Maria Johanssons memoarer – del 11

5.

Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar.

Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, men i kväll lyser det liksom ännu starkare.

Maria Johansson glittrar ikapp. Hon har fått sitt fuskhår behandlat och uppsatt på en salong, och kronan tronar högt på det. Dessutom är frisyren sprejad med just glitter. Några korn har letat sig ända ned till urringningen där brösten ligger som på en bricka. Det känns som om de har blivit större senaste tiden. Klänningen är en liten svart, men snittet för tankarna snarare till underkläder än till något klassiskt.

På höger överarm blänker fem nya, rosa blommor. De gjorde Queen of the world sällskap i går, trots att den gamla tatueringen inte är riktigt läkt och faktiskt ömmar ganska oroväckande.

Hon har redan druckit mycket. Massor. Liksom i går. Kanske ville hon ta igen de mellandagar när hon inte riktigt orkade, och i stället slösade sprit på att tvätta tatueringen och fickpengar på att hänga på internetkaféet.

Maria är bubblande, övermodig, glittrig och vulgär, och mycket medveten om det – men hon gör vad hon kan för att skilja sig från omgivningen, som ju är likadan.

Och, hon har nyligen tappat bort Filip.

Det oroar henne inte för tillfället.
Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj.
Natten pulserar runt henne. Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj. Den blinkar med varje pulsslag. Två unga australiensiskor börjar prata med henne, berömma hennes uppenbarelse. Maria förstår inte allt de säger, men svarar glatt. Skålar i något som liknar champagne.

En av dem börjar hänga på hennes axel, tala lägre. Maria undrar förvånat om tjejen stöter på henne. Men vad är det hon säger egentligen? Vilken jävla engelska. Maria försöker koncentrera sig, irriterat. Det bubblande övermodet dämpas. Men hon skrattar automatiskt och svarar ”yeah”. Tjejen frågar om hon kan få Marias telefonnummer. Ja, varför inte. Maria lösgör sig, bokstavligen, en hårslinga har fastnat i tjejens ena örhänge. Tjejen fnittrar och säger något mer obegripligt. Maria ler igen och ger henne en lapp med numret. Hon orkar inte konversera mer, men visst, vill de ses igen så.

Maria krånglar sig, så snabbt hon kan, ut ur uteserveringen. Fortsätter nedåt gatan. Röster skriker, musik dunkar, många dansar, andra spyr i gathörn.

Från ett annat hörn tittar två unga thailändskor på henne. En av dem blinkar förföriskt, den andra tuggar tuggummi. Vad är det med alla kvinnor i kväll? Vill de knulla? Ni får vänta lite, mina damer, just nu vill jag bara supa.

En av tjejerna ropar något gällt. Maria kastar en slängkyss men fortsätter gå. Tjejerna tjuter förtjust.

Maria svänger över gatan, struntar i att hon tumlar in i folk. Trycker sina armbågar och knän och bröst i dem. En kvinna fräser åt henne, en man skrattar teatraliskt bullrande. På andra sidan köper hon en ny drink. Tar stora klunkar.

– Hej, säger Filip.

Plötsligt står han bara där.

– Hej, säger Maria, inte surt men inte överdrivet glatt heller.

– Vart tog du vägen?

Filip håller en öl i handen, men ser misstänkt nykter ut.

Maria knycker på huvudet, kronan vickar.

– Varit runt lite bara. Tiden går fort när man har roligt!

Filip svarar inget. Maria smyger sig närmare, kysser hans örsnibb.

– Men jag saknade dig.

– Snart är det tolvslag, säger Filip, och rösten är lite stel men hans kropp blir mjuk, välkomnar hennes.

– Å, kuttrar Maria. Ska vi gå ner till stranden eller stanna här?

 

Det blir ett mellanting. De letar sig bort mot gatans ände, som nästan vetter ut mot vattnet. Andra har börjat göra samma sak, en seg rörelse. Maria vinglar. Sveper sin drink och hinner köpa en ny i farten, allt går ändå så långsamt.

Hav. Natthimmel. Fyrverkerier. Skrik.

Maria kysser Filip. Hon tror att det är på tolvslaget.

Men en bitter smak sitter i munnen. En smak hon känt förr.

Maria kysser Filip och spyr sedan över hans axel.

*

Gott nyt åt era jäva HORUNGAr

om jag är en hora r ni mina lydiga ungar, ja

nu börhar vi om

ANNO DOMINI MARIA JOHANSSON, sug på det

*

Framåt kvällen den andra januari började jag äntligen kunna äta normalt igen, utan att få maten i retur. Måste ha åkt på någon turistsjuka.

Filip hade tagit hand om mig. Gett mig tabletter och mineralvatten. Men jag hade saknat den där verkliga glöden i hans lydnad.

Vi satt på en restaurang nere vid den norra änden av stranden, inte långt från vår egen bungalow. Jag åt långsamt, kände efter hur magen reagerade för varje tugga. Drack varannan klunk mineralvatten, varannan öl. Mycket små klunkar. Filip var tyst. Jag kände att jag själv också var tystare än vanligt.

Hur länge hade vi varit här nu? Sextonde december. Sjutton, arton, nitton … Andra januari. Sjutton dagar? Herregud, kunde det stämma. Så länge. Så lite.

Jag kände att jag levde drömmen, och den kändes evig. Samtidigt kändes allt innan jag kom till paradisön också som en dröm, fast otydlig, overklig – skilsmässan, den där nya lägenheten, de där nya människorna.

Allt innan dess kändes inte alls.
Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter.
Filip hade först planerat att åka hem den andra januari. Som han brukade. Det hade jag tagit ur honom. Men den femte då, hade han sagt. Vi väntar och ser, hade jag sagt.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter. Kanske ombokningsbara, men ändå. För att vara på den säkra sidan. Där var inte jag.

Hem. Han skulle hem snart, sa han. Jaha, och vart skulle jag? Sverige kändes inte som hemma.

Vad vill jag?

Jag vill vara kvar här.

Måste få honom att stanna. Åtminstone tills jag får mina tolv årslöner.

Jag hade tappat aptiten. Tittade ned på tallriken, såg att jag trots allt fått i mig ungefär två tredjedelar av maten. Duktigt gjort. Lutade mig tillbaka och försökte återigen att inte tänka på magen, för nu satt där ett annat sug, av oro.

Just då surrade min smarttelefon till i handväskan. Konstigt, vem kunde det vara, som hade det numret. Och hörde av sig nu. Här. Tina..? Jag beslöt att inte titta efter.

Förrän Filip några minuter senare med en kort nick gick till herrarnas.

”Hey lady! Hope u r fine. How about doing that business tonight, before we hit the town? Love, Jes”

What the fuck, tänkte jag. Vem var detta och vad skulle jag svara? Helst innan Filip hann tillbaka, dessutom. Jes?

Samtidigt som jag såg hans kalufs återigen närma sig bortifrån toabåsen klickade det till. Jessica – australiensiskan! Men vilken jävla ”business”? Var det en invit?

Jag ursäktade mig och gick själv på toa. Kastade en slängkyss åt Filip samtidigt som han satte sig. Tog med mig handväskan. Med telefonen i.

Några minuter senare sa jag till Filip att jag ville ta en liten promenad själv. Han kunde väl stanna här? Jag skulle snart vara tillbaka.

Inne i den sötsura lukten på damtoaletten hade alla orden fallit på plats. Dumma jävla naiva brudar, kommer nog inte gå så bra för er i livet. Men visst. Maria Johansson ställer upp.

*

Tre timmar senare. En öl i utkanten av stan. Maria hänger på bardisken, Filip hänger bredvid henne. Ett hjärta blinkar rosa och gult snett ovan dem. Musik pumpar, men på uthärdlig nivå. Luften har just slutat dallra.

De är trötta, men inte fulla, trots att de varit på restauranger och pubar flera timmar nu. Det är som att alkoholen inte har effekt längre, kropparna vägrar.

 

Maria tar en klunk, sveper med blicken åt höger, längs den svängda disken. Där blinkar ett öga. Blinkar vant, precis som neonljusen. Maria rycker till. Ett nytt igenkännande. Har hon inte sett de där två thailändskorna förr? Någonstans?

Kanske. Maria måste erkänna att det är svårt att se skillnad på dem. Inte bara på infödingarna, utan på alla jävla människor i den här stan. Hon hade varit tveksam även när hon mötte upp de unga australiensiskorna ett par timmar tidigare. Tills hon hörde den bräkande rösten.

Nu flyttar sig blinkerskan närmare. Ler. Den andra böjer huvudet, verkar titta på något bakom Maria. Fnittrar.

Vad fan?

Sedan, insikt: Hon tittade så klart på tatueringen! Världens drottning. På deras språk.

Maria knycker stolt på huvudet, hoppas att hon inte ofrivilligt rodnar. Svårt att känna här i tropikerna, huden är liksom konstant varm och spänd.

Tar en klunk öl. Filip verkar försjunken i sin.

Plötsligt är den första thailändskan ännu närmare.

– How’s business?

Maria höjer ögonbrynen. Det stramar. Det var ett jävla tjat om business i dag. Kan de känna varandra, de här och australiensiskorna?

– Good, svarar hon nonchalant efter ett att ha tagit en ny klunk.

– That your man?

En nick åt Filip, som sneglar. Antagligen hör han inte riktigt. Bara undrar.

– Yeah, säger Maria och sneglar hon med.

– Big daddy! säger den andra tjejen, som smugit upp bakom den första, och fnittrar gällt.

– No, I’m big mama, svarar Maria i ett infall.

Skrattar sedan högt för att visa att hon är vänligt inställd – lite otäcka är de ju, infödingarna. Men tjejerna stämmer förtjust in.

Den första lägger handen på hennes axel.

– Very pretty lady, lady queen, säger hon.

Maria får ännu ett infall. Sneglar åt vänster på Filip som tyst låtsas titta åt andra hållet.

– How about some fun with me and my man? säger hon så lågt hon kan i den närmaste tjejens öra.

Hon lyser upp.

– Ooh, you do that? Sure!

Sedan tisslar de med huvudena tätt ihop. Den andra tjejen glider graciöst upp på en barstol och korsar sina långa ben, ler hon med.

Båda tittar förväntansfullt på Maria. Vad vill de?

Leendena stannar kvar och kvar, de borde börja se stela ut, men gör det inte.

Bartendern glider fram, frågar tjejerna något. De svarar, fortfarande leende, med en kort sidoblick på Maria. Eller kanske på Filip.

Bartendern ställer fram två drinkar.

Aha.

Någonstans i medvetandet har Maria så klart undrat om de faktiskt är betalhoror, men hon blev osäker när de sa ja utan att prata om pengar. Fast drinkar verkar de vilja ha. Ja, varför inte. Vi är säkert rika jämfört med dem.

Maria vänder sig mot Filip, ger honom en lätt puss på kinden.

– De här flickorna verkar intresserade av dig, viskar hon.

Filip rycker till, knappt märkbart, men får sedan en märkbart intresserad glimt i ögonen. Så klart. Han är ju ändå man.

Maria känner sig storsint. Det här kan han behöva. Han varit lite tyst och sur sedan Annette och Gustav.

Maria vänder sig tillbaka, till tjejerna som börjat sippa på sina drinkar, och blinkar åt dem med ena ögat, precis som de startade konversationen med henne.

– Nice surprise for my man, säger hon.

Tjejerna fnittrar okontrollerat.

Lite väl fnittriga är de, kan Maria tycka. Men nu är hon ju en gång storsint. Det ska bli spännande det här.
Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. 
Nästan en timme går, flera drinkar rinner förbi i takt med fnittret. Ja, flera drinkar till dem. En enda till Maria. Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. Bara tröttheten ökar, och med den en retlighet och en oro att inte orka.

Fan vad de där brudarna var törstiga.

Maria går in till toaletterna. Försöker blaska lite kallt vatten på tinningarna. Men vattnet är ljummet.

Hon stirrar i spegeln, försöker se Världens drottning, inte en misslynt grisögd Maria Johansson. Svarta Madam kom fram, tänker hon.

Just då snubblar en tjej, lika blond som Maria men kanske hälften så gammal, in genom dörren. Trampar Maria på tårna. Helvetes jävla kukfitta, fräser Maria som börjar bli less på den här kvällen.

– Förlååt! säger tjejen. Men å det är ju du! fortsätter hon sedan med stora ögon. Du är så cool! Kom, vi kan dela!

Maria fattar först ingenting och hon fortsätter att fatta ingenting i nästan en minut, men sedan fattar hon och när hon efter ytterligare ett par minuter kommer ut ur toabåset igen är hon mycket nöjd. Fantastiskt nöjd. Inte trött längre. Nu jävlar vände kvällen till det bättre.

Hon går tillbaka till baren och nu är hon bestämd. Får tjejerna att sätta drinkarna i halsen, lovar dem mer om de går nu, sveper med sig de två thailländskorna och den förväntansfulle svensken hem till bungalowen, i ett moln av glitter, stjärnor, löshår och kokain.

Maria kommer orka hela natten.

*

Inte kunde jag ana att de skulle dra fram två penisar. Eller dra fram och dra fram, jag tyckte de skötte det rätt diskret, skyltade knappast med dem. Filip hann sätta på den ena bakifrån innan han märkte något.

Otacksamma jävla människa.

Han började skrika massa på svenska, som jag är glad att tjejerna, eller vad man nu ska kalla dem, inte förstod.

Jag insåg att det inte var någon idé att fortsätta. Hade ett jävla sjå att få dem därifrån. Jag sa att min kille hade fått ett anfall eller något, ville inte såra dem. Men en av dem – den påsatta – blev riktigt aggressiv och otäck. De gick inte förrän jag gett dem lite av pengarna jag fått av autraliensiskorna.

Kvar stod jag, med en Filip som slutat skrika. Knäpptyst satt han i sitt hörn av dubbelsängen. Stirrade. Men inte på mig.

 

Jag kände att jag inte skulle stå ut med hans sällskap. Inte kunna sova. Kände hur många ord som ville ut ur mig, hur förbannad jag var.

Jag gick.

*

Tusen stjärnor som blinkar retsamt. Maria Johansson vandrar ensam i norra Patong.

Klockan är bara ungefär midnatt, och nattlivet sjuder som alltid, men det sjuder mer några kvarter söderut. Här är det sällsamt stilla, bara ekon av andras festande och då och då ett prasslande i mörkret. Och så cikadorna förstås, en jämn ljudmatta hon nästan vant sig vid.
Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med.
Det finns många tankar en kvinna skulle kunna tänka i den här situationen. Kanske är det farligt att gå här själv. Ensam. Utmanande. Kanske förutsätter alla som ser henne att hon är prostituerad. Kanske gör det allt ännu farligare. Eller tvärtom. Maria Johansson vet inte, för hon tänker inte alls på det och skulle hon tänka på det skulle hon inte bry sig.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med. En märklig blandning av glädje och ilska. Hon går och går. Snabbare och snabbare.

Jag ska göra mig av med Filip. Fan har jag hängt mig fast vid honom så länge för. Tina var en mycket roligare människa, och henne lämnade jag.

Drinkar. Bad. Mat. Stjärnor. Tatueringar. Nya människor. Sex sex sex. Sol. Dans. Vad fan har han haft med det att göra egentligen? Ja, sexet då. Det hade jag kunnat fixa själv. Falska jävla fitt-Filip från Falun som egentligen heter Fredrik. Är det pengarna? Jag kan reda mig själv. Inga problem. Fan, är det pengarna han surar över?

Klackarna skrapar, Maria går på och det gör nattens timmar också.

Jag ska ge honom vad han vill ha. Fast jag redan gett honom allt. Otacksamma tråkiga sura jävla Fredrik. Fan vad kul jag ska ha sen när jag slipper honom.

Till slut måste hon sätta sig. Försöka koncentrera sig, få in tankarna i en fålla. Blunda.

 

Tills någon petar på henne.

– Hello?

Klarvaken med ett ryck. Vadå vaken, jag har inte sovit. Var fan är jag?

Strand. En trasig solstol. Böjd över henne, en åldrad thailändsk man med en märklig hatt.

– Are you all right?

– Va?

– Rape?

– Fuck you! spottar Maria.

Mannen muttrar något obegripligt och försvinner ur hennes synfält. Där är plötsligt i stället solen, bländande och total. Maria kvider. Studsar upp.

Mannen är på väg bort, vänder sig inte om.

Var fan är jag?

En välkänd silhuett av ett stort hotell nära stranden.

Hon är bara några minuter hemifrån ju. Hur gick hon i natt egentligen? Allt såg bara likadant ut.

Hjärtat pickar snabbare än vad som borde vara möjligt. Helvete, hon måste hem.

Tänk om Filip stuckit. Tänk om jag inte kommer in och kan hämta mina saker. Fan fan fan.

Solglasögonen är borta. Men där, handväskan. Tur som en tokig. Hem nu.

Filip, snälla var kvar. Lämna mig inte. Inte precis nu.

 

Solen är nyvaken. Det måste vara tidig morgon bara. Maria kollar mobilen. Ja, strax efter sju, och inga missade samtal. Det bådar inte gott. Faktiskt.

 

Några minuter senare, som känns mycket längre, rycker hon i dörren. Den är låst. Ett skri letar sig ut mellan torra läppar.

Skärp dig nu kvinna. Du har en egen nyckel.

Hon fumlar upp den.

Rummet är mörkt och luktar illa.

Maria kliver in. Varför darrar benen så.

Men där, en mörk hög i sängen. Den rör på sig nu.

– Filip!

Maria blir lättad men högen blir orörlig. Hon sjunker ned bredvid den.

– Filip … Förlåt att det blev så fel i går kväll.

Tystnad.

– Filip?

Hon rör vid hans skuldra. Han rycker till.

– Jag ville bara göra nåt för dig, två snygga tjejer! Jag visste inte att de var transvestiter, jag lovar.

Mer tystnad.

Fan, har han inte surat klart än. Jag är ju tillbaka!

– Kom igen, det var för din skull!

Tystnaden fortsätter och fortsätter och den är olidlig, och just när hon ska explodera kommer där livstecken underifrån täcket:

– Var har du varit hela natten?

– Jag – jag har bara gått runt, säger Maria och sväljer svordomar. Bara gått runt och tänkt.

– Visst.

– Vadå visst?

Tystnad igen. Det här går inte.

– Titta på mig nu, för fan.

Rösten är sammanbiten. Han lyder, kanske av vana, vrider sig mot henne. Ögonen lyser blodsprängda i dunklet.

– Jag mår inte bra, säger Filip hest nedifrån täcket. Jag vill åka hem.

Jaha, så klart. Förutsägbare Filip-Fredrik. Tillbaka till Sverige.

Lugn nu. Få honom att stanna ett par dagar, så man hinner reda ut det praktiska.

Kanske hinner man få tolv månadslöner.

Maria tvingar sin röst mild.

– Jag förstår att du vill det. Men vi …

– Jag tänkte åka själv, säger Fredrik och blundar igen.

– Jaså, det tänkte du? tjuter Maria.

Hennes röst skär genom den unkna luften. Mannen i sängen kniper ihop ögonen. Maria andas in mörkret, tar sats, men då sätter sig Fredrik hastigt upp. Kasar bakåt i sängen, bort från henne. Ser ut att skaka, som av köld.

– Ja, säger han darrigt. Jag orkar inte med dig längre.

Rummet svartnar än mer.

– Du orkar inte med mig? Efter allt jag gjort! Du har haft de roligaste månaderna i ditt jävla Svenssonliv sen du träffade mig!

Fredrik gör ett ljud, ungefär som en hickning.

Maria flyger upp. Hennes kropp skakar också, i otakt med hans.

– Är det pengarna? Är det det, va? Det enda som betyder nåt för dig! Men snart är jag rik, då kommer du ångra dig!

– Nej, det är inte-

– Jag har egna pengar nu också, vill du ha lite ersättning för i går? Hälften har jag blivit av med redan, det fick jag ge till tjejerna som ursäkt för att du inte fick upp kuken!

Fredrik drar sig ännu längre bakåt i sänghörnan. Nu tittar han på henne igen, men ögonen har smalnat, och de har en ny glöd.

– Vadå för pengar? Du har sålt dig, eller hur? Dina jävla ensamma promenader! Du är ingen drottning, du är en billig jävla hora!

Örfilen träffar kinden hårt, och egentligen är det mer knytnävsslag än örfil.

Fredrik blir tyst. Stilla. Blicken viker undan igen, in i dunklet.

– Nej, säger Maria återhållet darrande. Jag behöver inte ta betalt för att få knulla. Däremot sålde jag lite tabletter till några dumma brudar som betalade alldeles för mycket.

Fredrik sitter kvar, till synes orörlig, blicken någonstans bortom hennes knän, men Maria ser ändå hur ögonen vidgas och hur huden bleknar under solbrännan.

– Jag smugglade hit dem i din väska förresten. Kul, va. Synd att du inte åkte dit din dumme fan. Här, här har du en första återbetalning, Fredrik.

Maria slänger etthundrafemtio skrynkliga dollar på täcket.

Mannen i sänghörnan rör sig inte. Han bara darrar. Han rör sig inte på hela tiden som Maria stökar i rummet: packar, slår upp fönstren på vid gavel, spottar på golvet.

Han rör sig inte och hon tittar inte på honom.

Sedan går hon.

 

6.

Maria Johansson är en överlevare. Det kan ni skriva upp.

Och man gör vad man kan för att överleva och det viktiga är att man lever. Lever livet.

Jag gick ifrån den äckliga bungalowen och den patetiske mannen där. Bara en sak ångrade jag en aning – att jag slängt de där pengarna på honom. Dem kunde jag ha behövt.

Samtidigt hade jag i min handväska kvar nära 3 000 bath. Fickpengar från Filip, nej Fredrik. Så det jämnade väl ut sig.

Bara runt knuten låg nya bungalows och andra sorters turistboenden. Så klart. Men jag gick längre. Vandrade söderut, längs stranden, förbi stans centrum, vidare. Jag kan inte minnas vad jag tänkte. Antagligen inte så mycket alls. Något satt i min strupe, en stor propp, och jag var rädd för att tårar skulle börja rinna om den lossnade. Tårar av ilska, skulle det ha varit.

Jag tittade in på flera mindre hotell. De såg billiga ut. Jag ville ha dem billiga, men med en fri gästdator. Inte läge att göra av med pengarna på internetkaféer nu, och mobilens kontantkort var tomt igen.

Som ni ser, jag fungerade rationellt. Agerade. Löste det. Som överlevare gör.

Mindre än två timmar efter att jag lämnat bungalowen befann jag mig i ett enkelt rum drygt fyra kilometer söderut. Väggar, tak, fläkt, persienner. En säng. Jag somnade.

 

Och drömde massor. Inte direkt mardrömmar, men besvärande, stressande drömmar. Saker jag måste göra. Först stretade jag mig igenom en halv skog av svarta, taggiga buskar, sedan var det något med ett rött garn med massor av knutar, och så lösa tänder. Det var väldigt viktigt att vira garnet åt rätt håll och det hängde på något sätt ihop med om jag skulle tappa mina tänder. Fast i drömmen ville jag tappa tänderna. En rynkig asiatisk man lovade mig att jag skulle få nya, perfekta löständer, bara jag såg till att tappa mina gamla själv, för han fick inte dra ut dem. Jag virade och virade men tappade gång på gång bort mig i vilket håll han sagt var det rätta.

Usch.
Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var.
Sakta segade jag mig upp ur sömnen, hjärnan fortsatte att kännas som ett garnnystan. Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var och vad jag drömt och vad som var verkligt.

Klockan var kväll. Munnen var torr och smakade illa. Både tänder och tunga hade samma textur – sandpapper. Jag ruskade på mig, gick ut till det minimala badrummet. Dåligt tryck i takduschen. Jag stod där, droppande, tittade ned. Mens. Ha ha, det var nog vad det röda garnet betytt. Det och en ovanligt äcklig käft. Jag kanske borde slå mig på drömtydning.

 

Borstade tänderna. Tänkte på att mensen måste ha varit sen. Jag hade tappat räkningen, men det verkade som evigheter sedan sist.

Jag borstade klart. Gurglade och spottade grundligt. Kände irriterat att jag var väldigt törstig men inte hade något mineralvatten. Var väl tvungen att gå och skaffa det.

I min necessär fanns inga tamponger. Märkligt. Jag gick ut i rummet för att hämta handväskan. Sparkade till den tomma papperskorgen, hårt, på vägen.

Tillbaka i badrummet, med vänstra benet på toastolen, insåg jag att inte heller den jävla väskan innehöll några tamponger. Eller bindor. Inget sådant alls. Hur kunde det vara möjligt? Sådant har man ju alltid, någonstans.

Nästa insikt: att blodet stadigt sipprade längs mitt högra ben, och hade gjort så ett tag. Det började redan levra sig runt vristen.

Jag stirrade en sekund, sedan fnös jag föraktfullt och marscherade ut i rummet igen.

 

Jag föredrar att tänka på dessa första nyvakna minuter i mitt nya rum, mitt eget rum, som det tillfälle då proppen gick ur. Väldigt fysiskt i form av det forsande blodet, så klart. Men även på andra sätt. Inga tårar, mina ögon var lika torra som munnen varit, men något mer än blodet började sippra. Det svarta i min hjärna, som samlats där under alla minnesluckor. Jag insåg det inte riktigt då, men snart nog.

 

Ute i rummet rotade jag igenom allt i min packning. Ingenting. Vände tillbaka. Nya blodspår blandades med gamla på det slitna golvet. Jag lät dem vara.

Torkade av benet så gott det gick med toapapper, och sedan ännu mer papper, hopknölat, ned i trosorna.

Jaha, ut och handla.

Jag lindade sarongen om midjan så den nästan släpade i marken, för att dölja min blodiga nederdel. Ett infall fick mig att inte dra på mig det solkiga linne jag tänkt. Brösten bara – än sen då? Det här hotellet hade nog sett värre saker. Jag lät mitt långa hår hänga framför brösten, lite lagom kyskt.
Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.
Jag bodde en trappa upp. Nere i det som jag antar måste kallas reception var det tomt. Svaga ljud hördes från ett rum bakom den lilla disken men ingen syntes. Däremot fanns där en halvfull kyl. Jag slet åt mig en flaska vatten och fortsatte ut.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag var nära en större väg som verkade leda ut ur staden, men det var ju ingen idé att gå ditåt. Trafik dundrade förbi, den tycktes aldrig stå stilla. Fullsatta motorcyklar, stillastående bussar. Jag rös och styrde in mot centrum fast jag helst sluppit. Snart lyste en blå skylt mot mig. Pharmacy.

Apotekargubbjäveln därinne hade svårt att fatta vad jag behövde. Men han log väldigt välvilligt och tittade mycket på mig. Till slut lyfte jag på sarongen och fick honom att titta där. Blodet mellan mina lår, den svarta vreden för mina ögon.

Jag kunde inte avgöra om han bleknade, men han blev tyst och slutade le och vände snabbt mot en hylla längre in, kom tillbaka med massor av blandade mensskydd. Jag betalade. Inte mycket, kanske tyckte han synd om mig. Så fort transaktionen var klar gav jag honom en liten uppläxning om att kunden alltid har rätt, på mitt modersmål, och stegade sedan ut. Såg i ögonvrån att jag fått sällskap i butiken utan att märka det – ett ungt par (blonda och blåögda, kanhända var de svenskar) tittade förskrämt på mig från ett hörn. Men jag sket väl i dem.

Inte kände jag för att ge mig ut och festa heller. Magen var svullen och värkte, jag kände hur det pumpade därinne, och med jämna mellanrum hörde jag till och med kluckandet när nytt blod stöttes ut. Jag vände tillbaka. Mina flipflops hade börjat säga klafsklafs i stället.

 

Flickan i receptionen tittade storögt på mig, först på vattenflaskan jag höll i handen, sedan gled ögonen kvickt förbi mina bröst och stannade på blodspåren som följde mig. Hon började säga något men jag avbröt henne:

– Chips?

– Sorry?

– Chips? To eat. Snacks.

– Uh, sa flickan, fortfarande lika storögt, och svepte med handen mot ett litet ställ med påsar.

Mitt framför näsan på mig. Ja ja. Jag tog två påsar, sa ”I pay later” och stapplade upp för trappan. Hon sa inget mer bakom mig, vad jag hörde.

 

Jag tvingade mig in i och ut ur duschen igen, fick äntligen på mig både en tampong och en binda, dråsade ned i sängen. Tryckte i mig en påse chips och en av de Tramadoltabletter från Tinas och Kits badrumsskåp som jag sparat, inte sålt till australiensiskorna. Drack upp nästan allt vatten, innan jag kom på att jag borde spara lite till morgonen.

Ville sova, vakna till en ny dag, börja om på riktigt. Men jag hade ju nyss vaknat.

Jag släckte lampan, blundade. Men det var som en fjädermekanism i ögonlocken, de gled hela tiden upp, med ett knappt hörbart klickande.

Det svaga, flackande skenet från den relativt lugna gatan kröp sakta över väggen, silat av persiennerna. Ibland blinkade det till. Precis som mina ögonlock. Ljudet från dem äcklade mig. Ljuset kröp vidare.

Precis när jag börjat komma in i någon slags dvala tyckte jag plötsligt att jag hörde annat som kröp också. I hörnen. Rasslande och vidrigt. Jag gav upp ett frustrerat skri och sparkade av mig täcket. Tände lampan med en svordom.
Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.
I lampans sken kändes allt lite bättre igen. Jag bestämde mig för att vara logisk och klartänkt, så jag återvände till en tanke, som jag ärligt talat hade haft i bakhuvudet det senaste dygnet: Att jag nog kunde hitta en ny karl att haka på, få drinkar och god mat av. Nästla mig in i hans hotellrum. Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

Men det svarta i min skalle fortsatte sippra upp och fördunkla mitt sinne. Tanken på min smarta plan skavde plötsligt, kändes inte lika lockande. Dessutom, i mitt nuvarande tillstånd, störtblödande och uppsvullen, var nog marknadens efterfrågan inte lika stor.

Marknad. Efterfrågan. Är det vad jag är? De ska komma till mig. De ska fan komma till mig och krypa och be för att få slicka Maria Johanssons blodiga fitta.

Blodet och det svarta. Just då ville jag sätta dit proppen igen.

För att få lite perspektiv på saker bestämde jag mig för att skriva några rader, för hand, nu när internet inte var tillgängligt.

När jag satte pennan mot papperet kände jag hur det svarta slutade sippra, för stunden i alla fall.

Var nog bra att det gjorde det – allt händer av en anledning.

*

Någonstans i Patong, långt från stranden, tidig morgon måndag den 4/1.

Jag har färdats en fantastisk sträcka. Jag var en uttråkad menlös Medelsvensson och mitt liv var på väg mot slutet. Genom viljekraft återföddes jag. Nu är jag Drottningen av Patong, jag är åtrådd, jag är fri, jag väntar på att några hundra tusen ska droppa in på mitt konto. Jag har dumpat en älskare som slutade veta sin plats – han förtjänar mig inte längre.

Jag ska skaffa mig en ny, vilken jag vill. Jag ska hålla mig kvar här så länge jag kan, och då är alla medel inte bara tillåtna, utan rentav tillrådliga.

I slutet kommer Den Nya Maria stå kvar och vara ensam vinnare.

Jag ska skratta åt er, och sedan ska jag spotta er i ansiktet.

 

Knogarna vita. Orden plötsligt slut. Pennan har skrapat hål i papperet.

Det dröjer länge innan sömnen slutligen infinner sig. Lampan lyser natten igenom.

*

När solen går upp igen är det mitt i måndagen. Hemma i Sverige börjar vardagen efter nyårshelgen. Men inte här.

Maria Johansson går upp, hon duschar igen, tvagar sig så omsorgsfullt hon kan i det strilande vattnet. Tvättar håret med det sinande specialschampot. Dubbla bindor för säkerhets skull. Mascara, läppglans. Vågar inte ta den vita klänning hon först vill ta – för sin inre syn ser hon röda, kväljande rosor slå ut på den – utan väljer en rosamönstrad. Toppar med de billiga guldsandaletterna, inköpta förra veckan. Slukar en ny påse chips, tillsammans med vanliga Ipren denna gång. Sista klunkarna vatten. Borstar tänderna. Ny läppglans.

Hon saknar sina solglasögon, men känner sig ändå som en människa igen. Eller en kvinna, i alla fall.

Nickar vänligt åt flickan i receptionen. Titta, jag är en civiliserad människa trots allt. Nick nick. Ut i solen. Sol, sol, alltid sol.
Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. 
Hon sneddar mot det håll som borde innebära havet. Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. Kanske börjar turisterna droppa av? Sådana som Filip-Fredrik, som innerst inne bara längtar hem till vardagen. Eller så är det helt enkelt för att hon är i en annan del av staden.

Plötsligt går en hägring förbi henne på trottoaren.

Hägringen är inte blond, men väl västerländsk, med långt brunt lockigt hår uppsatt i nacken. En kvinna i Marias ålder, solbränd och smal, klädd i vit sarong. Något slags orientaliskt hänge dinglar mellan hennes bröst, som anklagande pekar på Maria.

Maria stirrar och kvinnan stirrar tillbaka. Innan Maria hinner hejda sig spottar hon tre gånger framför hägringen, som efter en svart katt.

Den försvinner. Allt försvinner. Solen måste ha släckts, under en oviss tid är allt svart för Marias ögon.

Hon blinkar förvirrat när solen tänds igen. Hon är på andra sidan gatan nu. Hur fan kom hon över, genom den kaotiska trafiken?

Hon plockar upp sin fickspegel och kontrollerar. Sminket sitter kvar. Kan inte ha gått så lång tid. Hon ser helt okej ut. Nej nej, hon är skitsnygg! Men fan vad hon saknar sina solglasögon.

Maria lyfter huvudet mot världen igen, skakar av sig det svarta, och anar plötsligt havet, bortom nästa kvarter. Skönt.

Horisonten, vågorna, stranden. Nya solglasögon säljs villigt av en ung man med stelt leende.

Maria känner sig lättad bakom de mörka glasen. Tittar bort mot raden av serveringar. De är inte knökfulla, fast knappast tomma heller. Hon slår sig ned i utkanten av en, under ett blårandigt parasoll.

Stolen är skön att sjunka ned i. Ett visst lugn sprider sig i hennes kropp.

Grillade dofter svävar emot henne. Chipspåsarna tidigare nära på tvingade hon i sig, aptiten var inte vad den varit. Men nu börjar den återvända. Nästan så munnen vattnas.

Vad kan klockan vara? Inte mycket. Jag borde hålla mig lite. Äta senare så jag står mig.

Pengar. Fan ska man behöva bry sig om pengar för.

Maria köper en gin och tonic i stället, billigt. Solen kryper. Hon håller sig under parasollets skugga.

Människor. Så många, även om mängden kanske tunnats ut något. De går där på stränderna. Ler. Par, hand i hand. Familjer med barn. Något enstaka ungdomsgäng.

Maria hatar dem intensivt.

Men hon slänger med håret och tar en klunk av drinken och intalar sig att hon ska ha det trevligt och vara glad, för hon tror ännu inte helt på hatet. Nästa glas blir vatten i stället. För att må bättre, säger Maria till sig själv. Nej, för att du inte har råd, din snåla subba, säger en ovan röst. Den låter nästan som Den Gamla Maria.

Just när Maria Johansson trots allt tänker beställa en ny drink faller en stor skugga över bordet.

– Goddag, säger en tjock röst.

Alla sinnen med ens på helspänn. Vem är detta?

Man. Glasögon. Bakåtkammat, lätt grånat hår. Shorts. En aning korpulent. Drygt femtio.

Verkar svensk.

Maria märker att hon ler. Men det är ingen hon känner igen. Ett ögonblick var hon rädd att det skulle vara fete Gustav.

– Hej hej, säger hon.

– Jag visste väl att fröken var svensk! Får man slå sig ner?

Något svart väller upp och vill kräkas ut men Maria sväljer. Nickar.

Mannen pustar lite när han sätter sig.

– Det börjar bli tunnsått med svenskar nu. De flesta ska väl hem till sina jobb, säger han och tittar mot horisonten.

– Mm, säger Maria.

– Inte du?

Ögonen vilar på henne en sekund.

– Nä, säger Maria. Inte än, i alla fall.

Uppskattande grymtning.

– Skönt. Själv är man ekonomiskt oberoende, som det heter, så jag har inga kontorstider att passa. Det sköter andra åt mig!

Han skrattar. Maria ler.

Plötsligt är en servitör där med en ny gin och tonic. Hur gick det till egentligen.

– Är du här själv?

– Ja, säger Maria snabbt.

Ångrar sig genast, men kommer vid närmare eftertanke inte på vad annars hon skulle ha svarat. ”Skit i det du”, kanske. Men något lägger band på Den Nya Maria.

Mannen grymtar gillande igen. Plötsligt har hon hans stora hand i höjd med brösten.

– Jakob, säger han.

Maria stirrar på handen.

Skärp dig människa, du har väl inte glömt hur man hälsar. Knulla kan ni göra senare.

– Tessan, säger Maria och fattar handen.

Solen vandrar vidare. De samtalar. Maria är inte säker på vad hon egentligen säger, det känns som om hon pratar liksom automatiskt, men han verkar inte ha något emot det. Han är från Göteborg. Äger något halvstort företag. Unnar sig solsemestrar rätt ofta. Fru och vuxna barn hemma, de är vana vid att han reser. Lite frihet måste man ju få ha. Sjätte gången i Thailand. Vad fint hår hon har.

Egentligen är det nog mest han som pratar.

 

De flyttar sig till en restaurang lite längre uppåt stranden. Solen står lägre. Han beställer in mat till dem båda, västerländsk mat, hamburgertallrik med pommes frites. Hutlösa priser. Men ölen är billigare.

Han lägger handen på hennes lår. Klänningen är kort. Något ilar till i Maria, hon är osäker på vad. Men hon ler som i samförstånd.

Maten kommer in. De äter. Maria känner sig inte helt avslappnad men vet inte varför. Något med mannen irriterar henne. Fast han verkar gudasänd; rik och generös och säkert kåt. Fan vad hungrig hon var.

Han bor nog ståndsmässigt, på något lyxhotell. Kanske kan hon slippa hans svettiga kropp mot sig och i sig – smiska honom lite i stället, det har man ju hört att höga chefer gillar, bakom stängda dörrar.

Hon sväljer den sista tuggan. Inser att hon missat en fråga som hänger i luften.

– Va?

– ”Va?” Så säger väl inte en väluppfostrad flicka? Mannens ögon spelar och ler. ”Ursäkta”?

Maria ler tillbaka, det är som om hon har ett jävla gummiband i mungiporna.

– Ursäkta? säger hon retsamt men med en förförisk blick.

– Jag frågade bara hur länge mitt vackra sällskap varit på resande fot?

– Öhm, säger Maria. Sedan … den trettonde december. Nej, sextonde menar jag.

– Å, ja själv kom jag ju strax innan nyår, som sagt. Tänkte stanna en vecka till.

– Mm.

En vecka. Kan man ha hunnit få sina välförtjänta tolv jävla månadslöner tills om en vecka?

– Det är så härligt att se en kvinna som vet att njuta av livet, fortsätter mannen som heter Jakob. Du saknar inte Sverige då?

Maria skrattar till, lite för gällt.

– Ha ha, nä, säger mannen avvärjande. Det var en så kallad retorisk fråga. Vet du, på flyget hit köpte jag en Aftonbladet, jävla skitblaska, men det var lite lustigt för löpet handlade just om Thailand.

– Hm.

Jakob vinkar in ny öl och dessertmenyn i en enda handrörelse. Fortsätter prata, han har inget emot sin egen röst han.

– Det stod att tre svenskar eftersöks här just nu – en politiker och en fackpamp som är misstänkta för förskingring! De har snott åt sig miljoner och nu lever de livet på beachen. Fast inte tillsammans, alltså. Och så nån annan kvinna, hon var inte efterlyst för brott men familjen är orolig, säger att hon bara stuckit ifrån dem. Snyfthistoria.

Det svarta väller upp för Marias ögon.

– Det är inte utan att man avundas dem, vem fan skulle inte göra nåt sånt om man hade chansen, fortsätter mannen.

Han skrattar och han tar en klunk öl. Marias drinkhand och hennes blick har fastnat i luften. Jakob verkar inte lägga märke till något. Han ser sig nöjt omkring, tar nya klunkar och pratar på.

– Thailand kommer snart vara det populäraste resmålet av alla, om det fortsätter klättra i topplistorna så här snabbt, och man förstår ju varför! Fast en annan var ju här innan det var så populärt. Two banana splits, tillägger han åt servitören.

– Va, säger Maria.

Läpparna är torra. Hon plockar blint efter läppglansen i handväskan.

– Och så stod det en annan lustig sak, säger Jakob och låter handen falla på hennes bara skuldra. Att stockholmarna nu är världens mest tatuerade folk, i relation till befolkningsmängden. Ha, ha! Det kanske har att göra med vart de reser? Den där kostade inte många kronor va?

Utan att veta hur det gått till står Maria plötsligt upp. Stolen ligger vält bakom henne.

– Vad hände? Jag skämtade bara, det är charmigt med små tatueringar, bara de är kvinnliga!

Han ler fortfarande.

– Helvete, säger Maria lågt med blicken i fjärran.

– Sätt dig nu, säger Jakob myndigt.

Det svarta har stigit och stigit och hon är fylld till brädden. Med ens skvalpar det över.

– Jag måste gå nu, hör hon sina torra läppar säga.

För första gången under deras femtimmarsbektanskap verkar Jakob bragd ur fattningen.

– Ta dig samman Therese, nu sätter du dig! Vi ska väl umgås mer du och jag?

Maria Johansson går.

– Billiga jävla gratishora! ropar Jakob efter henne.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Dödsolycka på Stegra i Boden
Trots att mannen fördes till sjukhus avled han till följd av sina skador. Foto: Joakim Ståhl/TT

Man död efter olycka på Stegra i Boden

En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden. 

– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.

Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.

Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. 

Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.

Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.

Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken,  att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”

Faktakoll av det Stina Wollter skrev:

Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT. 

År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv. 

Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.

Det här en praxis som enligt Israel upphörde på 1990-talet. Samma uppgifter har publicerats även av andra stora internationella medier, liksom Sveriges Radio, SVT, m.fl.

I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.

I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”

Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.

Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning. 

Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.

Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.

Att de ljugit om våldtäkt

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”

Utdrag ur rapporten:

”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”

(…)

”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”

I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer. 

”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”

Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar

Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset

Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.

Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Dessutom i en essä i Gad World, finns här.

Också Viktor Pressfeldt, frilansande journalist och doktor i historia, har granskat påståendena, på X. 

Här kan du läsa Arbetarens intervju med Stina Wollter.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Martin Vårdstedt programchef Svt.
SVT:s programchef Martin Vårdstedt. Foto: Eva Edsjö/SVT

Så svarar SVT:s Martin Vårdstedt

Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.

Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.

”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.   

Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.

I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.  

När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.  

Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.   

För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.  

Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”

Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar? 

”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”

Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?

”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”

Här kan du läsa intervjun med Stina Wollter.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
För första gången talar Stina Wollter ut om mediedrevet för tre år sedan. Foto: Jan-Åke Eriksson

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Det har gått tre år sedan drevet där konstnären Stina Wollter utmålades som judehatare. 

I en exklusiv intervju berättar hon för första gången sin sida av historien. 

– Det händer någonting med en när människor helt öppet uttrycker att de vill att man ska dö, säger hon till Arbetaren. 

Hon minns inte vad klockan är. Bara att någon skickar länken och att hon klickar på den. När hon ser rubriken öppnar sig en avgrund. 

– Jag får panik. Total panik. Om människor vet vad som händer i kroppen när man ser sitt barn falla mot asfalt, så känns det hela tiden. Det är ett sådant stresspåslag så att det är svårt att beskriva. 

Länken leder till Dagens Nyheters ledarsida och en text av den fristående skribenten Isobel Hadley-Kamptz. Stina Wollter ser en bild på sig själv, den som togs i samband med det hyllade sommarpratet 2019, och orden: ”Kulturkvinnan Stina Wollter ekar samma gamla judehat”. 

– Jag minns att jag ligger på golvet och krampar. Och skriker bara: ”Nej, nej, nej. Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte”, säger Stina Wollter, när hon nu till sist väljer att berätta.
 
– Jag är på köksgolvet. Och Micke försöker… Jag kan inte gå upp från golvet. Jag måste ligga på golvet för om jag reser mig så är det som om jag ska ramla av jorden. Så jag kryper för att förflytta mig och jag vill bara att tiden ska stanna. 

När du skriker ”jag orkar inte” – vad är det du inte orkar? 

– Det är själva anklagelserna. En rädsla över att folk ska tro det här om mig. Att jag skulle vara antisemit. 

Vi möts första gången nästan på dagen två år efter DN-publiceringen, på restaurang Black Bird intill Centralstationen i Uppsala. Intervjun tar flera timmar. Stina Wollter mår inte bra men hon vill vidare, säger hon. Därför har hon påbörjat en behandling mot den posttraumatiska stress, PTSD, som drevet utlöste. Behandlingen går till så att man väljer ett enskilt tillfälle som har varit särskilt traumatiserande. Sedan bearbetar man den stunden, om och om igen. 

– Jag valde mellan två tillfällen, när arrangörer tvingades ta in vakter för att garantera min säkerhet. Och det här. Men det blev morgonen med DN … Det var då jag förstod att dörren hade öppnats till det som skulle komma. 

Ockupation i strid med internationell rätt

Israel har ockuperat palestinska områden sedan 1967. På Västbanken och i Östra Jerusalem råder militärlagar för palestinier, samtidigt som israeliska bosättare lever under civil israelisk lag. Flera människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem beskriver situationen som apartheid. Samma bedömning gjorde också Internationella domstolen, ICJ, i ett yttrande förra året.

Även Gazaremsan var mellan 1967 och 2005 under israelisk bosättarockupation. År 2005 drog Israel tillbaka bosättare och trupper. Men eftersom man behöll kontroll över Gazas gränser, luftrum och hav, bedömde ICJ i sitt yttrande att tillbakadragandet ”inte helt har befriat landet från dess skyldigheter enligt ockupationsrätten”. I samma yttrande bedömde domstolen att den israeliska ockupationen av palestinska områden som helhet är i strid med internationell rätt. Mellan den 1 januari 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 5 312 palestinier av Israel i Gaza. På Västbanken dödades 205 palestinier av israeliska styrkor bara mellan den 1 januari och 6 oktober 2023.

Den 7 oktober 2023 genomförde den av USA och EU terrorklassade organisationen Hamas och andra väpnade palestinska grupper en koordinerad attack i Israel. Omkring 1 200 människor dödades, majoriteten av dem var civila. Ungefär 40 av dem var barn. Offren var primärt judiska israeler men också bland annat utländska migrantarbetare dödades. Över 4 000 personer skadades och hundratals hem och annan civil infrastruktur förstördes. 

Hos Stina Wollter, som varit engagerad för det palestinska folket sedan 1980-talet, väcktes tidigt en rädsla för vad svaret på attackerna skulle bli. Oron förstärktes i takt med allt fler uttalanden från israeliska företrädare som handlade om att palestinier inte var människor utan djur eller monster, att Gaza skulle jämnas med marken och att Israel skulle utplåna sina angripare. Israel inleder också omgående sina dödliga motattacker från luften, den 9 oktober sätts Gaza i full blockad och en markinvasion av Norra Gaza påbörjas den 27 oktober.

Stina Wollter var långt ifrån ensam om att ana vartåt det barkade. Den 16 november 2023 uppmanade FN:s specialrapportörer det internationella samfundet att förebygga folkmord mot det palestinska folket, bland annat mot bakgrund av hur flera israeliska makhavare uttryckte sig. Israel hade ”demonstrerat sin militära kapacitet att implementera sådana kriminella intentioner”, varnade experterna och konstaterade: 

”Därför får våra tidiga varningar inte ignoreras.” 

Inlägget som startar mediedrevet

Fem dagar efter specialrapportörernas larm, den 21 november 2023, publicerar Stina Wollter den uppdatering på Instagram som blir upptakten till de hundratals artiklar som senare ska skrivas om henne. Det är en ”story”, eller ”händelse” – en uppdatering som delas med följare under 24 timmar och därefter tas bort automatiskt. Under den här tiden gör Stina Wollter tiotals sådana varje dag, i princip uteslutande på temat Israels urskillningslösa dödande av palestinska civila. Någon vecka tidigare har hon fått kritik för en annan delning, ett klipp där en pastor, enligt tidningen Bulletin en känd konspirationsteoretiker, frågar sig hur det kunde komma sig att Hamas lyckades ta sig förbi ”världens säkraste gräns”.

”Man får undra. Det är tillåtet”, skriver Stina Wollter över klippet. Efter en kvart väljer hon att ta bort inlägget. 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Den 21 november skriver hon så om att ”tusentals barn är dödade, att över 10 000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas”. Hon beskriver ”Israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation, apartheid och kontroll av palestinierna”. 

Men det är publiceringens första del som har varit föremål för kritik: 

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ‘bevis’, att de ljugit om ’beheaded babies’ och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.” 

Faktagranskning av inlägget 

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa i sin helhet här. 

Sammanfattningsvis går det att konstatera att uppgifterna i huvudsak stämmer. Vissa formuleringar kan dock uppfattas som svepande och det faktum att ett flertal påståenden står staplade på varandra utan direkta hänvisningar, påverkar sannolikt helhetsintrycket för många läsare. 

När det gäller påståendet att ”de” har ”ljugit om våldtäkt” kan det tolkas som att det inte alls skulle ha förekommit sexuellt våld vid Hamas attacker den 7 oktober, när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i en rapport tvärtom har konstaterat ett mönster av sexuellt våld. Samma rapport slår dock också fast – i enlighet med vad Stina Wollter skriver – att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.” 

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk. 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där bekräftar den israeliska militären att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet och även om det har kommit nya anklagelser finns inga bevis för att något liknande har ägt rum sedan den 7 oktober 2023. Uppgifterna från 2009 har även publicerats av bland andra Sveriges Radio och SVT. 

I en uppmärksammad opinionsartikel i Aftonbladets kulturdel år 2009 – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier om att ”deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har ”tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ”. 

Det finns inga bevis för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas, detta har dock vare sig Donald Boström eller Stina Wollter hävdat. Artikeln har mött stark kritik, ett exempel av många är Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA, som skriver bland annat att det ”vid flera tillfällen påvisats att Donald Boströms organskröna innehåller en rad osanna påståenden och antydningar, vilka påminner om historiskt rotade och återkommande mytbildningar om judar”. Boström, som dödshotades efter publiceringen, har sagt att han i artikeln inte påstår att organhandel sker, utan att han bara redogör för att palestinier påstår detta.

Stina Wollter följer vid tiden för sitt inlägg israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baserade på nyligen publicerade artiklar. Till exempel en granskning i den israeliska tidningen Haaretz från den 19 november 2023, två dagar före Stina Wollters story, som beskriver att IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också har skjutit festivalbesökare. Huruvida dessa festivalbesökare har dött av sina skador eller inte, är okänt. 

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Kallas för judehatare och tjej-Hitler

De anklagelser som snabbt riktas mot Stina Wollter handlar vare sig om att hon skulle ha formulerat sig svepande eller att vissa av hennes påståenden har kunnat uppfattas som vilseledande. Inte heller pekar de ut det misstänkt konspiratoriska inlägg som hon under femton minuter har delat på sitt Instagramkonto. De anklagelser hon får emot sig har en helt annan karaktär. 

Ulrika Knutson, som är ordförande för SKMA skriver – samma dag som Isobel Hadley-Kamptz text publiceras i DN – i Göteborgsposten: ”Rena konspirationsteorier av Stina Wollter” och anger i ingressen: ”På sitt Instagram-konto skriver influeraren och konstnären Stina Wollter att Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel. Därtill torgför hon antisemitiska idéer om allt ifrån organstöld till mördade spädbarn.” 

”Massiv kritik mot Stina Wollters Hamaspropaganda”, skriver Världen idag.
”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”, menar Svenska Dagbladets ledarsida.
”Stina Wollter och judehatet“, skriver tidningen Fokus i sin rubrik.

Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Stina Stjernkvist/TT

En sökning på ”Stina Wollter” och ”antisemit” i mediearkivets databas Retriever ger över 340 unika träffar mellan den 7 oktober 2023 och den 7 oktober 2025. Bara under oktober, november och december 2023 publiceras 117 artiklar på temat. Många av artiklarna hänvisar till DN-texten av Isobel Hadley-Kamptz och GP-texten av Ulrika Knutson. 

Parallellt väller det ut hat och hot på olika sociala plattformar. Innan Stina Wollter hinner stänga av möjligheten för vem som helst att skicka privata meddelanden på Facebook har hon fått ta emot en typ av hat som är ”så grovt att det inte ens går att bemöta”. När hon väl har kommit upp från golvet samlar hon sig och börjar svara. 

– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger hon. 

Stina Wollter klickar på namnen till personerna som skriver till henne, nästan uteslutande män. 

– Ingenstans på deras profiler kunde jag hitta något uttryck för solidaritet med judar. Det enda jag fann var hat mot araber och muslimer. För mig blev det helt sjukt att jag som bryr mig om judars trygghet blir hatad av människor som inte gör det. 

Hon slits mellan känslan av hur orimlig anklagelsen är och paniken av tanken på att det skulle kunna få fäste – att människor skulle se henne som någon som hatar judar.

– För mig var anklagelsen så absurd. Det är som om jag skulle bemöta att någon plötsligt påstod att jag mixade kattungar och drack till frukost, säger hon. 

Ulrika Knutson, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Foto: Pontus Lundahl/ TT

– Det enda jag kan säga är: ”nej, jag är inte antisemit.” Jag har aldrig överhuvudtaget påstått någonting om judar som grupp. Jag när inte sådana idéer. Om jag hade närt sådana idéer, då hade ju det, någonstans under mitt offentliga liv, sipprat ut. Det finns ingen som kan ha blivit intervjuad av mig eller mött mig eller arbetat med mig eller varit nära mig eller varit ihop med mig, som kan ha uppfattat några sådana idéer hos mig, säger hon. 

Arbetaren har upprepade gånger, under nästan ett års tid, sökt Isobel Hadley-Kamptz som inte vill svara på frågor, utan hänvisar till sin egen text och det hon tidigare sagt i SVT. Ulrika Knutson på SKMA sade sig först vara tillgänglig för en intervju men valde, efter att ha fått se Arbetarens frågeställningar i förväg, att avböja. Hon skriver i ett mejl att hon “beklagar att diskussionen alls behövde föras, men att bemöta den här typen av påståenden var – och är – nödvändigt”. 

Antisemitism och antisionism är olika saker

Organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definierar antisemitism som ”en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.” 

Till IHRA-definitionen, som har antagits av bland annat Sverige, finns ett antal exempel – bland annat ”att använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden om att judar dödade Jesus eller blodsanklagelser, det senare är en mytbildning om att judar dödar andras barn för deras blod reds. anm.) för att karakterisera Israel eller israeler”, ”jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik” och ”att hålla judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar”. 

Definitionen, och framför allt de konkreta exemplen, har kritiserats för att bidra till en sammanblandning mellan kritik mot staten Israel och antisemitism. En av de starkaste kritikerna är definitionens egen huvudförfattare, Kenneth Stern. Definitionen togs fram primärt för att underlätta statistikinsamling, har han berättat. Men, menar han, har i stället blivit ett verktyg för att begränsa yttrandefriheten. 

I en debatt om definitionens tillämpning på amerikanska universitet år 2019 satte han sig emot Jared Kushner, president Trumps svärson och rådgivare, som i New York Times hade drivit linjen att IHRA:s definition ”klargjorde att antisionism är antisemitism”. Stern skrev i The Guardian: 

”Jag är sionist. Men på ett universitetsområde, där syftet är att utforska idéer, har anti-sionister rätt att uttrycka sig fritt.” 

Det är just den här gränsen, mellan kritik mot en stat och antisemitism, som har aktualiserats i Stina Wollters fall. Och visst finns det tillfällen då föreställningar om medborgare i en stat kan antingen övergå i en form av rasism eller påminna om det. Det säger Olof Bortz, som är historiker vid Stockholms universitet.

– Ta till exempel amerikanska föreställningar om japaner eller tyska stereotyper om polacker och ryssar, under andra världskriget. I Stina Wollters fall är det dock svårt att se hur de uppgifter hon spred, även om det hade rört sig om felaktiga rykten, skulle vara antisemitiska, än mindre rasistiska mot israeler.

Olof Bortz forskar bland annat om antisemitism och judisk historia. Som jude har han också de senaste åren engagerat sig för fred och mot Israels ockupation och folkmord. I slutet av oktober 2024 var han en av över 500 personer som skrev på ett öppet brev till stöd för Stina Wollter. 

– I vissa fall ansluter kritik av Israel och sionismen till klassiska antijudiska stereotyper. Det kan vara bra att vara medveten om det men det rör sig samtidigt om ett sekundärt fenomen i relation till sionismens faktiska historia. Det skulle sannolikt inte existera någon opinion mot Israel överhuvudtaget om det inte vore för den långa historien av kolonisation, etnisk rensning, ockupation, apartheid och folkmord i Palestina, säger han.

Olof Bortz, historiker vid Stockholms universitet. Foto: Olle Belfrage

– Det är absurt att när människor protesterar mot att Israel dödar tiotusentals palestinska barn, dra upp den medeltida fördomen om att judar dödade enskilda barn för att använda deras blod i sina ritualer. Protesterna mot folkmordet har inget med det att göra. 

Olof Bortz påpekar att sionismen, genom att förespråka en etnonationalistisk stat, till sin natur blandar ihop judar med Israel. 

– I likhet med andra former av etnonationalism utger sig Israel för att representera judar som grupp. Detta är själva grunden i sionismen. Det förklarar också den pro-israeliska retorik som säger att antisionism är antisemitism, att Israel är den “kollektive juden” och påståendet att sionismens kritiker byter ut ordet sionist mot ordet jude så fort någon talar om sionistisk makt. IHRA-definitionen är ett exempel på denna form av retorik. 

Förslag till alternativa definitioner har tagits fram, bland annat The Jerusalem Declaration on Antisemitism, JDA, där ambitionen har varit att ”dra en tydligare skiljelinje mellan antisemitism och Israelkritik” med målet att ”stävja det politiska missbruket av begreppet och risken att det därigenom skulle urvattnas intill meningslöshet”. 

I en artikel i Expressen frågar sig en av initiativtagarna till JDA, den svenske författaren Göran Rosenberg: 

”Om en bojkottrörelse mot Israels ockupation kan stämplas som antisemitisk, eller påståendet att Israel är en rasistisk stat, vad återstår då att kalla den antisemitism som hatar judar i egenskap av judar?” 

Därför ångrar hon ursäkten på Instagram

Bland de 80 unika artiklar som skrivs bara den första veckan efter ”storyn” på Instagram, påstås gång på gång att Stina Wollter har spridit antisemitiska konspirationsteorier, utan fördjupat resonemang eller en problematisering kring begreppet antisemitism. I flera fall publiceras också uppgifter som helt saknar stöd, bland annat att Stina Wollter skulle ha skrivit att judar – inte Israel – skördade organ från palestinier. Flera gånger återkommer också beskrivningen att hon hävdat att ”Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel”. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Dagens Nyheter att i Wollters ögon är ”allt en konspiration”. 

Redan efter ett par dagar ber Stina Wollter om ursäkt. Till Aftonbladet skriver hon den 23 november 2023: 

”Jag var så upprörd över skildringar inne i Gaza och över att jag inte såg något om det i media och skrev i det tillståndet. Det är en story. Där finns åtminstone två saker som inte stämmer. Organstöldhistorien var mer komplex och det finns uppgifter om våldtäkt. Jag beklagar att det felaktiga kom med. Innerligt. Det gör mig likafullt inte till antisemit. Vilket detta handlar om.” 

Även på sitt Instagramkonto säger hon förlåt. Det ångrar hon i dag. 

– För något år sedan tog jag bort den där ursäkten. 

Varför det? 

– Jag tror att jag var så rädd att jag skulle ha bidragit till antisemitism … För de påstod ju att det var så. Så jag var ledsen över det och bad om ursäkt, säger hon. 

– Då visste jag inte att det fanns människor som sammanblandar kritik av en ockupationsmakt med antisemitism. Jag har själv aldrig någonsin tänkt att Israels brott representerar något slags judiskt. Det har inte ens föresvävat mig. 

Vad säger du till de svenska judar som har reagerat på det du skrev med oro, sorg eller ilska? 

– Jag säger att jag förstår det. Men jag vill också skicka tillbaka bollen och fråga: vill du låta en extrem etnonationalistisk stat som är byggd på underordnandet av ett annat folk representera dig och det du tror på? Och de handlingar som vi ser på individnivå med israeliska soldater som sparkar sönder dialysapparater och tvingar palestinsk vårdpersonal att evakuera sjukhus och lämna kvar syrgasberoende prematurbebisar att dö ensamma. Vill du förknippas med det?

– Jag tror att jag har känt till de klassiskt judiska värderingarna hela mitt vuxna liv. Att laga världen och älska din nästa. För mig är det antisemitiskt att insinuera att de fruktansvärda övergrepp som Israel begår skulle ha någonting med judendom att göra. 

Hur kommer det sig att du inte slutade att skriva om Gaza efter att den här kritiken kom? 

– Jag har genom goda, tålmodiga judiska och palestinska vänner lärt mig oerhört mycket, jag vet mer i dag än för några år sen. Det är jag tacksam för. Jag hade uttryckt mig – och uttrycker mig – annorlunda i dag på grund av öppna, icke-dömande samtal och kritik utan uppsåt att tysta eller skada, säger Stina Wollter. 

– De här åren har blottlagt att media försummat en chans att bidra till ökad kunskap gällande just antisemitism. Tänk vilka goda samtal som hade kunnat växa fram i skuggan av det fasansfulla som skett och sker, förståelse för symbolvärdet av Israels existens för många judar och upplysning om vad antisemitiska troper är. Så med det sagt vill jag nog hävda att det inte kan kallas kritik att stämpla någon som antisemit. Det är ju en slags slutpunkt, vars enda svar är att ”nej, det är jag inte”. 

Hon fortsätter: 

– Reflexen på karaktärsmord är att tystna, att gömma sig. Och tro mig, det är självklart sånt jag har tänkt. Men det är ju inte den jag är. Och parallellt med det personliga har jag fortsatt att bevittna det lidande, den död och terror palestinierna utsätts för, det upphör inte. Jag har sett människor återvända till hem i ruiner och skrapa fram en yta att sitta på, bre ut en duk, en filt, ett envist hopp mitt i förödelsen. Och det som sker i Gaza och på Västbanken är fel, det är brott mot internationella lagar och konventioner, det har kunnat fortgå alldeles för länge. Vi är framme vid en punkt där att blunda för hur detta kan tillåtas är att erkänna total rättslöshet för vissa och straffrihet för andra. Då är inte bara palestinierna förlorade, utan även du och jag. 

Anklagelser om antisemitism används för att tysta

Under de senaste åren har forskare och debattörer varnat för att anklagelser om antisemitism används som vapen för att tysta medborgare som står upp för civilbefolkningen i Palestina. En av många är den brittisk-israeliska författaren Rachel Shabi, som skrivit boken The Truth about antisemitism. Hon skriver i The Guardian om hur anklagelser har riktats åt alla tänkbara håll. 

”Mot globala nyhetskanaler och Internationella domstolen, mot skådespelare, artister, popstjärnor och till och med brittisk-judiska filmskapare. Israels hårdnackade försvarare framför sådana påståenden på ett så svepande och yttrandefrihetshämmande sätt att själva begreppet ’antisemitism’ håller på att förlora sin betydelse.” 

En ”performativ kamp mot antisemitism” har också banat väg för politisk rehabilitering för de återuppväckta högerextrema partierna i Europa, menar Shabi. 

”Extremistiska ledare, från Ungerns Viktor Orbán till Geert Wilders i Nederländerna, framställer sig som självutnämnda förkämpar för judiska minoriteter i en påstådd civilisationskonflikt mot islam”, skriver hon.

Fördrivna Gazabor har flyttat in i tält i Gaza city, 26 september 2026. Förra året rapporterade Unicef att 90 procent av husen i Gaza har skadats eller förstörts sedan 7 oktober 2023. Foto: Jehad Alshrafi/TT

Mary Lawlor är FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare. Hon bekräftar för Arbetaren att hon har märkt av företeelsen både i Europa och USA. 

– Det är, kanske inte omöjligt, men väldigt svårt att kritisera grymheter som den israeliska militären gör, eller regeringens politik, utan att bli anklagad för antisemitism. Israel har nästan blivit som ett skyddat område. Det är väldigt olyckligt, säger hon. 

Olof Bortz: ”Motstånd mot Israel likställs med antisemitism”

Historikern Olof Bortz vid Stockholms universitet igen:

– Sverige är del av ett internationellt sammanhang, där det har pågått en kampanj sedan åtminstone början av 2000-talet som går ut på att likställa motstånd och protester mot Israel och sionismen – med antisemitism, säger han. 

Bortz beskriver flera delar av den svenska offentligheten som han menar bidrar till utvecklingen. 

– Det finns akademiska institut där det bedrivs politiserad pro-israelisk forskning. Men också organisationer som exempelvis SKMA och politiska krafter, från vänster till höger men med Tidöregeringen som ett tydligt exempel, bidrar till att föra debatten i en pro-israelisk riktning, säger han.

Det mesta av diskussionen som rör antisemitism handlar inte om saker som skadegörelse mot synagogor eller trakasserier mot judiska barn, utan om vad man får och inte får säga om Israel och sionismen, menar Olof Bortz. 

– De här aktörerna bidrar till att etablera uppfattningen om att det mest centrala när det gäller Palestina och Israel är att det finns en gräns där Israelkritik övergår i antisemitism. Och av någon anledning så är det just de som ska definiera var den gränsen går, säger han.

I praktiken rör det sig dock inte om tydliga gränsdragningar, menar Olof Bortz. Utan snarare om ”påståenden att något är antisemitiskt om det anspelar på sionism, makt, våld, blod, pengar, lögner eller judar”. 

– Men hur ska man kunna säga något av relevans om den politiska verklighet som sionismen och Israel har skapat utan att använda dessa ord? De här aktörerna driver en linje där kampen mot antisemitism blir liktydig med stöd för Israel och där protesterna mot folkmord misstänkliggörs och vantolkas som hat mot en religiös och etnisk grupp, säger han.

– Detta visas inte minst av Ulrika Knutsons utspel, som innehöll direkta felaktigheter, mot Stina Wollter. Varför ska vi inte kunna diskutera Israels armé, dess propaganda och den kända historien om organstölder utan att blanda in frågan om antisemitism?  

Public service har ”vänt henne ryggen”

Det blir en omgång till av drevet, ungefär ett år efter det första. En artikel i tidningen Bulletin sätter fart på debatten inför att programmet ”Naken med Stina Wollter” skulle ha haft premiär i SVT den 13 november 2024. Än en gång har Stina Wollter gjort en repost, alltså delat ett inlägg. Och den här gången är det som kritiseras en liten del av en längre text. Skrivningen, i svensk översättning: 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

”Den 7 oktober är förevändningen för att påskynda sionisternas slutgiltiga plan. Den fullständiga förstörelsen av Palestina för att skapa mer av Israel.” 

Varför delade du det här inlägget? 

– Jag delade vidare den i övrigt poetiska texten som även innehöll de två meningarna som kritiserats, eftersom jag helt enkelt tagit israeliska ministrar på orden. De har varit ganska tydliga med sin intention. Det absurda är att det anses antisemitiskt att återge vad de själva säger.

I SVT:s egen policy för medarbetare framgår att en programledare under perioden fyra veckor före publicering av det första programmet till och med fyra veckor efter publicering av det sista programmet, behöver godkännande från SVT för ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”. Stina Wollters delning av inläggen skedde nästan tio veckor före den planerade sändningen. 

Under en månads tid, med start den 17 oktober 2024, skrivs 188 unika artiklar i svensk media om ”Stina Wollter” och ”antisemitism”. I en TT-text som återpubliceras i många av de svenska tidningarna blir rubriken: ”Wollter kritiseras inför program: ’judehatare’”. 

Initialt försvarar SVT sitt beslut. Efter en vecka är beskedet ett annat: programmet lyfts ur tablån. I sin egen nyhetsartikel skriver SVT att ”anledningen är antisemitiska uttalanden som Wollter gjort”. Senare har Stina Wollter även blivit upplyst om att hundratals av hennes gamla program har tagits bort från Sveriges Radios hemsida. Av utrymmesskäl, enligt dem. För henne är det tydligt att drevet har ”lyckats”. Public service – där hon i många olika roller har arbetat i över 30 år – har vänt henne ryggen.

– Vid mötet på SVT då jag ställdes inför faktum gällande min tv-serie fick jag samtidigt beröm för min autenticitet, min värme och förmåga att skapa ett tryggt rum runt människor och deras kroppar. Jag svarade: ”Den personen ni beskriver är inte en person som tiger när man skjuter barn i huvudet.” Jag vill vara en hel människa. Den jag är protesterar mot de grövsta brotten som finns på vår jord. Det är inte politiskt ens en gång, det är inte partiskt, det är inte svårnavigerat eller kontroversiellt. Det är en självklarhet. Det är minimum, säger hon.

Martin Vårdstedt, programchef på SVT. Foto: Eva Edsjö/SVT

Martin Vårdstedt, programchef på SVT, skriver i ett mejl till Arbetaren att SVT ”är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism” och att deras bedömning i det här fallet handlade om ”det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt”. Han konstaterar att detta i sig var ett skäl till att programmet lyftes ur tablån. 

Gällande det inlägg som, trots att det skedde utanför den normala fyraveckors-karantänen, ledde fram till att programmet ställdes in skriver programchefen att ”många gjorde bedömningen att det var tydligt färgat av antisemitiska troper” och att detta också blev SVT:s hållning efter en ”samlad bedömning”.

”För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT”, skriver Martin Vårdstedt. Läs hela svaret här.

Anna Sofia Vikström: ”Media har inte lärt sig någonting”

Anna Sofia Vikström, advokat som tidigare företrätt Stina Wollter. Foto: Privat

Anna Sofia Vikström är advokat och företrädde Stina Wollter i hennes försök att få justitiekanslern att väcka åtal för förtal mot Svenska Dagbladet, med anledning av texten som pekade ut henne som ”tjej-Hitler”. 

– Jag vet inte när i modern tid jag kan hitta något liknande exempel där man påstår sådana grova saker mot en en känd person som är helt felaktiga, säger hon.

– Stina Wollter pekas ut för att vara antisemit, Hamas-sympatisör och att hon – och även Greta Thunberg – tycker att det inte spelar någon roll att Hamas skulle kidnappa och våldta och mörda judiska kvinnor. Alltså det är så grovt, det är vansinnigt. Ingen av dem har på något sätt uttryckt sig negativt om judar som grupp eller uttryckt stöd för Hamas. 

Anna Sofia Vikström lyfter exemplet med Benny Fredriksson. Kulturhuset Stadsteaterns tidigare chef som i samband med metoo utsattes för ett så kraftigt drev – byggt på felaktigheter och obekräftade, anonyma vittnesmål – att han till slut tog sitt eget liv.

– Jag tänker att media inte har lärt sig någonting. Vi vet ju vilka personliga konsekvenser som drev har fått tidigare. Men det finns ju också ett generellt plan i det här fallet. Att drevet skrämde andra och på så sätt har bidragit till att många inte har vågat kritisera Israels agerande. Jag har advokatkollegor som tidigt har sett att det är fråga om ett folkmord men inte vågat säga det högt, av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser, säger Anna Sofia Vikström.

– Och det är oerhört farligt i en demokrati när man börjar rulla åt det hållet att människor blir rädda för att stå upp för helt självklara saker som mänskliga rättigheter och att internationell rätt ska efterföljas – av rädsla för repressalier.

”Är det du som är Stina Wollter?”

Intervjun på restaurangen intill Uppsala Centralstation går mot sitt slut. Snart kommer Stina Wollter att ändra sig, bli livrädd för ett nytt drev och be att få skjuta upp publiceringen av intervjun. Det kommer att dröja ytterligare nästan ett år innan hennes ord nu publiceras i den här texten. Men det vet vi ännu inte när Stina Wollters man Micke precis har varit förbi och hälsat, iklädd sin brevbäraruniform. I dag började hans utdelningsrunda just här och för henne är det tryggt att ha honom nära. Han, dottern Lisa och resten av familjen och vännerna har varit avgörande under de senaste åren. 

– Jag älskade honom innan men nu är det… Han har vuxit som människa under den här tiden. Han har klivit fram och min kärlek har liksom gått in i sjuans växel. Det är så djupt, bortom den både erotiska, sensuella och normativa tvåsamheten – att veta att du är hållen. Det är ju det som barnet behöver veta. Jag håller dig. 

Vad tänker då Stina Wollter om framtiden – sin egen och världens? 

Det finns en acceptans nu, säger hon, inför det faktum att ”etablissemanget” som hon så länge varit en del av, inte längre är hennes. Kanske finns också insikten om att synen på vad som är antisemitism skiljer sig så genomgripande åt mellan olika människor, att vissa kommer fortsätta att se det hon har skrivit som antisemitiskt. 

Men det finns också en annan sida. Stina Wollter berättar om tiden efter det första drevet. Hur hon i början aldrig gick ut ensam, rädd för att något skulle hända. 

– Folk ville ju skada mig. Du blir rädd för hatet … Jag är en så porös människa, så det invaderade mig på cellnivå, säger hon. 

– Men det enda som hände när jag rörde mig ute var att folk skrek efter mig på gatan: ”Vi älskar dig!”. 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Vid ett tillfälle åkte hon tåg mellan Uppsala och Stockholm. 

– Då kommer det fram en ung tjej och frågar ”är det du som är Stina Wollter?”. Jag svarar ”ja” och tittar sökande på henne. Men hon har snälla ögon. Och så säger hon: 

”Jag har familj i Gaza. De ber för dig. Jag vill att du ska veta att mitt hem är ditt hem, när du än behöver.“ 

Stina Wollter beskriver att hon med tiden ”har börjat förstå” att den verklighet som drevet pågår i, är en annan än den hon möter i människor ute på gatan. 

– Det hjälper mig inte så mycket vad gäller min sorg och panik över smutskastningen. Men det gör att jag anar att det kommer att uppstå ett alternativ – att jag känner att jag kommer kunna landa någonstans.

Redan den 29 december 2023 beskrev det välrennomérade Lemkin-institutet Israels krigföring i Gaza som ett folkmord. Institutet har sitt namn efter den judiske juristen Raphaël Lemkin, som lanserade begreppet genocide och vars arbete lade grunden för FN:s folkmordskonvention. I november 2024 beskrev en specialkommitté under FN Israels metoder för krigföring som ”förenliga med kännetecknen för folkmord”. Längs vägen har en lång rad organisationer – bland dem Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och International Association of Genocide Scholars (IAGS) – börjat använda begreppet folkmord. I september 2025 anklagade också en oberoende FN-kommission Israel för folkmord i Gaza. 

I slutet av september i år hade minst 74 000 människor dödats av Israel i Gaza, över 1 400 av dem efter det att den så kallade ”vapenvilan” utlystes i oktober 2025. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum
På 1990-talet inledde Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj mot det fria skolvalet. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången. Foto: Viktoria Bank / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

”Det påstått fria skolvalet har drivit på segregationen. Uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, har ökat – i världens mest marknadsanpassade skolsystem”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Det kommer ett pressmeddelande: ”Skolvalet har inte brutit segregationen i gymnasiet”, konstaterar Göteborgs universitet. Tvärtom har uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, ökat de senaste 30 åren. 

Under samma period har också skillnaderna i inkomst, hälsa och framtidsutsikter generellt ökat i Sverige. Detta har inte skett genom någon okontrollerbar naturlag. Inte heller kan det förklaras enbart med att en global nyliberal våg inte har gått att stå emot. Det är politiska makthavare som, med olika öppna eller dolda agendor, fattat beslut i denna riktning från 1990-talet och framåt. 

Ur ett globalt perspektiv är Sverige ett av de länder i världen med mest marknadsanpassat skolsystem. Vi är, till exempel, det enda land som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstutdelande riskkapitalbolag.

Redan när denna marknadsanpassning skulle starta drev det fristående Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj emot ”det fria skolvalet”. Jag minns att min egen spontana tonårsreaktion var ”Va? Jag gillar fria val!” Men efter att ha hört och läst argumenten förstod jag snabbt vad de menade – det påstått fria valet skulle bara öka klasskillnaderna. 

De fick snabbt rätt. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången.

Inte förvånande hur makthavare fostras

Samtidigt domineras tidningsrubrikerna av en helt annan sorts skandal. Det snaskas ordentligt i det, säkert fruktansvärda, som hänt på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket (SSHL). Övergrepp och pennalism på internatskolan beskrivs som en chock för en skola som ser sig själv som ”snällare” än det ökända Lundsberg. 

För oss långt från dessa miljöer känns det hela inte särskilt överraskande: skolor som är till för ”eliten” fostrar unga att se ner på andra. Oavsett om elittillhörigheten ses som ärvd genom uråldrig överklass, eller förvärvad genom att föräldrarna skaffat sig en position inom politik eller finansvärlden.

Så skapas nya makthavare, som tar nya beslut för att skydda sin egen position i samhällstoppen.

Tonåringarna hade rätt

Den politiska högern hånar gärna alla de som förespråkar förebyggande åtgärder i stället för hårdare straff. De som pekar på långsamma men helt omvälvande förändringar. Som – marknadsanpassningen av skolan. Uppenbarligen hade syndikalistiska tonåringar helt rätt i sina farhågor för 30 år sedan. 

Jag vet att det inte är så massmedier fungerar. Men jag önskar att en enda av kvällstidningarnas skandalrubriker i dag i stället kunde ha fått handla om den marknadsanpassade skolans bidrag till att öka samhällets klasskillnader.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ejub Lemes som skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Fotograf Lena
Ejub Lemes skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Foto: Lena Israelsson.

Kolonilotten – en anti­kapitalistisk grogrund

Är det på våra koloniområden som vi hittar den anarkistiska och antikapitalistiska visionen i praktiken? Arbetaren lämnar över pennan till det nystartade Stockholmsnätverket Kolonistas.

Den brittiska anarkisten, Colin Ward, menar det. Han skrev en hel bok om livet på koloniområden, The Allotment (med D. Crouch, nyutgåva 2023 med introduktion av Olivia Laing). Här fanns det självstyre i små grupper som han såg som motkraften till auktoritära hierarkier, folkliga landskap. Där det är folket som skapar landskapet med sina händer. I Sverige har vi folkliga landskap framförallt på områden som består av odlingslotter utan stugor. Odlingskolonister är alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla, skapa och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte alltid på det sätt som staden bestämt. Som självstyrande enheter vårdar vi kollektivt stora arealer mark samtidigt som vi inte ger upp våra individuella drömmar. 

I Stockholm är det något antikapitalistiskt över formen för ett koloniområde. Kommunen äger marken och den har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser och priset på stugorna bestäms centralt. Alla har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Tänk om kommunen i stället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Tyvärr är det en utveckling som skett i övriga Sverige i områden med stugor. 

Kolonistas och rätten att rota sig

Kolonistas har bildats för att fortsätta undersöka det som Colin Ward var på jakt efter. Ett annat sätt att bygga städer där folket ges större frihet och där våra händer skapar platser som tillåter oss att bygga relationer till både jorden och andra människor på ett sätt som ingen stadspark någonsin kan göra. Detta behövs eftersom vi ser hur politiker och tjänstepersoner inte längre vill skapa nya koloniområden. Vi ser ett behov av en rörelse som arbetar för mark till folket: alla ska kunna ha en plats i staden att kunna göra till sin egen. Vi arbetar för rätten att rota sig. Genom blommor och grönsaker kan vi odla kultur, hem och hemmahörighet. Vi står för allas rätt att känna sig hemma, och hyllar mångfalden i våra koloniområden.

Vi arbetar också för att förbjuda torv inom fritidsodling. I dag bryts det torv till odling vilket innebär stora utsläpp av växthusgaser. Flera andra europeiska länder agerar och att odla torvfritt har blivit en självklarhet. Men i Sverige är det torvföretagen som äger frågan och politikerna agerar inte. Klimatkollapsen väntar inte, därför driver vi frågan om torvfri odling. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
SAC Turné lantbruk
Fackmedlemmar besöker svenska gårdar för att informera lantarbetare om deras rättigheter. Foto: Vendela Engström

Lantarbetar­praktikant: ”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

Under en helg i oktober rullade en buss lastad med syndikalister genom mellersta och södra Sverige för att informera lantarbetare och JUF-praktikanter om deras rättigheter på gårdarna.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC.

På Centralstationen i Stockholm står det ”SAC” på en av skärmarna över avgångar. Det är morgonen den 9 oktober och drygt tio syndikalister har samlats för att hoppa på en inhyrd buss som under helgen ska åka till 16 lantbruksgårdar mellan Stockholm och Skåne. Längs vägen söderut kommer fler medlemmar att tillkomma. 

Syftet med ”turnén”, som SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson kallar den för, är att informera lantarbetare om sina rättigheter och hur de kan hävda dem – på plats på gårdarna. 

– Vi vill att de ska veta att vi är redo att ta emot dem om de vill gå med i facket, säger han.  

Pelle Sunvisson, en av SAC:s två migrantorganisatörer. Foto: Vendela Engström

Ett annat syfte med resan är att få en bättre bild över hur JUF:s, Jordbrukare-ungdomens förbund, program med lantarbetarpraktikanter används. 

– Vi har hittills inte träffat på någon enda gård som sköter sig, säger Pelle Sunvisson. 

Hotfull bonde i golfbil

Det första stoppet är en mjölkgård utanför Flen, i Gnesta kommun. Regnet vräker ner. Det är gråmulet och lerigt. Alla trär på plastskydd om skorna och går ut för att hitta personer som arbetar på gården. I bostadshuset invid gården träffar gruppen en ukrainsk arbetare som berättar att det även finns ett flertal praktikanter från afrikanska länder på gården. Annars är det tomt, utöver korna som råmar inifrån ladugården. 

– Är ni djurrättsaktivister? säger ägaren, som möter upp i en golfbil.  

Några av fackets medlemmar som deltog under helgens lantbrukarturné. Foto: Vendela Engström

Pelle Sunvisson, som även är regionalt skyddsombud, berättar att de kommer från facket och att de besöker gården då de tidigare haft en medlem där.

– Ni har ingen rätt att vara här om ni inte har någon medlem här just nu, säger hon. 

Det stämmer inte. Ett regionalt skyddsombud har rätt att besöka en arbetsplats såvida facket har haft medlemmar där, berättar Pelle Sunvisson. 

Ägaren hotar med polisanmälan, och en anställd på gården startar en traktor och kör hotfullt fram och tillbaka framför fackmedlemmarna med skopan skrapandes i marken, samtidigt som han filmar bussen. 

Lön från 47 kronor i timmen

Facket Stockholms LS av SAC har på senare år fått in allt fler ärenden från personer som arbetar inom svenskt jordbruk. Det kan vara allt från personer som arbetar med djurhållning till odling av diverse grödor. En gemensam nämnare för de som facket kommit i kontakt med är att de har migrantbakgrund, låga löner och att många av dem kommit hit som praktikanter via jordbrukare-ungdomens förbunds, JUF:s, internationella praktikantprogram.  

Detta program har funnits sedan 1966 och riktar sig till ungdomar mellan 18–29 år som vill arbeta på gårdar i Sverige eller utomlands. Ersättningen ska täcka kost och logi samt ge fickpengar, och enligt JUF:s kollektivavtal ska praktikanterna inte arbeta mer än åtta timmar om dagen. 

Enligt JUF:s avtal, som har sämre praktikantvillkor jämfört med ramavtalet för lantbruk, får praktikanterna en reducerad lön under det första året. De första sex månaderna får de 50 procent av minimilönen, därefter höjs lönen till 70 procent. Först efter ett år får de full lägstalön. 

Minimilöner för JUF:s praktikanter från 1/7 2022 till och med 30/6 2023. Under det första halvåret, då lönen är 50 procent av minimilönen för lantarbetare, har personer över 19 år en lön på 63,24 kronor i timmen. Källa: JUF:s kollektivavtal för 2022 och 2023

Facket menar att avtalet allt oftare används för att få högutbildad och kvalificerad arbetskraft till Sverige från länder utanför EU.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna. För oss framstår det här helt och hållet som diskriminerande. Enda anledningen till att de har lägre lön är att arbetarna kommer från Afrika och Asien, säger Pelle Sunvisson. 

Max två praktikanter per gård

Enligt JUF:s informationsbroschyr till de gårdar, eller ”värdar”, som tar emot praktikanter får en gård endast ta emot två praktikanter och sedan en praktikant per var femte anställd. ”Exempel: Det arbetar fem anställda på gården. Då får värden ta emot tre praktikanter”, står det i broschyren.

Arbetaren har tagit del av uppgifter från Migrationsverket om vilka gårdar som tagit emot praktikanter, samt hur många praktikanter gårdarna tagit emot. Enligt dessa uppgifter ser det ut som att ett flertal gårdar bryter mot regeln om antalet praktikanter.

När Arbetaren ringer JUF för att ställa frågor om praktikantprogrammet svarar de att de inte hinner svara på frågor om det just nu, eller kommande vecka. Däremot ber de att få frågorna via mejl:

I broschyren till gårdsvärdarna står att de får ta in två praktikanter och sedan ytterligare en per fem anställda. Men i vissa fall tycks det vara så att praktikanterna är hela arbetsstyrkan på gårdarna, eller att praktikanterna är betydligt fler än den angivna regeln. Är det här något ni känner till? 

– Det är inget vi känner igen. Våra regler för hur många praktikanter en gård får ta emot är tydliga. Begränsningen finns för att varje praktikant ska kunna få den introduktion och handledning som behövs och för att praktikanter inte ska ersätta ordinarie arbetskraft, skriver Magdalena Birgersdotter, JUF:s vikarierande förbundssekreterare, till Arbetaren via mejl och tillägger:

– En verksamhet där praktikanterna skulle utgöra hela arbetsstyrkan är därför inte förenlig med hur vårt program ska fungera. Om vi skulle få kännedom om att en gård inte följer våra regler följer vi upp och åtgärdar.

Hur kontrollerar ni att gårdsvärdarna följer era riktlinjer?

– Fokus för JUF är att ungdomarna som deltar i programmet får möjlighet till internationellt utbyte, lära sig nytt och utvecklas inom sitt yrke. Därför följer vi upp gårdarna på flera sätt; genom rapporter från både praktikant och värd, praktikantträffar och gårdsbesök. Innan en gård blir värd tar vi in information om verksamheten, boendet och förutsättningarna för praktiken samt två referenser. Vi begär också bilder på boendet och så ofta som möjligt genomförs gårdsbesök, hos nya värdar och spontana besök hos befintliga värdar, skriver hon.

Hon berättar att praktikanten under praktikperioden lämnar in två rapporter om sin upplevelser av praktiken, en efter den första tiden och en i samband med att praktiken avslutas. Hon uppger även att de träffar praktikanterna vid återkommande praktikantträffar och är tydliga med att de ska kunna vända sig till JUF om något inte fungerar.

– Dåliga arbetsförhållanden ska inte förekomma. Därför följer vi upp lön, arbetstid, boende och praktikantens upplevelse, och agerar om något inte skulle fungera.

Hur många JUF-praktikanter finns i Sverige för tillfället? 

– Under oktober finns 176 praktikanter i Sverige. Totalt tar vi emot omkring 250 unga praktikanter från Europa, Nordamerika, Afrika och Asien varje år. 

Mjölkkor. Foto: Vendela Engström

Gröna arbetsgivare och Livs parter i JUF:s avtal

Kritiken från facken riktas framför allt mot att praktikanterna utnyttjas av vissa gårdsägare för att för att få billig arbetskraft, trots att de så kallade ”praktikanterna” i själva verket utför fullt, tungt och kvalificerat ordinarie arbete – ofta under bristfälliga villkor. 

Pelle Sunvisson berättar att de lantarbetare han har kommit i kontakt med har bland de sämsta arbetsvillkor han har sett. 

– Det är den absoluta botten, och då tycker jag att jag sett mycket dåliga villkor.

Varför är de här villkoren så mycket sämre än andra?

– Villkor blir dåliga om det finns en maktbalans som tillåter det. Just inom jordbrukssektorn är den särskilt skev eftersom där finns arbetare som inte bara är beroende av sin arbetsgivare för mat och pengar, utan också för boendet och sin framtid i Sverige. Personen är ofta bunden till gården under hela anställningen och isoleringen på gården gör det svårt att träffa andra och exempelvis ta sig till ett fackmöte, säger han. 

Han tillägger att beroendeställningen fortsätter efter att anställningen på gården upphört, då många av gårdsarbetarna är beroende av böndernas rekommendationsbrev för att kunna få nya jobb.

– Vi har stött på flera fall där bönderna straffar arbetare som ställt krav genom att inte skriva sådana rekommendationsbrev.

Livsmedelsarbetareförbundet och Gröna arbetsgivare är parter i JUF:s kollektivavtal. När Arbetaren söker dem ges samma svar som från JUF: Skicka frågorna via mejl. Livs svarar, men inte på frågorna:

”JUF är en egen organisation med en egen styrelse och Livsmedelsarbetareförbundet har framfört att de företag där det förmedlas praktikplatser ska omfattas av kollektivavtal för att minska risken för oseriösa aktörer och eventuellt utnyttjande av arbetstagare.”

Gröna arbetsgivares förhandlingschef Anna Vargö skriver i ett mejl till Arbetaren att ”om en praktikant upplever att praktiken inte följer utlovat upplägg ska denne vända sig till JUF, som ansvarar för att hantera situationen.” 

Under de första sex månaderna när de får 50 procent av minimilön, vilket blir mellan 50 och 70 kronor i timmen enligt avtalet. Hur kommer det sig att praktiklönen är lägre än i ramavtalet för lantbruk, djurpark och vattenbruk arbetare?

–  För JUF:s utbytesprogram har ett särskilt praktikantavtal förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter. Avtalet bygger på att det är ett internationellt utbyte med praktikanter som inte har praktisk erfarenhet från svenskt lantbruk och som därför kräver handledning. 

”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

På flera av gårdarna ekar det tomt. Trots att det ska finnas flera praktikanter och anställda på gården. På några ställen tycks det nästan som att ägarna står och väntar. Under lördagen är det en lantarbetare som berättar att bönderna ”varnats” om att facket är på väg.

”Joe Hill är vår hjälte. Han var en fackligt aktiv migrantarbetare som emigrerat till USA”, berättar Pelle Sunvisson för en av deltagarna som frågar vem det är. Foto: Vendela Engström

På en mjölkgård får korna trängas i en lutande inhägnad, några har sår på benen och de är täckta av lera. Här träffar facket en JUF-praktikant som berättar att han utför ett tungt, självständigt och monotont arbete utan något egentligt utbildningsmoment, samt att han inte får betalt för övertiden. 

Facket lämnar över en broschyr och berättar att han gärna får höra av sig, att han har rätt att få ut ob-ersättning och att han har rättigheter som alla andra arbetare i Sverige. Han oroar sig för vad ägaren ska säga om de får veta att han pratat med facket.

– Jag visste inte att vi har rättigheter i Sverige, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Publicerad Uppdaterad