samlad – var som en slö kniv rätt in i hjärtat. ”Kan du inte låta mig träffa honom, bara en gång?”

Så det var därför han ringde. Inte för att säga att han var ledsen. Inte för att be henne om förlåtelse. Bara för att prata om pojken. Han frågade inte ens hur det var med Yeong-hye.

Hon hade alltid vetat hur känslig han var. En man med dåligt självförtroende som lätt blev frustrerad om saker och ting inte gick som han tänkt. Hon visste att om hon sa nej en gång till skulle det förmodligen dröja mycket länge innan han kontaktade henne igen.

Trots att hon visste detta, nej, eftersom hon visste det, lade hon på utan att svara.

En telefonkiosk mitt i natten. Slitna gymnastikskor, sjabbiga kläder. Ett förtvivlat ansikte, inte längre ungt. Hon ruskade på huvudet för att försöka göra sig kvitt bilden. Varje gång hon tänkte på honom nuförtiden såg hon för sin inre syn hur han hade sett ut då han försökte kasta sig över Yeong-hyes balkongräcke, som för att flyga som en fågel. Alla dessa bilder av flygande som han hade klippt in i sina filmer – men när han verkligen hade behövt flyga hade det varit bortom hans förmåga.

”Jag känner inte dig”, muttrade hon och kramade luren, som hon hade lagt tillbaka i klykan men ännu inte släppt greppet om. ”Så vi behöver inte förlåta varandra. För jag känner inte dig.”

När det ringde igen drog hon ur sladden. Nästa morgon satte hon i kontakten igen, men precis som hon hade förutsett ringde han inte mer.

Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger.

Tiden går.

Nu blundar Yeong-hye. Sover hon? Känner hon doften av frukten som hennes syster trycker mot hennes läppar?

In-hye betraktar Yeong-hyes utstående kindben, hennes urgröpta ögonhålor och insjunkna kinder. Hon känner systerns raspiga andhämtning. Hon reser sig upp och går bort till fönstret, där den mörkgrå himlen sakta är på väg att klarna. Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger. Platsen där Yeong-hye hittades den där kvällen måste ligga någonstans uppe på bergssluttningen.

”Jag hörde något”, hade Yeong-hye sagt, där hon låg kopplad till droppet. ”Jag gick dit för att jag hörde något som kallade på mig … nu hörs det inte längre … jag stod bara där och väntade.”

När In-hye frågade vad det var hon hade väntat på tändes ett febrigt ljus i Yeong-hyes ögon. Droppnålen satt i höger hand, så hon fattade tag i In-hyes hand med den vänstra. In-hye förbluffades av styrkan i hennes grepp.

”Det smälte bort i regnet … allt smälte … Jag hade precis varit på väg att ta mig ner i jorden. Det var inget annat att göra om jag ville hamna upp och ner igen, förstår du.”

Hee-joos uppjagade röst väcker In-hye ur dessa minnen.

”Vad ska vi ta oss till med Yeong-hye? De säger att hon kan dö.”

I In-hyes öron låter Hee-joos ord som det öronbedövande dånet när ett flygplan lyfter.

Det finns ett minne som In-hye aldrig har kunnat berätta för någon, och hon kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

April för två år sedan. På våren samma år som hennes man skulle göra den där videon med Yeong-hye. I närmare en månad hade In-hye av och till haft blödningar från underlivet. Hon förstod aldrig varför, men varje gång hon tvättade sina blodiga underbyxor mindes hon av någon anledning hur blodet hade sprutat från Yeong-hyes handled. Varje dag bestämde hon sig för att gå till doktorn nästa dag, men när nästa dag kom sköt hon upp det igen. Hon vågade inte söka vård. Tänk om det var en allvarlig sjukdom. Hur lång tid skulle hon då ha kvar att leva? Ett år. Sex månader. Eller tre månader. För första gången blev hon intensivt medveten om hur stor del av sitt liv hon hade tillbringat med sin man. Det hade varit en tid helt utan glädje och spontanitet. En tillvaro hon dittills hade lyckats uthärda endast genom att utnyttja varje uns av uthållighet och hänsynstagande. Alltsammans självförvållat.

Samma morgon som hon äntligen uppbådade modet att gå till avdelningen för gynekologi och mödravård, där hon hade fött Ji-woo, hade hon stått på den öppna perrongen på Wangsimnistationen och väntat på tåget, som dröjde ovanligt länge. Mittemot perrongen låg en rad övergivna byggnader likt förfallna stålskelett och mellan syllar över vilka inga tåg passerade kikade ogräset upp. Hon överraskades av känslan av att aldrig riktigt ha levt i världen. Så var det. Hon hade aldrig levt. Till och med som barn, så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon inte gjort annat än att uthärda. Hon hade trott på sin egen inneboende godhet, sin medmänsklighet, och levt därefter. Hon hade aldrig gjort något för att skada någon annan. Hennes vilja att göra allt på rätt sätt hade aldrig sviktat, allt hon hade uppnått byggde på det, och hon skulle ha fortsatt så i tid och evighet. Hon förstod inte varför, men inför de förfallna byggnaderna och det spretande ogräset var hon bara ett barn som aldrig
hade levt.

Hon tryckte tillbaka skammen och lyckades sluta darra innan hon klättrade upp på britsen. Den manlige läkaren förde in ett kallt instrument långt upp i slidan och avlägsnade en tungformad polyp som hade fäst sig vid slidväggen. Den skarpa smärtan fick henne att rycka till.

”Det är därför ni har haft blödningar. Jag fick bort hela, så blödningarna bör avta om ett par dagar och därefter upphöra helt. Era äggstockar ser bra ut, så där har ni inget att oroa er för.”

Inte ens en gnutta glädje kunde hon krama ur det beskedet. I stället för en allvarlig sjukdom, en möjlighet som hade orsakat henne en förfärlig massa oro de senaste månaderna, hade det bara varit en petitess. Åter på perrongen vid Wangsimni var det inte bara smärtan från operationen som fick henne att darra i benen. När tåget så småningom dånade in till perrongen stapplade hon in bakom ett av metallsätena och gömde sig, rädd att någonting inom henne skulle få henne att kasta sig framför tåget.

Hur förklara de fyra månader som följde på den dagen? Blödandet fortsatte i ungefär två veckor till, sedan läkte såret och slutade blöda. Men det kändes som om det fortfarande fanns ett öppet sår inuti kroppen. Det var som om det på något sätt hade vuxit sig större än hon själv, som om hela hennes kropp höll på att sugas in i dess becksvarta gap.

Tyst såg hon våren övergå i sommar. Kläderna som hennes kvinnliga kunder bar blev kortare och färggladare. Som alltid log hon mot kunderna, glömde aldrig att rekommendera ytterligare produkter eller ge rabatt när det lämpade sig, och såg alltid till att lägga med ett gratisprov i påsen vid varje köp. Hon satte upp reklamaffischer för nya produkter på utvalda platser runtom i butiken där de skulle fånga kundernas ögon, och hanterade utan problem den gången då en hudvårdsterapeut inte hade fått bra feedback och därför behövde ersättas. Men på kvällen, när hon lämnade sina anställda och i den tryckande värmen gick längs gator som flödade av musik och myllrade av kärlekspar, kände hon hur hon fortfarande sögs in i det gapande svarta såret, hur det drog in henne i sig. Hon släpade sin svettdrypande kropp nedför gatan och bort från folkvimlet.

Det hände ungefär samtidigt som de stekheta sommardagarna började bli aningen svalare, åtminstone på morgnar och kvällar. När han efter att ha varit borta i flera dagar kom hemsmygande som en tjuv en tidig morgon, lade sig i sängen och försökte slå armarna om henne, sköt hon honom ifrån sig.

”Jag är trött … Jag är jättetrött, sa jag.”

”Du kan väl ställa upp en liten stund bara.”

Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

Hon kom ihåg hur det var. Om och om igen hade hans ord ekat i hennes halvt medvetna sinne. Ännu halvsovande lyckades hon ta sig igenom det hela genom att tänka för sig själv att det inte var så farligt, det var bara den här enda gången, det skulle snart vara över, det var bara att stå ut. Smärtan och skammen hade spolats bort av den djupa, utmattade sömn hon omedelbart efteråt gled in i. Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

När hennes man väl hade somnat var det tyst och stilla i sovrummet igen. Hon lyfte upp Ji-woo, som hade sovit på sidan, och lade ner honom igen så att han låg på rygg, och medan hon gjorde det insåg hon hur patetiska de måste te sig, mor och barn vagt urskiljbara i mörkret.

Ingenting var på tok. Så var det. Allt skulle ordna sig så länge hon bara kämpade på, bara gick vidare med sitt liv så som hon alltid hade gjort. Det fanns hur som helst inget annat sätt.

Hon lämnade sovrummet och såg ut genom det mörkblå verandafönstret. Leksakerna som Ji-woo hade lekt med kvällen innan, soffan och tv:n, de svarta skåpdörrarna under diskbänken och fettfläckarna på gasspisen – det var som om hon såg allt detta för första gången, som om hon aldrig hade befunnit sig i lägenheten förut. En egendomlig smärta högg till i bröstet. Det var en tryckande, kvävande känsla, som om lägenhetens väggar långsamt höll på att pressas samman.

Hon öppnade garderobsdörren och tog fram sin lila t-shirt. Färgen var urblekt eftersom Ji-woo hade tyckt om den när hon ammade honom, så hon hade ofta gått omkring i den hemma. Hon tyckte om att ha den på sig när hon var sjuk eller helt enkelt inte kände sig på topp, och fortfarande, trots att hon hade tvättat den oräkneliga gånger fick dess mjölk-och-spädbarns-doft henne att känna sig trygg. Men den här gången fungerade det inte. Smärtan i bröstet förvärrades. Andhämtningen blev ytlig och hon var tvungen att anstränga sig för att andas djupare.

Hon satte sig i soffan. Hon lät blicken följa sekundvisarens tickande runt urtavlan och gjorde ytterligare ett försök att kontrollera andhämtningen. Till hennes förvåning blev det inte bättre. En känsla av déjà vu smög sig över henne, en känsla av att redan ha upplevt detta ögonblick oräkneliga gånger. Grunden till smärtan hon bar inom sig hade uppenbarat sig för henne, som något hon hade förberett sig på sedan länge, som om hon hade väntat på just detta ögonblick.

Allt är meningslöst.

Jag står inte ut längre.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Hon såg sig återigen om på de olika föremålen i lägenheten. De tillhörde inte henne. Precis som hennes liv aldrig hade tillhört henne.

Hennes liv var inget annat än en spöklik parad av utmattning och ståndaktighet, inte mer verkligt än en tv-såpa. Döden, som nu stod vid hennes sida, var lika välbekant som en familjemedlem, länge försvunnen men nu hemkommen igen.

Hon reste sig darrande upp och gick in i rummet där leksakerna låg utspridda. Varje kväll den senaste veckan hade hon och Ji-woo jobbat med en mobil tillsammans. Nu lyfte hon ner den och började knyta upp det tjocka snöret. Det var så hårt knutet att hon fick ont i fingertopparna, men hon fortsatte tålmodigt tills hon fick upp den sista knuten. Hon rullade ihop det färgade papperet och cellofanet, som var dekorerat med stjärnor, och lade undan det i en korg, lindade sedan ihop snöret och stoppade ner det i byxfickan.

Hon satte på sig ett par sandaler, sköt upp den tunga ytterdörren och tog trapporna ner. Det var fortfarande mörkt ute. Det enda upplysta fönstret i det väldiga huset var hennes eget. Hon fortsatte att gå, ut genom grinden på baksidan av huset och uppför den mörka, smala stigen mot berget.

Bergsvecken såg djupare ut än vanligt i det blåsvarta mörkret. Det var så tidigt att gamlingarna som träget gick och hämtade mineralvatten i gryningen fortfarande låg och sov. Hon gick vidare med sänkt huvud. Hon kände något fuktigt i ansiktet, svett eller tårar, hon visste inte vilket, och torkade bort det med baksidan av handen. Smärtan kändes som ett hål som ville sluka henne, en källa till den djupaste skräck, men samtidigt en märklig, stilla frid.’

Fortsättning följer…

Publicerad
3 dagar sedan
Flera attentat som nazister tros ligga bakom har under våren skakat Stockholm. En växande trend bland de högerextrema är de våldsfrämjande så kallade aktivklubbarna. Foto: Mikael Fritzon/TT, Skärmdump, Expo

Därför ökar det högerextrema våldet

Efter vårens våg av misstänkta högerextrema attentat i Stockholm sprids både oro och ilska. Samtidigt växer frågetecknen kring de unga, militanta nazister som formas i spåren av den allt mer splittrade och försvagade Nordiska Motståndsrörelsen. Så fungerar den nya generationens vit makt-rörelse.

– De så kallade aktivklubbarna är en växande trend och en högerextrem organisationsform bland unga män födda runt millennieskiftet som har viss koppling till fotbollshuliganismen. De är inte längre sugna att ta order från någon medelålders gubbe i NMR om att ställa sig på stan och dela flygblad.

Det förklarar Erik Glaad som är reporter på tidningen Expo och som i många år arbetat med att kartlägga den högerextrema rörelsen i Sverige.

Han har följt vårens händelser i Stockholm och ser med oro på utvecklingen. 

– Det finns ju en intern konkurrens inom den högerextrema rörelsen där alla just nu slåss om uppmärksamhet, vilket inte sällan mynnar ut i våld. Men det finns också en känsla av att man har vind i seglen och vädrar morgonluft vilket ofta ingjuter mod.

Attacken i Gubbängen

Några exempel.

Gubbängen strax söder om centrala Stockholm onsdagkväll den 24 april. Vänster- och Miljöpartiets lokalavdelningar i stadsdelen har dukat upp fika i foajén till teater Moment vid det sömniga lilla förortstorget. Föreläsningen om antifascism med bland annat den profilerade skribenten och frilansjournalisten Mathias Wåg ska strax börja och medelåldern bland besökarna är hög när en grupp maskerade unga män plötsligt stormar lokalen.

Händelsen, som samtidigt filmas av de maskerade männen, är över på bara några få minuter och alla deltagare klarar sig lyckligtvis utan allvarliga skador men två äldre personer får föras till sjukhus för att ses över.

Foto: Wikimedia commons

Attacken får stor uppmärksamhet och skapar både ilska och oro. Av personer på plats, bland annat från Expo, pekas nazister ut som gärningsmän och på högerextrema konton sprids också händelsen fort.

Några dagar senare, på lördagen, samlas drygt tusen personer på torget i en protest mot det fascistiska våldet.

NMR rev migrantläger

Bara knappt två veckor tidigare har en annan grupp nazister attackerat och slagit sönder ett migrantläger i norra Stockholm efter att den högerextrema mediaprofilen Christian ”Förtalsombudsmannen” Peterson varit där med sin kamera och lagt ut filmer på sina sociala medier.

Ett mönster som känns igen från tidigare, då han bland annat hängt ut klimataktivister som sedan attackerats av fascistiska grupper.

Natten till den 1 maj, ett tiotal minuter bort från Gubbängen, ligger kaféägaren, författaren och antirasisten Victoria Rixer och sover i en stuga nära Torpet, ett anrikt kulturkafé som hon drivit i två decennier, vackert beläget intill koloniområdet Orhem och Flatens naturreservat. Hon har vid två tillfällen hängts ut av Christian Peterson för sitt vänsterpolitiska engagemang. Nu har hon jobbat i veckor med att få allt i ordning inför kaféets traditionsenliga säsongspremiär, som ska infalla denna soliga onsdag. Ett par hundra veteranmopedister har bokat in sig på räkmackor och kaffe, bulldegen ska sättas om bara några timmar. Förväntningarna inför den hektiska sommarsäsongen är höga. Då vaknar hon av en plötslig smäll och ljudet av en moped som försvinner i natten.

Branden i Orhem utreds som mordbrand

Delar av den nästan hundra år gamla kafébyggnaden förstörs i det som polisen nu utreder som mordbrand, enligt uppgifter till Aftonbladet med högerextremt hatbrottsmotiv.

– Vi misstänker fortfarande att branden är anlagd, säger Stockholmspolisens presstalesperson Robert Sennerdal till Arbetaren knappt två veckor senare.

Delar av det populära sommarkafét totalförstördes av branden. Foto: Johan Apel Röstlund

Victoria Rixer går runt mellan borden på den lummiga uteserveringen där fåglarna kvittrar som om ingenting har hänt. Bakom henne syns de omfattande brandskadorna på fasaden och hålen i taket som brandkåren sågade upp under släckningsarbetet. Det misstänkta brandattentatet sände, precis som attacken i Gubbängen två veckor tidigare, chockvågor över stora delar av söderort. Kafét var en omtyckt och välbesökt oas för många i området och hålls nu, trots skadorna, öppet med hjälp av ideella krafter.

Victoria Rixer. Foto: Anna Ledin Wirén

– De här attackerna är en upptrappning av det våld som drabbat migranter och antifascister under lång tid. Känslan attentatsmännen tycks vilja sprida är att ingen går säker. Nu ger de sig på det fria kulturlivet, folkbildningen, föreningsfriheten. Torpet är ett ställe där den lokala folkhögskolan, Arbetarnas bildningsförbund och Män för jämställdhet har personaldagar, dit barnfamiljer och pensionärer från koloniföreningen kommer för att fika. Det handlar om en ekonomisk, politisk och social attack på hela det fält som bär den svenska demokratin, på folkbildningen och folkrörelserna, säger Victoria Rixer och kisar mot solen.

Runt henne sitter Torpets stammisar, många av dem barnfamiljer, och fikar.

– Att de börjat attackera sådana här ställen kräver en genomgripande analys. Hur ska civilsamhället hantera och stå upp mot det här hotet, i en tid då analysen som ligger till grund för attackerna – utpekandet av syndabockar, att människor som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, att de som drabbas har sig själva att skylla – har stöd hela vägen upp till högsta politiska nivå? Det kräver någonting extraordinärt av gräsrotsrörelserna, av alla goda krafter som mobiliserar nu, mot alla odds.

Foto: Johan Apel Röstlund

Ingen person har ännu gripits för attackerna mot vare sig migrantlägret, föreläsningen i Gubbängen eller sommarkafét i Orhem, men på högerextrema konton hyllas dåden i oräkneliga texter och kommentarsfält.

Bara timmar efter att brandröken lagt sig i Orhem dök Christian Peterson upp med sin kamera och började filma folk på plats som försökte hjälpa till att servera veteranmopedisterna kaffe i en provisoriskt uppbyggd servering utanför polisens blå avspärrningsband. Enligt det mönster han regelmässigt följer lades ett ”reportage” sedan upp på hans hemsida, med namn och personuppgifter på Victoria Rixer, personer som varit på plats vid hennes kafé under dagen, och till journalistkollegor hon delar frilanskontor med under vinterhalvåret.

”Hoppas det brinner igen” kommenterar anonyma konton på Facebook när ett av det högerextrema partiet Alternativ för Sveriges toppnamn delar Petersons ”reportage” om Torpet.

”Bränn det till grunden, rök ut dem bara” fortsatte andra att fylla på.

Uthängningar av antirasister

Erik Glaad på Expo förklarar att uthängningar av antirasistiska aktivister är en nygammal metod inom den högerextrema rörelsen och ett ”förtäckt sätt att uppmana till våld och skapa rädsla”.

Något som kan få katastrofala följder.

– All form av demonisering av andra människor skapar grogrund för våldsaktioner. Och efter attacken i Gubbängen finns det risk att någon vill ta det ännu längre, för den här typen av aktioner uppstår aldrig i ett politiskt vakuum.

Nu har det hänt en hel del bara under den senaste tiden här i Stockholm. Finns det risk för ännu mer upptrappning?

– Så är det absolut och det har vi på Expo varnat för i flera år. Våldet som kampmetod har alltid spelat en central roll för extremhögern så därför måste alla rättsvårdande myndigheter och regeringen ta de här hoten på största allvar. För det är en våldsam politisk miljö som skördat flera människoliv i den svenska nutidshistorien.

White Boys: nazism och våldsträning

Tidningen Dagens ETC kunde bara dagar efter attacken i Gubbängen avslöja att en av de nya och mest aktiva nazistgrupperna inom den så kallade aktiv-scenen, där unga män tränar kampsport och skolas i fascistisk ideologi, hyrt in sig i en kommunal gymnastiksal för sina övningar.

Nazistgruppen kallar sig själva White Boys och har av flera personer med god insyn i den högerextrema miljön pekats ut som gärningsmännen bakom attentatet i Gubbängen.

White Boys kombinerar kampsport och nazistisk ideologi. Foto: Skärmdump Telegram

 – White Boys är en av de bärande så kallade aktivklubbarna som vuxit fram i Sverige de senaste åren med inspiration från liknande rörelser i USA. De ägnar sig åt våldsträning och kampförberedande aktiviteter. De här killarna är inte så intresserade av att dela ut flygblad utan de vill hellre ut och slåss, säger Erik Glaad.

Polis och åklagare utreder nu den senaste tidens händelser men än så länge har ingen misstänkt person frihetsberövas. Samtidigt fortsätter hetsen på sociala medier och många ur den antirasistiska miljön oroas för att attackerna är startskottet för en ny och våldsam högerextrem våg likt den som skakade Sverige på 1990-talet med morden på bland annat fackföreningsmannen Björn Söderberg och den asylsökande 18-årige Gerard Gbeyo i skånska Klippan.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Ulf Kristersson kommer få fullt upp med krishanteringen efter avslöjandet om SD:s trollfabrik. Foto: Pontus Lundahl/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Kristersson bär ansvaret för SD:s trollfabrik

Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft, efter Kalla Faktas avslöjande om SD:s trollfabrik, skriver Johan Apel Röstlund och menar att det snarare är Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan.

Det blir nästan skrattretande pinsamt med den spelade förvåningen och påhittade upprördheten från de tre regeringspartiernas nickedockor när han som håller i deras trådar än en gång blir påkommen med fingrarna i syltburken.

Eller påkommen och påkommen. Att SD och Jimmie Åkesson driver en trollfabrik med anställda som sprider desinformation har ju för de flesta varit en vedertagen sanning sedan tidningen ETC:s föredömliga avslöjande sensommaren 2022. Att partiet gång på gång haft företrädare som flirtat med så väl Hitlertyskland, Kreml som Ungerns allt mer auktoritära despot Viktor Orbán har heller knappast varit någon hemlighet och lär heller inte ha undgått någon ens utanför den yttre rymden.

Informationen har hela tiden funnits och varningsklockorna har ringt oftare är SD:s twittertroll klickat på sina ”avsändar-knappar”. 

Men tro inte att trollen spricker bara för att vårsolen nu plötsligt skiner upp dem. För den här armén av fanatiskt verklighetsfrånvända foliehattar lär ett avslöjande i ”mainstreammedia” varken göra från eller till. Möjligtvis stärks de av de egna redan frälsta, men förmodligen händer just ingenting. 

Status quo i trollskogen och så in i fabriken igen. Hårdare jobb, fler konton och svansar och fejkade videos och drev och ett ursinnigt ärligt utspel från Åkesson på partiets egna YouTube-kanal. 

För de andra tre i det allt mindre glada Tidögänget kan Kalla Faktas avslöjande däremot bli en vändpunkt. Nu kommer de pressas att ta ställning och vågar de stå pall? Tveksamt va?

Blir utfallen mot Åkesson för hårda är regeringen körd snabbare än den moderata riksdagsledamoten Lars Beckan hinner retweeta en klimatförnekande rasist. Håller de inne med kritiken kan framförallt Liberalerna hälsa hem och då är både det stundande EU-valet och riksdagsplatserna 2026 borta med vinden.

För en gångs skull har skiten träffat fläkten. Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft. Det är snarare Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan. Det är han som tagit Sverigedemokraterna i båten och gjort dem till en av de viktigaste pusselbitarna i det svenska politiska etablissemanget. Så lycka till med krishanteringen Ulf, det är ingen avundsvärd uppgift men du har dig själv och ditt allt mer högerradikaliserade parti att skylla.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Akram Mardan är med i den syndikalistiska fackklubben på sjukvårdslagret MediCarrier i Stockholm. Foto: Priva, Janerik Henriksson/TT Kollage: Arbetaren

Varsel om strejk på sjukvårds­lagret MediCarrier

Stockholms LS medlemmar på sjukvårdslagret MediCarrier tycker att de får sämre lön och blir sämre behandlade än andra anställda. Företaget har sagt nej till att teckna kollektivavtal med dem. Nu varslar lagerarbetarna om strejk.

På Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier har anställda länge varit missnöjda med sin lön. Flera av lagerarbetarna är medlemmar i Stockholms LS och för två år sedan startades en driftsektion på lagret, som nu varslar om strejk för att företaget ska teckna kollektivavtal med dem.

– På tisdag börjar strejken, det känns jättebra. Men folk känner olika, några är rädda, säger Akram Mardan som är ordförande för driftsektionen.

Stridsåtgärderna träder i kraft klockan 06 den 21 maj och lagerarbetarna kommer att strejka tre arbetsdagar i veckan, under tre veckor. Sektionen varslar även om en övertids- och nyanställningsblockad mellan 21 maj och 9 juni.

Akram Mardan tycker att det redan börjar märkas att cheferna planerar för strejken.

– Jag tror vi kan påverka, för på den avdelning som kallas för ”hjärtat av företaget” – pallplock – är nästan alla syndikalister.

Strejk inleds den 21 maj

Strejken omfattar ett tjugotal arbetare som är medlemmar i driftsektionen. De som inte deltar i konflikten kommer att informeras om att det är strejkbryteri att utföra det arbete som de strejkande annars utför.

MediCarrier, ägs av Region Stockholm och är ett central- och beredskapslager som levererar sjukvårdsprodukter och förbrukningsprodukter till akutsjukhus och mindre vårdinrättningar i regionen. På arbetsplatsen finns ett kollektivavtal med Kommunal.

Flera av lagerarbetarna anser att deras löner ökat alldeles för lite. Först försökte de driva lönefrågan genom Kommunal, där de upplevde att de inte fick gehör. I stället valde flera av dem att bli medlemmar i Stockholms LS, där de bildade en driftsektion.

Agnes Lansrot. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi som har arbetat här länge lär upp nya som sedan får högre lön än oss, berättar Akram Mardan som har arbetat på MediCarrier i 18 år.

I kollektivavtalet med Kommunal beskrivs ett lönesystem som Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS, menar ser rättvist ut på pappret, men som inte följs.

Enligt henne har företaget egna kriterier och struntar i Kommunals lönesättningsregler. Anledningen till att driftsektionen vill att företaget ska teckna ett kollektivavtal med dem är för att säkra att någon gör det fackliga arbetet.  

– De vill ha ett kollektivavtal med samma innehåll för att kunna se till att någon följer det, säger Agnes Lansrot.

Lämnat Kommunal för SAC

Akram Mardan är en av driftsektionens medlemmar som valde att lämna Kommunal för Stockholms LS. Enligt honom så är det de som visat missnöje mot arbetsköparen som fått sämre lön.

Han visar upp en lönelista från förra året där han markerat vilka som är medlemmar i Stockholms LS och vilka som är anslutna till Kommunal. Listan visar att de som är med i Stockholms LS har löner mellan 26 150 och 29 600 medan de som är anslutna till Kommunal har löner mellan 27 445 och 33 000.

Akram Mardan. Foto: Privat

När de Stockholms LS medlemmar undrade varför de fått en lägre löneökning hänvisade cheferna till att de har fått fler tillsägningar, eller mer ”återkoppling” som det kallas på MediCarrier.

När driftsektionen begärde att få ta del av dessa uppgifter berättar Akram Mardan att det bland annat handlade om att han kommit försent en gång och att han haft på sig sin privata jacka vid ett tillfälle.

”Känns som Big Brother”

Akram Mardan berättar även att det blivit allt mer övervakning på lagret. Han upplever att både kameror och arbetsledare håller ett vakande ögon på arbetarna.

– Det finns pengar till sådana grejer, men inte till oss. Det känns som om vi är med i Big Brother.

Akram Mardan upplever även en diskriminering baserad på etnicitet.

– Svenskarna får göra vad de vill, men när vi gör något misstag blir det mycket press.

HR-chefen på MediCarrier svarar

I ett mejl till Arbetaren svarar HR-chefen Kristina Söderlind att det inte stämmer att Stockholms LS medlemmar skulle få sämre behandling och lägre lön än övriga på lagret.

Varför kan ni inte godkänna driftsektionen som en kollektivavtalspart?

– Vi har ett välfungerande kollektivavtal inom Kommunals avtalsområde och ett respektfullt samarbete med Kommunals företrädare för områdets alla medarbetare, svarar Kristina Söderlind via mejl.

De menar att ni sagt att SAC-anslutna har fler fall av ”återkoppling”. I ett fall handlar det om att en person kommit försent någon gång eller haft på sig fel jacka. Är detta grund till lägre lön? 

– Alla medarbetare behöver följa våra riktlinjer och rutiner för en god och säker arbetsmiljö, effektiv produktion samt för gott medarbetarskap Att till exempel inte ha på sig arbetskläder eller tala i mobil när man kör truck innebär en säkerhetsrisk. Facklig tillhörighet är inget lönekriterium. Det är alltid individens prestation som påverkar lönen.

Hon skriver även att de är en mångkulturell arbetsplats som förebygger all form av diskriminering, att de följer lagstiftning och Region Stockholms styrande dokument och säkerställer att bolagets medarbetare behandlas likvärdigt.

Hon tillägger att den tekniska bevakningen av MediCarriers lokaler och byggnader syftar till säkerhet och trygghet, samt att de har informerat om befintliga kameror och har tillstånd för dessa.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Ship to Gaza anländer till Malmö.
Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände till Malmö den 8 maj. Foto: Volodya Vagner

Ship to Gaza: ”Vi har rätten på vår sida”

Mitt under Eurovisionveckan anlände Ship to Gaza till Malmö. Hundratals demonstranter var på plats för att välkomna fiskebåten M/S Handala, som under sommaren ska sätta kurs mot Gazaremsan.
– Det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza, säger John Soos som ska åka med under delar av sträckan.

Inför årets Eurovision har tiotusentals musikentusiaster från hela Europa rest till Malmö för att festa under arrangemangets motto ”United by Music”. Men det enorma polispådraget med syfte att säkra festen har samtidigt skapat en påtagligt spänd stämning.

I festområdet ”Eurovision Village”, i stadsdelen Möllevången, patrullerar mängder med tungt beväpnade poliser. Även bland dem finns internationella gäster – i form av förstärkning från Danmark och Norge. Husfasader har försetts med tillfälliga övervakningskameror, på hustaken har prickskyttar tagit ställning över staden hörs polishelikopterns surrande.

Sedan början på Gazakriget i oktober, har det anordnats regelbundna demonstrationer i Malmö mot Israels krigsföring. Att landet nu tillåts delta i Eurovision, trots det pågående kriget mot Gaza som krävt tiotusentals civila palestiniers liv, upplevs av många som en provokation. Överallt i staden, men speciellt på Möllevången, har Malmöbor hängt palestinska flaggor från fönster och balkonger i solidaritet med Gazas befolkning. 

Vid Ångbåtsbron, strax norr om centralstationen, väntade i onsdags ett hav med palestinska flaggor när Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände. Hundratals Malmöbor och tillresta hade samlats för att möta båten och visa sitt stöd för projektet som syftar till att bryta Israels blockad mot Gazaremsan och leverera förnödenheter till befolkningen i Gaza.

Ship to Gaza anländer till Malmö

Arne Heli är kapten på Ship to Gaza-fartyget M/S Handala under delar av färden mot Gaza. Foto: Volodya Vagner

Medan den norskflaggade före detta fiskebåten närmade sig kajkanten var jublet stort. Men under talen som hölls en stund efter att båten lagt till kämpade flera av talarna mot tårarna när de kom in på läget i Gaza.

– Den här båten är 20 meter lång och ska utmana hela den israeliska flottan, sa kaptenen Arne Heli, under sitt tal.

– Men vilket Gaza vi kommer att möta om vi kommer fram är det ingen här som vet i dag.

Fartyget  M/S Handala är del av det internationella projektet Freedom Flotilla, som vill uppmärksamma den humanitära katastrofen i Gaza och stötta befolkningen där. Mottot för Handalas resa är ”För barnen i Gaza” och planen är att båten ska nå Gazas hamn i augusti. 

Vill bryta Israels blockad mot Gaza

Malmöbesöket är ett av flera stopp på Handalas rutt mot Gaza. I den aktuella besättningen finns människor från ett flertal olika länder. En av dem är kanadensaren John Soos.

– Just nu är vi 17 personer ombord, och det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza. Det här är ett medborgarprojekt, säger han. 

Kanadensarna John Soos och Stephanie Crawford är två besättningsmedlemmar på M/S Handala. Foto: Volodya Vagner

För honom är en av anledningarna till engagemanget för människorna i Gaza hans yrkesroll som psykolog.

– Bara tänk på barnen som växer upp i detta, de kommer att lida av trauman under resten av sina liv. Psykvårdsklinikerna är förstörda. Mina kollegor i Gaza är tvungna att jobba i tält. Deras familjemedlemmar har dödats i bombningarna. Det är så jävla hemskt, det är helvetet på jorden, säger John Soos.

Eftersom besättningen roterar, är det inte klart vilka som kommer att befinna sig ombord när Handala ska sätta kurs mot Gazas kust. Tanken med rotationen är enligt organisatörerna bland annat att låta så många som möjligt delta i projektet, samt att hitta ett så bra manskap som möjligt för resans sista, mest känsliga delsträcka.

Arne Helis andra resa med Ship to Gaza

Det råder i alla fall ingen brist på volontärer. Det märks även i ett telefonsamtal som kaptenen Arne Heli tar emot i styrhytten, en stund senare: ”Vi har ytterligare fyra stycken med hyfsat sjövana, som vill haka på”, säger rösten i andra ändan.

– Okej, det kan bli lite trångt, svarar Arne Heli med ett leende.

Som kapten har han inte bara ansvaret för själva båten utan även för frågor rörande besättningen. För att få till ett fungerande treskiftssystem vill de gärna ha minst sju personer ombord: En kapten, och tre tvåmannalag bestående av en styrman och en som kan assistera.

Foto: Volodya Vagner

Fram till pensionen jobbade Arne Heli många år som maskinist på olika fraktfartyg. Under sitt yrkesliv var han fackligt aktiv inom det norska Sjömansförbundet, och var ombud på flera fartyg. I dag är han styrelsemedlem i Ship to Gaza Norge, och kapten för Handala.

– Fartyget byggdes 1968 och har under många år varit fiskebåt i norr. Sedan ägdes hon av en förening som sysslar med att bevara sjöhistoria, innan vi köpte henne för knappt två år sedan då vi hämtade henne från Lofoten, berättar han.

Men han kommer inte att vara med hela vägen till Gaza.

– Sista delsträckan är ju väldigt speciell, säger han.

Stormad av israelisk militär

Han talar av egen erfarenhet. Under Ship to Gazas senaste försök att nå Gaza, 2018, hade han ansvar i maskinrummet på fartyget Al-Awda när det blev stormat av den israeliska militären utanför Egypten.

– Maskerade soldater kom ombord med vapen och sparkade och slog och använde elchockvapen. Jag blev slagen själv, berättar han.

Ship to Gaza-fartyget Handala anländer till Malmö. Foto: Volodya Vagner

Enligt honom blev besättningen även bestulen på samtliga ägodelar. Efter häktningen i Israel deporterades han i inget annat än de shorts och den t-shirt han hade på sig i maskinrummet när fartyget blev stormat.

– Det visade sig att ”världens mest moraliska militär” inte agerade så moraliskt. De är vana vid att få göra precis som de vill, säger han.  

Enligt Jonatan Michaneck, styrelseledamot i svenska Ship to Gaza åkt med Handala från Lysekil, finns det ett enkelt ord för vad den israeliska militären gjorde sig skyldig till när den stormade de tidigare Ship to Gaza-båtarna på internationellt vatten: Sjöröveri.

– Men vi gör ett nytt försök, och alltid med hoppet att komma fram. Sedan vet vi inte exakt vad som kommer att hända. Men det här är en fredlig aktion och vi har rätten på vår sida, säger han.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Martin Engman redogör för hur svenska pensionspengar investeras via Heimstaden i bostäder i Berlin. Foto: Martina Engman, Julia Lindblom

Varför investeras svenska pensions­pengar i hus som förfaller?

Heimstaden investerar svenska pensionspengar i Berlin, missköter fastigheterna och lyckas samtidigt trycka upp hyrorna. Hur kommer det sig? Martina Engman om hur svenska pensionspengar används för vinstmaximering på den tyska bostadsmarknaden.

För varje hundralapp du tjänar betalar du strax över 17 kronor till pensionen. Det blir Joakim von anka-stora summor som svenska folket jobbar ihop varje år för att finansiera livet efter arbetslivet.

Men det duger inte att pensionspengarna ligger i en pengabinge. Precis som du så ska pengar “ut och jobba”, alltså investeras så de kan växa till sig.

Problemet är att en pengabinge är mycket pengar och kan inte investeras i kafét på hörnet eller ens någon halvstor fabrik. Verksamheten ska gärna vara större. Då passar bostäder bra: mycket pengar behövs för att köpa ett hyreshus. Men då måste affären löna sig. Rejält.

Det förklarar varför Heimstaden skickat ut olagligt höga hyreshöjningar och letar andra sätt att få upp hyror i Berlin. Men det förklarar inte varför Heimstadens hus förfaller. 

I Berlin såg Arbetaren spruckna fasader, hyresgäster vittnade om återkommande vattenläckor och en kaosartad kundtjänst. Några av de jag träffade spekulerade i att Heimstaden hade en uttänkt plan för att vinstmaximera.

Kalkylerat beteende eller inkompetens

Men handlar det hela om noga kalkylerat beteende? Organisationen som ska ta hand om husen verkar inte fungera fullt ut. Eller ens svara i sin egen app för felanmälan.

Det hela påminner om en parafras på science fiction-författaren Robert A. Heinleins berömda citat “Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”. Inte är Heimstaden några dumskallar men deras kaos i Berlin kan handla om inkompetens. Eller att hyresgästerna inte är Heimstadens riktiga kunder. 

Det är investerarna och långivarna som är Heimstadens fokus. Tillsammans med storstädernas bostadsbrist kan hyresgäster hållas gisslan: betala mer eller rota upp hela livet för att flytta någon annanstans. Eller i värsta fall: bli hemlös. Om hyresgästen inte vill betala gör det inget, tack vare bostadsbristen finns det alltid nya hyresgäster på kö.

Jackpott för Heimstaden

Heimstaden har varit vinnare i en ekonomin där lånepengar varit gratis när räntan varit låg och bostadsmarknaden lika spekulativ som kryptovaluta. Jackpott för Heimstaden som shoppat med pensionsspararnas pengar.

Bostadsmarknaden har slutat vara just en marknad eftersom värdet ökat oavsett hur hus har förvaltats. I stället har lägenheterna förvandlats till en sedelpress där vem som helst med pengar kunnat tjäna ännu mer pengar utan stor ansträngning. Tills räntehöjningarna kom. I Heimstadens bokföring tornar nu ett skuldberg upp sig och risken är att svenska pensionssparare får skjuta till ytterligare pengar.

I slutändan ställer pensionsbolagens agerande och spekulationen på bostadsmarknaden frågan om pensionssystemet och bostadsmarknaden kan hantera den uppgift de fått.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Axel Green, Karl Gabor/TT

Shabane Barot:
Paulina Neudings anti-genusretorik skapar farliga pojkar

Paulina Neuding testar i en ledartext i Svenska Dagbladet att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. För att förstå vidden av kopplingarna mellan antigenus och nationalism och vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse tar Shabane Barot hjälp av Judith Butlers nya bok.

Vad har militanta genusteoretiker, blödiga liberaler och antisociala invandrarkillar gemensamt? Inte helt lätt att svara på, men de möts i alla fall i Paulina Neudings tänkande (Svenska Dagbladet, 28/4), likt de tre häxorna i Shakespeares Macbeth med den svenska manlighetsnormen kokande i grytan. I texten “Rädda män skapar farliga pojkar” kontrasterar Neuding bilden av en uppbygglig, trygg, svensk manlighet med det hotfulla, aggressiva och okontrollerade beteende som uppvisas av gängkriminella. 

De svenska männen är ”stadiga och schyssta” snubbar som ”pratar med små bokstäver”. Bland dem är “den kollektiva acceptansen för att vara ett svin mot barn och kvinnor” noll. Neuding presenterar till och med en definition av den sunda manligheten, nämligen “att producera mer än man konsumerar och på så vis skapa ett överskott för sin omgivning”. Vad är kvinnans eller den icke könskonformas roll i denna ekonomi, frågar sig den nyfikna. Att leva av överskottet?

Bland de gängkriminella råder förstås en annan manlighetsnorm, importerad från “föräldrarnas hemländer” och kryddad med amerikansk “gettokultur”. Invandrarkillarna pratar med STORA BOKSTÄVER och ser sig om med en “stirrig blick”.

Den globala antigenusrörelsen finns även här

Var kommer då genusvetarna in? De presenteras vid flera tillfällen i texten som forskare i ett laboratorium. Klädda i “labbrock och genusglasögon” sägs de dominera samhällsdebatten med sin “feministisk[a] dekonstruktion av manligheten”. Detta verkar enligt Neuding fungera som en slags rökridå bakom vilken de kriminella invandrarnas attack på det svenska samhället kan fortgå ostörd. 

Det går att avfärda allt detta som trams, men Neudings resonemang är uppkopplade mot något större: den globala anti-genusrörelsen. Hennes text illustrerar på ett tydligt sätt den ideologiska figur som analyseras av filosofen Judith Butler i den nytugivna boken Who’s afraid of gender? (2024).

Det föreställda hotet från den så kallade “genusideologin” mobiliserar konservativa rörelser världen över. Genusideologins destruktiva potential har av Vatikanen likställts med den förintande kraften hos ett kärnvapen. Den sägs utmana Guds skapelse och hota traditionella familjevärderingar, nationens framtid, you name it. 

Butler visar hur anti-genusrörelsen i länder som Frankrike, Uganda, Brasilien, USA och Turkiet mobiliserat miljontals människor mot reproduktiva rättigheter, som rätten till abort och preventivmedel, mot sexualundervisning i skolan och mot hbtqia+personers rättigheter. De katolska och evangelikanska kyrkorna har varit drivande i detta tillsammans med gammel- och nyhögern. I Butlers analys fungerar föreställningen om en genusideologi som hotar samhällets fundament som en slags känslomässig samlingspunkt för kollektiva rädslor och problem. I genushatet kan de rädslorna flöda in, få utrymme och tilldelas en riktning. 

Anti-genusideologin går hand i hand med nationalismen

Anti-genusideologin är också kopplad till nationalismen. Idén om den traditionella kärnfamiljen som nationalstatens bärande element är central inom den nationalistiska och konservativa världsåskådningen. Nationens homogenitet och etniska renhet är beroende av kärnfamiljens fortlevnad.

Judith Butler analyserar ett tal av Ungerns president Viktor Orbán, där han presenterar genusideologin som en konspiration, som genom att förvrida huvudet på barn och unga syftar till att undergräva traditionella könsroller och avskaffa kärnfamiljen. Detta skulle i sin tur leda till minskade födelsetal, öka risken för “rasblandning” och göra Ungern sårbart för migranternas “invasion”.

En liknande tankefigur går att återfinna hos Sverigedemokraterna som på sin hemsida förklarar att många barn i dag får lära sig “att de inte ens har ett kön”. Man vill “avbryta alla satsningar på genus” och i riksdagsmotionen “Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning” (2019) framlagd av Tobias Andersson kan man läsa att genusteorins syfte är att indoktrinera oss. 

Paulina Neuding testar i sin text att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. Den svenska högerns opinionsbildare kommer säkerligen att plocka upp och fortsätta sprida föreställningar om att det finns en destruktiv allians mellan genusteoretiker, invandrare och det politiska etablissemanget.

Judith Butlers bok är ovärderlig för att förstå vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse här. 

Publicerad
2 veckor sedan
Isak Gerson om manifestationen i gubbängen.
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/TT, Olof Åström

Isak Gerson:
Partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter

Manifestationen efter dådet i Gubbängen blev mer ett partimöte för riksdagens vänstersida än en bred antifascistisk manifestation när gräsrötterna lämnades utanför, skriver Isak Gerson och menar att om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten som det som attackerades i Gubbängen försvinna.

Efter det nazistiska dådet mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets möte om fascism i Gubbängen samlades Stockholms breda vänster och andra demokratiskt sinnade i en manifestation mot rasismen i samma förort. På väg in till manifestationen funderade jag på vilka konflikter som skulle kunna uppstå med nazister under mötet. När jag väl kom dit upplystes jag nästan direkt om att konflikten var riktad åt ett annat håll.

Manifestationen hade ursprungligen arrangerats som ett brett samlande evenemang för det antirasistiska föreningslivet. Men kort inför manifestationen bestämde man sig för att smalna ner det så att det i stort sett blev ett partimöte för riksdagens vänstersida.

Victoria Rixer från Linje 17 mot rasism är en av de talare som ströks från talarlistan under omvandlingen. ”Man hade kunnat sträcka ut en hand, och kroka arm med grupper som har haft ett långvarigt antifascistiskt engagemang” säger hon till Flamman.

En utsträckt hand

Att dessa föreningar, både de antirasistiska och de fristående vänsterföreningarna som Allt åt alla ändå dök upp efter att först ha blivit strukna från arrangemanget får nog sägas vara en sådan utsträckt hand. Det är just den typen av respektfull artighet som enigheten mot fascism kräver. Att den som utan tvekan drabbades värst av det nazistiska våldet var Mathias Wåg påpekades under mötet med talkören från denna vänster ”Nämn ett offer för detta dåd / det var vår Mathias Wåg”. 

Det hela blir extra sorgligt när man tänker på hur partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter och folkrörelser. Här fanns en ypperlig möjlighet att bygga relationer med rörelser som driver ens politik i föreningar på marken. Men man prioriterade att få en bra kickoff till valkampanjen.

Kanske var man också rädd för hur det skulle se ut att synas med det antirasistiska föreningslivet i reaktionära tider. Bland talen uttrycktes stundvis en idé om hur sjukt det var att ett så oextremt möte blev utsatt för nazistiskt våld. Men vart slutar tanken om man låter den löpa? Ska vi acceptera våldsdåd när de sker mot föreningar till vänster om partierna?

Nazisterna driver demoniseringskampanjer

Det är just i situationer när nazister attackerar som det är som viktigast att släppa den rädslan och mötas. Att det finns en politisk kostnad förknippad med antifascister som Mathias Wåg är för att nazisterna driver demoniseringskampanjer mot sina motståndare. Den kostnaden känner organisatörerna av mötet i Gubbängen till. Men om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten försvinna.

Och försvinna kommer också den breda antirasistiska organiseringen att göra. Jag kan bara hoppas att den hand som sträcktes ut av föreningarna och rörelserna som ändå kom på manifestationen besvaras. Vid mötet i Gubbängen var partivänstern arrangörer, så självklart står de upp mot den nazistiska attacken. Nu när Victoria Rixers kafé Torpet i Orhem bränts ner en vecka efter attacken i Gubbängen (sannolikt, men inte säkert av högerextrema) vore det fint att se en sådan hand, till exempel.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto på journalisten Youmna el Sayed.
Youmna el Sayed är journalist på Al Jazeera English i Gaza. För snart två månader sedan lämnade hon Gaza och befinner sig nu i Kairo. Foto: Julia Lindblom

Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”

Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.

Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år. 

Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara. 

– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades. 

Dödligaste månaderna för journalister någonsin

Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras. 

– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.

Mottog dödshot

Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.

– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed. 

Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet. 

– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.

– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. Foto: Majdi Mohammed/TT

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.

Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen. 

Scener omöjliga att uthärda

Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.

Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst. 

– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”. 

Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken. 

– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck? 

Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener. 

– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.

Ständigt nära döden

I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned. 

Hon kunde inte hitta sitt team. 

– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.  

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha. 

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.

Tvingades fly gång på gång 

Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.

–  Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet. 

Journalisten Youmna el Sayed. Foto: Julia Lindblom

Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.

– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen. 

Palestinska journalister upplever censur på sociala medier

Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto. 

Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.

– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram. 

Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis. 

– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina. 

Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor. 

– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.

Flera journalister på Al Jazeera dödade 

Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.

Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.

Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.

– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten. 

Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet. 

– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.

Oviss framtid

Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.

Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. Foto: Julia Lindblom

Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.

– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.

Internationella journalister måste sätta press på omvärlden

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel. 

– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår. 

Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan. 

– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Rasmus Hästbacka, jurist, facklig samordnare och medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna Foto: Volodya Vagner, Privat

Fackens kris och syndikalismens möjligheter

Rasmus Hästbacka, för tillfället verksam som facklig samordnare inom SAC Syndikalisterna, vill öppna diskussionen om möjligheterna att förändra svenska arbetsplatser i dag. ”En särskild utmaning för syndikalister är att förklara varför arbetare ska agera genom minoritetsfacket SAC när det finns andra, mycket större majoritetsfack”, skriver Hästbacka och ger exempel på vad han ser som framgångsrik organisering genom SAC och tvärfackligt samarbete.

Enligt den senaste statistiken är 69 procent av Sveriges löntagare fackligt anslutna. Det kan jämföras med toppnoteringen 86 procent år 1995. De flesta löntagare är medlemmar i förbunden inom LO, TCO och Saco. En minoritet är medlemmar i fristående fackföreningar såsom SAC, Svensk Pilotförening och Hamnarbetarförbundet (det sistnämnda dock ofta majoritetsfack på enskilda arbetsplatser).

Under drygt 20 år som fackligt aktiv har jag mött otaliga löntagare som är frustrerade över hur LO, TCO och Saco fungerar. Den typiska erfarenheten är att ”facket sitter i knät på arbetsköparen” eller att cheferna helt enkelt sidsteppar facket. När anställda trots allt försöker agera kollektivt genom facket brukar de bli överkörda av både chefer och fackliga representanter.

Minoritets- och majoritetsfack

Den typiska reaktionen när jag nämner alternativet SAC är: ”Jamen så ska ju en fackförening jobba”. Dock tvekar personerna när de bedömer att syndikalister kommer att utgöra en minoritet på deras arbetsplats (om anställda byter fack). Ett minoritetsfack uppfattas som i bästa fall svagt och i värsta fall en splittrare av personalkollektivet. 

De stora majoritetsfacken må vara dysfunktionella men minoritetsfacket uppfattas som ännu sämre. Den grundläggande frågan blir då: Varför ska jag och mina arbetskamrater agera genom SAC?

Mot bakgrund av SAC:s litenhet (drygt 3 000 medlemmar) verkar det som att syndikalister inte har varit så bra på att argumentera för medlemskap. En del syndikalister framhåller att de är medlemmar av ideologiska skäl, så även jag. Men SAC:s ideologi går ut på att bedriva facklig kamp för demokrati på jobbet och då är vi tillbaka vid grundfrågan: Varför agera genom minoritetsfacket SAC? Om arbetare har bättre möjligheter att flytta fram positionerna genom majoritetsfacken, så är det också där syndikalismen har en framtid. Då är SAC överflödigt.

Jag ska besvara grundfrågan här. Men först några trista fakta: de svenska facken är tärda av en långvarig kris, så även SAC. Det handlar om fallande engagemang, medlemsantal och kompetens att driva föreningar. Ni som blir fackligt aktiva i dag ställs inför uppgiften att återuppbygga fackföreningsrörelsen. Det är inte gjort i en handvändning men något vi behöver göra tillsammans. 

Från ett syndikalistiskt perspektiv är våra minsta byggstenar sektioner och tvärfackliga grupper. Syndikalistiska sektioner motsvarar fackklubbar inom LO. En sektion är öppen för alla anställda utom cheferna. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. 

På följande rader ska jag först belysa poängen med att bilda sektioner. Det bästa beviset är konkreta exempel från olika arbetsplatser. Därefter berör jag de möjligheter syndikalister har även utan sektioner.

Nio argument för att välja SAC

Det finns åtminstone nio argument för att välja minoritetsfacket SAC. Mitt första argument är att medlemmarna betraktas som myndiga människor. Våra sektioner är självstyrande i lokala angelägenheter och tillämpar direkt demokrati. Medlemskollektivet beslutar vilka fackliga krav som ska drivas och vilka påtryckningar som ska användas när motparten avvisar kraven. Inga uppgörelser ingås med arbetsköparen utan medlemmarnas godkännande. 

Mitt andra argument för SAC är att syndikalister har en tradition av taktisk kreativitet. Syndikalister förfogar över en rik flora påtryckningar. Blockad och strejk är bara en liten del av vår verktygslåda. Det hjälper oss att hitta påtryckningar som passar den aktuella situationen.

Ett tredje argument för SAC är att medlemmarna har fackföreningen i ryggen och är fria att agera utan lojalitetsband till arbetsköpare eller politiska partier. 

När en syndikalistisk sektion bildas är den vanligtvis den minsta fackföreningen på arbetsplatsen, men syndikalister utgör ändå en majoritet tillsammans med övriga arbetskamrater gentemot cheferna. Det är en myt att det största facket alltid är det starkaste facket. Det är snarast siffermystik att tro att ett stort medlemsantal eller en hög facklig anslutningsgrad alltid speglar verklig styrka. Ett stort fack kan vara ett tomt skal eller en död byråkrati. 

Arbetskamrater blir inte starka av att vara många personer i ett medlemsregister. Arbetskamrater blir starka av att vara många som håller ihop och agerar tillsammans. Den bästa fackföreningen är därför den organisation som enar och mobiliserar personalen, alltså sätter personalen i rörelse. 

Anställda blir inte starka av att vara många i en fackförenings register, särskilt inte om makten i facket är koncentrerad hos representanterna och dessa representanter odlar ett nära samförstånd med arbetsköpare. Då brukar facket stå som en byråkratisk bromskloss framför löntagarna, snarare än som stöd bakom kollektivet. Fackföreningen må ha värvat en majoritet av personalen, men byråkratin bromsar fortfarande gemensam handling. Då är styrkan skenbar. Fackets vackra siffror blir en fasad eller bluff som arbetsköparsidan synar. 

Om vi tittar närmare på LO:s facktoppar, vilka lever på medlemskårens avgifter, så är det ganska uppenbart varför dessa inte vill veta av arbetare som tar plats och tar strid. Som Amalthea Franz har påpekat i Arbetaren: ”Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv.”

Det fjärde argumentet för SAC är att våra sektioner kan förbättra villkoren för alla anställda genom tvärfackligt engagemang, direkt och indirekt påverkan. Detta argument tar lite tid att brodera ut. 

Så snart det finns tre syndikalister på en arbetsplats är det meningsfullt att starta en sektion. Det förutsätter att syndikalister arbetar på två spår samtidigt: dels att de bygger sektionen, dels att de främjar en tvärfacklig sammanhållning, alltså en gemenskap som omfattar fler och fler anställda oavsett facklig tillhörighet. Kollektiv styrka förutsätter en stark vi-känsla.

Att flytta fram positionerna

Syndikalistiska sektioner anstränger sig för att vara lyhörda och jämka ihop olika viljor i personalkollektivet till en gemensam linje. När syndikalister väl driver en sådan linje blir hela personalen vinnare. 

Sektioner kan flytta fram positionerna genom att påverka arbetsledningen direkt eller indirekt. En direkt påverkan innebär att syndikalister och andra anställda riktar gemensamma krav och påtryckningar mot ledningen. Med ”andra anställda” menar jag både kollegor i andra fack och oorganiserade anställda.

Ett exempel på hur en minoritet syndikalister kan förbättra arbetsvillkoren för alla anställda är ett kreativt konfliktvarsel som lades av Stockholms Pendeltågsektion. Arbetsköparen var vid tillfället ovillig att förse personalen med varma vinteruniformer. De större facken inom LO och TCO kom ingenstans i förhandlingarna. Sektionen varslade om att de avsåg att använda extremt fula uniformer som de själva designat. Ett foto på uniformen bifogades varslet, varpå arbetsköparen gav hela personalen nya uniformer.

Ett annat exempel kommer från Umeå universitet. Syndikalistiska forskare och lärare på naturvetarsidan drev igenom en flytt från så kallade sjuka hus till hälsosamma byggnader. Deras metod var att nöta och tjata i förhandling efter förhandling. Vid Umeå Centrum för genusstudier beslöt en grupp forskare (syndikalister och Saco-medlemmar) att bojkotta individuella lönesamtal, för att istället driva igenom 1000 kronor i lönepåslag åt alla i gruppen. Medan Saco-medlemmarna hotades med uteslutning, fick syndikalisterna blommor och diplom av sin sektion.

Nästa exempel från samma universitet rör institutionerna för juridik och statsvetenskap, där jag jobbade förr. Personalen vann en konflikt som pågick några år. Vi lyckades stoppa en förhatlig omorganisation och pressa fem chefer att avgå i förtid. De metoder vi använde var namninsamling, opposition på personalmötena, bojkott av en rad uppsträckningsmöten som vi kallades till samt att vi ordnade en rådgivande omröstning om ny chef för Juridiska institutionen (något jag skrivit om på annan plats). Konflikten drevs inte av en syndikalistisk sektion, men kampen bedrevs i syndikalistisk tappning.

Framgångsrik organisering av migrantarbetare

SAC är den enda fackföreningen i Sverige som är ganska framgångsrik i att organisera migrantarbetare. Ett exempel är polska arbetare på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Städarna informerade kundföretagen om sina dåliga löner och villkor och uppmanade företagen att kontakta städarnas arbetsköpare. De kundföretag som inte uttryckte sympati med städarna blev föremål för strejker. Det ledde bland annat till löneförhöjningar för alla anställda.

Som ganska ny medlem på 1990-talet lyssnade jag på ett föredrag om en tvärfacklig grupp. Gruppen startades av syndikalistiska brevbärare som drev arbetsmiljöfrågor. Ett första resultat var gratis frukost för hela personalgruppen. Därmed blev varje morgon ett tillfälle för arbetskamrater att snacka ihop sig i arbetsmiljöfrågor. En förbättring bland många som personalen uppnådde var att cheferna köpte in arbetskläder och skor enligt kvinnors mått.

I början av 2000-talet iscensatte en sektion i Stockholms tunnelbana en treårig organiseringsplan. En av flera långvariga konflikter gällde rätten för alla arbetare att ta pauser. En intressant erfarenhet var att den massiva agitation som syndikalister bedrev (både skriftligt och muntligt) enade arbetsstyrkan väldigt snabbt. Därmed kunde arbetarna uttrycka en samlad attityd i vissa sakfrågor, vilket gav bättre resultat än sektionens strejker och blockader. Klasskamp handlar inte bara om att sätta ekonomisk press på vinsterna utan också psykologisk och moralisk press på cheferna.

Ett sista exempel på en stridbar minoritet är syndikalisterna vid Eco Glocal, en underleverantör till Volvo Lastvagnar i Umeå. Arbetsköpare kom överens med LO-klubben om lönesänkningar på flera tusen kronor i månaden. Syndikalisterna svarade med att dra igång en bred maskningsaktion. Det gamla lönesystemet återinfördes.

Indirekt påverkan – driva andra fackföreningar

Jag har nämnt exempel på sektioners direkta påverkan. Vad innebär då en indirekt påverkan? Det innebär att sektioner driver de andra fackföreningarna framför sig. En sådan påverkan utspelar sig ofta i ett slags triangeldrama på arbetsplatsen. 

På många svenska arbetsplatser finns det inte bara två parter (fack och arbetsköpare) utan tre. Dessa är personalen på golvet och i toppen representanter för samförståndsfacken och ledningen. Samförståndsfacken är facken inom LO, TCO och Saco (med undantag för vissa stridbara klubbar och avdelningar). Samförståndsfacken dämpar personalens krav och kampvilja och underlättar för ledningen att genomdriva sina planer.

När en sektion börjar driva personalens gemensamma intressen, så får både samförståndsfacken och ledningen nya incitament att tillmötesgå personalens krav. Annars riskerar samförståndsfacken och ledningen medlemsövergångar till sektionen och ännu mer stridbarhet. Om samförståndsfackens representanter trots allt ställer sig på ledningens sida, kan sektionen värva fler anställda och bli ännu starkare. 

En syndikalistisk sektion skapar vinn-vinn-situationer för alla anställda. Även väldigt små sektioner kan driva samförståndsfacken och ledningen i en positiv riktning. Grunden är goda relationer på golvet, att syndikalisterna åtnjuter ett brett förtroende.

Syndikalister har som sagt en tradition av taktisk kreativitet. Det innebär att vi inte har en övertro på kollektivavtal. Den kanske värsta villfarelsen på svensk arbetsmarknad är föreställningen att bara arbetsköpare har kollektivavtal så är det också ”schysta villkor”.

För syndikalister är kollektivavtal ett redskap bland många. Kollektivavtal är ingen patentlösning på alla problem. När våra sektioner sluter avtal försöker vi få till stånd korta löptider och uppsägningstider. Om kollektivavtal löper i tre år eller mer, så innebär det en lång period av förbud mot fackliga stridsåtgärder – samtidigt har arbetsköpare en uppsjö möjligheter att försämra arbetsvillkoren genom arbetsledningsrätten (även kallad paragraf 32). Arbetsköpare kan exempelvis driva upp tempot, slimma personalen och omplacera anställda.

Solidaritet över branschgränserna

Det femte argumentet för medlemskap i SAC är solidariteten mellan arbetare på olika arbetsplatser. SAC är en sammanslutning av lokala samorganisationer (LS). Våra LS är öppna för arbetare i alla branscher. Medlemmar och sektioner i samma bransch kan bilda ett syndikat. Ett exempel är Stockholms Byggsyndikat. Byggsyndikatets medlemmar sammanstrålar regelbundet för att ordna indrivnings-blockader mot företag som inte har betalat ut löner. Syndikat motsvarar LO-förbundens regionala avdelningar. Ett sjätte argument för SAC är att våra LS är en plattform för solidaritet över branschgränserna. Medlemmar i olika branscher stöttar varandra.

Det sjunde argumentet för SAC-medlemskap är att även du som är ensam syndikalist på jobbet får sedvanligt förhandlingsstöd och arbetsrättsligt skydd. Det hjälper dig att exempelvis inte bli blåst på lönen. Jämfört med konkurrerande fackföreningar gör förhandlarna i våra LS ett imponerande jobb. Ett exempel är förhandlarna i Stockholms LS, skildrat i boken Något har hänt. Ett annat exempel är förhandlarna i Mellannorrlands LS.

Det åttonde argumentet för SAC är att du och dina arbetskamrater får hjälp med organisering. Med det menar jag att ni får hjälp med att utveckla och använda er kollektiva styrka. Även om ni inte har en sektion som stöttas av LS, kan ni bilda en tvärfacklig grupp som får stöd av LS. 

Vår fackförening erbjuder kurser och handledning i organisering som ingen annan svensk fackförening erbjuder. Ni får hjälp med att steg för steg bygga en större och starkare tvärfacklig grupp. Även SAC:s kurs för skyddsombud är unik i Sverige. Vi utbildar skyddsombud till organisatörer. Du får också hjälp med att värva kollegor och starta en syndikalistisk sektion. Medlemskapets värde växer för varje kollega du värvar och agerar tillsammans med. En bra kombination är att ha både en sektion på jobbet och en ännu större tvärfacklig gemenskap.

En viktig inspirationskälla för våra kurser är Organisatörens handbok, utgiven av Federativs förlag. Boken är ett litet mästerverk från USA:s bästa fackföreningar. Är du intresserad av att driva sektioner och tvärfackliga grupper kan du bläddra i boken Vad vill syndikalismen? skriven av mig. Den ges ut av SAC i samarbete med Federativs förlag.

När en syndikalistisk sektion spelar korten rätt brukar sektionen vara den fackförening som påverkar mest på arbetsplatsen – även om sektionen inte har värvat flest anställda. Den fackförening som mobiliserar personalen och påverkar mest är helt enkelt bäst. 

Mitt nionde och sista argument för SAC-medlemskap är detta: Ju fler löntagare som utnyttjar syndikalismens möjligheter, desto bättre chanser att införa demokrati på arbetsplatserna. Facklig kamp för demokrati på jobbet innebär inget mindre än att anställda tar makten från arbetsköparna. En demokratisering på bred front skulle utmana hela klassamhället och bana vägen för ett jämlikt samhälle.

Rasmus Hästbacka, jurist, facklig samordnare och medlem i Umeå LS av SAC

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad