Läget är akut. Det vet alla som inte suttit med förbundna ögon och korkar i öronen de senaste tio åren. Isarna smälter, folk flyr och skördar torkar ut. De där stackars isbjörnarna vi varit så rädda för finns väl snart inte längre och fan vet hur länge vi själva står pall.
Åttaåringen fick ett par täckbyxor i julklapp av farmor. Ett par brandorange fräcka saker som står emot en Nordpolen-expedition om det skulle behövas. Knappast det mest spännande för en kille i tvåan, men de kan ju vara förbannat bra att ha om vargavintern plötsligt skulle komma. Men det var just det där med om.
Vaknar nyårsaftons morgon med en klump i magen. Tio plusgrader och en fågel som kvittrar där på grenen utanför sovrumsfönstret. Glatt låter det, men molnen och decemberdiset dämpar stämningen. Helvete. Jag har levt i förnekelse.
Mitt livs första klimatångest påverkas kanske av allt annat elände vi tvingats höra om det här förbannade 2016. Vilket ju knappast gör oron mindre.
Varning för ishalka, någon decimeter snö här och några centimeter där, men knappast något ihållande.
Får lust att ringa upp morsan och skrika: ”Fattar du inte, DET KOMMER ALDRIG MER BLI NÅGON SNÖVINTER, inga barn kommer åka skidor i framtiden, lika bra du vänjer dig vid den här gråblöta massan som lägger sig över Sverige sex, sju månader om året! Det här är det nya livet!”.
Biter mig i tungan och lägger ned luren. Hon skulle bli så ledsen, mamma. Hon som älskar skidåkning och är uppvuxen ute i spenaten i södra Norrlands inland. Där det alltid var drivor av snö och backar och spår och ärvda pjäxor som satt för hårt runt fötterna.
Så för hennes skull låter jag bli att gå runt och tjura och tittar i stället på femdagarsprognosen på min smartphone. Varning för ishalka, någon decimeter snö här och några centimeter där, men knappast något ihållande.
Det vänder väl snart igen, tänker jag och bokar ironiskt nog en flygresa. En billig historia till södra Italien senare i år. Med ett betydligt bättre pris än att ta hela familjen på tåget upp till fjällen. Lika bra att spy ut den sista skiten koldioxid över jorden innan allt är över.
Jag överdriver kanske, men läget är akut. Det vet alla som inte suttit med förbundna ögon och korkar i öronen de senaste tio åren. Isarna smälter, folk flyr och skördar torkar ut. De där stackars isbjörnarna vi varit så rädda för finns väl snart inte längre och fan vet hur länge vi själva står pall.
Täckbyxorna, nytillverkade och dyra, lär hänga oförstört urvuxna i garderoben redan till nästa vinter.
Dagarna går men ångesten består. Ett plötsligt snöfall i något dygn rensar luften och lägger sig vackert över gatorna där jag bor. Skönt, men knappast mer än ett uppehåll i det nu mer normala tillståndet av blöt barmark.
Ett par dagars pulkaåkning den sista veckan på jullovet men täckbyxorna, nytillverkade och dyra, lär hänga oförstört urvuxna i garderoben redan till nästa vinter.
Och till dess har vi tagit planet till Catania och skjutit oss själva i foten ännu en gång. Pissat de där isbjörnarna och klimatflyktingarna i ansiktet. Samtidigt som morsan letar nya vinterkläder på rean att ge bort. Helvete också.