Det drar ihop sig till strejk i svenska hamnar. Stridsfrågorna gäller bemanningsföretag och möjligheter till facklig verksamhet. Om fler fack följer efter kan det få stora – positiva – konsekvenser för all sorts organisering på arbetsplatserna.
Hamnarbetarförbundet använder strejk som en påtryckning i förhandlingar om bättre villkor. Den 21 maj ska strejken bryta ut.
Hamnarbetarna gör helt rätt. Att arbetsköparna säger att de vill ha ”lugn och ro i en tid av sämre säkerhetsläge” måste ses som en öppen provokation, efter att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sagts upp med grundlösa hänvisningar till säkerhetsskyddslagen.
Även LO-facket Transport varslade om stridsåtgärder från samma datum, men drog tillbaka detta kvällen den 20 maj.
När medlemmarna får bestämma
Hamnarbetarförbundet fungerar demokratiskt. Medlemmarna röstar och ledningen rättar sig efter resultatet. Det gäller såväl blockaden mot israeliskt krigsmateriel som de aktuella stridsåtgärderna.
Även i syndikalistiska fackföreningar går besluten nerifrån och upp. Det borde vara självklart. Men i LO-fack är det i regel tvärtom – många medlemmar vill något helt annat än ledningarna. I exempelvis Seko är oro för toppstyrning och minskat medlemsinflytande just nu en fråga inför förbundets kongress.
Men vad handlar hamnarbetarnas stridsfrågor om, och varför är de viktiga för alla anställda?
Bättre skydd för fackligt förtroendevalda
Kraven handlar om att hindra arbetsköpare från att göra sig av med fackligt aktiva. Om någon blir uppsagd, och det går att bevisa att det var på grund av facklig aktivitet, så ska arbetsköparen inte kunna köpa ut den anställda.
I de fall där utköp av en förtroendevald ändå är aktuellt vill Hamnarbetarförbundet att det ska bli ekonomiskt kännbart. I dag kan skadeståndet bli max 32 månadslöner. Det är ingen större kostnad för stora bolag. Därför kräver förbundet att arbetsköparna dessutom ska bli tvungna att betala skadestånd till själva fackföreningen på 1 procent av företagets årsomsättning.
Flera andra krav gäller också inflytandet på jobbet. Till exempel att arbetsköparen ska bli skyldig att betala skadestånd om den på olika sätt hindrar skyddsombud eller andra förtroendevalda att utföra sina uppdrag.
Begränsa bemanningsföretagen
Den andra frågan handlar om att förbättra villkoren för bemanningsanställda, så att de ska kunna planera sina liv. Samtidigt handlar det om att begränsa användandet av bemanningsanställda. Hamnarbetarförbundet vill att max 20 procent av arbetsstyrkan ska kunna utgöras av inhyrd personal.
Även Transport ställde krav på max 20 procent bemannings- eller extraanställda och bättre villkor för dessa.
När vissa som arbetar åt en verksamhet egentligen är anställda av ett bemanningsföretag blir facklig organisering svår på många sätt. Sådan uthyrning av arbetskraft var i princip förbjuden i Sverige från 1940-talet fram till den borgerliga regeringens avregleringar i början av 1990-talet.
Att Transport avblåste sin strejk är tyvärr inte förvånande. Men att de ställde krav om bemanningsföretag är intressant. Det utmanar arbetsköparnas makt över anställningarna.
Nu är frågan om Transport faktiskt fick något i utbyte. Men i vanlig ordning verkar det inte så. Hamnarbetarförbundet skriver i dag i ett Facebook-inlägg att överenskommelsen verkar vara en ”luftig text”, utanför själva avtalet, som säger att bemanningsanställdas behov ska ”beaktas”.
Alla fackföreningar borde följa efter
Och frågan om att göra det svårare att göra sig av med fackligt aktiva är kvar.
Den syndikalistiska sektionen vid Uppsala universitet har meddelat att de går ut i strejk i solidaritet med Hamnarbetarförbundet. Så borde alla fackföreningar värda namnet göra: driva liknande, konkreta krav. Även om man delvis ser olika på fackets roll, så tjänar ingen på om till exempel utköp av ”besvärliga” skyddsombud ökar.
Om Hamnarbetarförbundet får igenom sina krav öppnar det för liknande överenskommelser i andra branscher. All organisering skulle underlättas om skyddet av fackligt förtroendevalda var starkare.
För att citera forskaren Katy Fox-Hodess i Karin Hallbergs kommande essä i Arbetaren om att skapa arbetarinflytande: ”Bygg starka, djupa och varaktiga relationer med andra arbetare och sociala grupper. Det handlar om ömsesidigt förtroende, att veta att de kommer stödja er och ni dem.”
Så kan arbetarrörelsen hitta tillbaka till sina rötter och verklig makt, både lokalt och globalt.
