Simkunskap var under kolonialismens och slaveriets dagar något som kunde vara till hjälp för en slav på flykt – om kroppstekniken kunnat förmedlas vidare genom generationer av slaveri. Hur som helst var sådana företag långt mer komplicerade än att bara simma över till den andra stranden, även om den andra stranden befann sig i en stat där slaveriet var förbjudet. Berättelsen om Den koloniala simskolan fortsätter här.

Delar av det fante-talande akanfolket bosatte sig förmodligen redan under 1200-talet i området kring Cape Coast vid Guineabukten i dagens Ghana. [1] Denna del av Afrika hade redan sett imponerande imperier och en uppsjö kungadömen komma och gå. Det låg guld i marken, en metall som hade blivit till en form av universell ekvivalens som till skillnad från seder, språk och övertygelser kunde översättas i det evinnerliga utan att förlora sitt värde. Men det var en universalitet som politiska makter med allt större internationella pretentioner ville dominera för högst singulära och självkära ändamål. Först hade den muslimska expansionen över Nordafrika och medelhavsområdet på 600- och 700-talen inlemmat det västafrikanska guldet i arabvärldens ekonomiska nätverk. Det medeltida kristna Europa låg till en början längre bort och handelsmännen från kristna europeiska länder måste använda muslimska mellanhänder för att nå Västafrikas rikedomar. Det muslimska väldets tillbakagång, främst på den iberiska halvön under högmedeltiden i kampen mot kristna kungadömen, ledde dock till en förändrad handels situation. Under 1400-talet började skepp från det kristna Europa dyka upp i Guineabukten. Européerna må ha varit storögda i mötet med denna ”nya” värld, men för akanfolket var det inte mer dramatiskt än ankomsten av ytterligare en grupp att göra affärer med.

Portugiserna var de första att ge sig ut på den stora europeiska guldjakten som inledde kontinentens koloniala era.

Portugiserna var de första att ge sig ut på den stora europeiska guldjakten som inledde kontinentens koloniala era. Vid sidan av guld handlades det också med människor. Slaveriet hade varit en politisk, social och ekonomisk verklighet redan i den antika och medeltida europeiska ekonomin. Fattiga tvingades i slaveri för sina skulder, liksom krigsfångar eller andra i utkanterna av samhällssystemen. Efter konflikterna mellan kristna och muslimska intressen på den iberiska halvön började urvalsprincipen att radikaliseras och få en klarare etnisk och religiös kontur i den kristna världen. Snarare än att specificera undantagen vilket gjorde det möjligt att förslava utländska och inhemska fiender, definierades nu alltmer fienden genom en negation, det vill säga de icke-kristna. Det var som om dessa endast hade rättig heter till låns i många kristnas händer och ögon. Den portugisiska kungen Alfons V gavs i en kungörelse av påven Nicolaus V 1452, Dum diversas, rätten att ”för evigt förslava” icke-kristna. Det mänskliga värdet för icke-kristna i ett sådant system kunde potentiellt bli ekonomiskt, men det var inte den muslimska världen, ursäkten för den påvliga bullans uppkomst, som främst fick lida konsekvensera av den, utan folken i Västafrika.

De europeiska kolonisatörerna grundade små handelsstationer där guld och andra råvaror, samt mänskliga liv, bytte ägare. Fram till slutet av 1800-talet höll sig européerna för det mesta vid de afrikanska kusterna och var en av många intressenter, även om de sakta men säkert började dominera alltfler områden. Vid kusterna skedde vid sidan av kommersiella utbyten också ett livligt möte mellan kulturer. Vid Guineabuktens stränder kom européerna i kontakt med folk som inte delade deras beröringsskräck när det gällde vatten, likt akanfolket. Européerna förundrades inte bara över hur väl västafrikanerna simmade utan också över att de använde en i Europa helt okänd simstil.

Nederländska fartyg skulle snart dyka upp i kartans alla hörn och kasta ankar utanför inbjudande kuster.

En av de som skulle återvända till Europa med historier om simmande afrikaner var Pieter de Marees som år 1600 lämnat Nederländerna. För hans hemland var detta början på en kolonial storhetstid. Det var inte länge sedan Nederländerna med engelsk och fransk hjälp vunnit friheten från det spanska imperiets styre. Nu gjorde Nederländerna sig också fria från mellanhänderna på den iberiska halvön precis som när Spanien och Portugal befriat sig från ett arabiskt led mellan dem och Afrika. Skepp från den unga republiken började segla till Afrika för att handla med socker och ädelmetaller, främst guld. Andra skepp tog sig över Atlanten till slavekonomierna i Västindien. Vissa vågade sig ännu längre. Cornelis de Houtman hade anfört en expedition med skeppen Amsterdam, Hollandia, Mauritius och Duyfken som 1595 seglat runt Afrika och nått ända till Sydostasien. Vägen till öst öppnades. Nederländska fartyg skulle snart dyka upp i kartans alla hörn och kasta ankar utanför inbjudande kuster. Kolonier erövrades och rikedomar fraktades hem till republikens växande, och alltmer välmående, städer, som Delft, Haag, Leiden, och kronan på verket: Amsterdam.

Akanfolket vid Guineakusten var som sagt bekanta med europeiska besökare när skeppen från Nederländerna anlände för sin del av den koloniala kakan. Portugiserna hade 1482 byggt fortet Elmina på Guldkusten vilket var den första permanenta portugisiska handelsstationen utanför Nordafrika. Fortet, som fortfarande existerar, är den äldsta europeiska byggnaden söder om Sahara. Elmina skulle bli en viktig länk i den slavhandel som växte i betydelse efter den spanska och portugisiska kolonisationen av Västindien och Central- och Sydamerika. Kolonialismen var lukrativ, och nordeuropeiska entreprenörer sökte samma biljett till rikedom. Män som Pieter de Marees lättade ankar från kylslagna hamnar med en svårbotlig optimism och självsäkerhet uppbackade av ett samhällssystem som dominerades av handelskammare, vetenskapsmän och ivriga politiker. De kom från England, Frankrike, Nederländerna, Sverige och hertigdömet Kurland i dagens Lettland. Att Nederländerna bara en generation efter de Marees besök erövrade Elmina från Portugal [2] var ett tecken på att den koloniala makten successivt höll på att förflyttas från Europas södra till dess norra del.

Nederländernas fortsatta expansion i Afrika fick förmodligen näring av de Marees noggranna reseskildring Beskrivning och historisk redogörelse av guldkungariket av Guinea. En illustrerad utgåva publicerades 1602 i Amsterdam av bokhandlaren Cornelis Claesz och fick snabbt stor spridning, även utanför republikens gränser tack vare översättningar. [3] De Marees sätt att närma sig sitt ämne visade att den nya tidens nyfikenhet och outtröttliga sinne för detaljer var helt och hållet farmakologiskt: det vill säga att det kunde användas för terapeutiska, mer ”upplysta”, ändamål lika väl som för att framställa det koloniala giftet. Guldkustens invånare och seder studerades noggrant. Även deras kroppstekniker kommenterades. De Marees la märke till att de flesta västafrikaner kunde simma, kvinnor som män. De lärde sig konsten som barn. Han fortsätter med att nyktert notera att de simmade, och dök, mycket bättre än folk i Nederländerna. Han hade också fått höra, säkert av de portugisiska handelsmännen, att kunskapen kunde förvandlas till en ekonomisk tillgång då svarta slavar redan användes i de europeiska kolonierna i Västindien för att dyka efter pärlor.

Även portugisiska slavjägare hade lagt märke till detta när deras tilltänkta offer räddade sig genom att dyka ner i vattnet. [4] Ur slavhandlarnas perspektiv var simkunskaperna något som ökade varans pris, så länge den inte flydde förstås. Profitmotiv och etnografisk upptäckarlusta blandades i de koloniala kontakt zonerna. Den franske slavhandlaren Jean Barbot, född 1655, var ännu en av dem som lade märke till att akanfolket vid Elmina inte bara simmade bättre än européerna, utan också med en annan teknik. De förde fram en hand framför den andra i en paddlande rörelse, en crawlteknik likt den nordamerikanska urbefolkningens. Både män och kvinnor uppfostrades, fortsatte Barbot, ”från en späd ålder att simma likt fiskar”. De Marees noterade också att barnen lärde sig simma runt samma tid som de lärde sig att gå. [5]

De Marees nederländska nation och dess västindiska kompani fortsatte sin koloniala expansion. Pernambuco i Brasilien föll 1630 till Nederländerna och efter detta tog landet steget in i slavhandeln med afrikaner över Atlanten. Från sitt brasilianska fäste började de attackera de portugisiska stationerna i Afrika 1637, och samma år föll Elmina i deras händer. De nederländska styrkorna använde sig i den afrikanska kampanjen av krigare från de sydamerikanska urbefolkningarna Tupí och Tapuya som bodde kring Pernambuco, [6] en inte helt ovanlig kolonial rockad i en värld som drastiskt blev mer sammanflätad i för majoriteten av de inblandade högst ofrivilliga möten.

Afrikanska slavars egna historier tecknades ofta ner under 1800-talet av de bland dem som lyckats bli fria, ofta med hjälp av vita i USA och Storbritannien som var del av den stora opinionen mot slaveriet. En av dessa var Boyrereau Brinch som föddes i Nigerdalen i dagens Mali, ett område som led svårt av slavjägarnas härjningar. [7] Mellan 1701 och 1810 var tre femtedelar av de afrikaner som blev slagna i järn och tvingade över Atlanten från Västafrika. [8] När Brinch 1758 tillfångatogs var han en ung man som inte hade någon direkt erfarenhet av den ”västerländska” världen. Men det hade hans far. Whryn Brinch var befälhavare för den lokale kungens livvakter. Tidigare det år då hans son kidnappades hade han varit en del av sin nations följe som besökte ”staden Marocko” (Marrakech) för att ge sin tribut till sultanen Mohammed III, anfader till dagens marockanska kung. När han återvände kunde han visa upp de märkliga saker han köpt vid atlantkusten: ett par pistoler tillverkade i Europa och silke från Indien. Pistolerna hade han köpt från vita människor. ”Vita människor”, frågade sonen, ”vad är de för någon typ av varelser?” ”De ser på alla sätt ut som människor, liksom vårt folk”, svarade fadern, ”förutom att de är bleka som månen”.

Måhända med ett visst mått av nostalgi beskrev Brinch för sin medförfattare, advokaten och slaverimotståndaren Benjamin Prentiss, hur hans hemlands kultur karakteriserades av ”fred, medmänsklighet och gästfrihet”. Att västvärldens kolonialsamhällen ofta stod för motsatsen fick Brinch snart erfara. Efter festligheterna som följde på det att kungen och hans män återvänt från sultanen gick Brinch med sina kamrater till Nigerfloden för att bada. I skuggan av vinblad vid stranden klädde de ivrigt av sig och dök i vattnet för att simma. De njöt, ”kungar på sina tronar kunde avundas deras lycka”, berättade Brinch. De lekte och tävlade mot varandra som barn och ungdomar gjort i alla tider och på alla platser.

När simmarna utmattade tog sig upp på flodbanken igen såg de okända män komma emot dem. Barnen skrämdes och bestämde sig för att springa tillbaka ner i vattnet, men lockades i en fälla där mellan trettio och fyrtio ”vita gamar” lyckades fånga elva av de fjorton pojkarna, bland dem Brinch. Snart fördes han ut till britternas skepp som låg för ankar på ett annat ställe i floden. Han kedjades fast i det stinkande lastutrymmet. Mardrömmen hade börjat. Brinch berättar: ”så kom det sig att jag i mitt sextonde levnadsår bars iväg från min medfödda oskuld och frihet, och välstånd, in i fångenskapen av ett kristet folk som predikar ödmjukhet, givmildhet och godhet”. Han och hans medförfattare lägger till ett passade bibelcitat från Jesus stunden efter han har korsfästs: ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra” (Luk 23:34). [9]

Brinch var en av de runt 42 000 slavar som britterna under denna period årligen forslade över Atlanten och i likhet med många av dem hamnade han på Barbados i Västindien, en första anhalt längs slaveriets Golgatavandring. Ön var ett i allra högsta grad kolonialt landskap. Spanjorerna, som besökt Barbados ett flertal gånger under början på 1500-talet, hade rövat med sig den ursprungliga befolkningen, arawak och kariber, för att arbeta som slavar på andra öar. [10] Så grundligt hade slavjägare och europiska baciller härjat på ön att den snart stod helt tom. Om det fanns några få kvar gömde de sig säkert långt från de vita männen, och lika försvunnet var arawakernas namn på ön: Ichirouganaim. Engelsmän bosatte sig 1627 i detta spöklikt öde land, offer för ett fruktansvärt folkmord. [11] Deras mål var att upprepa framgångarna med den tobaksproduktion som efter mycket om och men till slut börjat fungera i den engelska kolonin Virginia på det nordamerikanska fastlandet. Men tobaken som växte på Barbados, skulle det visa sig, smakade illa. [12] Det blev några fattiga år. Till slut fick engelsmännen inspiration från de forna nederländska kolonierna i Brasilien, som nu återerövrats av portugiserna, att istället försöka sig på sockerrör, [13] en växt som till skillnad från tobaken kom från den ”gamla världen” och hade odlats av muslimer vid Medelhavets stränder. Odlingarna skulle givetvis utföras av slavar, ofria människor som i avsaknad av urbefolkning fick importeras från fort likt Elmina på Guldkusten.

Dawson beskriver hur främst västafrikaner användes i slavekonomier för alla typer av uppgifter, inte minst för deras överlägsna färdigheter i vatten.

Från den koloniala miljön på Barbados finns också en tidig ögonvittnesskildring av en simtävling som uppmärksammats av den unge historikern Kevin Dawson från USA. 2006 publicerade Dawson en lång artikel i den akademiska tidskriften The Journal of American History om afrikanska simmare och dykare i Afrika och Västindien. Artikeln var ett led i arbetet med att förändra västs bild av afrikansk simning. Dawson beskriver hur främst västafrikaner användes i slavekonomier för alla typer av uppgifter, inte minst för deras överlägsna färdigheter i vatten. Han ville problematisera bilden om slavekonomierna som för det mesta varit en historia om fält; fält av tobak, sockerrör, indigo och ris. I själv verket låg plantagerna ofta nära vattenvägar och slavarna kom inte sällan från afrikanska områden nära vatten.

Simtävlingen på Barbados arrangerades av öns guvernör James Drax någon gång mellan 1647 och 1650. [14] Drax placerade en anka i en stor damm. Han lät kalla på några av sina bästa ”simmande Negrer” och förklarade sedan reglerna. De skulle simma efter ankan och försöka fånga den. Att dyka och anfalla underifrån var inte tillåtet. Händelsen bevittnades av Richard Ligon, en man som råkat hamna på fel sida i det engelska inbördeskrig som bröt ut mellan anhängare till kungen och parlamentet 1642. Han hade bestämt sig för att åka till Barbados för att börja om igen med ambitionen att bygga sig en ny förmögenhet. Men det gick mindre bra. Ligon var sjuk under största delen av sin vistelse, förmodligen i den epidemi av gula febern som härjade på ön. När han efter tre år återvände till hemlandet 1650 spärrades han snart in för sina skulders skull och det var i fängelset som han skrev den inflytelserika boken En sann och exakt historia om ön Barbados, som publicerades i London 1657. [15]

Det finns anledning att tro att Ligon själv var simkunnig då han med precision var förmögen att beskriva vad han såg, även de simtekniker han noterade i Drax ”tävling”. Slavarna simmade dels på det ”vanliga sättet”, på magen, som européerna, dels på rygg. Men den snabbaste stilen var enligt Ligon en variant av crawl där de slog ut med höger ben och vänster arm och sedan vände sig något för att använda vänster ben och höger arm. Vinnaren, en ung icke namngiven kvinna, hade dock inte lyssnat när Drax förklarat reglerna. Hon hade gått bort till en buske för att ta av sin underkjol innan hon snabbt tog sig ner i vattnet, dök under ytan och lyckades ta sig fram till ankan snabbare än sina medtävlare. Efter att ha greppat fågelns fötter simmade hon tillbaka under vattnet utan att någon gång ha kommit upp för att andas. Ligon var så imponerad av kvinnans teknik och uthållighet att han bad att hon skulle få behålla priset, trots regelbrottet, vilket också beviljades. [16]

Från att ha varit en oskyldig aktivitet i afrikanska vatten och en kommersiell teknik inom slavekonomin blev simningen nu, bokstavligen, ett vapen för frihet.

Hur spridda simtävlingar var i den koloniala världen är svårt att säga. Många av de självbiografiska berättelser som publicerades av de som likt Boyrereau Brinch på ett eller annat sätt lyckats bli fria innehöll episoder av simning. [17] Det var böcker skrivna i syftet att skapa opinion för abolitionsrörelsen som drev frågan om att lagstifta mot slaveri främst under 1700- och 1800-talen. Från att ha varit en oskyldig aktivitet i afrikanska vatten och en kommersiell teknik inom slavekonomin blev simningen nu, bokstavligen, ett vapen för frihet. Dock var det främst i männens berättelser som simningen mot friheten blev ett ämne. Hos de stora kvinnliga slavförfattarna, som Mary Prince, Mattie J Jackson, Lucy A Delaney, Kate Drumgoold, Annie L Burton och Harriet Ann Jacobs är det svårare att hitta referenser. Detta har förmodligen mindre att göra med en eventuell lägre grad av simkunnighet bland de kvinnliga slavarna och mer med hur även slavberättelserna könskodades när det gällde presentationen av fysisk aktivitet.

Miljoner kvinnor och män hade fraktats från Västafrika till Västindien och de syd- och nordamerikanska fastlanden som slavar. De mest vederhäftiga källorna uppskattar att runt 10 miljoner gick detta öde till mötes. På 1790-talet fanns det 4,3 miljoner människor från Afrika eller med afrikanskt påbrå i USA. Många av dessa var fortfarande slavar. Slavekonomin i USA var i huvudsak förlagd till de stora plantagerna i den södra delen av landet. I norr avvecklades slaveriet gradvis från 1777. Skiljelinjen mellan norr och syd blev Ohiofloden, gränsen mellan frihet och ofrihet för afrikan-amerikaner.

Motståndare mot slaveriet organiserade den ”underjordiska järnvägen” för att slussa slavar mot friheten i Kanada, ett land under brittisk överhöghet. Där kunde inte de sydstatliga slavägarna, till skillnad från i de norra staterna i USA, kräva tillbaka sina slavar. Enligt en sägen fick detta system av sympatisörer och säkra tillhåll sitt namn när slaven Tice Davids simmade över Ohiofloden 1831. Davids, slav i Kentucky på södra sidan floden, hade rymt från sin ägare som jagat honom med hundar. Som god simmare kastade sig Davids i floden. Ägaren försökte ta upp jakten men tappade honom ur sikte under tiden det tog att få fram en båt. Han ska ha yttrat att Davids ”måste ha tagit en underjordisk väg”. [18] Vad som hände med Davids vet vi inte, han slussades förmodligen vidare till friheten genom ett nätverk av slaverimotståndare.

Ohiofloden blev för afrikan-amerikanerna, liksom floden Jordan i Bibeln, en symbol för frihet och för passagen till det ”förlovade landet” – en beteckning som förekom flitigt i den muntliga och litterära kulturen. [19] Men för att korsa vattendraget skulle en helst kunna simma. Det är oklart hur många slavar som fortfarande lärde sig kroppstekniken efter generationer i slaveri och i en period då vattenarbete som pärlfiske och vrakbärgning hade mindre ekonomisk betydelse. En av många som vittnade om det amerikanska slaveriets brutalitet var Francis Fedric, som i likhet med Tice Davids levde i Virginia. Han författade boken Slave Life in Virginia and Kentucky 1863 när han bodde i frihet i England, dit han flyttat efter att ha nått säkerhet i Kanada. Francis kunde inte simma och tillfångatogs och pryglades efter ett flyktförsök vid Ohioflodens strand. Senare lyckades han fly genom den verkliga, och landbundna, ”underjordiska järnvägen”. Intressant att notera är att Fedric skriver att han ”till skillnad från de flesta slavar” aldrig lärt sig simma, [20] vilket tyder på att det även vid denna tidpunkt fanns afrikanskamerikanska lärare i kroppstekniken.

En delvis motsägande historia från omkring samma tid finns att läsa i Solomon Northups Twelve Years a Slave från 1853. Snickaren och fiolspelaren Northup, vars historia filmatiserades av Steve McQueen 2013, föddes som en fri man i norra delarna av staten New York. När han erbjöds en kort tids välbetalt arbete vid en cirkus i huvudstaden Washington accepterade han erbjudandet. Dagen efter att han anlänt till Washington, som låg i den amerikanska södern där slaveri fortfarande var lagligt, vaknade han upp drogad och fastbunden. Han transporterades vidare till New Orleans för att bli ytterligare en kugge i den plantageekonomi där slavar inte sällan tvingades arbeta till döds. Som titeln på hans verk gör gällande dröjde det tolv år innan Northup fick se sin fru och familj igen.

En dag försökte Northups slavdrivare slå ihjäl honom med en yxa. Han lyckades värja sig från attacken, men tvingades fly ut i våtmarkerna vid plantagen nära Bayou Beouf i Louisiana. Det dröjde inte länge innan han hörde hundars skall. Slavägarna hade kamphundar som var uppfödda för ändamålet att jaga bortsprungna slavar. Northup hade visserligen förberett sig väl för denna dag. I hemlighet hade han pryglat sin ägares hundar så att de skulle vara rädda för honom och inte bita om de någon gång skickades ut på en jakt där han var villebrådet. Men när Northup vände sig om för att titta på männen på hästrygg som förföljde honom, såg han till sin förskräckelse att hans ägare hade bett om hjälp från grannplantagen som anslutit sig med sina hundar. Nu gällde det att springa med livet som insats mot det vattendrag som låg längre fram så att djuren skulle tappa spåret. [21] Det är vid denna punkt i berättelsen som Northup skriver att slavarna vid Bayou Bouef inte hade tillåtelse att lära sig simma. De kunde inte ta sig över det mest obetydliga vattendrag, ett resultat vilket också hade varit avsikten med förbudet. Om de flydde skulle de inte komma längre än till en strand där hundarna snart skulle komma ikapp. Northup hade dock i sin ungdom som fri man i staten New York övat simning i hembygdens klara vattendrag. Han hade, enligt egen utsago, blivit expert på att simma och kände sig hemma i ”det vattniga elementet”. [22] Under en tid arbetade han också som flottare. [23] Simning var en teknik från tiden som fri som nu, hoppades han, skulle hjälpa honom att återvinna denna frihet.

Till slut såg han vattnet. Han vadade ut.

Rädslan för de ursinniga hundarna fick honom att springa fortare och fortare för att till slut komma fram till floden. Att döma av hundarnas skall var de så många att de utan tvekan skulle slita honom i stycken. Han kastade sig genom en dunge med små palmträd men inte ens det intensiva prasslandet från palmbladen kunde överrösta hundarnas oväsen. De kom närmare. Till slut såg han vattnet. Han vadade ut. Först var det för grunt men snart kunde han kasta sig i och simma över strömmen till den andra stranden. Nu kunde hundarna inte längre följa hans spår.

På andra sidan vattendraget fanns ett träsk där vattnet stod så högt att det var omöjligt att springa. Northup hade redan förlorat en sko och började oroa sig för giftiga ormar, men mest för alligatorer. Det var också svårt att veta vad han egentligen sprang mot, vad det slutgiltiga målet var. De flesta vita människorna han riskerade att möta skulle spärra in honom och vänta på att hans ägare kom för att lösa ut sin ”vara”. Även om Northup kunde simma krävdes det mer än så för att ta sig till friheten. Till skillnad från Davids och Fedric befann sig Northup djupt inne i den amerikanska södern och inte i Kentucky vid Ohioflodens strand. ”Det var verkligen svårt”, skriver han, ”att avgöra vad jag hade mest anledning att frukta – hundar, alligatorer eller människor”. Northup fångades till slut in. Hans ägare och pinoande imponerades av hans uthållighet. Till en annan vit man sa han, inte utan stolthet i rösten: ”Jag har aldrig sett någon springa med sådan fart innan. Jag slår vad om hundra dollar att han slår alla niggers i Louisiana”. [24] Northup fick vänta på frihetens dag.

Under 1860-talet iordningställdes badstränder utanför de stora städerna på östkusten, även om få av de besökande kunde simma och istället förlitade sig på uppspända rep ut i vattnet.

Simkunskap var visserligen något som kunde vara till hjälp under en flykt, men sådana företag var långt mer komplicerade än att bara simma över till den andra stranden, även om den andra stranden befann sig i en stat där slaveriet var förbjudet. Också i det senare fallet var det fullt lagligt för slavägaren att komma och kräva tillbaka sin ”egendom”. Northups historia beskriver väl hur fysiska kroppstekniker inte räckte till. Samtidigt växte intresset för rekreativ simning bland landets vita befolkning så sakteliga. Under 1860-talet iordningställdes badstränder utanför de stora städerna på östkusten, även om få av de besökande kunde simma och istället förlitade sig på uppspända rep ut i vattnet. Även siminrättningar för både män och kvinnor öppnades nu. Men som priserna för daminrättningen Benton’s Warm Ocean Swimming Bath i Brooklyn från 1861 gör gällande riktade sig dessa uppenbarligen till medel- och överklassen, även den vita kvinnliga arbetarklassen exkluderades. [25] Det var en arbetarklass som de flesta av de slavar som efter det amerikanska inbördeskriget och slaveriets officiella avskaffande 1865 också skulle hamna i.

Trots de omfattande svårigheterna för afrikan-amerikaner i USA och Västindien före och efter slaveriet fanns det platser i Sydamerika där afrikanerna och deras ättlingar skulle gå mot ett än värre öde. Buenos Aires användes under lång tid av spanjorerna som en inkörsport för afrikanska slavar till den södra delen av Latinamerika. Mellan 1742 och 1810 skeppades 25 000 slavar till staden. Folkräkningen 1778 avslöjade att trettio procent av stadens befolkning härstammade från Afrika. [26] Slaveriet avskaffades 1853, men detta utgjorde på inget sätt slutet på afrikan-argentinarnas problem.

En rad sjukdomar drabbade Buenos Aires svarta befolkning hårt, speciellt en epidemi av gula febern 1871 då mer än 500 personer dog dagligen. [27] Svarta stred också i nationens arméer, i utrotningskampanjer mot urbefolkningen, även om det förmodligen är en överdrift att hävda att detta skulle ha varit huvud anledningen till att de upphörde att existera som separat etnisk grupp. Den kanske mer prosaiska sanningen var att de kvarvarande svarta fick barn och gifte sig med andra folkgrupper och uppgick i den allmänna blandningen. Urbefolkningarna, de som överlevt utrotningskampanjerna, gick ofta samma öde till mötes. I och med den moderna argentinska nationalismen utmålades landet som ”vitt”, ett ”europeiskt” land i Sydamerika med andra ord. Spåren i ansiktsdrag, sägner, språk och danser gjordes det allt för att glömma bort.

En man som såg ett multietniskt Buenos Aires i sina glansdagar var John Trudgen som föddes i Poplar i det fattiga östra London 1852. [28] Företaget som hans far arbetade på, Blythe and Co Engineers, skickade honom 1863 till deras fabrik i den argentinska huvudstaden och han tog med sig sin familj. Sonen tillbringade fem år utomlands, den största delen av tiden förmodligen i Buenos Aires, och återvände drygt sexton år gammal till London. Den elfte augusti 1873 skrev Trudgen simhistoria vid Lambeth Baths i London då han vann en tävling med en helt ny teknik. Trudgens stil, som skulle få hans namn, bestod i korthet av en typ av crawlrörelse med armarna kombinerad med en benrörelse från sidsimmet. Huvudet var hela tiden över vattenytan. Han blev snabbt den allra snabbaste simmaren i sin generation. Londonpubliken, som fördömt chippewan Weenishkaweebes uppvisning 1844, verkade nu redo för teknisk innovation.

Trudgen vann tävling efter tävling, mest på kortare distanser då hans stil verkade mer lämpad för hastighet än uthållighet. 1875 segrade han i det engelska mästerskapet på 100 yard på tiden en minut och sexton sekunder. [29] Fler och fler engelska simmare kopierade hans teknik, som skulle komma att dominera det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet. Tyvärr vet vi inte mycket om Trudgen, förutom att han på något sätt verkar ha följt sin fars professionella bana. Från 1879 till hans tidiga död 1902 arbetade han på Woolwhich Arsenal i London som tillverkade ammunition för krigsmakten. [30] Han tycks utanför simningen ha haft ett vanligt liv i arbetarklassen eller den undre medelklassen.

Det finns två historier om hur Trudgen lärde sig simma i Buenos Aires. Den ena gör gällande att han introducerades till konsten av ”urbefolkningen” (utan att gruppen närmare identifieras), [31] en annan att hans lärare hade varit ”kaffers”, [32] det vill säga afrikaner. Båda varianterna kan vara sanna, den argentinska urbefolkningen använde förmodligen också någon typ av crawl. Men få av dem fanns kvar i området runt Buenos Aires de år som Trudgen som tonåring lärde sig simma i stadens vattendrag eller i Rio de la Platas väldiga utlopp. Däremot fanns det en stor afrikansk-argentinsk befolkning i staden.

En mycket simintresserad man, F J Lawton, besökte 1891 den västafrikanska staden Grand-Bassam i Elfenbenskusten. Lawton var första sekreterare i West End Amateur Swimming Association, en Londonklubb som inte lägre existerar. Han berättade senare den bekanta historien om hur ”infödingarna” simmade som fiskar till skillnad från vad som var vanligt i Europa, där simkunskap fortfarande inte var speciellt normalt förekommande. Med det var inte främst detta som slog Lawton med häpnad. Han observerade att afrikanerna till sista kvinna och man hade ”anammat” Trudgenstilen. Detta faktum förbryllade Lawton: ”Jag levde i föreställningen att denna teknik hade kommit till England för inte så längre sedan och det verkar märkligt att den under generationer skulle ha använts här, på en plats som man kan säga befinner sig bortanför civilisationens gräns”. [33]

Lawton hade i själva verket sett något som förmodligen var mycket likt den scen Pieter de Marees hade observerat fyrahundra år tidigare. Det enda märkliga var den krokiga väg som en ny teknik hade färdats till England. Det var en utmaning för Lawton, som delade tidens imperialistiska syn på ”infödingar”, att dessa kunde vara mer tekniskt avancerade än det koloniala herrefolket. Engelsmännen hade, utan att de riktigt förstod det, gått i den koloniala simskolan.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

1. Steven J Salm och Toyin Falola, Culture and Customs of Ghana, Greenwood Press, 2002, s 6.
2. Elmina övertogs 1637 av Nederländerna och var en viktig handelsstation fram till 1730-talet. 1872 övertogs ägandet av Storbritannien. Gert Oostindie, ”Migrations and its legacies in the Dutch Colonial World”, i Gert Oostindie (red), Dutch Colonialism, Migration and Cultural Heritage: Past and Present, Kitlv Press, 2009, s 74.
3. Delar kom också med i Samuel Purchas samling av reseberättelser från 1613 publicerade i England. James Kearney, The Incarnate Text: Imagining the Book in Reformation England, University of Pennsylvania Press, 2009, s 184.
4. Kevin Dawson, ”Swimming, Surfing, and Underwater Diving in Early Modern Atlantic Africa and the African Diaspora”, i Navigating African Maritime History, Carina Ray och Jeremy Rich (red), Memorial University of Newfoundland Press, 2009, s 81.
5. Kevin Dawson, ”Enslaved Swimmers and Divers in the Atlantic World”, The Journal of American History, March 2006, s 1335.
6. Jack D Forbes, Africans and Native Americans: The Language of Race and the Evolution of Red-Black Peoples, University of Illinois Press, 1993, s 50.
7. Brinch, vars slavnamn skulle bli Jeffrey Brace, tillhörde förmodligen bobofolket. Kari J Winter, ”Introduction”, i Boyrereau Brinch och Benjamin F Prentiss, The Blind African Slave: Memoirs of Boyrereau Brinch, Nicknamed Jeffrey Brace, University of Wisconsin Press, 2004, s 4.
8. James A Rawley, London, Metropolis of the Slave Trade, University of Missouri Press, 2003, s 174.
9. Brinch och Prentiss, The Blind African Slave, s 109–110.
10. Bland annat i gruvdriften på Hispaniola.
11. Ett första engelskt strandhugg hade skett 1605, men ledde inte till några bosättningar. Även den gången verkade ön öde. Sir Robert H Schomburgk, History of Barbados, Routledge, 2005 [1848], s 258.
12. Susan Dwyer Amussen, Caribbean Exchanges: Slavery and the Transformation of English Society, 1640–1700, University of North Carolina Press, 2007, s 28–29.
13. Sidney Wilfred Mintz, Three Ancient Colonies: Caribbean Themes and Variations, Harvard University Press, 2010, s 47.
14. Dawson, ”Enslaved Swimmers and Divers”, s 1341.
15. Karen Ordahl Kupperman, ”Introduction”, i Richard Ligon, A True and Exact History of the Island of Barbados, Hackett, 2011, s 11, 28.
16. Ligon, A True and Exact History of the Island of Barbados, s 104–105. Till skillnad från många i sin samtid såg också Ligon svarta kvinnor som vackra och graciösa, vilket hans beskrivning av en kvinna på Cap Verde under utresan 1647 gör gällande. Jennifer L Morgan, ”’Some Could Suckle over Their Shoulder’, Male Travelers, Female Bodies, and the Gendering of Racial Ideology”, i Edward E Baptist och Stephanie M H Camp (red), New Studies in the History of American Slavery, University of Georgia Press, 2006, s 22.
17. Wilma King, Stolen Childhood: Slave Youth in Nineteenth-Century America, andra upplagan, Indiana University Press, 2011, s 114.
18. T S McMillin, The Meaning of Rivers: Flow and Reflection in American Literature, University of Iowa Press, 2011, s 139.
19. Andrew Robert Lee Cayton, Ohio: The History of a People, Ohio State University Press, 2002, s 108.
20. Dawson, ”Enslaved Swimmers and Divers”, s 1345.
21. Solomon Northup, Twelve Years a Slave: Narrative of Solomon Northup, a Citizen of New-York, Kidnapped in Washington City in 1841, and Rescued in 1853, Derby och Miller (Auburn), 1853, s 133–136.
22. Slavarna är ”not allowed to learn the art of swimming, and are incapable of crossing the most inconsiderable stream”. Ibid, s 137.
23. David Lionel Smith, ”Solomon Northup” i Henry Louis Gates Jr och Evelyn Brooks Higginbotham (red), African American Lives, Oxford University Press, 2004, s 631–632.
24. Northup, Twelve Years a Slave, s 150.
25. Lisa Bier, Fighting the Current: The Rise of American Women’s Swimming, 1870–1926, McFarland, 2011, s 6–8, 11–12.
26. Nicholas P Cushner, Jesuit Ranches and the Agrarian Development of Colonial Argentina, 1650–1767, State University of New York Press, 1983, s 103.
27. James R Scobie, Buenos Aires: Plaza to Suburb, 1870–1910, Oxford University Press, 1974, s 122–124.
28. Cecil M Colwin, Breakthrough Swimming, Human Kinetics, 2002, s 10.
29. ”Trudgen, John”, International Swimming Hall of Fame, www.ishof.org/Honorees/74/74jtrudgen.html (14 oktober 2014).
30. Thomas, Swimming, s 418.
31. Archibald Sinclair och William Henry, Swimming, Longmans, Green och Co, 1916, s 87. Stilen gick också under namnet ”the Continent Spanish swimming”. ”Channel Swim”, The Times, 9 augusti 1950, s 5.
32. Forbes Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques to the 1960s”, Swimming Science Bulletin, no 15, del I, http://coachsci.sdsu.edu/swim/bullets/carlhis1.htm (14 oktober 2014). Dock hävdar, vilket förmodligen är en sammanblanding, Carlile att Trudgen lärde sig simma i Sydafrika istället för Sydamerika (även om han kan ha kommit till Buenos Aires via Sydafrika).
33. Sinclair och Henry, Swimming, s 88–89. Se också: Bob Petersen, Peter Jackson: A Biography of the Australian Heavyweight Champion, 1860–1901, McFarland, 2011, s 37.