Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 4

Kvinnorna stannade kvar i lägenheten för att lugna ner barnen. Yeong-ho tog hand om min svärmor, som hade svimmat, och min svåger och jag körde min fru till närmsta akutmottagning. Läget var inte längre kritiskt så hon flyttades till ett rum för två patienter på en allmänmedicinsk avdelning, och först då upptäckte vi att våra kläder var nedfläckade av torkat blod.

Min fru somnade med en droppkateter i höger arm. Vi betraktade hennes sovande ansikte under tystnad. Som om någon sorts lösning stod skriven där. Som om jag skulle kunna lista ut svaret om jag bara fortsatte att granska hennes ansikte.

”Kan du följa med ut en stund?” frågade jag min svåger. Han såg ut som om han hade något på hjärtat, men han nöjde sig med ett avvaktande ”Okej”. Jag tog upp 20 000 won ur fickan, det var allt jag hade där, och gav dem till honom.

”Ta det här och gå och köp nya kläder.”

”Jag? Nej, nej, min fru tar med sig rena kläder när hon kommer hit.”

Yeong-ho och hans fru kom dit på kvällen, tillsammans med In-hye. Min svärfar hade tydligen fortfarande inte lugnat ner sig. Svärmor hade insisterat på att få följa med till sjukhuset, men det hade Yeong-ho bestämt motsatt sig.

”Vad i hela friden var det som hände?” utbrast Yeong-hos fru. ”Och rakt framför ögonen på barnen …” Hon måste ha gråtit, för sminket hade runnit ut och ögonen var svullna. ”Din far gick faktiskt för långt. Hur kunde han slå sin dotter mitt framför hennes man? Har han alltid varit sådan?”

”Han har ju alltid haft ett häftigt humör”, medgav In-hye. ”Har du inte märkt hur Yeong-ho brås på honom? Nåja, nu när han är äldre är det inte så illa …”

Yeong-ho såg stött ut. ”Varför anklagar du mig?”

”Fast å andra sidan”, fortsatte In-hye utan att ta notis om honom, ”vägrade Yeong-hye att säga ett enda ord till honom, så det är klart att han blev upprörd – jag menar, hon är ju hans dotter …”

”Att tvångsmata henne var absolut att gå för långt, men vad fick henne egentligen att sluta äta kött? Och varför skar hon upp handleden? Jag har aldrig varit med om något liknande. Hur ska hon kunna se sin man i ansiktet?” Yeong-hos fru såg fortfarande chockad ut.

Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet.

Medan In-hye tittade till min fru bytte jag till hennes makes t-shirt och gick till badrummet en trappa upp. Jag sköljde av mig det svarta stelnade blodet i duschens ljumma vattenstrålar. Jag betraktade mig själv i spegeln. Hela historien fick det att krypa i skinnet på mig. Det kändes inte verkligt. I den stunden var det inte bestörtning eller förvirring jag kände när jag tänkte på min fru, utan den djupaste avsky.

När In-hye hade gått hem var de enda som var kvar i sjuksalen utöver jag själv och min fru en skolflicka som vårdades för en brusten blindtarm, samt hennes föräldrar. De kastade hela tiden förstulna blickar mot mig där jag vakade vid min hustrus sjukbädd, och det var uppenbart att de viskade med varandra. Men om bara några minuter skulle denna långa söndag vara över och måndagen ta vid, vilket innebar att jag inte längre skulle behöva titta på denna kvinna. Jag förväntade mig att Yeong-ho skulle avlösa mig och att min fru skulle bli utskriven dagen därpå. Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet. Jag orkade knappt tänka på det.

Klockan nio nästa kväll kom jag till sjukhuset igen. Yeong-ho hälsade mig med ett leende.

”Du måste vara trött, eller hur?” sa han.

”Hur mår barnen?”

”Ji-woos pappa tar hand om dem i dag.”

Om mina arbetskamrater ändå hade bestämt sig för att gå ut efter jobbet hade jag haft den perfekta ursäkten för att undvika sjukhuset i ytterligare två timmar. Men det var måndag, så någon sådan respit fanns inte på kartan.

”Hur är det med henne?”

”Hon har bara sovit. Det ser man utan att behöva fråga. Hon åt det de gav henne … det verkar som om hon kommer att bli bra.”

Yeong-ho försökte uppenbarligen trösta mig och han lyckades faktiskt mildra mitt usla humör en smula. En kort stund efter att han hade gått, just som jag funderade på att lossa på slipsen och fräscha upp mig lite, knackade det på dörren.

Till min förvåning var det min svärmor.

”Jag skäms så förfärligt”, började hon babbla så fort hon kom in.

”Det finns ingen anledning att skämmas. Hur är det?”

”Ja, du ser hur det är när man blir gammal, minsta chock …” Hon hade tagit med sig en kasse, som hon nu räckte fram mot mig.

”Vad är det här?”

”Något jag gjorde i ordning innan vi åkte upp till Seoul. Man tynar bort när man går flera månader utan kött, verkar det som, så … ät det här tillsammans, du och Yeong-hye. Det är getextrakt. Jag var rädd att In-hye och hennes man skulle försöka hindra mig från att gå hit om de visste. Försök att ge det här till Yeong-hye, säg åt henne att det är örtmedicin. Jag blandade i en massa kryddörter för att dölja lukten. Hon har blivit så mager, flickstackarn, som ett spöke, och med allt blod hon har förlorat också …”

Jag började bli innerligt trött på denna envisa ”moderskärlek”.

”Det finns ingen kokplatta här, eller hur? Jag går och ser efter om de har en inne på sköterskeexpeditionen.” Hon tog upp ett av paketen ur kassen och gick. Medan jag lindade slipsen flera varv runt handen och kramade ihop den till en boll kände jag hur jag började reta upp mig igen, och irritationen som Yeong-ho tillfälligt hade dämpat återvände. En stund senare vaknade min fru. Först då, när jag insåg hur tursamt det var att hon inte hade vaknat när jag var ensam med henne, kunde jag se svärmors ankomst som något positivt.

Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

När min svärmor kom tillbaka var hon det första min fru fäste blicken på. Den äldre kvinnan log med hela ansiktet så fort hon steg in genom dörren, medan min frus ansiktsuttryck var svårtolkat. Hon hade varit sängliggande hela dagen och om det nu berodde på droppet eller helt enkelt kom sig av svullnaden så var hon nu likblek i ansiktet, nästan lika vit som mjölk.

Med en ångande pappersmugg i ena handen fattade svärmor min frus hand i den andra.

”Här …” Hennes ögon fylldes med tårar. ”Ta det här. Åh, titta på ditt ansikte.” Min fru tog lydigt emot muggen. ”Det är örtmedicin. Det sägs att det ska vara stärkande. Förr i tiden, innan du gifte dig, brukade vi göra i ordning samma sorts medicin till dig, minns du det?”

Min fru sniffade på det och skakade på huvudet. ”Det här är inte örtmedicin.” Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

”Det är örtmedicin. Håll för näsan och drick det fort.”

”Jag tänker inte dricka det.”

”Drick. Det är vad din mor vill. Till och med de döda får sin vilja igenom, men du struntar i din mors.”

Hon höll muggen mot min frus läppar.

”Är det verkligen örtmedicin?”

”Naturligtvis, jag sa ju det.”

Min fru höll för näsan och tog en klunk av den svarta vätskan. Min svärmor var ett enda stort leende. ”Mer, drick mer!” ropade hon. Ögonen lyste under de rynkiga ögonlocken.

”Jag ställer det här och dricker det lite senare.”

Min fru lade sig ner mot kuddarna igen.

”Vad vill du äta? Ska jag köpa något sött för att ta bort eftersmaken?”

”Det behövs inte.”

Den gamla kvinnan fortsatte ändå att tjata på mig om att gå och leta upp en affär. Jag vägrade låta henne styra och ställa över mig och till slut gick hon själv för att hitta en butik. Då kastade min fru av sig täcket och steg upp.

”Vart är du på väg?”

”Toaletten.”

Jag tog droppåsen och följde efter henne. Hon hängde upp påsen inne på toaletten och låste dörren. Sedan, till ljudet av stönanden och hulkanden, kräktes hon upp allt hon hade i magen.

Hon stapplade ut från toaletten, åtföljd av lukten av magsaft och sur halvsmält mat. Eftersom jag inte gjorde det åt henne var hon tvungen att bära droppåsen i sin bandagerade vänsterhand, men hon höll den inte tillräckligt högt så en liten mängd blod började rinna tillbaka genom slangen. På vingliga ben gick hon och hämtade kassen med getextrakt som hennes mor hade ställt bredvid sängen. Hon höll den tunga kassen i höger hand, utan att ta notis om att droppnålen fortfarande satt instucken där. Sedan lämnade hon rummet – och jag hade inte minsta lust att ta reda på vad hon hade i kikaren.

Efter ett tag smällde det så hårt i dörren att skolflickan och hennes mor gjorde sura miner, och min svärmor störtade in. Hon hade ett kexpaket i ena handen och papperskassen i den andra – en hastig blick var nog för att se att den svarta vätskan hade läckt ut.

”Men herr Cheong, vad tänker ni på som bara sitter där på det där viset? Förstod ni inte vad hon tänkte göra?”

Mest av allt var jag starkt frestad att bara lämna sjukhuset och gå hem.

”Har du någon aning om vad det här är värt, Yeong-hye? Ska du bara kasta bort det? Pengar som dina egna föräldrar har skrapat ihop i sitt anletes svett? Och du ska kalla dig min dotter!”

Så fort jag fick syn på min fru, som stod dubbelvikt, såg jag att hennes röda blod sakta rann baklänges ner i droppåsen.

”Titta på dig själv! Om du slutar äta kött, slukar världen dig hel och hållen. Gå och se dig i spegeln, gå nu, och säg mig sedan hur du ser ut.”

Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

Så småningom övergick det gälla skrikandet i dämpad gråt. Men min fru bara tittade på den snyftande gamla kvinnan som om hon var en främling, och till sist, som om hon bestämt sig för att nu fick det räcka, lade hon sig i sängen igen. Hon drog upp täcket till hakan och slöt ögonen. Först då lyfte jag upp droppåsen, nu till hälften fylld av blod.

Jag vet inte varför den där människan gråter. Jag vet inte varför hon hela tiden stirrar på mitt ansikte heller, som om hon vill svälja det. Eller varför hon smeker bandaget på min handled med sina darriga händer.

Det är ingen fara med min handled. Jag känner inte av den. Det är i bröstet jag har ont. Något har fastnat i mellangärdet. Jag vet inte vad det kan vara. Nuförtiden sitter det där permanent. Trots att jag har slutat bära behå känner jag den där klumpen hela tiden. Hur djupt jag än andas in vägrar den att försvinna.

Tjut och ylanden, sammansnärjda i lager på lager, har skapat klumpen. På grund av kött. Jag åt för mycket kött. Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

En gång, bara en gång till, vill jag skrika. Jag vill kasta mig ut genom det kolsvarta fönstret. Kanske skulle det äntligen få klumpen att försvinna ur kroppen. Ja, det skulle kanske fungera.

Ingen kan hjälpa mig. Ingen kan rädda mig. Ingen kan få mig att andas.

Jag satte min svärmor i en taxi och när jag kom tillbaka var det mörkt i rummet. Skolflickan och hennes mor, förmodligen trötta på all uppståndelse, hade slagit av tv:n och släckt ljuset lite tidigare och dragit för sitt skynke. Min fru låg och sov. Jag lade mig i den obekväma, trånga extrasängen och försökte somna. Jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle få rätsida på detta elände. Bara en sak var säker, och det var att alltihop skulle leda till en förfärlig massa besvär för min del.

När jag äntligen lyckades somna drömde jag att jag dödade någon. Med all kraft stötte jag en kniv i magen på personen och stoppade sedan in handen och slet ut de långa, hopslingrade tarmarna. Som när man äter fisk plockade jag bort det slemmiga köttet och musklerna och lämnade bara benen kvar. Men i samma ögonblick som jag vaknade mindes jag inte längre vem jag hade dödat.

Det var tidigt på morgonen, fortfarande mörkt. Driven av ett märkligt tvång drog jag täcket av min fru. Jag trevade i kolmörkret, men kände inget blod, inga utslitna tarmar. Jag kunde höra den andra patienten andas i sömnen, korta kippande andetag, men min fru var onaturligt tyst. Jag genomfors av en egendomlig skälvning, sträckte fram pekfingret och lade det under hennes näsa. Hon levde.

När jag vaknade igen var det redan tänt i rummet.

”Ni sov så djupt”, sa den unga flickans mor. ”Ni vaknade inte ens när de kom in med maten.” Det lät som om hon tyckte ganska synd om mig. Jag såg matbrickan som stod kvar på sängen. Min fru hade inte ens öppnat locket på risskålen, hon hade lämnat brickan orörd och gått … vart? Dessutom hade venkatetern ryckts ut och den blodiga nålen dinglade i änden av den långa plastslangen.

”Vart gick hon?” frågade jag och torkade bort spåren av saliv runt munnen.

”Hon var redan borta när vi vaknade.”

”Va? I så fall borde ni ha väckt mig.”

”Även om jag hade försökt, sover ni som en stock … jag hade naturligtvis väckt er om jag trodde att något hade hänt.” Hon blev röd i ansiktet, av antingen ilska eller osäkerhet.

Jag rättade till kläderna, rusade ut och skyndade genom korridoren mot hissen medan jag otåligt såg mig omkring överallt, men min fru syntes inte till någonstans. Jag hade inte tid med det här. Jag hade sagt till på jobbet att jag skulle komma två timmar senare än vanligt; vid det här laget borde min fru redan vara på gång att bli utskriven. Jag bestämde mig för att när vi kom hem skulle jag säga till henne, och till mig själv också, att vi helt enkelt skulle tänka på alltsammans som en ond dröm.

Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade.

Jag tog hissen ner till bottenvåningen. Hon var inte i entréhallen, så jag skyndade ut i sjukhusets trädgård, andfådd men noga med att genomsöka området ordentligt. De enda som befann sig i trädgården var de patienter som redan hade ätit frukost. Morgonkylan skulle snart släppa och det var redan ganska milt i luften. Man kunde avgöra vilka som var långtidsinlagda utifrån hur de såg ut – om de såg trötta och molokna ut eller om de verkade fridfulla. När jag närmade mig fontänen, som var torrlagd, märkte jag att det var någon sorts uppståndelse på gång; de som hade samlats där stod och tittade på någonting. Jag trängde mig fram mellan dem tills jag hade fri sikt.

Min fru satt på en bänk vid fontänen. Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade. Bandaget satt inte kvar runt handleden och blodet som sipprade ut såg ut att slicka sakta runt stygnen. Solen strålade över hennes ansikte och nakna kropp.

”Hur länge har hon suttit där på det här viset?”

”Bevare mig väl … hon ser ut som om hon kommer från mentalvårdsavdelningen.”

”Vad är det hon håller i?”

”Det ser ut som om hon kramar någonting i handen.”

”Åh, titta där. Nu kommer de.”

När jag vred på huvudet för att kasta en blick över axeln fick jag se en manlig sjuksköterska och en medelålders vakt komma springande, båda två med bister uppsyn. Jag tittade på min frus utmattade ansikte, hennes läppar var fläckade av blod likt slarvigt målat läppstift. Hennes blick, som hon hade hållit stint fäst på de församlade åskådarna, mötte min. Ögonen glittrade, som om de var fyllda med vatten.

Jag känner inte den där kvinnan, tänkte jag för mig själv. Och det var sant. Det var ingen lögn. Icke desto mindre, tvingad av förpliktelser som inte lät sig ignoreras, började jag gå mot henne, en reaktion jag inte för mitt liv kunde kontrollera.

”Men älskling, vad håller du på med?” mumlade jag med låg röst, och plockade upp bäddskjortan för att skyla hennes bara bröst.

”Det är varmt, så …” Hon smålog – hennes gamla vanliga leende, ett leende som inte kunde vara mer välbekant och som jag hade trott att jag kände så väl. ”Det är varmt, så jag klädde av mig.” När hon lyfte vänster hand för att skugga pannan mot solskenet blottades skärsåren på handleden.

”Har jag gjort något fel?”

Jag bände upp hennes knutna högerhand. En fågel som hade klämts ihjäl i hennes grepp föll ner på bänken. Det var en liten glasögonfågel som saknade fjädrar här och var. Nedanför märken efter tänder som såg ut att ha orsakats av ett rovdjur, bredde fläckar av klarrött blod sakta ut sig.

Fortsättning följer…

Publicerad
4 hours sedan
Lynn Ahlbom var med om arbetsolycka och kommer leva med sviterna av skadan hon ådrog sig hela livet. Foto: Christin Sandberg

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.

Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten, Arbetsskador 2024, framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. 

Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.

En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.

Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.

– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.

Läkaren skrev bara ut smärtstillande

Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden. 

– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.

Lynn Ahlbom har i dag ett nytt arbete, men hennes arbetsförmåga är nedsatt och hon lever med smärta dygnet runt. Foto: Christin Sandberg

När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.

– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare. 

Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.  

Med arbetsolyckan försvann livsglädjen

I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.

– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.

Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.

Inga alternativa arbetsuppgifter

Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.

Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne. 

Det var på ett omsorgsboende för äldre som Lynn Ahlbom skadade axeln i en arbetsplatsolycka. Foto: Oscar Olsson/TT

Kvinnor drabbas mest

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.

Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.

Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.

Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.

– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.

Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier. 

– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger: 

– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens var man ska.

Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas

Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.

– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas. 

– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.

När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.

– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.

Publicerad Uppdaterad
4 hours sedan
Städare på SJ-tåg
”Istället för inkomstkrav bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt”, skriver Emil Boss. Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Regeringen, Migrationsverket, Svenskt Näringsliv, SACO. Alla debatterar regeringens nya lönegolv för arbetare med arbetstillstånd. Alla missar målet, skriver Emil Boss.

Vad är problemet med arbetstillstånden? Tiotusentals, om inte hundratusentals, migrantarbetare i samhällsviktiga jobb blir förtryckta av sina chefer. Arbetare blir hotade med utvisning om de inte jobbar under urusla villkor. Det slår undan benen på den så kallade svenska modellen. Allt kan beskrivas med ett enda ord: Vanmakt.

Men ord som vanmakt och förtryck ingår inte i den nyliberala språkvärld som politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter rör sig i. Istället talas det om arbetslivskriminalitet (brotten kopplas så gott som alla till förtryck av arbetare) och människoexploatering (som om inte hela arbetarklassen exploateras. Tänk på uttrycket HR – Human resources). 

Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Vi tar det igen: Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. På pappret.

Om papprena hade följts hade alltihop varit en skolskenshistoria: Duktiga entreprenörer rekryterar rätt kompetens och ger arbetare kollektivavtalsenliga villkor, vilket räddar arbetarnas familjer i jordens fattigaste länder. Så har det inte sett ut. För när du ger en entreprenör en vanmäktig arbetsstyrka så kan entreprenören välja att skita i papprena.

Chefen betalar en viss lön och säger till den vanmäktige: Ge mig tillbaka hälften av din lön. Känns detta för riskabelt betalar chefen en viss lön och säger till den vanmäktige: Arbeta sextio timmar i veckan. 

När taket höjs ska mer lönepengar betalas tillbaka

2023 reagerade regeringen på alla larmrapporter om arbetarförtryck. De svarade med att kräva ännu finare papper, närmare bestämt ett lönegolv för arbetstillstånd som skulle vara bättre än den kollektivavtalsenliga lönen (som arbetarna alltså inte fick i verkligheten). Plötsligt vill en massa entreprenörer anställa städare och diskare för 29 680 kronor i månaden (80 procent av medianlönen). Jag har träffat rivare och byggare som fått SMS av cheferna ”Nu har de höjt kraven igen, skicka tillbaka ett tusen extra den tjugofemte”.

Det senaste tilltaget är att regeringen vill kräva 100 procent av medianlönen, det vill säga 37 100 kronor i månaden för alla arbetare med arbetstillstånd. Jag har haft många jobb. Jag har aldrig varit i närheten av några 37 100 kronor i månaden, få arbetare har det.

Föga förvånande har Migrantionsverket nu skickat ett krav på att regeringen visserligen kan införa reformen, men i så fall måste man undanta i princip alla arbetaryrken. Det råder just nu brist på arbetare i skogen, jordbruket, byggbranschen, städbranschen, industrin, restaurangbranschen och transportbranschen med mera.

152 bristyrken bör undantas

152 yrken måste undantas från en sådan lag, skriver Migrationsverket. Självaste utvisningsmyndigheten ropar alltså ”stopp, invandrarna i de här 152 yrkena bygger ju landet!”. Kom ihåg det nästa gång någon främlingsfientlig typ svamlar om tolkkostnader och bidrag.

Varför håller regeringen på så här? Man vill inte gå tillbaka till den socialdemokratiska ordningen med behovsprövning som rådde före 2008. Svenskt Näringsliv älskar entreprenörernas frihet. Vill man vara lite elak kan man väl säga att man nu istället har bankat med olika trubbiga reformverktyg på det egna nyliberala systemet och hoppas att maskineriet ska kicka igång igen (eller att larmrapporterna ska tystna).

Regeringen kan slänga lönegolvet i papperskorgen. Istället bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt. Detta är det enda som i längden stoppar arbetarförtryck. Många sådan förslag finns i delegationen mot arbetslivskriminalitets förslag.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Humanitär hjälp från luften till Gaza
Mycket av nödhjälpen hamnade i havet eller förstördes vid landning i sönderbombade områden. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

Nödhjälpen från flyg till Gaza – ”humanitär teater”

Om man vill beskylla aktivisterna från Freedom Flotilla Coalition för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma, skriver Volodya Vagner, apropå Israels senaste ”humanitära teater” i form av nödhjälp från luften till de svältande i Gaza.

– Om ni ser detta har vi blivit olagligt stoppade och kidnappade av den israeliska ockupationsmakten, säger den svensk-franska europaparlamentarikern, Emma Fourreau, i en förinspelad video som släpptes i sociala medier den 26:e juli. Hon är en av de tjugotal aktivister från ett dussin olika länder, däribland även den amerikanske fackkämpen Chris Smalls, som fanns ombord på fartyget Handala

Skeppet tillhör solidaritetskampanjen Freedom Flotilla Coalition, och var på väg med förnödenheter mot Gazas svältande befolkning. På lördagen stoppades det och dess besättning greps av israelisk militär på internationellt vatten utanför Egypten. Det var det senaste i en lång rad symboliska försök att via sjövägen bryta genom Israels blockad av Gazaremsan. 

Huruvida det senaste försöket kan betraktas som mer eller mindre framgångsrikt än de tidigare, är svårt att säga. Handala lyckades i alla fall komma något närmare Gazas kust än dess föregångare Madleen med Greta Thunberg ombord i juni. 

Aktionerna vill uppmärksamma lidandet

Men naturligtvis väntade sig ingen av aktivisterna att de faktiskt skulle tillåtas leverera sin frakt. Poängen med aktionerna är snarare att rikta världens uppmärksamhet mot det ofantliga lidande som Gazas befolkning utsätts för av den israeliska krigsmakten.

Från israelisk sida har det hela förlöjligats. När Madleen stoppades i juni hånade det israeliska utrikesministeriet det som ”selfie-yachten”. 

Ur PR-synvinkeln är det svårt att säga om Handala uppnådde sitt mål. Medan det förra genombrottsförsöket, inte minst tack vare Greta Thunbergs internationella profil, i alla fall togs upp i nyhetsrapporteringen, verkade helgens aktion ha gått de flesta internationella och svenska medier närmast obemärkt förbi.

Nödhjälp från luften

Istället dominerades Gazabevakningen av en annan form av biståndsleveranser. Samma dag som den israeliska militären stormade Handala tillkännagav den att man skulle tillåta nya leveranser av förnödenheter med hjälp av flyg. 

Kort därpå meddelade Förenta Arabemiraterna att man i samarbete med Jordanien hade släppt förnödenheter från militärflyg över Gaza. I en välproducerad och dramatiskt ljudsatt filmklipp som cirkulerade i sociala medier, syns emiratiska soldater genomföra leveransen. Även den israeliska militären släppte egen humanitär hjälp från luften. 

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz hoppade också på tåget. Samtidigt som han underströk att Tyskland ”stod vid Israels sida”, förklarade han i måndags att man tillsammans med andra länder skulle etablera en ”luftbro” för att lindra lidandet i Gaza. På tyska har ordet högtravande konnotationer. 

Det för tankarna till Berlins luftbro i början av kalla kriget , då de amerikanska och brittiska flygvapnen i flera månader försörjde Västberlin med förnödenheter, efter att Sovjet hade skurit av landvägen. 

Försumbara förnödenheter

Men vad finns bakom löftena om att försörja Gazas befolkning från luften? Som bland andra BBC rapporterade har experter och seriösa biståndsorganisationer förkastat det hela som ”en grotesk avledningsmanöver”.

Att släppa humanitär hjälp från luften må se kraftfullt ut. Men i praktiken handlar det om försumbart små mängder, jämfört med transport över land – som Israel har försvårat eller förhindrat i månader, med hänvisning till att Hamas skulle stjäla leveranserna.

Just jämförelsen med luftbron till Västberlin, som hade ungefär lika många invånare och på en jämförbar yta som dagens Gazaremsa, förtydligar diskrepansen. Att hålla staden vid liv var en enastående logistisk kraftakt. För att leverera de miljontals ton förnödenheter krävdes hundratusentals flyg, som uppskattningsvis avgick var tredje minut. 

Den utlovade luftbron till Gaza ska däremot bestå av några enstaka flyg om dagen. Till skillnad från Berlin, där flygen landade på marken, ska biståndet till Gaza släppas från luften, utan något organiserat mottagande, på ett territorium där det till skillnad från dåtidens Berlin dessutom pågår aktiva strider. 

Riskerar skada människor

När leveranser landar okontrollerat över ruinerna riskerar, enligt experter på exempelvis Läkare utan gränser, en betydande andel gå till spillo eller till och med att skada människor. Organisationens operativa manager Jacob Burns har därför kallat det hela för ”humanitär teater”. Hur sådana kaotiska leveranser är tänkta att förhindra att de stjäls av Hamas förblir en gåta. 

När Madleen stoppades i juni skrev Israels utrikesdepartement på X att det hela var inget mer än ”en medieprovokation vars enda syfte var att få publicitet”, och påpekade att biståndet som fanns ombord inte ens motsvarade en lastbilslast. 

Enligt en granskning utfört av BBC ska biståndet som släpptes över Gaza från luften i helgen uppgå till ungefär 25 ton, vilket på ett ungefär motsvarar en enda fullt lastad långtradare.

”Det finns sätt att leverera bistånd till Gazaremsan – som inte involverar selfies på Instagram”, fortsatte det israeliska UD:s inlägg från i juni föraktfullt. Går man i dag in på IDF:s Instagramkonto hittar man ett inlägg från i söndags, som visar ett israeliskt flygplan som släpper totalt sju (7) stycken lastpallar med förnödenheter över Gaza. ”Humanitärt bistånd släpps över Gaza” står det. 

Den cyniskt lagda skulle kunna instämma i kritiken mot Freedom Flotilla. Om man vet att man ändå aldrig kommer nå dem man säger sig vilja hjälpa, är kampanjen då något mer än ett verkningslöst iscensättande av den egna godheten?

Men även om man vill beskylla aktivisterna för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma. 

Att, som Israel och dess allierade, iscensätta sig som humanitära hjältar genom ett medialt spektakel, när man själv har skapat, och fortsätta att förvärra, det lidandet man nu säger sig lindra, är däremot höjden av cynism.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Sarah Philipson om Kapitalet, arbete replik Vem ska göra revolution?
Sarah Philipson, Associate Professor Emerita, i ett svar på Catrin Lundströms text Vem ska göra revolution? Foto: Björn Larsson Rosvall/TT, privat

Replik: V och S bär ansvar för reaktionär arbetarklass

Catrin Lundströms generalisering är inte korrekt. Det är visserligen en stor andel av arbetarklassen som är reaktionära, men en majoritet är inte det”. Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, replikerar texten “Vem ska göra revolution?” och menar att Marx teori om klasskamp fortfarande gäller – revolutionen måste vara arbetardriven.

Vänstern och Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den del av sympatisörerna som är reaktionära. Didier Eribon förklarade i sin bok Tillbaka till Reims hur den franska vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.

”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.

Arbetarna måste kunna styra sina egna arbetsplatser

Om vi någonsin skall nå ett samhälle som till stor del styrs av arbetarna (vad vi än kallar ett sådant samhälle), så måste arbetarna kunna bära upp ett sådant samhälle – inte “röda” direktörer.

Då krävs att de själva kan styra sina fabriker, byggarbetsplatser, etcetera. Denna kunskap kommer inte av sig själv, utan måste utvecklas.

Kunskapen måste i hög grad finnas där redan när den sociala revolutionen sker, det vill säga: Den ska ha utvecklats under det nuvarande ekonomiska systemet, kapitalismen.

Marx kallade detta att produktivkrafterna måste nå en viss nivå. Produktivkrafternas nivå omfattar inte bara utvecklingen av maskinerna (bland annat automation), utan också arbetets omedelbara organisation och arbetarnas vetenskapliga kunnande. 

För att arbetarna skall få ett sådant inflytande på sin arbetsplats måste det finnas något som den enskilde kapitalisten kan vinna på att ge ett sådant inflytande. Det paradoxala är att kampen för att upphäva kapitalismen går över samarbete med den enskilde kapitalisten. 

Minskad alienation genom ökat inflytande

Förutsättningarna för inflytande är olika beroende på företagets marknadsposition och strategi. Det är lättare att förhandla sig till inflytande på arbetsplatsen i företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, där företagets strategi normalt sett är baserad på att ge kunderna ett högt värde och hög kvalitet i produkten eller tjänsten. När det är fallet kan arbetarna genom sitt inflytande bidra till detta värde och denna kvalitet. 

Genom att öka inflytandet minskar arbetarnas alienation. Begreppet alienation från Marx ungdomsverk, omvandlades till ett ekonomiskt begrepp i hans huvudverk Kapitalet – där fick begreppet betydelsen ”avskiljandet över produktionsprocessen och produktionsresultatet”, att arbetarna till skillnad mot de medeltida hantverkarna inte hade inflytande över vare sig det företaget producerar eller hur det produceras. Genom att minska detta avskiljande, genom ökat inflytande, minskar alienationen och energin/engagemanget ökar

Det är viktigt att arbetarnas erfarenheter, förmågor och vetenskapliga kunnande ökar, så att de kan bära ett alltmer avancerat och komplett inflytande. Därför måste man kämpa för ett lönesystem som på objektiva grunder (till skillnad mot arbetsledares godtycke) belönar erfarenhet, mångkunnande och vetenskapligt kunnande.

På Korsnäs* pappers- och massafabrik i Gävle lyckades man under 1980- och 1990-talet genomdriva ett sådant system. Ett lönesystem blir aldrig färdigt, utan måste utvecklas allteftersom arbetarkollektivet behöver nya kunskaper och färdigheter.

Den kollektiva arbetaren

Arbetarklassen som ekonomiskt begrepp var för Marx ”den kollektiva arbetaren”, det vill säga alla i produktionen. Att sedan vissa i hierarkin, under den utvecklade kapitalismen, utför “kapitalfunktioner”, i form av ledande av arbetet, gör dem ideologiskt omotiverade att ifrågasätta kapitalismen.

Men det är viktigt att stärka arbetarkollektivet genom att organisera så stor del av den kollektiva arbetaren som möjligt och att försöka ta över den omedelbara ledningen av arbetet genom lagbassystem eller självstyrande grupper. Att göra hela arbetarkollektivet, även de övre skikten, till allierade i utvecklingen av det lokala inflytandet. 

För integrerade processer är det viktigt att arbetarna har tillgång till information om processresultatet, så att de kan förstå effekterna av sitt arbete. På Korsnäs gällde det exempelvis massakvaliteten.

Lär av andra arbetarkollektiv

För att driva inflytandet framåt måste de mest medvetna och de potentiellt mest medvetna grupperna (de vars kunnande och inflytande över produktionen är störst) skolas och vara ledande i kampen. Till skillnad mot de som arbetar i begränsad kollektivitet, med begränsad förståelse av produktionen som helhet och med begränsade kunskaper.

Exempel på de senare skikten av arbetaklassen är truckförare, industristädare, inlastare, med flera. Deras spontana beredskap för kamp är oftast begränsad till facklig kamp om arbetsvillkor, tider och säkerhet. De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.

Denna skillnad är helt central för att förstå var olika skikt står politiskt. Tyvärr har vänstern under inflytande av teoretikerna och marxisterna Karl Kautsky, Nicos Poulantzas och Göran Therborn aldrig intresserat sig för att analysera arbetarklassens skikt.

Det är viktigt att sprida erfarenheter av kampen för ökat inflytande och att lära sig av andra arbetarkollektivs erfarenheter av sådan kamp. Detta var kanske den största svagheten i kampen på Korsnäs. Den blev närmast en historisk anomali, eftersom den vann sina framgångar i en fas av nedgång för arbetarkampen. 

Kampen för de egna levnadsvillkoren (lön, arbetstid, med mera), får inte ske på andra arbetarkollektivs bekostnad. Det vill säga inte utnyttja den egna arbetsplatsens marknadsmakt genom monopol eller oligopol.

Arbetarinflytande genom rådsdemokrati

I takt med att inflytandet över produktionen ökar skall man utvidga kampen till inflytande över de marknadsrelaterande, såsom inköp av maskiner, råvaror och anställning av både arbetare och tjänstemän på ledandefunktioner. På Korsnäs lyckades de både skaffa sig inflytande över anskaffningen av nya maskiner och anställningen av ingenjörer i arbetsledande ställning. Men för att ta inflytande över avsättningsmarknaden för företagets produkter måste man ha relationer med arbetarkollektiven på andra företag på marknaden, annars riskerar man att driva kapitalismen, i stället för att försöka överskrida den. Det betyder att detta inte kan ske förrän inflytandet har utvecklats långt i samhället i stort.

Inflytandet, det vill säga samarbetet med det lokala kapitalet, skall ske i en annan organisation än facket, arbetarrådet, med en rådsdemokrati som speglar arbetsplatsens hierarki. Denna organisation, som i ett annat samhälle kan axla ledningen av produktionen, ger under kapitalismen synpunkter på arbetsköparens förslag och kommer med egna. Men när det är dags att ta beslut bör det vara fackföreningen som förhandlar om besluten. På Korsnäs lyckades man bygga sådana arbetarråd.

Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, knuten till Linnéuniversitetet och Högskolan i Gävle

* Referenserna till Kornäs är hämtade från en studie av arbetsrrådet på Korsnäs pappers- och massafabrik under 1980- och 1990-talet som Sarah Philipson kommer att publicera nästa år. 


Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Jan Håfström har tänkt på döden i många år. Här i sin ateljé. Foto: Dan Hansson/TT Foto: Dan Hansson/TT

Konstsvängar i sommarsverige

Mitt i semestermånaden juli kan ett par timmars resa med tåget, en bussresa eller en längre cykeltur bli ett helt äventyr. Många museer och konsthallar i Sverige tar inte semester, utan passar tvärtom på att samla sig till riktigt vassa och berörande utställningar. Ett rikt axplock går lätt att hitta. 

I Skåne pågår flera specialutställningar med välkända konstnärer som oförskräckt undersöker vår samtids mörka sidor. Utanför Simrishamn ligger Järred med utställningshallen Rikstolvan, som under sommaren visar Jag är vägen, sanningen och livet, en stor retrospektiv med Jan Håfström – ja, det är konstnären med sina ständiga Fantomenmotiv. Bland annat står den vandrande vålnaden, sju meter hög, iklädd sin rutiga rock som staty i Järnvägsparken i Stockholm sedan 2014. Men Fantomen är bara en av de masker och personan som konstnären arbetat med.

Håfström är född 1937 och fyller 88 år den 31 juli. Han debuterade 1966 och var då inte minst inne på klimatfrågor, enslighet och eftertänksamhet. Håfström är älskad och inspirerar gammal som ung, med sina fantasieggande dödskallar och täckmantlar, och Rikstolvan visar också en dokumentär om konstnären, av Staffan Juhlén.

Trots att Jan Håfström har ställt ut på de stora museerna och konsthallarna i Sverige ångrar man aldrig en sväng förbi hans värld, den vrider runt existensen och skallen vi har därinnanför skinnet på ett sätt som vi och vår samtid behöver.

Elisabeth Ohlson om döden och orättvisan

Drygt en mil norrut längs den skånska ostkusten ligger Fabriken i Bästekille nära Kivik. Här visas nog sommarens verkliga höjdpunkt – Elisabeth Ohlsons bilder i en stor och omtalad retrospektiv.

Hon gick bort den 30 oktober förra året, och en viktig avdelning här är bilder från hennes undersökning av döende och död. Hela Elisabeth Ohlsons verk handlade om möten och att utmana maktstrukturer och orättvisor som drabbade de allra mest utsatta. Hennes bidrag i hbtqi-världen var förstås ovärderliga, och det syns så tydligt, gripande och oförskräckt i hennes bilder. 

Elisabeth Ohlson-retrospektiv i Bästekille. Foto: Anders Wiklund/TT

Tablåerna Ecce Homo där den queera representationen fick ta plats i bibliska skildringar ur Jesu liv skakade om när de presenterades i samband med Europride i Stockholm 1998, men ledde också till samtal mellan tidigare oförsonliga motståndare. Fram till den 2 november kan man delta i de möten som var så viktiga för denna fotograf och aktivist.

Anna Odell om makten över barnet

Kalmar Konstmuseum tillhör de som verkligen tar konsten på allvar och inte väjer för dålig stämning om det kan leda framåt. Anna Odell, som blev känd med sina undersökningar av svensk mentalvård med sig själv i skottgluggen, ställer ut här med Makten och barnet.

I en stor separatutställning ställer hon (som vanligt) obekväma frågor kring makt och anknytning. Tillsammans med sin lille son lockar hon (på film) fram situationer där hon närmar sig gränsen för maktutövning, och alla föräldrar borde känna sig träffade – på ett bra sätt. Utställningen är en bred presentation av konstnären som även omfattar arbeten som Rekonstruktion – Psyket från 2024 och Haverikommission från 2013.

Anna Odell: Makten och barnet. Foto: Kalmar konstmuseum

Svenskt-judiskt och samiskt liv i 1900-talets Sverige

Reser man vidare norrut och gör en avstickare till Stockholm är det flera fotografer i världsklass som man kan ta del av. Judiska museet i Gamla stan visar fotografier av en av de verkliga stjärnorna i svensk fotografi: Anna Riwkin.

Svenskt 1940– och 50-tal ekar av hennes bilder om man stöter på gamla barnböcker och veckotidningar, men här får vi en bredare bild av hennes fotograferande som inte minst speglar svensk-judiskt liv under 1900-talet. Riwkin blev hovfotograf för de riktigt stora författarna och kulturpersonerna, som Karin Boye och Harry Martinson. 

Självporträtt. Foto: Anna Riwkin

På Moderna museet visas Britta Marakatt-Labbas ”broderade berättelser om samiskt liv och vardag, men också statliga övergrepp och en natur hotad av exploatering”. Det är en exklusiv upplevelse att se konstnärens verk – de måste helt enkelt upplevas i verkligheten för att verkligen begripas. 

Ett stenkast därifrån, på Nationalmuseet, har Johan Renck, filmare med mera, tagit sig an fotografen Anders Petersens foto. Petersen är kanske mest känd för sina bilder från Cafè Lehmitz i Hamburg från mitten av 1970-talet där han fotograferade nattens besökare efter att ha kommit dem nära under en längre tid. Bilderna utstrålar intimitet och empati, och är allt annat än blick utifrån.

Men han har också fotograferat och gjort böcker som skildrat människor i fängelse, och inom psykiatrisk vård, i bland annat Fängelse (1984) respektive Rågång till kärleken (1991). De bilderna är inte lika kända och gör besöket på utställningen än mer angeläget. 

Ur boken Fängelse. Foto: Anders Petersen

Den som fortsätter sin resa ett ordentligt hopp norrut, eller rentav redan är på plats, kan i ett stort stycke av landet avnjuta Triennalen i Västernorrland på ett flertal konsthallar och kulturhus på platser som Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik. 

Det gemensamma temat är Det stora oväsendet, vilket häxprocesserna 1675 i Ångermanland kallades. De ofattbart grymma rättsprocesserna med systematiska tortyrinslag med efterföljande massmord länkas till våld, miljöförstöring, konspirationsteorier och folktro och hur erfarenheterna från svenskt 1600-tal fortsatt att påverka samhället.

Konstnärerna undersöker gruppdynamik, utanförskap och samhällets syn på den som inte passar in. Då som nu.

Det finns mer att upptäcka i hela landet och många konstnärer som vågar se på då och nu ur perspektiv som öppnar världen och låter äventyret fortsätta i tid och rum. 

På just denna resan blev det kanske inte så mycket arbetsliv och erfarenheter från ett fattigsverige för inte så länge sedan. Men då är det bara att svänga förbi de upp till 1 500 större eller mindre arbetslivsmuseer som ligger som smultron längs vägrenarna i hela landet.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Antifascist Maja
Antifascisten Maja har suttit i isoleringscell i Ungern i över ett år. Maja är anklagad för att ha attackerat nazister i samband med en demonstration 2023. foto: Denes Erdos/TT

”Free Maja” – tysk antifascist fängslad i Ungern

Den tyska antifascisten Maja har suttit fängslad i isoleringscell i Ungern i över ett år, anklagad för att ha attackerat nazister i Budapest 2023. Fallet har fått stor uppmärksamhet i Tyskland, där allt fler kräver att Maja friges.

”Mitt namn är Maja. För nästan ett år sedan utlämnades jag olagligt till Ungern. Sedan dess har jag suttit här i en omänsklig, långvarig isoleringscell.”

Så inleder den tyska antifascisten Maja, som av säkerhetsskäl inte vill offentliggöra sitt efternamn, ett meddelande om att inleda en hungerstrejk den 5 juni i år. Detta i samband med att rättegången mot hen inleddes i Budapest.

”Jag kräver att jag återsänds till Tyskland, att jag får återvända till min familj och att jag får delta i förhandlingarna i Ungern hemifrån.” 

2023: Motdemonstration mot nynazistisk manifestation 

I februari varje år samlas nynazister från hela Europa för att delta i ”Ärans dag” – en manifestation till minne av Nazitysklands misslyckade försök att tillsammans med ungerska trupper bryta igenom den sovjetiska belägringen av staden. Under manifestationen samlas årligen nynazister iklädda bland annat SS-uniformer och bärande nazifanor. 

År 2023 var första året som en större motdemonstration anordnades med ditresta antifascister från hela Europa. Och konfrontationer mellan nynazister och antifascister ägde rum. Efter händelsen gjorde Ungern en efterlysning av ett tjugotal antifascister, bland annat Maja. 

Även 2024 samlades hundratals motdemonstranter i samband med den nynazistiska manifestationen i Budapest. På banderollen står det: ”Stoppa glorifieringen av nazister”. Foto: Denes Erdos/TT

Maja anklagas för att ha deltagit i en attack mot den nynazistiska demonstrationen, där en av nazisterna skadades allvarligt och för att tillhöra en ”kriminell organisation”. Sammantaget riskerar Maja ett 24 år långt fängelsestraff. 

Anklagelserna är samma som har riktats mot bland annat den italienska medborgaren Ilaria Salis, som Arbetaren skrivit om förut. Efter en kampanj från hennes familj och det rödgröna italienska partiet Alleanza Verdi e Sinistra, AVS, valdes hon in i EU-parlamentet våren 2024. På så sätt fick hon immunitet och släpptes från det ungerska fängelset.

Efter demonstrationen 2023 greps även ett antal nazister, berättar Viola, som egentligen heter något annat, från den tyska solidaritetsgruppen BASC, Budapest Antifascist Solidarity Commitment.

– Men de frigavs snabbt efteråt utan att någon av dem behövde genomgå en rättegång, säger hon. 

Manifestation för frigivning av Ilaria Salis i Rom, februari 2024. Foto: Roberto Monaldo/TT

Olaglig utlåning av Maja 

Maja greps i Tyskland i slutet av 2023, och satt sedan häktad i Dresden till juni 2024, då hon utlämnades till Ungern. Ett beslut som den tyska författningsdomstolen därefter konstaterade var olagligt, eftersom det inte går att säkerställa att Ungern respekterar de mänskliga rättigheterna.  

Flera andra europeiska länder har valt att inte utelämna personer som Ungern efterlyst efter händelsen 2023. Ett exempel är antifascisten Gino, som anklagas för samma sak som både Maja och Ilaria Salis.

Den franska domstolen nekade ett utlämnande då de menade att det finns risk för bland annat tortyr i ungerska fängelser, och att de därmed inte kan garantera att mänskliga rättigheter kommer att respekteras. 

Maja. Foto: Denes Erdos/TT

I Tyskland pågår just nu kampanjen ”Free Maja” som syftar till att Maja ska friges och föras tillbaka till Tyskland. Majas familj är aktiva i kampanjen och hens pappa vandrar just nu mellan Dresden och Budapest för att uppmärksamma fallet och få tyska politiker att agera. Tidigare i somras lämnade han över 100 000 namnunderskrifter till Tysklands utrikesminister, Johann Wadephul, som kräver att Maja förs tillbaka till Tyskland.

Viola från BASC berättar även att den statliga repressionen mot antifascister i Tyskland ökat under senare år. Bland annat har flera antifascistiska grupperingar klassificerats som anti-konstitutionella och därmed kriminaliserats, vilket gett tysk polis rätt till utvidgad avlyssning och övervakning. Samtidigt har straffen för antifascister i landet ökat, inte minst genom ett ökat användande av paragraf 129 i den tyska brottsbalken.

Den ökade repressionen mot antifascister, och användningen av paragraf 129, är även anledningen till att Viola inte vill att sitt riktiga namn publiceras.

Isolering likställs med tortyr 

Maja har nu suttit fängslad i en isoleringscell i Ungern i över ett år. Lång isolering är en form av tortyr, enligt bland annat FN, och orsakar både fysiska och psykiska skador.

– Under de tre första månaderna var Maja dessutom övervakad under dygnets alla timmar, säger Viola, som tillägger att Maja identifierar sig som ickebinär vilket gör Majas situation än mer prekär då hbtqi-personers situation i landet är svår. 

”Jag är åtalad i ett land där jag inte existerar som Maja”, har Maja sagt i ett uttalande som syftar på att Ungern endast erkänner två kön: Man och kvinna. 

Rekordstor Prideparad I Budapest, Ungern, den 28 juni 2025. Foto: Rudolf Karancsi/TT

Demokrati, rättssäkerhet och hbtqi-rättigheter har urholkats under premiärminister Viktor Orbán, tillhörande det nationalistiska partiet Fidesz, som har lett landet sedan 2010.

2021 infördes den så kallade ”propagandalagen” som kriminaliserar offentliga skildringar av och diskussioner om hbtqi-frågor i landet. Lagen förbjuder även informationsspridning om homosexualitet och könsbekräftande vård. I år röstade även det ungerska parlamentet igenom en lag som förbjuder hbtqi-rörelsen att genomföra manifestationer såsom Pride. Trots förbudet genomfördes en rekordstor Prideparad i slutet på juni. 

Hungerstrejk i 40 dagar

Viola berättar att förhållandena  i det ungerska fängelset är inhumant. Utöver att Maja suttit i isoleringscell i över ett år är fängelset ohygieniskt och Maja har haft både vägglöss och kackerlackor i cellen, samtidigt som hen har nekats vård.

– Maja har fått problem med sina ögon i fängelset, men har nekats medicinsk undersökning, säger Viola.

Den 14 juli, efter 40 dagar, valde Maja att avbryta hungerstrejken. 

”Jag avbryter strejken nu så att ingen ska hållas ansvarig för långvariga eller permanenta hälsoskador. Detta steg befriar dock ingen från ansvaret att skapa humanitära, smärt- och lidande fria fängelseförhållanden för alla, att genomföra en oberoende, rättvis process som inte förutsätter dömande, och att säkerställa fångarnas integritet, med respekt för deras värdighet i stället för att förakta och straffa dem. Om detta inte sker, och om mina krav fortsätter att ignoreras, är jag fast besluten att återuppta hungerstrejken”, skrev Maja i ett uttalande efter att hungerstrejken avslutats. 

Viola berättar att Maja har förlorat 15 kilo, att hen fått problem med njurarna och att levern och hjärtat har skadats av hungerstrejken.

Rättegången fortsatte även under hungerstrejken. Under rättegångens andra dag var några av nazisterna som enligt åtalet ska ha attackerats av Maja på plats för att vittna. Ingen av dem kände igen Maja som förövaren. 

– Trots att till och med de säger att det inte var Maja som attackerade dem så vägrar Ungern släppa Maja, säger Viola och tillägger:

– Det verkar som att de vill statuera ett exempel med Maja. Budapestfallet visar på ett skifte i repressionen av den antifascistiska rörelsen i ett europeiskt sammanhang där vänsterrörelser kriminaliseras alltmer, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
The Herds på Makokofloden i Lagos, Nigeria. Foto: Kashope Faje, för 88 Life Studios

Konstprojektet The Herds till Sverige – i sken för klimatet

Skenande marionettdjur kommer hela vägen från Centralafrika till Stockholm i veckan. Arrangörerna för den internationella aktionen för klimatet hoppas på ett uppvaknande och har skapat en visuell form som berör, skriver Arbetarens Josephine Askegård.

I april startade hjorden av afrikanska djur sin vandring från Kinshasa vid Kongoflodens strand för att via Lagos i Nigeria, Senegals huvudstad Dakar, och marockanska Marrakesh och Casablanca ta sig till Europa via spanska Cádiz. Marionettdjuren, som tillverkas av konstnärer i olika verkstäder under resans gång, är i naturlig storlek och representerar hotade arter i de olika länderna. Allteftersom resan fortskrider har de blivit allt fler.

Under våren och försommaren har The Herds tillsammans vandrat norrut genom olika europeiska länder och hjorden har växt sig allt större. Marschen är ett transnationellt klimatprojekt som samlat konstorganisationer, scenkonstinstitutioner, forskare, zoologer, politiker, klimataktivister, universitet och civilsamhällesgrupper längs vägen.

I veckan kommer den stora hjorden till Stockholm i Sverige. Vandringen, som sträcker sig över 2 000 mil och har gått via bland annat Marseille, Venedig, Paris, London, Manchester och Köpenhamn ska, efter Stockholm, landa vid norra polcirkeln, i Trondheim den 28–30 juli.

The Herds i Kinchasa, Kongo. Foto: Berclaire för The Walk Productions

Projektet är skapat av den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi, som kallar det är en ”akut konstnärlig respons på klimatkrisen”, och en ”levande uppmaning till handling”.

I Sverige är det Riksteatern som är huvudkontakt, och i deras verkstäder skapas renar och älgar, av lokala konstnärer, av återvunnit material. De arbetar liksom alla medverkande kring The Herds ideellt.

Hotade av klimatförändringar

Djuren som nu skenar mellan kontinenterna består av hotade arter, eller djur som i sina respektive länder tvingats till anpassning för nya miljöer på grund av bland annat klimatförändringarna. Färden är en dramatisering av den situation som jordens djur och natur befinner sig i. 

Dakar, Senegal i april 2025. Foto: Jean-Baptise Joire

– Vi har sedan länge alla kort på hand om den pågående klimatkatastrofen. Även om vi har fakta och förstår utmaningen intellektuellt är det som om vi känslomässigt inte kan ta in vidden av det som håller på att ske framför våra ögon, säger Dritëro Kasapi, teaterchef och konstnärlig ledare på Riksteatern, i ett pressmeddelande, och fortsätter:

– Konsten kan på ett alldeles unikt sätt beröra människor som fakta och information inte gör. Det är min övertygelse att The Herds kommer kunna ge oss alla en möjlighet att uppleva den rådande klimatsituationen från ett nytt, och känslomässigt, perspektiv.

Projektet presenteras alltså som en klimataktion och vill inbjuda till dialog och aktion. Skönheten i djurens eget upprop är svårt att värja sig emot.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kenneth Hermele har avlidit. Foto: Fredrik Persson / TT

Kenneth Hermele död

Författaren, humanekologen och ekonomen Kenneth Hermele har gått bort 76 år gammal. Hermele var barn till judiska flyktingar från Tyskland och Polen före andra världskrigets utbrott, men föddes i Sverige. Han beskrev i bland annat sin bok En shtetl i Stockholm (2018) hur han växte upp i en starkt judiskt kulturellt och religiöst präglad miljö, i princip helt avstängd från allt icke-judiskt samhällsliv.

Kenneth Hermele har varit en av de viktigaste rösterna för att berätta om hur de judiska 1900-tals erfarenheterna i Europa präglat senare generationer.

På senare år kom böckerna med ny information om den judiska motståndskampen under Förintelsen, i bland annat Inte som lamm till slakt: judiskt motstånd under Förintelsen (2023), och Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter Förintelsen (2025).

Han har också skrivit essäer och monologer om Hanna Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg, samt skrivit och undervisat i bland annat globalisering, ekonomisk utveckling och hållbarhet.

Kenneth Hermele har också varit en betydelsefull vänsterekonom. Under några år arbetade han på biståndsmyndigheten Sida och var under en period stationerad i Moçambique.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Sommarkollo på Stenfasta sommaren 2020. Över 200 barn och vuxna åkte på dagskollo sommaren 2020 när coronapandemin spreds över världen. Unga Station Vårberg besökte kollo den här dagen i juni.
I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. Foto: Anna Z Ek/ Stadsmissionen

Stadsmissionen: ”Allt fler frågar om mat på loven”

I ett Sverige där fattigdomen ökar är sommarlovet en tuff period för många barnfamiljer. För att minska utsattheten arrangerar Stadsmissionen aktiviteter runt om i landet. 
– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli, säger Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. 

Jonna Alfvegren, enhetschef på Stadsmissionens mötesplats i Vårberg, södra Stockholm, öppnar dörren och visar runt i deras lokal. I köket står ett bytta fylld med bröd som snart ska tas ut till parken där ”Mötesplats familj” äger rum i dag. 

Hon går vidare in i ett stort rum med stolar och bord. Här brukar föräldrarna ofta sitta, medan barnen helst leker i lekrummen som ligger intill. Det ringer på klockan och två mammor kommer in med barn och lånar toaletten innan de går vidare till parken. Ett av barnen ber Jonna Alfvegren sätta upp hans lugg i en tofs. 

I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. I början på sommaren kan barn, ungdomar och familjer anmäla sig till bland annat utflykter och kollo. 

Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, Generalsekreterare Sveriges Stadsmissioner
Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. Foto: Tuija Roberntz

När det kommer till kolloverksamheten erbjuder Stadsmissionerna i Göteborg, Stockholm, Umeå, Uppsala och Östergörland kollo för 1 400 personer i år. På vissa kollon får även föräldrarna följa med. För många familjer är det den enda utflykt de har möjlighet att göra under sommaren.

– Där kan vi ge familjer en upplevelse som sträcker sig över flera dagar, där de får lämna vardagen, säger Jonna Alfvegren. 

Rätten till en sommarberättelse 

I dag är även Jonas Rydberg på plats i Vårberg. Han är generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, en riksförening som samlar lokala Stadsmissioner runt om i landet, däribland Stockholms Stadsmission som mötesplatsen i Vårberg tillhör.

De båda lyfter vikten av att barn ska få ha en egen sommarberättelse när skolan drar igång – att varje barn ska få uppleva något kul under sommarlovet. 

– Det är en utsatt livssituation för barnen om de inte kan berätta något de gjort under sommarlovet. Man blir lätt exkluderad om man inte kan delta i samtal med kompisar, om man kanske aldrig har varit på en nöjesplats. Det skapar en känsla av att vara annorlunda och inte höra till, säger Jonas Rydberg och tillägger:

– Att vi kan skicka med en berättelse gör större skillnad än man kan tro, säger han. 

Alla Stadsmissioner har ett tydligt barnfokus, inte minst under sommaren. Inte minst för att skolorna håller stängt. Jonas Rydberg anser att systemet med två terminer och tio veckors sommarlov behöver reformeras, att det är för tufft för många barnfamiljer. 

– Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det skulle vara bättre med ett kortare sommarlov, säger Jonas Rydberg. 

Fattigdomen ökar i Sverige 

Sedan 2021 har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Enligt statistik från SCB levde 3,5 procent i materiell och social fattigdom för fyra år sedan. I den senaste mätningen var andelen uppe i 7 procent. Det motsvarar omkring 700 000 personer. 

– Det är jättekonstigt att en sådan dramatisk ökning inte påtalas mer i medier, säger Jonas Rydberg. 

Stadsmissionerna märker av den ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. Foto: Anna Z Ek

Rapporten, Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025, beställd av Rädda barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda korset, visar på att nästan var tredje ensamstående förälder med låg inkomst haft svårt att äta sig mätt under det senaste halvåret. Nästan lika många uppger att de har svårt att betala hyran och 60 procent uppger att de har svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn.  

Samtidigt ligger bostadsbidraget kvar på 1997 års nivåer. Detta trots att hyrorna ökat med nära 80 procent sedan dess. 

– Sverige har antagit en nollvision av barnvräkningar, men tvärtemot visionen ser vi att barnvräkningarna har ökat under de senaste åren, sade Hyresgästföreningens chefekonom, Martin Hofverberg, i ett pressmeddelande den 20 maj. Han menar att bostadsbidraget ”avskaffat sig självt om tio år” om ingenting görs. 

På Stadsmissionerna märker de av den allt mer ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. 

– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli. Det vi har märkt de senaste åren är att fler kommer och frågar efter mat under loven, säger Jonas Rydberg. 

Han berättar att mat har blivit en väsentlig del av Stadsmissionens verksamhet och att nästan 70 procent av deras insatser handlar om just mat nu för tiden.

En ensam jacka hänger kvar på en klädhängare i en skolkorridor. Foto: Björn Larsson Rosvall/ TT

En annan stor del av Stadsmissionens arbete är att se till att personer får rätt hjälp av myndigheterna. 

– Vårt högsta mål är egenmakten, säger han. 

I ett pressmeddelande från den 3 juli presenterar Sveriges Stadsmissioner en rad rekommendationer till regeringen. Bland annat att de vill se riktade statsbidrag till skolor och förskolor i utsatta områden – så att barn får frukost och ett lagat mål mat om dagen, även under loven. 

De föreslår även en höjning av barnbidraget, som ”ett enkelt och träffsäkert sätt att förbättra vardagen för barnfamiljer.” 

Ett vardagsrum med plats för alla 

På Mötesplats Vårberg erbjuds under sommarens familjeaktiviteter, som hålls på tisdagar och onsdagar, mat, lekar och andra aktiviteter, såsom familjeutflykter till Gröna Lund och Skansen. Som alla Stadsmissionens öppna mötesplatser är det kostnadsfritt att vara här. 

Jonna Alfvegren berättar att mötesplatsen är populär. Vissa dagar ringlar kön så lång att de behöver säga nej till vissa, alla får helt enkelt inte plats. 

Här får även föräldrarna komma och ta en kopp kaffe och samtala med andra. På så sätt blir det som ett utvidgat vardagsrum i ett område där många är trångbodda och kanske varken har plats eller råd att bjuda hem vänner. 

– Men målet är att föräldrar ska komma hit och umgås med sina barn: Pyssla ihop, sjunga, leka, säger Jonna Alfvegren och tillägger att de också är ute mycket i närområdet under somrarna. 

Jonas Rydberg lägger till att det även handlar om att visa att man kan vara i hela staden. 

– Även om man bor i Vårberg, så äger man Kungsholmen och Djurgården. Man har lika mycket rätt att vara där som alla andra, säger han. 

Stadsmissionen har märkt att allt fler vänder sig till dem för att få hjälp med grundläggande behov som mat och kläder. Jonas Rydberg är tydlig med att Stadsmissionerna ska vara ett komplement, och att de inte ska ta över statens och kommunens ansvar för invånarna.

– Det går ju inte, säger han.

Publicerad
2 weeks sedan
To a land unknown av Mahdi Fliefel visas på Folkets bios biografer. Foto: Inside out films, nakba filmworks

Med skam, kärlek och poesi i bagaget

Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov. 

Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.

För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går. 

Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil. 

Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen. 

En bild av smärta och vägran att sluta kämpa

Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag. 

Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks

En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish. 

Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.

Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):

”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt.

Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den.


Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.

Att tvingas ta ansvar för omöjliga val

Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket. 

Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo. 

Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna. 

Publicerad Uppdaterad