Hur ser maktförhållandena ut på den internationella arbetsmarknaden? Finns det några fackliga strategier som funkar bättre än andra? Genom att studera hamnarbetarfack har en forskargrupp ledd av Katy Fox-Hodess analyserat globala, fackliga strider – och lyckats nysta fram några nyckelfaktorer för facklig framgång. Karin Hallberg, som själv har deltagit i projektet, rapporterar.
Hur skapas arbetarmakt? Det är tiotusenkronorsfrågan som gäckat arbetarrörelsen sedan urminnes tider. Ibland tror vi oss ha kommit närmare svaren, sett hur fackliga kamper lyckats tippa vågskålen en aning mer i vår favör. I andra fall tycks det som att vi gjort allting rätt, vi har lärt oss av motgångarna och lyckats identifiera nyckelfaktorer för framgång. Bara för att upptäcka att när vi applicerar samma formel i en ny situation har förutsättningarna ändrats och det som fungerade sist kräver en helt annan strategi nu.
Den här essän utgår från det forskningsprojekt vid University of Sheffield, där jag deltog som forskningsassistent under våren 2024. Det leds av Katy Fox-Hodess som är lektor i arbetsvetenskap (Employment Relations) och utvecklingsledare för Centre for Decent Work. Projektet handlar om den fackliga kampens olika strategier, såsom samarbeten med andra fackförbund och civilsamhället både nationellt och globalt, gräsrotsorganisering och relationen till den kapitalistiska staten.
Katy Fox-Hodess forskning fokuserar särskilt på hamnarbetarfack runtom i världen, varav många ingår i International Dockworkers’ Council, IDC, den basdemokratiska paraplyorganisation som organiserar hamnarbetare världen över. Under min tid som kanslist på Hamnarbetarförbundet under konflikten 2018–2019 hade jag och Katy Fox-Hodess tät kontakt. Hon följde Hamnarbetarförbundets strid för ett eget kollektivavtal med stort intresse, inte minst med tanke på att regeringen använde hamnkonflikten som förevändning att inskränka strejkrätten.
Facklig kamp i den globala ekonomin
En viktig utgångspunkt i Katy Fox-Hodess forskning är att undersöka och nyansera maktrelationer på den internationella arbetsmarknaden. Inom fältet arbetssociologi brukar man tala om att strategiska yrkesgrupper såsom hamnarbetare och anställda inom energisektorn har en hög grad av strukturell makt, eftersom även kortare perioder av arbetsnedläggelse skapar stora störningar i logistikkedjan och leder till omfattande ekonomiska bortfall i många led. I och med utvecklandet av just-in-time-principen, alltså att industrin förlitar sig på ett konstant flöde av gods snarare än att ha varor i lager, blir just hamnarna extra känsliga nodpunkter.
Katy Fox-Hodess kritiserar dock den gängse föreställningen att hamnarbetare på grund av sin nyckelroll i logistikkedjan automatiskt har ”mer makt” än andra yrkesgrupper. Om så vore fallet skulle ju de flesta hamnkonflikter leda till seger och i princip alla hamnarbetare skulle vara fackligt anslutna. I stället beror konflikternas utgång dels på vilka fackliga strategier som väljs, dels på förutsättningarna i det omkringliggande samhället. Även om strategiska fackföreningar såsom hamnarbetare teoretiskt sett har en hög grad av strukturell makt, så är de alltså beroende av andra faktorer för att faktiskt kunna utöva den makten.
Hamnkonflikter i Europa och Latinamerika
I sin tidigare forskning har Katy Fox-Hodess följt fem stora internationella hamnkonflikter: i Chile, Colombia, Grekland, Portugal och Storbritannien. Även om själva konflikterna, omständigheterna kring dessa samt fackens strategier skiljer sig åt mellan de olika länderna, så har alla det gemensamt att händelseutvecklingen inte går att förklara enbart med att hamnarbetarfack har en hög grad av strukturell makt.
I stället beror konflikternas utgång till stor del på andra faktorer: hur väl facken lyckas skapa allianser med andra förbund och grupper inom civilsamhället, graden av organisering på gräsrotsnivå, det politiska klimatet, folklig förankring och legitimitet samt hur den kapitalistiska staten agerar.
Grekland och Portugal
Grekland och Portugal är två exempel med relativt lika förutsättningar men där utgången skiljer sig markant. I båda fallen handlade konflikterna om EU:s skuldsaneringsavtal efter finanskrisen 2009.
I Portugals krispaket ingick krav på att regeringen skulle öppna upp för privata bemanningspooler att konkurrera med de fackligt styrda i hamnarna, något som hamnarbetarna lyckades stoppa genom att skapa allianser med andra grupper i samhället som backade upp dem, samt att hota med bojkott från andra hamnfack inom IDC. Därmed vann hamnarbetarna till slut den striden och fick behålla sina bemanningspooler.
Även i Grekland gällde konflikten ett skuldsaneringspaket där kravet att privatisera Pireus hamn ingick. Men trots att förbundet var aktivt i att skapa samarbeten inom både fackföreningsrörelsen och civilsamhället så klarade de inte att stå emot trycket som det politiska klimatet skapade, och hamnen privatiserades.
Colombia och Chile
I de latinamerikanska exemplen finns en viktig skillnad mot de europeiska: hotet om våld. Colombia är ett av världens farligaste länder för facklig organisering, och det är inte ovanligt att fackliga representanter kidnappas, torteras eller mördas. Att i ett sådant klimat försöka återfå de grundläggande rättigheter som förlorades när hamnarna privatiserades på 1990-talet är både svårt och förenat med stora risker, oavsett hur mycket internationellt stöd hamnarbetarna får.
Den chilenska konflikten 2013 handlade om att återta de rättigheter som kränkts under Pinochetdiktaturen på 1980-talet och att få bort de antifackliga lagar som fortsatt att gälla sedan dess.
Genom att skapa allianser med olika grupper i civilsamhället, inte minst studentföreningar som är en stark organiserande kraft i Chile, lyckades hamnarbetarfacket teckna ett nationellt kollektivavtal för första gången sedan Pinochet-tiden.
Trots att politiskt våld är ständigt närvarande även i Chile så fick de till slut igenom sina krav, till stor del tack vare samarbeten med civilsamhället. Särskilt studentgrupperna var aktiva i att sprida information om konflikten i olika medier, skapa ett folkligt engagemang och dessutom dokumentera det våld som de strejkande utsattes för. I gengäld kunde de chilenska hamnarbetarna med sin nyckelposition i logistikkedjan gå ut i solidaritetsstrejk för studenternas hjärtefrågor.
Storbritannien
Konflikten i Storbritannien handlade om att organisera hamnarbetarna i den nya terminalen London Gateway, ägt av det antifackliga företaget Dubai Port World. Vid öppnandet 2013 var det den enda hamnen i landet som inte hade organiserade arbetare.
I konflikten som uppstod mellan terminaloperatören och fackförbundet Unite skapades samarbeten både med fackföreningsrörelsen, civilsamhället och IDC. Detta ledde till att förbundet, efter hot om bojkott från andra hamnfack, till slut nådde målet att teckna kollektivavtal. Men eftersom de inte lyckades bygga upp engagemanget inifrån arbetsplatsen blev det ändå svårt att driva igenom fackliga frågor, särskilt som företaget i sin tur genomförde olika antifackliga kampanjer.
Dessa exempel illustrerar hur hamnarbetarfack – som teoretiskt sett har liknande grad av strukturell makt – har väldigt olika möjligheter att använda sig av den makten. Men vilka förutsättningar är det då som krävs för att strategiska fackförbund ska kunna dra nytta av sin position i logistikkedjan? Det kanske inte finns någon mirakellösning, men det går att komma svaren närmare genom att identifiera ett antal nyckelfaktorer – och nyansera bilden av hur makt på arbetsmarknaden skapas och flödar.
Nyckelfaktorer för facklig framgång
En av Katy Fox-Hodess’ senaste publikationer heter No Magic Bullet, vilket fritt översatt betyder ungefär ”ingen mirakellösning.” Som vi sett i exemplen ovan så finns det inga strategier som isolerat leder till att fackföreningar når sina mål, men att sammanlänka vissa nyckelfaktorer kan skapa goda förutsättningar för att fackliga kamper ska bli framgångsrika. Det är avgörande att medlemmarna på arbetsplatsen känner sig delaktiga, engagerade och lyssnade på, samt att man bygger allianser med civilsamhället och fackföreningsrörelsen både internationellt och lokalt. Att hamnfack runtom i världen – som alla har en potentiellt hög grad av strukturell makt – samarbetar med varandra är givetvis en avgörande faktor.
Men som vi sett i exemplet från Storbritannien hjälper inte det om facket inte har medlemmarna på arbetsplatsen med sig, och i Colombia gör det politiska klimatet den strukturella makten helt verkningslös. Exemplen från Chile och Portugal visar hur viktigt det är med folklig förankring och att sammanlänka olika grupper som kan utöva olika former av makt: civilsamhällesorganisationer som kan sprida information om konflikten till bredare lager av befolkningen och dessutom rapportera oegentligheter, och strategiska grupper som exempelvis hamnarbetare som kan sätta ekonomiskt tryck bakom dessa organisationers krav. Men blir den politiska pressen alltför hög hjälper inte ens det, som i fallet med Pireus hamn.
Maktens paradox
I hamnkonflikter blir skapandet av breda allianser med andra grupper extra viktigt, eftersom motparten inte nödvändigtvis är enbart arbetsköparen: Man behöver också förhålla sig till den kapitalistiska staten. Katy Fox-Hodess kallar detta för ”maktens paradox” – yrkesgrupper med hög störningspotential i kapitalintensiva branscher är samtidigt extra sårbara för repressalier från det omkringliggande samhället, inte minst statliga ingripanden.
Och det var där som Hamnarbetarförbundet kom in i bilden.
I sitt nuvarande projekt undersöker Katy Fox-Hodess nämligen hur statlig intervention kan ta sig olika uttryck i hamnkonflikter och vilka konsekvenser det får. I det svenska fallet handlar det, till skillnad från i Grekland och Portugal, varken om förlorad statlig suveränitet eller om privatisering av hamnarna, utan om andra saker: den statligt tillsatta utredningen om att inskränka strejkrätten, men också statens indirekta involvering genom domstolsväsendet i de rättsfall som de senaste åren pågått i Arbetsdomstolen för att avgöra kollektivavtalets status. Med anledning av detta har Hamnarbetarförbundet skickat in en klagan till Europadomstolen.
Denna består av två delar, där den första handlar om Arbetsdomstolens sammansättning – huruvida den kan anses vara rimlig och i enlighet med Europakonventionens krav på en opartisk rättegång. Fyra av sju domare tillsätts nämligen utifrån förslag från arbetsmarknadens huvudorganisationer, där fristående förbund såsom Hamnarbetarförbundet och SAC inte finns representerade, vilket gör att dessa fack inte har någon domare som företräder deras linje.
Den andra delen handlar om vad som ska gälla när det finns två kollektivavtal på samma arbetsplats eller i samma bransch. Processen pågår fortfarande, och både svenska staten (som är motparten) och Svenskt Näringsliv har skickat in sina svar.
En nyanserad bild av arbetarmakt
Genom att lyfta blicken till att inte bara involvera fackförbund och arbetsköpare, utan också den kapitalistiska staten och civilsamhället, vill Katy Fox-Hodess nyansera den rådande synen på maktrelationer i arbetsmarknadskonflikter.
Inom arbetssociologin finns en tendens att se makt som enbart flödande i en riktning, där strategiska fack har förmågan att stötta mer sårbara arbetargrupper. Men forskningen visar att det snarare än vem som ”har” makt handlar om hur makt kan ta sig uttryck på olika sätt. Även grupper med begränsad ekonomisk makt kan ha mycket social, politisk eller symbolisk makt att bidra med.
Detta blev tydligt exempelvis i hamnkonflikten i Portugal under finanskrisen, där grupper av arbetslösa slöt upp bakom hamnarbetarna och på så vis bidrog till att tvätta bort stämpeln de fått av att vara ”bortskämda”, ”priviligierade” eller på andra sätt skilja sig från övriga arbetargrupper – det blev i stället tydligt att både hamnarbetare och arbetslösa är del av samma kamp.
Denna typ av symbolisk makt är extra viktig för strategiska yrkesgrupper, givet den sårbarhet för statlig intervention som de behöver förhålla sig. Här fungerar allianser med civilsamhället som en buffert mot statliga ingripanden – om det finns en övergripande uppfattning i samhället om att staten ingriper på ett orimligt sätt, och det dessutom finns en bredare folklig uppbackning kring de fackliga kraven, så är det mycket svårare för staten att agera till förmån för arbetsköparna.
Organisation, solidaritet och breda allianser
När jag nu, ett år senare, ringer Katy Fox-Hodess för att följa upp projektet kan jag inte låta bli att ställa frågan till henne: om du får välja ett par saker som är helt avgörande för att skapa arbetarmakt, vad skulle det vara? Det svar hon kan ge i nuläget, säger hon – trots att hennes projekt inte är slutfört och de mer specifika resultaten än så länge är preliminära – handlar om att skapa långvariga samarbeten mellan olika grupper inom arbetarrörelsen. Och att identifiera vilken sorts makt varje grupp kan bidra med och hur dessa olika maktfaktorer kan sammanlänkas på bästa sätt för att sätta tryck bakom de fackliga kraven. Men också att olika grupper har olika sårbarheter och därmed behöver olika slags uppbackning.
”När arbetarklassen är välorganiserad, inte bara i specifika sektorer utan som helhet, med stark organisation och enighet, finns möjligheten till verklig makt på det politiska området. Faran uppstår när även strategiska fackförbund saknar stöd från en bredare arbetarrörelse: det blir som små öar av makt i ett hav av isolering och splittring. Sådan makt är svår att dra nytta av och leder sällan till ökat inflytande. Så mitt råd till alla som vill skapa arbetarmakt är: bygg starka, djupa och varaktiga relationer med andra arbetare och sociala grupper. Det handlar om ömsesidigt förtroende, att veta att de kommer stödja er och ni dem. Även om det inte finns någon mirakellösning så pekar min och många andras forskning mot att ett brett samhälleligt stöd och engagerade, delaktiga medlemmar är en helt avgörande förutsättning för facklig framgång”, avslutar Katy Fox-Hodess.
