Fyra väninnor träffas sedan många år för att spela kort. Tunga minnen de delar från Hitlers förintelseläger väller fram. Dokumentären Bridgespelerskorna är en bild av hur traumat till en del kan bekämpas i gemenskap.
Sedan medeltiden, då kortspelet kom via handelsresanden från Asien har också människor i väst samlats för att spela. Bridge, som bygger på äldre kortspel blev med nya fastslagna regler hypermodernt på 1930-talet. Det var en tid då Elisabeth Masur, Livia Fränkel, och systrarna Mimi Levy och Eva Byk var unga. De är födda i slutet av 1920-talet och träffas fortfarande regelbundet för bridgekvällarna som betyder så mycket för livslusten på gamla dar. Väninnorna har barn och barnbarn, men bakåt i generationerna har de saknat släkt och vänner sedan barn- och ungdomen – de är alla Förintelseöverlevare och kom till Sverige som unga flickor.
Som Förintelseöverlevare till Sverige
Yngst är Eva Byk som föddes 1930 i Tjeckoslovakien i Hüst, en stad som nu ligger i Ukraina. Från 1939 var området ockuperat av Ungern, och innan Sovjetunionen erövrade Eva Byks hemstad i oktober 1944 skickades hon och hennes familj från ghettot till förintelseläger i det ockuperade Polen av nazisterna. De flesta judiska invånarna i området mördades i Auschwitz i april 1944, bland dem Eva Byks båda föräldrar och yngre syster. Hon och den äldre systern Mimmi Levy kom som överlevande, 15 respektive18 år, till Sverige efter kriget.
Elisabeth Masur, från ett område inte så långt därifrån, förlorade också sina föräldrar och systrar i Auschwitz. I Sverige träffade hon Livia Fränkel, född i Rumänien, med liknande traumatiska erfarenheter i förintelselägret. Tillsammans har väninnorna glatt sig åt sina barnbarn som träffats och bygger vidare på familjen – ”Våra stora familjer är en revansch mot Hitler – det är vår seger”, säger Elisabeth Masur i Alberto Herskovits och Bengt Boks dokumentärfilm Bridgespelerskorna.
Livia Fränkel avled tidigare i år, 98 år gammal, men hon hann vara med i filmen, som följer de fyra väninnornas träffar, och samtal som i princip hela tiden rör sig bakåt i tiden, till de traumatiska förlusterna och andra svåruthärdliga erfarenheter i lägret. Dessa har förstås präglat hela livet, och inte minst relationen till de egna barnen.
Bridgen öppnar upp för det svåra
Både de överlevande och deras barn tassar kring minnen och smärta. Men över spelkorten och bridgens bestämda regelritualer kan de dela det gemensamma; mardrömmarna, svårigheterna kring att prata om så privata kränkningar och det psykiska och fysiska våld som de tvingades se och själva utstå. Det går att ta bort de intatuerade identitetsnumret som gjordes i dödslägret, men inte att utplåna ärren som för evigt sitter inristade inuti kroppen.
Här finns plats för lättsamheter och skratt – kortspelet kan också ses som en lek som lättar på trycket. Men man hör ofta hur det skorrar till i något som gör ont när känslorna får bubbla fram. ”I hela mitt liv har jag sprungit ifrån mig själv”, säger Mimmi Levy, och syftar på all kultur hon konsumerar; hon räknar upp filmer hon sett på den aktuella repertoaren – de flesta – och hon går ofta på teater, och diskuterar vad hon sett.
Kameran följer också de fyra i deras egna, respektive rum mellan bridgekvällarna. Nu är det barnbarnen som vågar fråga om lägret, om hur det var att hamna där, att förlora allt, och att komma till Sverige och försöka hitta motivation för att bygga upp livet igen.
De fotografier som finns på föräldrarna som försvann vårdas ömt, och dialogen med dem pågår fortfarande efter alla år, när barnet för länge sedan vuxit förbi föräldrarna som försvann så unga.
Det är hjärtskärande att inse att också en ung flicka som fängslats och sett sina syskon mördas fortfarande efter mer än 80 år kan känna skuld över en tallrik soppa som aldrig överlämnades, eftersom den som skulle haft den förts till gaskammaren. Men att få dela detta med andra som försökt hitta logik i ondskans rum är ett sätt att orka vidare.
Alla offer för Nazitysklands mordindustri har förstås sin egen strategi, dessa fyra har individuella sätt att tänka och minnas. Många har deltagit i efterkrigstidens försök att bearbeta och förstå, både för att förklara, föra vidare minnena, men också för sin egen skull. De har föreläst i skolor, deltagit i debatter och i utställningar. Man kan bara vara tacksamma att dessa pusselbitar sammanfallit till en stor och spretig, mänsklig berättelse.
Efter den 7 oktober 2023
Samtidigt har dessa väninnor levt ett fullt vardagsliv i Sverige med sina familjer och vänner, många har nära släkt som bor i Israel. Dådet den 7 oktober 2023, orkestrerat av Hamas, kommer som en chock.
Över 1 000 människor, de flesta av dem civila, mördades, många under brutala raseriuttryck, och närmare 250 fördes bort som gisslan. Dessas öde har sedan dess använts i retoriken när Israel har plågat det instängda Gaza med dödliga anfall på sjukhus, skolor, och andra samlingsplatser, och bombat sönder stora och många bostadsområden. De palestinska, civila offren har med tiden blivit mångdubbelt fler än de israeliska, och inte minst mängder av barn dör nu i svält och sjukdomar till omvärldens fördömande. För inge bara dessa kvinnor blir Hamas massaker den 7 oktober en påminnelse om Nazitysklands försök att utplåna människor utifrån kulturell och religiös tillhörighet. De är bekymrade över sina anhöriga i Israel, och håller inte heller tillbaka sin avsky över Netanyahus terrorstyre som fått sådana fasansfulla konsekvenser.
Mötet med de fyra kvinnorna bakom runt bridgebordet är en stor, och unik upplevelse i mänsklig förmåga att hitta former för överlevnad. Det lättar för en stund, mitt i de ofattbart svåra minnena som aldrig dör.
