Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 1

1
Vegetarianen

Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Om sanningen ska fram var jag inte ens attraherad av henne första gången vi träffades. Varken lång eller kort, pageklippt hår, glåmig gulaktig hy, ganska markerade kindben – hennes försagda, bleka uppenbarelse sa mig allt jag behövde veta. När hon kom fram till bordet där jag satt och väntade kunde jag inte undgå att lägga märke till hennes skor – de vardagligaste svarta skor man kunde tänka sig. Och sättet hon gick på – varken snabbt eller långsamt, varken beslutsamt eller behagsjukt.

 

Utgiven på svenska på Natur & Kultur, 2016
Översättning av Eva Johansson

Men även om jag inte kände någon attraktion var det inte heller några direkta fel på henne, och därmed fanns det ingen anledning att vi inte skulle gifta oss. Söt och charmig kunde man inte kalla henne och inte var hon särskilt sofistikerad heller, men hennes passiva personlighet passade mig som hand i handske. Jag behövde inte låtsas att jag hade intellektuella intressen för att imponera på henne eller oroa mig för att hon skulle jämföra mig med männen som poserar i modemagasinen, och hon hetsade inte upp sig ifall jag råkade komma för sent till någon av våra träffar. Kulmagen som började ge sig till känna i tjugofemårsåldern, mina smala ben och armar som envist vägrade bli muskulösa hur mycket jag än tränade, mindervärdeskomplexet jag brukade ha för storleken på min penis – jag kunde vara tryggt förvissad om att jag inte behövde bekymra mig om sådant för hennes skull.

Jag har alltid valt medelvägen här i livet. I skolan brukade jag köra med dem som var två eller tre år yngre, sådana som jag kunde styra och ställa med, hellre än att ge mig i kast med mina jämnåriga, och längre fram valde jag vilket universitet jag skulle ansöka till utifrån chansen att få ett stipendium stort nog för att täcka mina behov. I slutändan nöjde jag mig med ett jobb där jag fick en hyfsad månadslön i utbyte mot att jag omsorgsfullt utförde mina arbetsuppgifter, på ett företag som var tillräckligt litet för att de skulle värdesätta mina medelmåttiga färdigheter. Så det var helt följdriktigt att jag gifte mig med världens mest alldagliga kvinna. Kvinnor som var vackra, intelligenta, sensuella, eller sådana som kom från rika familjer – de skulle bara ha skapat kaos i min prydligt ordnade tillvaro.

Precis som jag hade förväntat mig visade hon sig vara en helt igenom ordinär hustru som gjorde det hon skulle utan en massa trams. Varje morgon steg hon upp klockan- sex för att göra i ordning ris och soppa och vanligtvis lite fisk. Sedan tonåren hade hon bidragit till sin familjs försörjning genom diverse deltidsarbeten. Så småningom fick hon jobb som extralärare i datorgrafik på en skola där hon själv hade studerat ett år, och blev anlitad av ett manhwaförlag för att skriva texter till deras pratbubblor, något hon kunde göra hemifrån.

Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna.

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon in sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande. Å andra sidan, om jag hade haft en sådan där fru som pratar i telefon med vänner och kollegor dagarna i ända, eller vars gnatande med jämna mellanrum leder till häftiga gräl med maken, skulle jag ha varit glad när hon äntligen hade tröttat ut sig själv.

Han Kang.
Han Kang.

Det enda som var det minsta ovanligt med min fru var att hon inte tyckte om att bära behå. När vi var unga och nyligen hade träffats, råkade jag lägga handen på hennes rygg och upptäckte att jag inte kunde känna något behåband under hennes jumper. När jag insåg vad det betydde blev jag rätt upphetsad. För att utröna om hon eventuellt försökte säga mig något ägnade jag någon minut åt att betrakta henne med nya ögon. Resultatet av min granskning var att hon i själva verket inte försökte skicka någon signal alls. Så vad var det då, lättja? Eller brydde hon sig helt enkelt inte? Jag blev inte klok på det. Hon hade inte ens snygga bröst som skulle ha passat den behålösa stilen. Jag hade hellre sett att hon gick omkring med en behå med stoppade kupor, så att jag slapp tappa ansiktet inför mina bekanta.

En sommar lyckades jag övertala henne att bära behå ett tag, men hon hakade upp den nästan så fort hon kom utanför dörren. De lossade hakarna syntes tydligt under hennes tunna ljusa toppar, men hon brydde sig inte. Jag försökte läxa upp henne och uppmanade henne att sätta på sig ett linne i stället för behå i den tryckande hettan. Hon försökte rättfärdiga sig genom att säga att hon inte stod ut med att ha behå därför att den klämde ihop brösten, och jag hade ju aldrig burit någon själv så jag kunde inte förstå hur instängt det kändes. Må så vara, men efter-som jag visste att det fanns massor av kvinnor som till skillnad från henne inte hade något emot att bära behå, började jag tvivla på den där överkänsligheten.

På alla andra sätt flöt vårt äktenskap på som det skulle. Vi började närma oss femårsstrecket, och eftersom vi aldrig hade varit störtförälskade ens i början lyckades vi undvika att falla in i den leda och tristess som annars- kan göra det äktenskapliga livet till en prövning. Det enda problemet var att vi hade bestämt oss för att vänta med att skaffa barn tills vi hade fått egen lägenhet, vilket skedde först i höstas, så ibland undrade jag om jag någonsin skulle få höra ett barn jollra ”dada” och mena mig. Men fram till den tidiga morgon i februari då jag hittade min fru stående framför kylskåpet i bara nattlinnet, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vårt gemensamma liv skulle undergå en sådan fruktansvärd
förändring.

”Varför står du där?”

Jag skulle just till att tända i badrummet när jag fick syn på henne. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade vaknat med en rasande törst efter att ha druckit en och en halv flaska soju till middagen, vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt att bli klar i huvudet.

”Hallå! Jag frågade vad du håller på med.”

Det var kallt nog som det var, men åsynen av min fru var ännu mer isande. Den alkoholrelaterade dåsigheten gick snabbt över. Hon stod orörlig framför kylskåpet. Ansiktet låg i skugga så jag kunde inte urskilja hennes ansiktsuttryck, men alla eventuella alternativ fyllde mig med fasa. Hennes tjocka, naturligt svarta hår var oredigt och rufsigt och hon hade på sig sitt vanliga vita hellånga nattlinne.

En sådan natt skulle min fru i normala fall snabbt ha tagit på sig en kofta och letat upp sina frottétofflor. Hur länge hade hon stått där på det där viset – barfota och i ett tunt nattlinne, spikrak i ryggen och till synes helt omedveten om mina upprepade frågor? Hennes ansikte var bortvänt och hon var så onaturligt stilla att hon nästan var som ett slags spöke som tyst stod där på vakt.

Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

Vad var det som pågick? Om hon inte kunde höra mig betydde det kanske att hon gick i sömnen.

Jag gick fram till henne och sträckte på nacken för att försöka få syn på hennes ansikte.

”Varför står du här? Vad är det …?”

Till min förvåning reagerade hon inte när jag lade handen på hennes axel. Jag var säker på att jag var vid mina sinnens fulla bruk och att allt detta verkligen hände – jag hade varit fullt medveten om vad jag hade gjort sedan jag kom ut från stora rummet, hur jag gick fram till henne och frågade vad hon höll på med. Det var hon som stod där utan att reagera, helt försjunken i sin egen värld. Det påminde om de sällsynta gånger då hon var så uppslukad av någon tv-serie att hon inte märkte att jag kom hem på kvällen. Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

”Hörru!”

Hennes profil svävade mot mig ur mörkret. Jag tog in hennes ögon, glimmande men inte febriga, medan hon sakta särade på läpparna.

”Jag hade en dröm.”

Hennes röst var förvånansvärt klar.

”En dröm? Vad i helvete pratar du om? Vet du vad klockan är?”

Hon vände sig om mot mig och gick sedan långsamt in i stora rummet. Sedan sträckte hon ut foten och sköt lugnt igen dörren bakom sig. Jag stod ensam kvar i det mörka köket och såg handfallet efter henne där hon försvann in genom dörren.

Jag tände i badrummet och gick in. Kylan hade hållit- i sig i flera dagar nu, temperaturen låg stadigt runt minus- tio. Jag hade duschat för bara några timmar sedan, så mina plasttofflor var fortfarande kalla och fuktiga. Denna grymma årstids ensamhet började ge sig till känna, den läckte in genom fläktens svarta öppning ovanför badkaret och sipprade ut från det vita kaklet som täckte golvet och väggarna.

När jag gick tillbaka till stora rummet, där min fru nu låg med benen uppdragna mot bröstet, var tystnaden så kompakt att jag lika gärna hade kunnat vara ensam. Men det var förstås bara som jag inbillade mig. Om jag stod helt stilla, höll andan och spetsade öronen kunde jag höra de allra svagaste andetag från hennes håll. Det lät dock inte som den djupa och regelbundna andhämtningen hos någon som har somnat. Om jag hade sträckt ut handen mot henne hade den mött hennes varma hud. Men av någon anledning förmådde jag inte röra vid henne. Jag ville inte ens nå fram till henne med ord.

Den korta stunden direkt efter att jag hade slagit upp ögonen på morgonen, då verkligheten ännu inte hade antagit sina vanliga konturer, låg jag under täcket och begrundade förstrött vinterljusets beskaffenhet där det föll in i rummet genom de vita gardinerna. Mitt i denna halvdvala råkade jag kasta en blick på väggklockan och störtade upp så fort jag såg hur sent det var, sparkade upp dörren och skyndade ut ur rummet. Min fru satt framför frysen.

”Är du galen? Varför har du inte väckt mig? Vet du vad klockan …?”

Hon satt på huk, fortfarande i bara nattlinnet och med det rufsiga håret som ett moln runt ansiktet. Omkring henne på köksgolvet låg plastpåsar och lufttäta behållare utspridda överallt, så jag kunde inte sätta fötterna någonstans utan att trampa på någonting. Nötkött till shabu shabu, sidfläsk, två stycken oxlägg, vakuumförpackad bläckfisk, skivad ål som min svärmor hade skickat till oss från landet för evigheter sedan, torkad gös hopbunden med gult snöre, oöppnade paket med dumplings och oräkneliga förpackningar med oidentifierade saker som dragits fram ur frysens gömmor. Ett prasslande ljud hördes – min fru var i full färd med att en efter en stoppa ner sakerna som låg omkring henne i svarta soppåsar. Till slut tappade jag kontrollen.

”Vad i helvete håller du på med nu?” skrek jag.

Hon fortsatte lägga mat i soppåsarna, till synes lika omedveten om min existens som natten innan. Nötkött och fläsk, kycklingbitar, saltvattenål för minst 200 000 won.

”Är du helt från vettet? Varför i hela friden kastar du bort allt det här?”

Jag snubblade fram mot henne mellan plastpåsarna, fattade tag i hennes handled och försökte slita påsarna ur hennes grepp. Överraskad av hur häftigt hon kämpade emot höll jag nästan på att släppa taget, men min indignation gav mig snart kraft att övermanna henne. Hon masserade sin rodnande handled och med samma vardagliga, lugna tonfall som hon hade använt tidigare sa hon: ”Jag hade en dröm.”

Den där drömmen igen. Hon såg på mig med ett fullkomligt oberört uttryck i ansiktet. Just då ringde det i mobilen.

”Helvete!”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

Jag började fumla i fickorna på kavajen, som jag hade slängt på soffan i vardagsrummet föregående kväll. Till slut, i sista innerfickan, slöts fingrarna om min bång-styriga telefon.

”Förlåt. Det har hänt något, en kris i familjen, så … Jag är hemskt ledsen. Jag kommer så snart jag kan. Nej, jag är precis på väg. Det är bara … nej, det kan jag omöjligt be er att göra. Snälla, vänta ett litet tag till. Jag är hemskt ledsen. Ja. Jag har lite svårt att prata just nu …”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

”Har du inte ens strukit min vita skjorta?”

Inget svar. Jag skvätte vatten i ansiktet och rotade i tvättkorgen på jakt efter gårdagens skjorta. Den var som tur var inte alltför skrynklig. Inte en enda gång kikade min fru ut från köket medan jag gjorde mig klar, slängde slipsen runt halsen som en scarf, drog på mig strumporna och hämtade min bärbara dator och plånbok. Det här var första gången under de fem år som vi hade varit gifta som jag var tvungen att gå till jobbet utan att hon hade plockat ihop mina saker och vinkat av mig.

”Du är inte klok! Du har blivit fullständigt galen!”

Jag tryckte ner fötterna i mina nyinköpta skor, som var för smala och klämde ihop tårna, slängde upp ytter-dörren och skyndade ut. När jag såg att hissen var på väg ända upp till översta våningen sprang jag nedför de tre trapporna. Först när jag hade kastat mig in i tunnel-banevagnen precis innan tåget rullade i väg fick jag tid att granska min uppenbarelse, reflekterad i det mörka vagnfönstret. Jag drog fingrarna genom håret, knöt slipsen och försökte släta ut skrynklorna i skjortan. Min frus onaturligt fridfulla ansikte, hennes orimligt bestämda röst, steg upp i huvudet.

Jag hade en dröm – hon hade sagt det två gånger nu. Utanför fönstret flimrade hennes ansikte förbi i den mörka tunneln – hennes ansikte, fast främmande, som om jag såg det för första gången. Men eftersom jag bara hade trettio minuter på mig att hitta på en ursäkt för att förklara för min kund varför jag var försenad, och dessutom skriva ihop ett utkast till dagens möte, hann jag inte grubbla över hur egendomligt min ytterst egendomliga fru hade uppfört sig. Samtidigt sa jag åt mig själv att jag på ett eller annat sätt måste se till att sluta tidigt i dag (sak samma att jag inte en endaste gång hade slutat före midnatt sedan jag bytte till min nya befattning för några månader sedan) och gjorde mig redo för en konfrontation.

Mörk skog. Inga människor. Trädens spetsiga blad, mina såriga fötter. Den här platsen, jag minns den nästan, men nu är jag vilse. Jag är rädd. Fryser. På andra sidan den istäckta ravinen ligger en röd laduliknande byggnad. En halmjalusi slår löst mot dörren. Jag rullar upp den och går in. Där är den. En lång bambustång där det hänger stora blodröda köttstycken, blodet droppar fortfarande från dem. Försöker tränga mig ut, men köttet, köttet bara fortsätter och fortsätter, jag kommer inte ut. Blod i munnen, bloddränkta kläder som smetar mot huden.

På något sätt tar jag mig ut. Springer, springer genom dalen, sedan öppnar sig skogen plötsligt. Träd fulla med löv, vårens skira ljus. Familjer på picknick, små barn som springer omkring, och doften, den ljuvliga doften. Nästan smärtsamt intensiv. Den porlande bäcken, männi-skor som brer ut vassmattor att sitta på, som äter kimbap. Grillat kött, ljudet av sång och glada skratt.

Men skräcken. Kläderna är fortfarande våta av blod. Jag måste gömma mig, gömma mig bakom träden. Måste huka mig, ingen får se. Mina blodiga händer. Min blodiga mun. Vad hade jag gjort i den där ladan? Tryckt in det röda råa köttet i munnen, känt hur det pressades mot tandköttet, gommen, slipprigt av rött blod.

Jag hade tuggat på något som kändes alldeles verkligt, men det kunde det inte ha varit, det var omöjligt. Mitt ansikte, uttrycket i mina ögon … det var mitt ansikte, tveklöst, men som jag aldrig hade sett det förut. Nej, förresten, inte mitt, men så välbekant … jag förstår ingenting. Välbekant, men ändå inte … en intensiv, märklig, fasansfullt kuslig känsla.

På matbordet hade min fru dukat upp sallad och sojabönspasta, en enkel algsoppa utan de sedvanliga kött-bitarna eller musslorna, samt kimchi.

”Vad i helvete? Så bara för någon löjlig dröm har du gått och kastat ut allt kött? Värt hur mycket då?”

Jag reste mig från stolen och öppnade frysen. Den var praktiskt taget tom – där låg bara misopulver, chilipulver, fryst färsk chili och en påse hackad vitlök.

”Stek bara några ägg åt mig. Jag är helt slut i dag. Jag hann inte ens äta en ordentlig lunch.”

”Jag har slängt bort äggen också.”

”Va?”

”Och jag har slutat med mjölk också.”

”Det här är sanslöst. Menar du att jag inte får äta kött?”

”Jag kunde inte låta det ligga kvar i kylen. Det hade inte varit rätt.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

Hur i hela friden kunde hon vara så egoistisk? Hon satt med blicken sänkt, såg fullkomligt obekymrad ut. Jag stirrade på henne. Att det kunde finnas en annan sida hos henne, en där hon själviskt gjorde som hon hade lust, var en häpnadsväckande tanke. Vem hade anat att hon kunde vara så oresonlig?

”Så du menar att det från och med nu inte kommer att finnas något kött i huset?”

”Du brukar ju ändå bara äta frukost hemma. Och jag utgår från att du ofta äter kött till lunch och middag, så … du dör ju inte om du avstår från kött en enda måltid.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

”Jättebra, då var det löst för min del alltså. Och du då? Påstår du att du inte tänker äta kött alls från och med nu?” Hon nickade. ”Jaså. Hur länge då?”

”Tja … för alltid.”

Jag var mållös, även om jag samtidigt visste att det inte var fullt så ovanligt att äta vegetariskt som det hade varit en gång i tiden. Folk blev vegetarianer av alla möjliga anledningar: för att försöka ändra sin genetiska benägenhet för vissa allergier, till exempel, eller för att det ansågs mer miljövänligt att avstå från kött. Det är klart, buddhistmunkar som har avlagt vissa löften är moraliskt bundna att inte medverka till att döda någon levande varelse, men så långt går väl inte ens lättpåverkade unga tjejer? Som jag såg det var de enda godtagbara skälen till att ändra sina matvanor att man ville gå ner i vikt, försökte lindra vissa åkommor, var besatt av en ond ande eller hade svårt att sova på grund av matsmältningsbesvär. I alla andra fall var det inget annat än ren styvsinthet om en hustru gick emot sin makes vilja så som min hade gjort.

Om min fru alltid hade känt viss motvilja mot kött skulle jag ha förstått det, men i själva verket var det tvärt-om – ända sedan vi gifte oss hade hon varit mer än duktig på att laga mat och jag hade alltid varit imponerad av hennes kokkonst. Med en kökstång i ena handen och en stor sax i den andra brukade hon med flinka, invanda rörelser skära ner lagom stora bitar av revbensspjäll i en fräsande stekpanna. Hemligheten bakom hennes aromatiska, karamelliserade friterade sidfläsk var en marinad av riven ingefära och majssirap. Hennes paradrätt var papperstunna skivor nötkött kryddade med svartpeppar och sesamolja och generöst överdragna med klibbigt rismjöl, som sedan doppades i sjudande shabu shabu-buljong.- Hon gjorde bibimbap med böngroddar, köttfärs och blötlagt ris wokat i sesamolja. Dessutom en mustig kyckling- och anksoppa med stora bitar potatis, samt en kryddig buljong fullspäckad med olika sorters musslor som jag utan problem kunde sätta i mig tre portioner av under en och samma måltid.

Det hon nu bjöd på kunde knappast kallas en måltid. Med stolen snett utdragen från bordet slevade min fru upp lite algsoppa som helt uppenbart skulle smaka vatten och inget annat. Hon balanserade ris och sojabönspasta på ett salladsblad, tryckte in hela paketet i munnen och tuggade långsamt.

Jag begrep mig inte på henne. Först i det ögonblicket slog det mig: jag hade faktiskt inte den blekaste när det gällde den där kvinnan.

”Ska du inte äta?” frågade hon förstrött, och lät precis som en medelålders kvinna som talar med sin vuxne son. Jag satt tyst, orubbligt kallsinnig inför detta skämt till måltid, och tuggade i mig kimchi i vad som kändes som en evighet.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
9 timmar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
10 timmar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Joel Källgren bylinebild
Joel Kellgren är Arbetarens nya kulturredaktör. Foto: Mika Kastner Johnson

Han är Arbetarens nya kulturredaktör

Joel Kellgren blir Arbetarens nya kulturredaktör efter att Josephine Askegård gått i pension. ”Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor”, säger han.

Hej Joel! Välkommen till Arbetaren. Du är tidningens nya kulturredaktör. Vem är du och vart har du jobbat tidigare? 

– Stort tack! Jag är kulturjournalist boende i Göteborg. De senaste åren har jag arbetat i redaktionen för kulturtidskriften Ord&Bild samtidigt som jag varit verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet, Sveriges Radio och Göteborgs-Posten. 

Vad har du för tidigare relation till Arbetaren? 

– Min relation till Arbetaren är både professionell och personlig kan man väl säga. Jag vikarierade en sväng som redaktör för tidningen 2024, och har under åren skrivit en del på frilansbasis. Men jag har läst Arbetaren hela mitt vuxna liv, i sena tonåren var den formerande för mig, inte minst då kultursidan. Vilket såklart gör att det känns extra roligt – och ansvarstyngt – att jobba som kulturredaktör på Arbetaren.  

Hur vill du forma tidningens kultursidor? 

– Jag vill både förvalta och vidareutveckla det arv av nyfiken frihetlighet som Arbetaren i allmännhet och min föregångare Josephine Askegård i synnerhet har stått för. Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor. Sen vill jag också rikta fokus mot kulturarbetares arbetsvillkor, vilket i sin tur flyter in i brännande frågor om AI, nedskärningar och en alltmer politiserad kulturpolitik i kulturkrigets kölvatten. 

Har du något särskilt du ser fram emot under hösten? 

– Just nu ser jag mest fram emot att arbeta med våra grymma frilansare, både nya och för tidningens läsare redan kända. Redaktionellt arbete är alltid kollektivt och sker i samklang med andra, tillsammans tror jag vi kan göra en kultursida att vara stolt över. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad