Sjuksköterskorna på dialysavdelningen vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping slog för en tid sedan larm om sin ohållbara arbetsmiljö. Under 2016 har patientantalet konstant legat över den uppsatta maxgränsen. Flera sjuksköterskor har slutat, vilket lett till underbemanning, och lokalerna upplevs som för trånga.
Tillsammans med Vårdförbundets skyddsombud författade sjuksköterskorna en skrivelse till ledningen där de begärde en handlingsplan från arbetsköparens sida. I skrivelsen efterfrågade de även åtgärder för att minska den samvetsstress som sjuksköterskorna känner för att de inte längre hinner med sina arbetsuppgifter. ”Det är många som upplever en etisk stress. De säger: tidigare kunde man göra ett ordentligt jobb, nu kör man bara dialys. Då känner man att man inte gör ett bra jobb, vilket skapar frustration”, som Annki Svedberg, skyddsombud för Vårdförbundet, uttrycker det i en intervju med Arbetaren.
Det är i svaret på påpekandet om sjuksköterskornas samvetsstress som ledningens kansliprosa råkar ge särskilt starkt uttryck för tidsandan.
Arbetsköparens oförmåga att åtgärda problemen, trots att de varit kända under lång tid, är anmärkningsvärd i sig – men det är i svaret på påpekandet om sjuksköterskornas samvetsstress som ledningens kansliprosa råkar ge särskilt starkt uttryck för tidsandan. På den punkten svarar arbetsköparen nämligen att sjuksköterskorna ”med fördel kan använda sjukhuskyrkan eller gå via företagshälsovården för extern professionell handledning”.
De anställda har reagerat med vrede och häpnad på svaret, och det är ju inte ägnat att förvåna. Men troligen döljer sig mer än bara dåligt omdöme bakom ledningens formuleringar.
I takt med att vårdsektorn i Sverige oavlåtligen bantas och kostnadsoptimeras kan man skymta en utveckling mot att de som kan tänka sig att ta slitsamma vårdjobb är personer som i sin drivkraft att få hjälpa andra är beredda att sätta omsorgen om sitt eget välmående på spel. Flera av vårdyrkena håller i praktiken på att återfå karaktären av forna tiders kall, där självuppoffringen är en underförstådd del i upplägget.
Uppenbarligen har en oförsvarlig andel av ”kostnaderna” för de slimmade arbetsplatserna redan tagits av de anställdas psyken, i form av att de pressat sig till utmattningens gräns.
Man uppfattar att de anställdas inre välmående verkligen tar en stor del av smällen, men den föreslagna lösningen blir ändå en ytterligare individualisering av problemet.
Arbetsköparens agerande i Vrinnevifallet antyder en underförstådd – men tydligen till intet förpliktigande – insikt om det förhållandet: Man uppfattar att de anställdas inre välmående verkligen tar en stor del av smällen, men den föreslagna lösningen blir ändå en ytterligare individualisering av problemet. De anställda får lov att söka hjälp – kanske en präst kan komma med några lugnande ord?
Antingen kommer förslaget som en följd av kall beräkning, utifrån tankegången att de anställda inte ska frestas att tro att problemet ligger hos någon annan än dem själva, eller så har arbetsköparen på allvar börjat tolka personalens svårsläckta engagemang som tecken på patologisk blödighet. Det är svårt att bestämma sig för vilken av dessa möjliga förklaringar som är den mest skrämmande.
Klart står i alla fall att tendensen från arbetsköparnas sida att kapitalisera på de vårdanställdas benägenhet till självuppoffring blir allt tydligare.
Skyddsombuden har nu anmält Vrinnevisjukhusets dialysavdelning till Arbetsmiljöverket. Vad anmälan än resulterar i är det viktigt att kampen inte stannar där. Det är en långsiktig nednötning av de vårdanställdas motståndskraft som pågår – och viktigare än någonsin att de anställda sätter sig på tvären.
