Simningens medialisering och, i slutändan, ”förvitning” var resultatet av ett antal sammanfallande faktorer under 1900-talets första år. Axel Andersson fortsätter sin berättelse om Den koloniala simskolan.

Gus Sundstrom, född i Brooklyn 1858, hade som namnet skvallrar om skandinaviskt påbrå. Fotografier visar en barsk men modern man. Mustaschen välansad. Håret prydligt kort. Som simmare fick han finna sig i att fotograferas med bar överkropp, något som inte tycks ha besvärat honom nämnvärt. Bröstkorgen, formad som en tunna, och de senigt muskulösa armarna vittnar om att det kanske ligger någon sanning i legenden att denna man fortfarande vid sextioåtta års ålder kunde simma runt Manhattan. Han är också en av dem som gjorde sporten vattenpolo både känd och ökänd (för dess våldsamhet). Men framför allt var Sundstrom simlärare, en professionell förmedlare. Han undervisade tiotusentals i konsten under sin livstid. [1] Och som alla lärare hade han också haft en lärare.

I en tidningsartikel från 1903 om var i New York en kan gå för att lära sig att simma hävdar Sundstrom, läraren, att han själv aldrig fått någon undervisning. Sundstrom, som sedan 1885 varit simlärare och tränat storheter som världsrekordssimmaren Charles M Daniels på prestigefyllda New York Athletic Club, förklarar att han lärde sig simma som barn eftersom att hans far, en sjökapten, kastade honom över relingen när vädret tillät. [2]

Om Sundstroms far verkligen hade slängt honom över relingen hade han inte överlevt för att kunna berätta om sin upplevelse.

Med en gnutta poetisk licens är det lätt att föreställa sig intervjuscenen. Den godtrogna journalisten, vi vet tyvärr inte hans namn, i kostym och hatten lite på svaj står med sin anteckningsbok vid bassängkanten. Sundstrom i bara badbyxor, men med en märklig förmåga att inte verka halvnaken. Journalisten ställer inte den uppenbara följdfrågan: Varför tillämpar inte Sundstrom samma pedagogiska teknik på sina elever? Riktigt små barn har visserligen en reflex som gör att de rör sig i vatten (dock bara under vatten, de kan inte hålla huvudet över ytan), men denna försvinner efter knappt sex månader. Det finns inge naturlig instinkt som får oss att simma i egentlig mening. Om Sundstroms far verkligen hade slängt honom över relingen hade han inte överlevt för att kunna berätta om sin upplevelse.

Samma år som intervjun gjordes, 1903, inträffade något intressant på New York Athletic Club, en sportklubb för stadens manliga överklass (kvinnor fick endast närvara vid sociala tillställningar) [3] och Sundstroms arbetsplats. Det var en eftermiddag i december som medlemmarna samlades för samkväm. Vid den tiden hade Cavillbröderna redan visat upp sin ”nyupptäckta” crawlteknik på den amerikanska västkusten, men här, på östkusten bland männen som vigt så stor del av sina liv åt simningen, var stilen fortfarande obekant. En av dessa, Otto Wahle, han som skulle uppmana Kahanamoku att komma till fastlandet för att upprepa sitt rekord 1911, anlände till mötet med en artikel ur en australisk tidning som på något sätt hamnat i hans händer. Den beskrev en av Cavillbröderna och dennes crawl. Innehållet väckte ofrånkomligen stor uppmärksamhet bland de samlade fackmännen. [4]

Otto Wahle var ursprungligen från Österrike. Han föddes i Wien 1879. I Parisolympiaden 1900 hade han vunnit två silvermedaljer. [5] Året därpå flyttade han till New York. Om det var för att han som jude ville komma bort från den antisemitism som i hemlandet från slutet på 1880-talet exkluderat judar från sportlivet är oklart. [6] 1912 tränade han USA:s enkönade olympiska simlag i Stockholmsolympiaden där Duke Kahanamoku var den stora stjärnan. [7] En landsman till Wahle var också närvarande: Karl Ruberl, eller Charles Ruberl som han fick heta när han kom till USA. Liksom Wahle hade han tävlat i Paris 1900 där han också vunnit två medaljer: silver i 200 meter ryggsim och brons i 200 meter fristil. Direkt efter olympiaden hade också han emigrerat till USA. Där fanns även Charles M Daniels, den blivande världsrekordmannen från Dayton, Ohio, som Sundstrom tränat. Daniels var i början av en spektakulär karriär som skulle leda till åtta olympiska medaljer. Han skulle bli USA:s första storstjärna inom sporten.

Männen läste artikeln mer än en gång utan att bli särskilt mycket klokare. När någon som kan lite eller ingenting alls om något försöker förklara hur detta något går till rent tekniskt är det sällan helt lätt att förstå vad som menas. Att återskapa en rörelse från en sådan beskrivning är i stort sett omöjligt. Därtill kom det av Simondon identifierade problemet: text är mindre universellt än bilder, även om bilder inte på långt när är lika universella som filosofen vill göra gällande då de fortfarande måste läsas och tolkas genom kulturella föreställningar. Det är svårt nog att förklara en simrörelse med ord, även för den som är väl bekant med både rörelsen och språket. En av de församlade tyckte i alla fall att han förstod något. När de kom till beskrivningen av benrörelsen utbrast Ruberl att den påminde om Sundstroms ”svärdfisksstil”. Sundstrom var inte på plats, men de församlade var bekanta med kollegans egenartade simsätt som han ibland visade upp. Han hade utvecklat en stil där han, liggandes på magen och med armarna stilla över huvudet, slog benen snabbt med alternerande slag vilket gav honom kraft att ta sig framåt i vattnet nästan lika fort som de bästa trudgensimmarna.

När han var ung ska han ha gett sig ut på sjön med skeppet ”Western Bell”, och på en av hans resor utmanats av en man ur urbefolkningen till en kappsimning på Columbiafloden.

Sundstrom hade på nordamerikanska västkusten, enligt en historia som är svår att verifiera, lärt sig en stil som han döpt efter svärdfisken. När han var ung ska han ha gett sig ut på sjön med skeppet ”Western Bell”, och på en av hans resor utmanats av en man ur urbefolkningen till en kappsimning på Columbiafloden på gränsen mellan staterna Washington och Oregon. Sundstrom använde bröst- och sidsim och blev slagen med råge, men lärde sig å andra sidan mannens teknik, i alla fall benrörelsen. [8] Även Sundstrom behövde alltså lärare. Det finns inga indikationer på att han använde stilen i tävlingssammanhang, mer troligt är att den kom fram på de simuppvisningar som var vanliga under perioden. [9]

Inspirerade av Ruberls uppslag gick nu männen på New York Athletic Club till Sundstrom och bad honom att ännu en gång visa upp sin ”svärdfiskstil” i deras bassäng. När de studerat och förstått benmanövern, var utmaningen att lägga till den armrörelse som den australiska artikeln omnämnde. Rent teoretiskt framstår det såhär i efterhand inte särskilt svårt, på samma sätt som att cykla framstår som enkelt för den som lärt sig som barn. Armrörelsen liknade den som användes i trudgenstilen (där benen i vanliga fall gjorde en saxmanöver åt sidan, som i sidsimmet), som de församlade var bekanta med. Den enda skillnaden var att överkroppen i trudgen befann sig i en viss vinkel på grund av benrörelsen. I Sundstroms stil förblev överkroppen rak i förhållande till den riktning som eftersträvades.

För männen i New York skulle det visa sig vara en stor utmaning att lära sig Sundstroms benrörelse och på det använda armrörelsen från trudgen. Vissa lyckades, som George Van Cleaf och Ted Kitching, men inte alla. För Charles M Daniels, han som senare skulle använda stilen med stor framgång, gick det inte så bra. Han skulle få vänta ända till 1905 innan han kunde vänja sig av med sin trudgen och gå över till crawl. Talande nog så lärde han sig direkt från en av de nya australiska mästarna, den unge Barney Kieran (som dog blott 19 år gammal av brusten blindtarm [10]), i samband med tävlingar i England. [11] Han blev också mycket bättre än Van Cleaf och Kitching.

Kunskapsöverföringarna i fallet crawl verkar ha gått fortare för tidens manliga simmare än de kvinnliga.

Kunskapsöverföringarna i fallet crawl verkar ha gått fortare för tidens manliga simmare än de kvinnliga. Den australiensiska stjärnan Fanny Durack var en av de första att vinna framgångar med crawl, och hon övergick till tekniken 1911. I USA bidrog tränaren Louis Handley, som vid tiden för artikeln om Cavills crawl ingick i New York Athletic Club, till att tekniken spred sig till några av tidens bästa simmerskor. Han anställdes som tränare på New York Women’s Swimming Association som Charlotte Epstein hade grundat 1917. [12] Ett par år senare, 1919, vann två av Handleys adepter, och förmodligen några av västvärldens bästa simmerskor, Charlotte Boyle och Ethelda Bleibtrey, med sin variant av crawl över Fanny Durack i en tävling vid Manhattan Beach Bath. [13] Men då hade många av de amerikanska herrsimmarna redan crawlat i femton år; infrastrukturen när det gällde träning och tävlingar som möjliggjorde möten var helt enkelt inte lika väl utbyggd på damsidan. Medialiseringen av crawl var också fortfarande i sin linda.

Historien om tidningsartikeln och Sundstrom publicerades i New York Times 1912, nio år efter att den hade inträffat, vilket gör att en viss skepsis rörande dess sanningshalt är på sin plats. Hursomhelst är det en utmärkt illustration av en övergångsfas i spridandet av kroppsteknik. Männen i New York Athletic Club befann sig mitt emellan en tid då kroppsteknik förmedlats genom personliga möten, initieringar, och en tid då den i allt större utsträckning skulle komma att förmedlas genom medierna, först som text. Detta innebar dock inte att det personliga lärandet försvann eller blev mindre relevant. Antropologen Marcel Mauss hävdade som tidigare nämnts 1934 att kroppstekniker främst sprids från en person till annan. Det råder ingen tvekan om att så fortfarande är fallet, men det är synd att Mauss inte också diskuterade mediernas roll. Kroppstekniker kan spridas utan någon som helst personlig kontakt, något som skulle bli allt vanligare under 1900-talets början i västvärlden, allra helst när förmedlingen började ske i det mer universella bildmediet.

Mediernas roll i förmedlandet av kroppsliga och andra tekniker är idag så uppenbar att kommande generationer inte kommer att tänka på det som något märkligt alls. Dagens unga vänder sig ofta till Youtube för att lära sig en specifik kroppsteknik, alltifrån att crawla till att hjula. Youtube, detta enorma film arkiv byggt av hundratals miljoner användare som har lagt ut sina personliga bidrag, har i mångt och mycket funnit sin perfekta tillämpning genom att erbjuda en plattform för instruktionsvideor. Den digitala teknikens tillgänglighet gör att personer även utanför de klassiska geografiska centren för makt och kunskap kan lägga upp och ta del av filmer.

Processen att glömma bort vem som först lärt vem att simma crawl skrevs in i en kolonial historia där icke-vitas kunskaper approprierades av väst.

Teknikers ursprung glöms ofta bort i samband med medialiseringen av lärandet. En utveckling som tog fart på allvar i början av 1900-talet. Bildens universalitet har ett pris. Det är kanske därför, i besvärjande syfte, som internetflugor idag så ofta inkluderar en geografisk angivelse i sin titel: ”Gangnam style”, ”Harlem shake”, och så vidare. Detta skedde också i crawlteknikens historia, men för sent och mer med uppsåtet att dölja det egentliga ursprunget. Varianter av crawl gick snart under benämningarna ”australisk crawl” och ”amerikansk crawl”. Processen att glömma bort vem som först lärt vem att simma crawl skrevs in i en kolonial historia där icke-vitas kunskaper approprierades av väst. Till slut spreds en bild av simning som en helt och hållet ”vit” sport.

Simningens medialisering och i slutändan, ”förvitning” var resultatet av ett antal sammanfallande faktorer under 1900-talets första år. Internationella tävlingar gjorde dels att simmare från olika håll kunde mötas och dels att ett större medialt intresse ägnades sporten. Mötena ledde i sin tur till att tekniker förmedlades, och skriverierna om tävlingarna gjorde att en teknik som crawl fick ett större genomslag även bland de som befann sig utanför tävlingssammanhangen. Sportvärlden internationaliserades främst genom de moderna olympiska spelen. Den nya tidens kommunikationslinjer, som telegrafen, kunde nu föra ut information och referat. Standardiseringar gjorde det också mer intressant, och lättare, att skriva om simningen i pressen. Vi har redan sett hur Cavills crawl blev en nyhet i Australien och hur denna nyhet sedan spred sig i den engelsktalande världen, som till männen på New York Athletic Club. Än var det svårt att lära sig från medierna, men det var bara en tidsfråga innan fotografier och rörliga bilder skulle bli lika viktiga som ord i nyhetsrapporteringen. Detta skulle förändra förutsättningarna för tekniköverföring i grunden.

Det var under olympiaden i St Louis 1904 som USA definitivt, genom Charles M Daniels, tog över stafettpinnen som den ledande simnationen efter Storbritannien. [14] I och med Daniels skifte till crawl efter 1905 och Kahanamokus framgångar 1912 fick tekniken till slut sitt stora internationella och mediala genom brott som det allra snabbaste av simsätt på herrsidan. En större grupp simmare började försöka lära sig tekniken, troligen med nyhetsrapporteringen som främsta lärare. Stora illustrerade tidningsartiklar började dyka upp med långa tekniska diskussioner kring olika varianter av crawl. [15]

Fram till Kahanamokus inträde på den internationella scenen karakteriserades crawl hos västvärldens simstjärnor av improvisationer, antaganden och försök. I den större kretsen fritidssimmare som fortfarande försökte lära sig med hjälp av tidningsreferat var det förmodligen än värre ställt. Inte ens de bästa i väst var, med andra ord, i närheten av teknikens fulla potential, vilket inte heller var så konstigt. Antingen hade de lärt sig under relativt korta besök på något ställe där crawl var en levande del av kulturen, som Sid Cavill på Samoa, eller så hade de lärt sig från någon som i sin tur gjort ett sådant besök. Slutresultatet måste ha haft något av viskningsleken över sig. De hade också lärt sig tekniken i vuxen ålder vilket gjorde att de inte var hemma i kroppstekniken på samma sätt som om de vuxit upp med den. Det var som att ha en cykeltävling där alla lärt sig cykla för bara något år sedan.

Att det fanns de som tvivlade på Kahanamoku var på sätt och vis inte så konstigt. Hade han verkligen simmat så fenomenalt snabbt där i hamnbassängen i Honolulu 1911 hade det inneburit att han slagit rekord satta av Daniels, den absolut största simstjärnan under samma tid. En helt okänd simmare hade besegrat den absoluta världseliten så snart ett stoppur kom fram. Förklaringen var förmodligen inte endast att han var en fantastisk idrottsman, vilket visserligen var sant. Kahanamoku hade vuxit upp med crawl från barnsben. Daniels hade lärt sig att crawla när han var tjugo år gammal och då i tredje hand (av Kieran som lärt sig av Cavillfamiljen som i sin tur, enligt en av teorierna, lärt sig av en kvinna på Samoa).

Kahanamoku skulle som bekant komma med i USA:s olympiska lag, som i juli 1912 tävlade i Stockholm. Redan innan hawaiianen kom till det amerikanska fastlandet började tidningarna utlova att denna idrottsman var något helt nytt. Detta gjordes främst genom en exotiserande beskrivning av hans utseende, skribenterna skämdes på inget sätt för att utmåla polynesiern som ett objekt för det västerländska subjektets blick. Kahanamokus ”lena, rytmiska crawl” beskrevs som liknande den som Harry Hebner på Illinois Athletic Club använde. Hebner var en framtida kamrat till Kahanamoku i det olympiska laget och simmade crawl på ett sätt där överkroppen är mer höjd över vattnet än i dagens strömlinjeformade stil. [16] Hur Hebner hade lärt sig att crawla vet vi inte.

Långt senare gjordes ett ”Här är ditt liv”-program om Kahanamoku som blivit en legend under sin egen livstid. Året var 1957 och Ralph Edwards, som skapat programmet och ledde dess första version, ville givetvis veta hur detta med simningen började. Lustigt nog upprepade Kahanamoku en historia som liknar den Sundstrom berättade för journalisten på New York Times. Hans far hade slängt honom över bord. Denna gång var det från en kanot istället för ett skepp. Barnet fick lära sig simma i utrymmet mellan farkostens kropp och den utriggare som polynesiska kanoter är utrustade med. Det var på många sätt en portabel bassäng där barnet kunde greppa tag i något om det gick fel. Men om detta var hur Kahanamoku lärde sig simma, och han hävdar att det var ett traditionellt sätt på Hawai‘i, så skedde det inte utan att han samtidigt mottog instruktioner från de som satt i kanoten. Han hade också vuxit upp i en kultur där han ofta kunde se crawl simmas.

När mannen som simmat crawl sedan barnsben kom till Stockholm slog han rekord, vann guld och skrev in sig i sporthistorien. Efter knappt ett decennium med crawl i väst hade nu journalister också den tekniska expertis som krävdes för att beskriva vad som egentligen skedde i bassängen. Omkring 1910- och 1920-talen sker ett skifte inom de flesta sporter, där tekniken börjar ges lika stor plats som atletens figur och resultat tabeller. Utvecklingen är tydlig när det gäller simningen som nu också sprider sig till större och större delar av befolkningen. På bara hundra år har en revolution inträffat. Lärare som Sundstrom är ansvariga för en liten men inte oviktig förändring av den västerländska kulturen. Simning hade alltid, i och med romantikerna, varit kopplat till kändisskap och glamour. De internationella tävlingarna gjorde det mycket enklare att veta vem som egentligen representerade den för tillfället mest fulländade kombinationen av kropp och teknik. En växande cirkel av utövare av simsporten, utövare som mycket väl förstod teknikens roll efter sina egna försök att bli snabbare i bassängen, var ytterligare en anledning till att rapporteringen förändrades och intensifierades.

Även om medierna slussade in nya rekryter till Sundstrom och det nät av lärare som utgjorde stommen i simrevolutionen, var det fortfarande ett fåtal människor runt Stilla havet som utgjorde den absoluta spjutspetsen. Rent konkret var Polynesien orkanens stilla öga och mest rörelse skedde runt detta centrum, i USA och Australien. Det var också här som den polynesiska traditionen övertogs av helt andra narrativ baserade på amerikansk och australisk nationalism.

Kahanamokus ben var rakare och tog kraften ända från höfterna. Detta gjorde också att han kunde ha överkroppen högre över vattnet.

I slutet av 1914 kom Kahanamoku till Australien för första gången. [17] Manliga australiska simmare hade tidigare besökt både USA och Storbritannien (första dambesöket var Duracks 1919), men det omvända var ovanligare. Det var som amerikansk atlet Kahanamoku anlände. Han hade aldrig slungats ut på den internationella medie- och tävlingsscenen i detta historiska skede om inte Hawai‘i hade koloniserats av USA. Hans besök utgjorde en möjlighet för de australiska simmare som inte mött Kahanamoku i internationella tävlingar att studera hans stil i detalj. Det som främst skiljde hans crawl från den som Cavillfamiljen utvecklat var kraften i benrörelsen. Australierna utvann mycket lite fart från benen, eftersom de böjde dem vid knäna och slog dem mot vattenytan. Kahanamokus ben var rakare och tog kraften ända från höfterna. Detta gjorde också att han kunde ha överkroppen högre över vattnet. Australierna hade överkroppen närmare vattenytan i vad som liknar dagens crawl, till skillnad från Kahanamoku som i det närmsta kunde skjuta upp med bröstkorgen. Hans stil var också mer tekniskt avancerad då armarna rörde sig fritt från benen istället för att vara koordinerade i ett mönster där ett tag med en arm återföljdes av en ”spark” med ett ben. All denna tekniska data beskrevs i en tidningsartikel rörande besöket i Australien. [18] Journalisten visste utan tvekan mer om simning än den som skrivit artikeln från 1903 som hade skapat sådan stor uppståndelse bland Wahle och hans kamrater i New York.

Skillnaderna mellan crawlteknikerna skulle snart förvaltas av två olika läger: det australiska och det amerikanska, där det senare skulle visa sig överlägset. Det dröjde alltså inte länge innan även Kahanamokus teknik skrevs in i en ”amerikansk” historia av crawl, vilket förde med sig intressanta revideringar av händelseförloppet. Snart spreds historien om hur Kahanamoku kommit till USA 1912 som en perfekt ”naturmänniska”, men utan kunskap om simteknik. Det var, enligt den nya historieskrivningen, här han lärde sig crawl från nationens egna, vita, pionjärer. Han var ”Made in America”. En tidningsartikel beskrev det på följande sätt: ”På det stora hela är den stil som används av Kahanamoku en perfekt amerikansk crawl”. Det enda de lät den unge Kahanamoku behålla var att han hade varit en naturbegåvning med utomjordisk fysik. [19] Artikelförfattaren lyckas med precision fånga in det speciella med Kahanamokus teknik samtidigt som en fördomsfull vinkling av hur tekniken hade kommit till honom presenteras.

Att Kahanamoku skulle ha lärt sig crawl från simmare i USA faller på sin egen orimlighet. Han slog rekord i Hawai‘i redan innan han kom till USA. Dessutom hade crawltekniken en lång tradition i Polynesien till skillnad från i det vita USA där den importerats från Australien (där den i sin tur inspirerats av stillahavs kulturer). Visserligen måste Kahanamoku ha vidareutvecklat sin stil i USA, där han bland annat lärde sig att simma i sötvattensbassänger som hade minde bärkraft än saltvatten. Men att det var simmare i USA som lärde sig från Kahanamoku, snarare än vice versa, verkar stå klart. Att se Kahanamoku som en amerikansk produkt passade däremot in i en kolonial berättelse där det var den vita mannen som stod för det tekniska kunnandet. I detta fall vet vi att det var långt ifrån sant. Snart skulle det dock komma en man som på ett stereotypt sätt verkligen var ”Made in America”. Hans namn var Johnny Weissmuller och med honom skriver simhistorien ännu ett nytt kapitel där bilden, genom filmen, slutgiltigt segrar över texten som medial kunskapsöverförare. Samtidigt faller crawlteknikens koloniala historia till slut i glömska.

Mannen som skulle dominera simningen under 1920-talet och sprida crawl vidare över världen genom det nya och kraftfulla filmmediet, var del av den första generationen i väst som hade vuxit upp med crawl. Det var ingen tillfällighet att det var denna generation som hade möjlighet att utmana simmare som Kahanamoku. Weissmuller var också en ”uramerikan” enligt den nationella berättelsen, på så sätt att han var del av den grupp vita invandrare som hade sökt sig från Europa, alltså de som nationen helst såg som sin ryggrad. Han var inte ens född i USA, utan i det multikulturella lapptäcke som utgjorde Centraleuropa innan nazisternas utrensningar. Familjen var från staden Szabadfalu i Banatregionen i Österrike-Ungern och Weissmullers fader Petrus var kapten i den kejserliga armén. Efter ett otal omritningar av kartan tillhör området som Szabadfalu låg i nu Rumänien. Johnny påbörjade sitt liv med namnet Janos i juni 1904. [20]

Petrus Weissmüller lämnade soldatyrket och arbetade i jordbruket men ville allra helst till USA där allt tycktes vara så mycket lättare. Familjen lämnade den europeiska kontinenten 1905, samma år som Daniels lärde sig crawla. Janos var fortfarande ett spädbarn. Efter tolv dagar på SS Rotterdam anlände de till New York med endast tretton dollar och femton cent på fickan, bara några år efter att Wahle och Ruberl gjort samma resa. Som tur var kunde Petrus, eller Peter som han nu kallades, visa att han var av ”German race”. Det var inte lätt att komma igenom nålsögat vid den amerikanska gränskontrollen, men att vara vit och inte till exempel jude gjorde det hela mycket lättare. Wahle och Ruberl var visserligen judar, men i deras fall hjälpte det sannolikt att vara olympiska medaljörer. Äktenskapet mellan Petrus och Elizabeth, försämrades i takt med att spriten hamnade hos Petrus istället för hos hans presumtiva kunder i den krog han öppnat i Chicago. Sonen Johnny blev också offer för den alkoholiserade faderns våldsamma raseri. Till slut försvann Petrus från hemmet 1916, mot ett okänt öde, och alla måste ha dragit en suck av lättnad. Han var en av alla dem för vilka drömmen om USA resulterade i ett misslyckande.

1920 var den unge arbetargrabben Weissmuller femton år, småligist i Chicagos ökänt hårda gängvärld och hade sedan barndomen simmat vid Fullerton Beach, en av stadens stränder. 1920 var också det år som Duke Kahanamoku firade ytterligare en vända triumfer i de olympiska spelen i Antwerpen. Staden låg fort farande i ruiner efter det första världskriget som också hade lett till ett uppehåll i de olympiska tävlingarna, men nu var både de och Kahanamoku tillbaka. Två andra hawaiianer, Warren Kealoha och Pua Kealoha, vann också medaljer i den kalla kanal där tävlingarna avgjordes. [21] Den amerikanska dominansen var total.

Antwerpen 1920 var också, till slut, en chans för USA:s damer att delta i internationella tävlingar.

Antwerpen 1920 var också, till slut, en chans för USA:s damer att delta i internationella tävlingar. Sullivan, den mäktige motståndaren till damidrott, dog oväntat i september 1914 och bara två månader senare lyftes AAU:s förbud mot kvinnlig medverkan i amatörsimningen i USA. De första amatörtävlingarna för damer i landet hölls 1915, men nu påbörjades paradoxalt nog ytterligare en våg av exkluderingar. Damsimningens ledare, som Charlotte Epstein, såg till att med hökögon övervaka amatörregeln inom damsimningen, vilket i praktiken gjorde att systemet utformades på så sätt att det gynnade kvinnor från medelklassen och uppåt snarare än de från arbetarklassen. [22]

USA:s olympiska kommitté ville först upprätthålla den hädangångna Sullivans förbud mot kvinnor inför Antwerpen 1920, men ändrade sig efter bland annat Epsteins ivriga protester. Damsimningen var också vid denna tidpunkt en nationell angelägenhet som medierna ofta skrev om. [23] I Antwerpen vann Ethelda Bleibtrey de två damdistanserna (100 och 300 meter fristil), samt stafetten tillsammans med resten av det fenomenala amerikanska laget. Lagkamraterna Irene Guest, Margaret Woodbridge och Francis Schroth plockade upp alla andra individuella medaljer.

USA vann 1920 alla guldmedaljer på både herr- och damsidan, förutom 200 och 400 meter bröstsim för herrar där äran tillföll Håkan Malmrot från Örebro. USA var nu utan tvekan den stora simnationen, britterna och australiernas tid vid makten var för stunden över. Framgångarna stod att läsa om i de amerikanska tidningarna och kan inte ha gått Weissmuller förbi. Pojken tävlade under sommarmånaderna i Chicagos Lincoln Park och under vintern i poolen vid North Side YMCA på Larrabree Street. Simningen hade blivit en besatthet.

Weissmuller ville desperat bli upptäckt och simstjärna. I oktober 1920 sökte han sig så till Illinois Athletic Club där ”Big Bill” Bachrach var tränare. Bachrach, en bjässe på nästan 140 kilo som gav instruktioner iförd en sliten badrock och rökandes en cigarr, hade simmat någon gång i tiden. Nu höll han sig på behörigt avstånd från fysiska aktiviteter. Men han visste hur en tränade adepter och han såg potentialen i den ivrige unge mannen. Weissmuller simmade en rudimentär och oslipad crawl när han visade upp sig för Bachrach, vilket inte var konstigt då han förmodligen lärt sig att simma av sina jämnåriga. Nu gällde det att rätta till alla fel. Det dröjde ända till januari 1921 innan Bachrach vågade presentera sitt nya fynd i tävlingssammanhang. Weissmuller kom tvåa på 100 yard fristil på 57,40 sekunder i en tävling i AAU:s regi. Till skillnad från Kahanamoku slog han inga rekord första gången han klockades. Framgångarna skulle komma gradvis. Träningen med den store Bachrach fortgick intensivt under våren och sommaren 1921. Vid tävlingarna i Duluth, Minnesota, den officiella debuten i augusti samma år, simmade Weissmuller för första gången ifrån kända simmare som Norman Ross och Teddy Cann och var bara en femtedel av en sekund från världsrekordet på 50 yards. En vecka senare, i Ohio, slog Weissmuller Kahanamokus utomhusrekord på distansen 100 yard från 1911 med tjugo hundradelar när han simmade på 55,20 sekunder. Det hade således bara tagit ett halvår för Weissmuller att förkorta sin egen tid med två sekunder och tjugo hundradelar, en imponerande bedrift. Nyheten om ynglingen från Chicago som slog rekord efter rekord spreds från kust till kust. Detta var något som inte skådats sedan de fantastiska rapporterna om Kahanamokus tider i hamnen i Honolulu 1911.

Enligt vad som onekligen låter åtminstone delvis som en legend simmade Weissmuller, under båtresan från fastlandet till öarna, sju timmar om dagen i en bassäng som improviserats fram på skeppets däck.

Under resten av 1921 och våren 1922 fortsatte Weissmuller att vara en rekordmaskin. Han ska inte ha förlorat en enda tävling. Men Bachrach, som också hade sinne för marknadsföring, visste att det fanns en man som Weissmuller måste slå för att på allvar kunna utnämna sig till den nya simkungen. Sommaren 1922 tog Bachrach med sig Weissmuller till Hawai‘i. AAU arrangerade en tävling där också Kahanamoku skulle medverka. Idén var ett klassiskt möte mellan kungen och tronpretendenten. Enligt vad som onekligen låter åtminstone delvis som en legend simmade Weissmuller, under båtresan från fastlandet till öarna, sju timmar om dagen i en bassäng som improviserats fram på skeppets däck. Men det blev inget mästarmöte. Kahanamoku lämnade återbud i sista stund. Han visste att hans stjärna var dalande medan Weissmullers steg meteoritiskt. Kanske ville han inte stiga av tronen, i synnerhet inte inför hemmapubliken. Hawai‘i hade i och med USA:s över tagande förlorat sin tidigare kung och den politiska struktur som styrde landet. Det är svårt att överskatta den symboliska roll som Kahanamoku fick iklä sig som simkung och representant för sitt folk. Ett nederlag mot Weissmuller på hemmaplan vore kanske ett nederlag för mycket i den problematiska koloniala situationen. I en tidningsartikel vid samma tid säger Kahanamoku att han har slutat med simning, att Weissmuller (som nu slagit många av hans rekord) uppenbarligen är den ”bästa simmaren världen någonsin skådat” och att det inte behövs någon match mellan de två för att avgöra det. [24]

Det skulle visa sig enklare för Kahanamoku att säga att han skulle sluta än att verkligen stiga upp ur bassängen. I likhet med många sportmän och -kvinnor så hade han svårare att sluta än att börja. Och så länge han fortsatte tävlingssimma väntade alla på att de två giganterna, Kahanamoku och Weissmuller, skulle mäta sig mot varandra. Det ofrånkomliga mötet inträffade två år senare. OS skulle avgöras i Paris och under uttagningarna i Indianapolis i juni simmade Johny Weissmuller, Duke Kahanamoku och Dukes bror Samuel 100-meter fristil. Weissmuller vann knappt före store- respektive lillebror. För den bedriften krävdes att Weissmuller slog det olympiska rekordet på distansen med en sekund. När de möttes i en riktig tävling, fortfarande i 100-meter fristil, under OS i Paris 1924, vann Weissmuller med hela två sekunder över hawaiianen som kom tvåa. Trea kom Dukes bror Samuel, igen.

Det amerikanska herrlaget i simning i Paris leddes av Weissmullers tränare Bill Bachrach från Chicago, men vägen till tävlingarna skulle för Weissmuller visa sig långt mer komplicerad än för Kahanamoku. Weissmuller var, paradoxalt nog, inte tillräckligt amerikansk. Kahanamoku hade fått amerikanskt medborgarskap när USA 1890, två år efter att de annekterat öriket, gav Hawai‘i en ny uppsättning lagar. [25] För att tävla för det land som på nästan alla sätt var hans hemland behövde Weissmuller bevisa att han var amerikansk medborgare, något som inte var helt enkelt då han inte var född i USA och saknade personbevis utfärdat i landet. Familjen försökte utan framgång hävda att han var född i USA, så att han skulle kunna ansöka om ett pass. Det hela löste sig så småningom genom att Johnny bytte identitet med sin yngre bror Petrus, som verkligen hade fötts där, och på så sätt automatiskt blivit medborgare. Petrus fick helt enkelt ta ett nytt mellannamn, ”John”. Den yngre brodern skulle så i ett slag förvandlas till den äldre, något han fick leva med resten av livet. Johnny fick också leva med den lögn som han gjorde allt för att ta med sig ner i graven. Enligt hans son plågades han under de fantastiska framgångarna i Paris, då han också vann 400-meter fristil och guld med stafettlaget, av rädslan för att hemligheten skulle komma i pressen. Väl medveten om Jim Thorpes öde, han som straffades ut för sina uselt avlönade baseballmatcher i ungdomen, fruktade Weissmuller att han kunde förlora allt på grund av denna teknikalitet. Den fina amatöridrotten var strikt med sina regler, speciellt när det gällde de som kom direkt från arbetarklassen likt Thorpe och Weissmuller.

När Kahanamoku så småningom avvecklade sin simkarriär närmade han sig filmindustrin, som så många andra simstjärnor. Den australiska simmaren Annette Kellerman, en av Cavill familjens adepter, hade varit en av pionjärerna. Hon hade påbörjat sin filmkarriär 1909 och inte sällan fick hon spela i vattenrelaterade historier. Sjöjungfrurollen var aldrig långt ifrån en kvinnlig simmare, vilket också Esther Williams, en av det sena 1930-talets stora simtalanger och rekordsättare, senare fick erfara. Att simning och Hollywood kunde utveckla ett sådant nära förhållande har flera skäl. Simsporten, speciellt den professionella, hade sedan början inte dragit sig för spektakulära cirkusliknande uppvisningar. På något sätt levde denna idé om sporten som showbusiness kvar långt efter att en del av simningen utvecklats till en modern amatöridrott. En annan anledning var förmodligen att simmarna hade välproportionerliga kroppar som såg bra ut på vita duken. Och om det dessutom fanns något slags vattentema i filmen var det en giltig ursäkt att visa upp dem i åtsittande simkläder. Både manliga och kvinnliga simmare kunde utnyttja sin fulländade fysik som erotisk dragningskraft. Kahanamoku hade inget att skämmas över i det sammanhanget, även om han mest fick spela småroller. Dagen då en icke-vit person kunde spela en huvudroll i en film hade ännu inte kommit till Hollywood.

Weissmuller kom i kontakt med Hollywood första gången 1926. Då dock bara på besök, inbjuden till superstjärnan Douglas Fairbanks, och han återgick snart till simkarriären. Han var nu världens bästa simmare, egentligen utan konkurrens. 1926 fick han en inbjudan att besöka Japan. Vad få i övriga delar av världen var medvetna om var att Japan då satsade stort på att utveckla sina egna simmare. De hade studerat Kahanamokus crawl och ville nu se Weissmullers. Det blev ingen resa 1926, men väl två år senare. Under OS i Amsterdam visade de japanska simmarna för första gången att de var att räkna med. Weissmuller vann som väntat 100 meter fristil, men bronsmedaljen erövrades av Katsuo Takaishi som hade deltagit redan i OS 1924 i Paris, den gången utan att vinna något. En större sensation var att det japanska herrstafettlaget kom tvåa efter det amerikanska. Något höll på att hända, i alla fall på herrsidan. När det gällde dam simning var japanerna märkbart ointresserade.

Bachrach hade hört att japanerna använde kallare vatten i sina bassänger, så nu fick Weissmuller sitta i badkar fyllda med is för att förbereda sig.

Japanernas framgångar väckte Bachrachs, som alltjämt var Weissmullers enväldige tränare och manager, nyfikenhet. I oktober 1928, efter olympiaden i Amsterdam, reste Bachrach och Weissmuller till Tokyo. Efter hemkomsten från OS firades Weissmuller grundligt, bland annat med en parad längs New Yorks femte aveny. Men det fanns ingen tid att njuta av framgångarna. Bachrach hade hört att japanerna använde kallare vatten i sina bassänger, så nu fick Weissmuller sitta i badkar fyllda med is för att förbereda sig. Han vann även i Japan, vilket alla hade väntat sig. Japanerna ville främst se vad det var som gjorde hans crawl så tekniskt perfekt. Weissmuller fick erbjudande om att stanna kvar i Japan för att träna nationens unga och ambitiösa simmare, något som tydligen inte lockade honom och han återvände till USA.

Johnny Weissmullers karriär tog slut 1929. Han bestämde sig vid tjugofem års ålder för att det fick vara nog. Han måste ha känt att konkurrenterna kom allt närmare och att han fick skynda sig om han ville sluta när han fortfarande var på topp. Till skillnad från de flesta lyckades han också med detta. Beslutet gjorde att han slapp gå Kahanamokus öde till mötes. Weissmuller hade dominerat simsporten mellan 1922 och 1929, och pensionen betydde inte att han försvann ur folks medvetande. Nu väntade Hollywood girigt på hans perfekta kropp.

Weissmuller började först som simklädesmodell för New York-firman Bradley, Voorhees & Day, vilket innebar att han fick åka landet runt och göra simuppvisningar, skriva autografer och visa sig iklädd BVD:s logga. Han lämnade nu officiellt amatörsportens värld. Syftet, förklarade Weissmuller för sin son i efterhand, var att använda pengarna för att starta en simskola. Samma dröm som Benjamin Franklin hade närt ett par hundra år tidigare i London. Också Weissmuller bar minnen av konsekvenserna av att inte kunna simma. Som barn hade han blivit vittne till katastrofen när skeppet SS Eastland sjönk i Chicago 1915 och över 800 personer drunknade. 1927 kom tragedin ännu närmare. Weissmuller hade återvänt för att träna i Michigansjön med sin bror i en roddbåt vid hans sida. En storm blåste upp och en utflyktsbåt, The Favorite, kapsejsade nära dem. Många av passagerarna var inne i fartyget och drogs med ner när det sjönk. Ett flertal var barn, som inte heller de hade lärt sig simma. Weissmuller och hans bror drog upp ett antal drunknade barnkroppar. Upplevelsen gav honom idén om att öppna en simskola, men först ville Weissmuller tjäna lite mer pengar. Ett beslut som han själv beskrev som ”mitt livs fördömt största misstag”. [26] Han hade rätt. Endast en gång i sitt liv lyckades han lägga av på toppen.

Det tog inte lång tid förrän Weissmuller fick sin första filmroll.

Uppmärksamheten som en åtråvärd kropp gav och pengarna den genererade stod i vägen för att Weissmuller skulle uppfylla sin dröm. Liksom många innan honom övergav han sina ideal för vad han felaktigt trodde var tillfälliga premisser. Det var trots allt inte svårt att förstå att han lockades av denna värld. Han var tjugofem år gammal och hade tillbringat hela sin ungdom i simbassänger och nött längd efter längd tills kroppen skakade av utmattning. Det tog inte lång tid förrän Weissmuller fick sin första filmroll. Det var Paramount som ville ha honom till den för sin tid synnerligen lättklädda produktionen Glorifying the American Girl. Weissmullers första uppdragsgivare BVD slog bakut och Paramount fick stryka honom från eftertexterna samt inte ha några närbilder där han direkt kunde identifieras. Samma år, 1929, gjorde han ett annat jobb som var mer i linje med hans erfarenhet, kortfilmen Crystal Champions som filmades i Silver Springs i Florida. Den elva minuter långa filmen, som regisserades av Jack Eaton och producerades av MGM, var del i en serie om olympiska mästare. Vad som gjorde den speciell var det avancerade undervattensfotografiet. Weissmuller och en grupp barn simmade tillsammans med tidens kanske största kvinnliga simstjärna vid sidan av Gertrude Ederle: Martha Norelius. Hon var känd för att som första kvinna i tävlingssammanhang crawla på samma explosiva sätt som de amerikanska männen; med bröstet över vattenytan och ryggen böjd. Hennes första stora framgång kom vid Parisolympiaden 1924 där hon som blott femtonåring vann 400 meter fristil, satte nytt kvinnligt olympiskt rekord och slog favoriten Ederle, hon som två år senare blev den första att crawla över engelska kanalen. Paris 1924 innebar liksom Antwerpen 1920 stora damframgångar för USA som vann fyra av fem möjliga guld (med Louis Hadley som tränare). Tävlingarna gick också till historien då Charlotte Epstein utsågs till domare i simtävlingarna, det var första gången en kvinna tog en sådan plats i en olympiad. [27] Norelius vann guld även 1928, en tävling där USA inte längre var lika överlägsna som vid de två tidigare tillfällena. Detta gjorde henne till den första kvinnan i världen med upprepade olympiska simguld. [28]

Genom sin karriär satte Norelius världsrekord på fyra fristilsdistanser, 200, 400, 800 och 1 500 meter. Hon var världens snabbaste kvinna under åtta år. [29]

Martha Norelius hade mer gemensamt med Weissmuller än de imponerande framgångarna. Hon hette egentligen Märta i förnam och var född i Stockholm. Under hennes femte levnads år emigrerade hennes familj till West Virginia, USA och när hon var elva vann hon sin första simtävling. Hon hade haft turen att tidigt bli tränad av en expert, sin egen far Charles Norelius som simmat för Sverige i de olympiska sommarspelen i Aten 1906 och sedan sadlat om till att bli simlärare. Efter att ha deltagit i en simuppvisning diskvalificerades Martha Norelius från amatöridrotten av AAU. Hon påbörjade sin professionella karriär samma år som Weissmuller, 1929, vilket var samma år som Crystal Champions gjordes. [30] Det var alltså en film i vilken en svensk- och en ungerskfödd simmare visade upp den ”amerikanska” crawl som fortfarande var ny för många inom den allt större simmande allmänheten.

Crystal Champions var en utmärkt instruktionsfilm i simning. Weissmuller hade velat bli simlärare och grämde sig över att han aldrig gjorde slag i saken. Norelius hade erfarenhet av att ha sin egen far som lärare, således en intim initiering. Filmer som denna spreds världen över och skulle bli en medial lärare för ett otal simadepter av båda könen. Möjligheten att filma under vatten gjorde att det för första gången på ett lättförståeligt sätt gick att skildra till exempel hur benrörelsen i crawl måste ta kraft hela vägen från höften. Istället för långa komplicerade tekniska beskrivningar av hur kroppen skulle föra sig gick det nu att se bilder av alla moment. Weissmuller, som så många andra simmare som visade upp sig, blev en helt ny slags lärare av kroppsteknik, en som inte behövde ha kontakt med sina elever. Visst var personlig undervisning fortfarande överlägsen, men filmens nya möjligheter gjorde att det gick att lära sig på distans.

När Marcel Mauss publicerade sin essä om kroppsteknik 1935 fanns det ett antal filmer om den teknik, simning, han talade så mycket om. Även om det tycks ha varit en förändrad simteknik som gett Mauss inspiration till sin utläggning, argumenterade han fortfarande för att förmedlandet av kroppsteknik skedde inom en ”tradition” och alla hans exempel understryker lärande genom levande exempel. Men i den nya mediala moderniteten förändrades traditioner snabbt genom läromästare som publiken inte hade möjligheter att komma i fysisk kontakt med. En av dessa filmer var La natation par Jean Taris från 1931 som också är en av de vackraste instruktionsfilmer som någonsin gjorts. [31]

Vigos fokus på det moderna kan också märkas i att han nästan uteslutande fokuserade på att visa crawl.

Det var den unge och revolutionäre filmmakaren Jean Vigo som hade fått i uppdrag av bolaget Gaumont att göra en kortfilm med den franske simstjärnan Jean Taris. Resultaten var ett verk vars modernistiska tekniker gjorde att den, liksom Vigos andra alster, fick en avantgardistisk ton. En av dessa tekniker, slow motion, skulle visa sig högst användbar i undervisning på distans. Vigos fokus på det moderna kan också märkas i att han nästan uteslutande fokuserade på att visa crawl. Detta var den nya tekniken. I en talande scen ser vi en torrsimmande ung kvinna som ligger på en pall i ett rum, filmad uppifrån. Speakerrösten meddelar att det inte är så här en lär sig, en måste ner i vattnet. Det mest intressanta är att kvinnan simmar bröstsim. Hon använder både en gammal pedagogisk teknik och en gammal simteknik. Underförstått är crawl framtiden. Taris, en framstående simmare, om än inte i Weissmullers klass, visar alla dess detaljer. Hans stil är förvånande lik den som används idag, förutom att hans armar förblev raka istället för att böja sig i en vinkel i luften. Vigo använder, precis som i Crystal Champions, undervattensscener som blir ännu mer effektiva tack vare den neddragna hastighet som var hans signum.

Weissmuller skulle, snarare än i instruktionsfilmer, nå sina allra största filmiska framgångar som Tarzan. Historien, skapad av Chicagoförfattaren Edgar Rice Burroughs, handlar om ett barn till en brittisk lord som blir strandsatt någonstans i Afrika tillsammans med sina föräldrar, vilka strax därpå dör. Tarzan uppfostras av apor och är, liksom Mowgli i Kiplings Djungelboken från 1893-94, en klassisk berättelse om en människa som blir djurisk genom uppfostran. Samtidigt finns det något mänskligt bekant med både Mowgli och Tarzan som gör att de kunde agera som bryggor mellan människo- och djurvärlden. När det gällde Tarzan utgjorde han också en problematisk brygga mellan västvärlden och Afrika. Böckerna innehöll våldsamma stereotyper om svarta afrikaner samt historier om utdöda vita civilisationer som stått för kontinentens enda egentliga städer och ”utvecklade” kulturer. [32]

Tarzan hade filmats redan 1918, men det var genom Weissmullers filmer som figuren fick spridning världen över. Weissmullers första framträdande var i Tarzan, apmannen från 1932 i vilken simning spelade en stor roll. Han fick gott om möjligheter att visa upp sin karakteristiska crawl, där huvudet låg långt högre över vattenytan än i den stil som Taris använde. Paradoxalt nog hade alltså crawl i och med Tarzan återvänt till ”Afrika”. Men Tarzan var inte afrikan, utan en fantasi om en vild vit man. En fantasi som är talande i sammanhanget. Tronskiftet från Kahanamoku till Weissmuller innebar också att sinne bilden för den maskulina simmande kroppen i crawlsammanhang förändrades. Nu var det den vita mannen som till fulländning kunde inkorporera den främmande tekniken som kom från det andra, det vilda.

Weissmuller spelade in sin sista Tarzanfilm 1948 men fortsatte vara verksam i Hollywood som ”kändis” på heltid. Han företog sig ett antal mer eller mindre framgångsrika företag, flyttade runt utan att få ro. Det blev aldrig någon simskola i Weissmullers regi, till skillnad från Gertrude Ederle som efter sin tävlingskarriär tränade barn som likt henne var hörselskadade. Men många av de filmer som Weissmuller agerade och simmade i blev en typ av skola, samtidigt som de också utgjorde en kolonial kontaktzon som var helt och hållet medierad. Ett enormt intresse väcktes för hans säregna stil. Alla barn, och en hel del vuxna, ville vara Tarzan. Men alkohol blev Weissmullers destruktiva följeslagare in i kändisskapet och ledde, precis som för hans far, till personlig misär.

Under 1920- och 1930-talen, alltså de årtionden som Weissmuller etablerade sig som sim- och filmstjärna, slog också den rörliga bilden på allvar igenom som en förmedlare av teknik. Filmer skulle inte komma att ta över allt kunskapsförmedlande – som de flesta nya teknologier blev de ett komplement till tidigare metoder och personliga möten – men dess roll kan inte överskattas. Nu var det för första gången möjligt att lära sig crawl utan en livs levande läromästare. Samtidigt innebar detta att tekniken separerades än mer från sitt ursprung. Det krävdes inte längre obrutna kedjor av lärare.

Filmens minne, beläget utanför den mänskliga kroppen, besegrade nästan den glömska som gör oss till människor, även när det gäller kroppstekniker. Men filmens hågkomster är inte perfekta. De plågas av fel som mänskliga filmmakare eller klippare lämnat som spår i verken. I simningens historia var det den utelämnade historien om crawlteknikens koloniala ursprung som skulle påminna oss om vårt mänskliga tillstånd, där glömska förblir ett av samma tillstånds konstituerande element.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Noter:

1. ”Gus Sandstrom (USA)”, International Swimming Hall of Fame, 1995, www.ishof.org/Honorees/95/95gsundstrom.html (23 oktober 2014).
2. ”A ’Dry Swim’ in Public Baths”, The New York Times, 19 juli 1903, s 29.
3. Bier, Fighting the Current, s 42.
4. Historien om händelsen återges i: ”Origins of Crawl Stroke: Australian Swimmers Gave First Idea and Americans Improved on It”, The New York Times, 6 december 1912, s 13.
5. Thorsten Muth, Das Judentum: Geschichte und Kultur, Pressel, 2009, s 619.
6. Steven A Riess, ”Antisemitism in Sports in Central Europe and the United States: c. 1870–1932”, i Leonard J Greenspoon (red), Jews in the Gym: Judaism, Sport and Athletics, Purdue University Press, s 104.
7. ”Otto Wahle Dies: Olympic Swimmer”, The New York Times, 13 augusti 1963, s 31.
8. ”Gus Sandstrom (USA)”, International Swimming Hall of Fame.
9. I en artikel från 1886 verkar det som han tävlade med någon variant av den stil som Beckwith lärde ut. ”Swimmers Races”, The New York Times, 29 augusti 1886, s 5.
10. Murray G Phillips, From Sidelines to Centre Field: A History of Sports Coaching in Australia, University of New South Wales Press, 2000, s 15.
11. Colwin, Breakthrough Swimming, s 18. Harry Gordon, Australia and the Olympic Games, University of Queensland Press, 1994, s 43.
12. Bier, Fighting the Current, s 99 och 103.
13. Ibid, s 113. ”New Stroke Beats Visiting Swimmer”, Observer, 1 november 1919, s 14.
14. Sprawson, Haunts of the Black Masseur, s 221–222.
15. Som till exempel, med den talande titeln: ”The American Crawl Swimming Stroke: Views of Experts Do Not Agree in All Details, but the Swimmer, Can Read and Choose the Fine Points for Himself”, The San Francisco Call, 25 juni 1911, s 6. Ett annat, tidigt, exempel är: ”Daniels Tells of the Crawl: ’New Swimming Stroke Described By the Champion’”, The Sun [New York], 11 augusti 1907, s 3.
16. ”Hawaiian to Swim at Olympic Games”, The New York Times, 14 januari 1912, s 7. Hebner skulle också några år senare lära Johnny Weismuller hur man gör en perfekt vänding i bassäng. David A Fury, Johnny Weissmuller: ’Twice the Hero’, Thorndike Press, 2000, s 84–85.
17. Han avseglade 30 november från Honolulu på kryssaren SS Ventura tillsammans med simmaren George Cunha (hawaiian med portugisiskt ursrpung). ”Duke and Cunha off today for Australia”, Holonlulu Star-Bulletin, 30 november 1914, s 9.
18. ”Kahanamoku Kick Latest in Swimming”, The New York Times, 14 februari 1915, s 3.
19. ”Studies of Present American Champions: Took Time to Develop the Kahanamoku Kick”, The New York Times, 20 februari 1916, s 3.
20. Historien om Johnny Weissmuller som tecknas kommer från: Johnny Weissmuller jr, Tarzan: My Father, ECW Press, 2002, s 21–24, 27–28, 33–40, 45, 49–50. Fury, Johnny Weissmuller, s 35–36, 40, 46, 53–54, 64-69, 76, 87–90.
21. Bier, Fighting the Current, s 118.
22. Ibid, s 92–96.
23. Ibid, s 99 och 115–116.
24. ”’Weismuller Is the Greatest Swimmer,’ Says Kahanamoku”, The New York Times, 15 juli 1922, s 10.
25. Willard, ”Duke Kahamamoku’s Body”, s 13.
26. Weissmuller jr, Tarzan: My Father, s 46–47.
27. Bier, Fighting the Current, s 128.
28. Lohn, The Most Memorable Moments, s 148.
29. John P Lohn, They Ruled the Pool: The 100 Greatest Swimmers in History, Scarecrow Press, 2013, s 137.
30. Judith McDonnell, ”Martha Norelius” i Judy Barrett Litoff och Judith McDonnell (red), European Immigrant Women in the United States: A Biographical Dictionary, Garland, 1994, s 217–218.
31. Jean-Marc Leveratto, ”Les techniques du corps et le cinéma”, Le Portique, 17, 2006, http://leportique.revues.org/793 (27 oktober 2014), s 19.
32. Axel Andersson, A Hero for the Atomic Age: Thor Heyerdahl and the Kon-Tiki Expedition, Peter Lang, 2010, s 158–159. Marianna Torgovnick, Gone Primitive: Savage Intellects, Modern Lives, University of Chicago Press, 1990, s 10.