Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.
Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen.
Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.
USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld.
Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer.
Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.
Kontrarevolutionära rörelser
I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.
Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.
Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.
Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.
Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.
Algoritmerna underblåser hat
Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.
Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.
Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.
Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor
Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken.
Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.
”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.
Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.
De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.
Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.
