Johanna Emanuelsson har skrivit pjäsen Ett svenskt brott, som inom kort har premiär på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja

Mammans arbetsolycka blir stark teater

Den 1 februari har Uppsala stadsteater premiär på Ett svenskt brott. För Johanna Emanuelsson, som har skrivit pjäsen, blev produktionen en dramatiskt annorlunda process än hon är van vid. Arbetarens Josephine Askegård har mött henne för ett samtal om föreställningen som landade i en djupt personlig historia och en berättelse om klass.

Johanna Emanuelsson gick ut dåvarande Dramatiska institutet, Di, i Stockholm 2013, och har sedan dess skrivit en lång rad pjäser och filmmanus. Ofta i samarbete med regissörer som hon lärt känna på vägen och skapat ett bra samarbete tillsammans med. Redan med en tidig pjäs, Älvsborgsbron, fick hon uppmärksamhet och priser, och har kunnat leva på sitt skrivande – vilket också innefattar stipendier som är ett vanligt sätt att stötta ekonomin i hennes bransch. 

Johanna Emanuelsson är uppvuxen i Bergsjön i Göteborg. Innan hon sökte och kom in på Di (nu Stockholms konstnärliga högskola) arbetade hon, liksom hennes mamma och syster, inom vården. Hon har ofta skrivit om samhället och politikens verklighet ur den enskilda, ofta unga, människans perspektiv. 

Bland hennes produktioner finns också den uppmärksammade Välkommen till prekariatet (2015), presenterad som ”en svart komedi om daglönare, konsulter och gästarbetare i det moderna klassamhället”. Både den och den nu aktuella Ett svenskt brott har regisserats av regissören Helena Sandström Cruz.

Johanna Emanuelsson har samarbetat med mindre, fria scener och grupper som Teater Tribunalen i Stockholm. Nu är hon tillbaka på Uppsala  stadsteater där hon dramatiserade Elin Wägners Pennskaftet 2019. Titeln Ett svenskt brott är lätt att associera till Maj Sjöwall och Per Wahlöös politiska deckarserie med undertiteln ”Roman om ett brott” – där brottet i lika hög grad som bokens kriminalhistoria berättar om ett samhälle som sviker de underprivilegierade.

Här handlar det om ett arbetslag inom demensvården, där en arbetsplatsolycka blir en än större katastrof på grund av svek från chefer och samhällsinstanser som borde stötta och skydda. 

Kallas ”politisk dramatiker”

Egentligen började pjäsen som en idé att skildra tre kvinnor på tre olika arbetsplatser i Sverige. 

– Jag kallas gärna politisk dramatiker när jag vill prata om det som jag vill prata om – som klass. Men idén var att jag och Helena Sandström Cruz skulle göra en Välkommen till prekariatet 2.0. Alltså – vi pratar om arbetarklasskvinnorna här och nu, säger Johanna Emanuelsson när vi träffas för ett samtal om hennes aktuella pjäs.

– Det här är vår fjärde produktion ihop. Helena Sandström Cruz är vass på att skriva pitchar, men det är inte jag, alls. När hon formulerade det lät det så bra: tre arbetarklasskvinnor, med sin olika perspektiv, varav ett öde som vi känner till. Den äldsta ska dö på grund av en arbetsplatsolycka. Då tänkte jag att hon jobbar inom vården – de andra kanske inom hotell/restaurang och kanske den tredje papperslös.

Johanna Emanuelsson insåg snart att detta var en mycket privat historia. 

– Det som kom att hända med pjäsen var att jag sakta men säkert insåg att det måste utspela sig inom demensvården. Och det svåraste har varit att lämna verkligheten därhän; alltså att göra teater av det. Det som såg så bra ut på papper blev den svåraste processen jag varit med om. För det handlar om min mamma Annica. 

Valia Sapouna, Shada Sulhav, Birthe Wingren på en repetitionsbild från Ett svenskt brott. Foto: Maria Lilja

– Det blev som att lära sig skriva dramatik på nytt. Och det personliga tog över; jag och min syster Anneli var så ensamma i den här katastrofen. Och så är man glad att man får ett uppdrag med pjäsen samtidigt som att: Fan det är så viktigt det här!

Johanna Emanuelssons texter har ofta haft inslag av hennes egen familjs historia, som i filmen Dröm vidare från 2017.

– Jag hade dåligt samvete när Dröm vidare kom ut, för jag visste att min mamma skulle känna igen sig i huvudpersonen Mirjas mamma. Men hon sade bara: ”Åh du är så duktig, så duktig”, berättar Johanna Emanuelsson. 

Så hon har känt att hon har sin mammas välsignelse, och även sin systers, när hon nu gestaltar moderns olycka på sin arbetsplats i Mölndal, vilken ledde till fyra år av trauma med illa behandlad smärta och till slut till hennes död vid 60 års ålder. Det var för fyra år sedan. 

En berättelse om ett svek

Samtidigt är pjäsen en starkt politisk berättelse om hur samhället sviker den drabbade och om hur familjen kämpar på i stor ensamhet. Så småningom utförsäkrad och med småsummor i ersättning från vårdens egna försäkringsorgan.

Johanna Emanuelssons mamma Annica arbetade sedan tonåren både länge och hårt inom vården, och försörjde familjen på en låg lön. De sista åren med nattpass inom demensvården. 

Gillade hon sitt jobb?

– Ja, jag tror det. Men jag tror egentligen att hon mest var orolig för pensionen. Hon jobbade och jobbade och jobbade, tog aldrig semester för att vara ledig. Hon cyklade fram och tillbaka i ur och skur till jobbet i Mölndal. När hon var sjuk tog hon ut några semesterdagar. Hon försökte lägga pengar på hög för pensionen.

Så var det fram till den dagen arbetsolyckan ägde rum.

– Det var på ett boende i Mölndals kommun. En tvättmaskin stod och läckte. Hon halkade och fick en total hamstringsruptur så hon svimmade av smärtan, låg i det iskalla vattnet. Vi visste inte riktigt vad det var och vi var så oroliga för vår mamma redan innan, berättar Johanna Emanuelsson.

Läkaren skrev rätt diagnos. En total hamstringsruptur innebär att en lårmuskel släpper, vilket oftast drabbar idrottare.

– En operation ska göras inom två månader, säger Johanna Emanuelsson, men vården blev arbetsterapi och smärtstillande, och inte ens plats på en kölista – det är mera intressant att operera de här unga idrottskillarna, tillägger hon.

– Så jag och min syster Anneli ägnade de efterföljande fyra åren åt detta. Stafettläkare som skrev ut olika preparat, smärtteam som inte brydde sig. Hon blev utförsäkrad. Alla myndigheter som svek – totalt. Jag och min syster ringde läkare, följde med när hon skulle träffa chefen. Och min mamma var så ledsen och fick fobi mot att träffa folk. Och hon kunde inte göra så mycket mer än att ligga på mage – den smärtan ska man inte behöva leva med.

– Vi tog hand om min mamma Annica i fyra års tid. När det gäller manliga arbetsskador händer det ju ofta att man dör i olyckan. Men det finns inte så mycket statistik inom kvinnoyrken – hur och varför dör du, varför får du en hjärtinfarkt?

En gång i halvåret besökte familjen arbetsplatsen för möten med enhetschefen, möten som blev ytterligare smärtsamma minnen:

–  Mamma var så ledsen och arg så hon fick hysteriska utbrott, för hon kunde ju inte tala för sig. Efteråt bad hon om ursäkt och jag sade: ”du ska inte be om ursäkt, du behöver någon som talar för dig som litar på dig och ser vem du är. Vi går på de här mötena för att se hur länge de kan behålla dig innan de måste sparka dig. Det är vad de här mötena går ut på – det är ingen som ser dig i det här. Det är klart som fan att du får en panikattack och börjar skälla på dem fast de inte har sagt något elakt för de är friska vanliga människor. 

– Min mamma var väldigt politisk men så sade hon: ”Jag känner mig så värdelös. Jag gör ingenting, jag gör ingen nytta”. Jag frågade vad hon hade sagt om det här hade gällt en annan undersköterska? Då kunde hon svara: ”Jag hade sagt att det hade varit en hjälte! Fy fan hade jag sagt”.

– Så hon dog i sviterna av den här arbetsplatsolyckan, hon fick inte adekvat vård. Vi orkade inte ens göra en Ivo-anmälan. Alltså, har man arbetat sedan man var 19 år som undersköterska och inte kan få en operation inom två månader… Det är så jävla grymt, säger Johanna Emanuelsson, och hon blir fortfarande riktigt ledsen när hon berättar om dessa år, hennes mamma Annicas sista, av smärta och ensamhet.

Birthe Wingren på repetitionsbild från Ett svenskt brott på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja

Hur kändes det för dig då, när du hamnade i detta privata från att i många år varit en professionell skrivande person och sedan hamna i …

– … att inte kunna skriva alls! Jag var rädd varje dag för att Petra Brylander (dåvarande chef på Uppsala stadsteater) eller dramaturgen Marie Persson Hedenius skulle ringa mig och säga: ”Vi river ditt kontrakt”. 

Hur känns dina tidigare föreställningar och produktioner i förhållande till den här pjäsen? 

– Både dramaturgen Marie Persson Hedenius och Helena Sandström Cruz kände till min berättelse, och jag kunde gråta på vissa möten, men det var inte en lätt process de hade. Jag är så glad att jag hade deras förtroende – att de visste att jag skulle klara det, och det har jag sagt till dem. 

Kunde de hjälpa till med synpunkter då? Ett utomperspektiv på ditt personliga?

– Ja exakt! De kunde stryka och ta bort. Och till sist landade vi på ett demensboende med påhittade figurer på samma arbetsplats och mer och mer av att de kämpar ihop – eller inte ihop. 

Det verkar som ett bra sammanhang på Uppsala stadsteater, att du har kunnat prata med kollegor och bolla din text?

– Ja Gud ja, så fantastiska skådespelare har vi fått, och Helena – det är som sagt den fjärde produktionen vi gör ihop och det betyder ju något varför vi inte släpper varandra, säger Johanna Emanuelsson. 

Känner du att du har landat nu med pjäsen på ett professionellt plan?

– Ja och jag kände det på kollationeringen – den första arbetsdagen – och folk frågade om jag var nervös. Och jag kände bara då att nej, inte alls faktiskt, jag är klar. Men sedan är det förstås mycket pill med detaljer och särskilt i en sådan här pjäs att: ska de verkligen säga så, och så vidare. Så att det inte blir privat men personligt och intressant. Det är faktiskt första gången jag inte varit nervös på en kollationering.

Vi pratar mera om hur det har gått att göra detta djupt privata till text för en publik, och till den politiska berättelse hon vill gestalta.

Har du träffat vårdpersonal under projekttiden?

Inte jag, alls, men det har de övriga, såsom skådespelarna och regissören, gjort. De har pratat med undersköterskor bland andra.

Men din text bygger på dina personliga erfarenheter och din mamma Annicas historia?

– Ja, och sedan min och min systers kamp för att få det att fungera. Så den första akten handlar om arbetet och den andra om hur den här kvinnan ska försöka slåss mot ett system.

Är du lite nervös att den inte ska gå hem – vara för politiskt magstark?

– Nej inte alls, och tydligen är den också väldigt rolig, har regissören varnat mig för. Man gapskrattar väldigt mycket. Jag tror att det kommer att bli hur bra som helst. Men jag är inte så intresserad av vad borgerlig media tycker, egentligen – tycker de att den är bra så är det kul, tycker de inte det så tycker de inte det. Då är det inte för dem. Men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, jag hade inte kunnat göra dem glada.

Shada Sulhav, Malin Tengvard. Repetitionsbild. Foto: Maria Lilja

– Jag tränar på att göra lite intervjuer för jag vill uppmärksamma frågan. Alltså det här kan hända vem som helst. När man nedmonterar som man gör nu, snabbare och snabbare och snabbare, så se upp, övre medelklassen! Se upp! Det är det jag vill få fram: Det är inte många som sitter säkert i båten i dag, säger hon.

”Äntligen handlar det om oss”

– Det kommer jättemycket människor från Kommunal till pjäsen, jag vet det. Men jag vill ha alla andra människor också här. Jag vill att folk ska veta att det här händer och jag vill se en stor publik och jag vill se fler av den här typen av pjäser. För nu ser jag på sociala medier att ”Ja, vad kul! Det handlar om oss – om mig, äntligen!”

Är detta ett tema du har tänkt på redan medan din mamma levde?

– Ja på något sätt. Jag berättade att jag ville göra en pjäs om min farmor som var krigsbarn – hon gick som 16-åring till Boden från Rovaniemi, drygt 25 mil, för hon skulle fan inte vara krigsbarn utan skulle börja jobba. Och min låtsasmorfar Birger och hans syskon blev sålda till lägsta pris och fick dricka grisblod för att bli mätta. Och mamma visade mig bilder och lyste upp för första gången. Pjäsen hette Patrasket, och det ställde hon sig frågande till. Jag sade att patrasket var de som byggde Sverige, som blir avlurade lönerna, som får det minsta möjliga, som ser till att samhället går runt.

Att kvinnor möts, framförallt unga som du skrivit om tidigare…

– Som på min tid när jag gick ut för tolv år sedan var det inte så svårt att få ett jobb, det är på grund av Suzanne Osten och hennes arbete. Hon gjorde ju barnteatern progressiv och het och politisk i Sverige. Till skillnad från i Tyskland, där ingen vill jobba med barnteater. Och om hur man växer upp.

Har du själv gjort en klassresa, tycker du?

– Jag vet inte vad den innebär. Om det innebär att jag får gå på röda mattan och fått flygbiljetter för att se en pjäs på tyska så absolut. Men jag vet inte vad resan består i egentligen. Jag vet inte hur den går till, vad det är som gör att jag bor i Stockholm, som gör att jag har en hyresrätt som är 17 grader kall och jättelyhörd, i Örby. Att jag knappt fick en hyresrätt efter elva år i bostadskön, att jag bott inneboende, bott i kollektiv. Jag vet inte vad jag har fått på vägen förutom att jag har fått vara i fina salonger och prata med människor som min syster Anneli inte har fått prata med. Men hon får prata med andra människor. Hon jobbar på kardiologen och får vara med och kanske rädda ett liv. Hon är så bra, och kan ställa så bra frågor till mig.

Vad händer när din text framförs på en scen? Hur tänker du dig publiken?

– Jag kan inte tänka på publiken. Vad jag önskar är att publiken ska vara engagerad.

Det är scenen som är ditt rum, så att säga?

 – Ja, och jag har en föreställning om var det hela ska utspela sig. Jag har det i huvudet, det där gamla stället som jag fick jobba på via min mamma. Man fick inte jobba ihop då men hon jobbade ju nätter. Men det är mer än tio år sedan nu.  

Så du har haft denna speciella plats i huvudet när du skrev?

– Javisst. Men det som är det fantastiska är att det har inte scenografen, eller de andra som är med här. Det finns dramatiker som: ”Rör inte min text!”, som har inställningen att regissören kommer och förstör. Men jag gillar att stöta och blöta sammanhanget, och grejerna man gör ihop.

Publicerad Uppdaterad
15 mins sedan
Sjöräddningen söker en man som fallit över bord i Skelleftehamn
Chanserna att hitta mannen vid liv i det iskalla vattnet minskar ju längre tiden går. Foto: Johan Nilsson/TT

Sjöman befaras drunknad utanför Skellefteå

En sjöman föll under tisdagsmorgonen över bord från ett handelsfartyg utanför Skelleftehamn. Flera timmar senare pågick sökinsatserna fortfarande för fullt och mannen befaras nu ha drunknat.

Det var strax innan 09 på tisdagen som larmet gick om att mannen fallit över bord i det iskalla vattnet strax söder om Skellefteå. Både polis, ambulans och sjöräddning kallades till platsen med så väl båtar som helikopter. Men mannen hade vid 14.30-tiden fortfarande inte hittats och han bedöms därmed inte längre vara vid liv, enligt polisen som leder sökinsatsen på plats.

Händelsen rubriceras i dagsläget som arbetsplatsolycka och fallet leds av åklagare vid riksenheten för miljö och arbetsmiljömål.

– Vi ska också utreda vad som har hänt. Vi kommer att åka ut till fartyget och prata med folk ombord, säger Elin Andersson som är polisens presstalesperson till Svt Västerbotten.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder. Foto: Niklas Gustavsson/HD/TT

Manipulativa drag i svensk fiskeri­­­­­­förvaltning ­

Privatiseringen av fiskerättigheter är en av anledningarna till att det svenska yrkesfisket har förändrats i grunden. På bara några decennier har fisket koncentrerats till ett fåtal stora aktörer på västkusten. Resultatet är en näring som i allt högre grad producerar råvara till djurfoder i stället för mat till människor, skriver Henrik Svedäng, docent i marinekologi.

Svenskt fiske är en liten näring, sett såväl ur nationell som internationell synvinkel, men inte utan betydelse för livsmedelsförsörjningen. Den är av hävd starkast utvecklad vid västkusten, medan det regionalt bundna fisket vid syd- och ostkusten länge har gått kräftgång och riskerar att vara helt borta inom en generation.

Orsaken till att yrkesfiskarna blir allt färre beror dels på teknisk utveckling, dels på att fiskbestånden har utarmats eller förlorats genom förändrad havsrätt. Men privatiseringen av fiskerättigheter spelar också den en väsentlig roll.

De viktigaste fiskevattnen för Sverige var länge Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. På 1970-talet kraschade dock sillbeståndet i Nordsjön samtidigt som den nya havsrätten infördes, där kuststaterna erhöll en ekonomisk zon på 200 nautiska mil (200*1,85 kilometer) från kustlinjen. I stället kom Östersjön att bli en räddningsplanka för den västsvenska fiskenäringen med en god fångstutveckling för sill och torsk under 1980-talet. 

Bakslagen kom dock snart. Ett fortsatt överfiske i Kattegatt-Skagerrak lede till att de samlade fiskfångsterna började krympa och på bara några decennier nådde till rena obetydligheter. 

Privatisering som lösning

I och med Sveriges EU-inträde 1995 ökade emellertid subventionerna till fiskenäringen, särskilt till den del av fiskeflottan som fiskar pelagiska stimfiskar som sill och skarpsill. 

Med krympande bestånd och en utbyggd och moderniserad fiskeflotta, i huvudsak med hemmahamn på västkusten, sjönk även lönsamheten för det Östersjöbaserade fisket.

Lösningen blev en snabb privatisering av de svenska fiskerättigheterna 2009 – de svenska andelarna av olika fiskekvoter delades upp mellan yrkesfiskarna, där andelens storlek bestämdes utifrån historisk redovisad fiskfångst. Kvotandelarna gjordes även transferbara, vilket betyder att de kunde bytas och säljas mellan rättighetsinnehavarna. På engelska kallas detta system för ITQ – Individual Transferable Quotas.

Införandet av ITQ har inneburit en koncentration av det pelagiska fisket till några få ägare. Antalet medelstora båtar (12–45 meter) i den svenska fiskeflottan har minskat kraftigt samtidigt som lönsamheten har ökat för kvarvarande fiskerättsinnehavare med större fartyg. Vilket på det hela taget var avsikten med att införa ITQ-systemet. 

Denna privatisering av det pelagiska fisket har också inneburit att svenskt fiske alltmer domineras av fiskeföretag med hemmahamn på västkusten. Även Östersjöns fiskevatten, från Hanöbukten upp till Bottniska viken, har blivit en del av resursbasen för yrkesfiskare bosatta i närheten av Göteborg.

Fångsten blir fiskmjöl för djuruppfödning

Flottstrukturen med färre och större fartyg har skapat ett behov att maximera volym framför tillgång på högkvalitativ råvara för livsmedelsproduktion. Med en dominans av större fartyg med stora volymer (upp emot 1 000 ton) föreligger en svårighet för beredningsindustrin att hantera fångsterna med bibehållen kvalitet.

Det innebär att det svenska yrkesfiskets fångster numera främst går till att producera fiskolja och fiskmjöl för djuruppfödning. Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder.

Denna omstrukturering av fiskeflottan kan ses som kolonialisering av naturtillgångar. För det första inom Sverige, där västkustfiskets kapitalstarka företag tillåts ta över fisketillgångar längs alla kuststräckor genom en oligopolmarknad. Men också internationellt, där norsk laxuppfödning samlar in marina resurser från hela världen för att omvandla dessa till standardiserade och lättsålda produkter.

Man kan fråga sig varför det fortfarande tycks finnas så stor acceptans för denna typ av hyperkapitalistiska ”marknadslösning” – trots att de negativa konsekvenserna blivit alltmer uppenbara under senare år i form utarmade fiskbestånd och småskaliga kustfiskare som går på knäna på grund av uteblivna fångster. 

Skyller på konsumenterna

Den storskaliga fiskeindustrins skyller problemen på konsumenterna. Fångsterna måste helt enkelt säljas billigt till danska fiskmjölsfabriker eftersom folk inte vill äta sill/strömming längre. 

Lejonparten av de pengar som tjänas på att förvandla Östersjöns sill- och skarpsillsfångster till danskt fiskmjöl tillfaller en handfull fiskeföretag på västkusten. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det pelagiska industrifisket en dyr förlustaffär för Sverige.

Att detta havererade system tillåts fortgå blir mer obegripligt för varje år som går. Politikens och förvaltningens argument klingar alltmer falskt.  

Västkustfiskarnas entusiasm är dock lättare att förstå. De är de enda vinnarna i detta spel, vilket uttrycks ovanligt tydligt när den vänsterpartistiske fiskeskribenten och Göteborgsbon Anders Svensson senast försvarade ITQ-systemet och det storskaliga industrifisket: ”[Privatiseringen] ledde till att den enorma överkapacitet som fanns tidigare försvann. I stället för 80 stora båtar finns det nu mellan 10 och 20 varav 8 riktigt stora från Västkusten. Av de 8 stora västkustbåtarna finns det flera som främst fiskar i Nordsjön och Nordatlanten medan andra främst fiskar i Bottenhavet och Östersjön. På Donsö har fiskarföretagen investerat i en ny djuphamn och i en konferens om fiske som ger sysselsättning på orten. På Rörö har fiskeriföretagen investerat i boende för barnfamiljer, en skola och förskola, en sporthall, en vårdcentral, en livsmedelsaffär och en kommande konferensanläggning. Utan lönsamhet i fisket skulle dessa satsningar inte ha varit möjliga.”

I detta oförblommerade försvar för att norrlänningar och ostkustbor ska känna glädje över tennisbanor och konferensanläggningar på öarna utanför Göteborg ges ändå en förklaring till varför Östersjön fiskas ut. Fiskeriförvaltningen har blivit ett redskap för rent-seeking, det vill säga att öka sin befintliga förmögenhet genom att manipulera offentlig politik eller ekonomiska förhållanden utan att skapa ny förmögenhet.

Henrik Svedäng, docent i marinekolgi vid Östersjöcentrum, Stockholms universitet.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Nödhjälp till Rafah i Gaza
Trots den nödhjälp som nu väntas släppas in i Gaza är situationen för civilbefolkningen fortfarande akut efter Israels förödande anfallskrig. Foto: Mohamed Arafat/TT

”Eldupphör inte nödvändigtvis ett slut på folkmordet”

Samtidigt som omvärldens blickar på måndagsmorgonen riktades mot Israel återstår fortfarande mycket för att en långvarig och framför allt rättvis fred ska bli verklighet. Det menar Palestinagrupperna som förklarar att ett eldupphör inte nödvändigtvis innebär ett slut på folkmordet.

Strax före klockan 10 på måndagsmorgonen meddelade den folkmordsanklagade israeliska armén att samtliga överlevande gisslan ska ha släppts fria av Hamas. De transporterades från det sönderbombade Gaza av personal från Röda korset över gränsen till Israel. I gengäld ska omkring 2 000 palestinska fångar släppas fria. Många av dem godtyckligt fängslade av Israel utan ordentliga rättegångar.

Men vad det så kallade fredsavtalet, där många detaljer fortfarande inte presenterats, innebär i praktiken är fortfarande oklart.

Palestinagruppernas ordförande Roberto Tamayo Hokkanden säger till Arbetaren på måndagsförmiddagen:

– Det är givetvis välkommet med ett eldupphör efter två obeskrivliga år av folkmord. Bland palestinier i Gaza är lättnaden stor och vi har sett bilder på firande. Men denna vapenvila innebär inte automatiskt ett permanent slut på folkmordet och heller inte fred. Om vapenvila hålls är den fortsatt bräcklig. Det har, om inte annat, tidigare avtal visat. 

Svåröverskådliga konsekvenser

Roberto Tamayo Hokkanden hoppas nu att både nödhjälp och internationella journalister ska släppas in i Gaza.

– Det är först då vi kommer få veta den verkliga omfattande av lidandet i Gaza. 

Vad tror du om den närmaste framtiden för civilbefolkningen i Gaza?

– Det är nu den långa vägen till läkning tar fart.  Återuppbyggnaden måste komma igång, och människor i Gaza måste få börja leva igen och inte bara överleva. Israel har ödelagt samhället i Gaza, svält ut befolkningen och i princip raderat alla förutsättningar för liv. Det kommer att ta generationer innan läkningen kan börja på riktigt.

– Tidigare erfarenheter har visat att det också är nu som vi kommer att börja se omfattningen av folkmordet. Dels för att humanitär hjälp släpps in, dels för att fler palestinska röster kan höjas och höras. Situationen för dem som har överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt.

”Inte tvingas tillbaka in i status quo”

Palestinagrupperna menar också, precis som många andra människorättsorganisationer världen över, att en eventuell fred måste bli långsiktigt rättvis.

”Tills frihet och självbestämmande är uppnått kommer Palestinagrupperna att fortsätta arbeta för det palestinska folkets rättigheter. Palestinierna får inte tvingas tillbaka in i ett status quo som innebär nya årtionden av förtryck. Det internationella samfundet måste agera genom vapenembargo och ekonomiska sanktioner och ett tydligt skydd för det palestinska folket mot ytterligare angrepp” skriver organisationen i ett pressmeddelande.

Omkring 70 000 palestinier har dödats i de israeliska attackerna mot Gaza sedan den 7 oktober 2023, och en stor andel av dem är barn. Siffran befaras dock stiga kraftigt då tusentals människor fortfarande rapporteras som saknade efter de intensiva bombningarna.

Publicerad
1 day sedan
Montage: I bakgrunden demonstration för flyktingarnas rättigheter. Till höger i förgrunden advokaterna Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh
Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå i debatt om tonårsdeportationer. Foto: Ali Lorestani/TT, Harald Nilsson. Montage: Arbetaren

Falska löften om att stoppa tonårs­deportationer

Den nya anknytningsutredningen låtsas lösa problemet med tonårsdeportationer, men förslaget är en chimär som i praktiken förvärrar situationen för de unga som riskerar utvisning, skriver Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå.

När utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring” presenterades den 5 september 2025 väcktes förhoppningar om att slutligen komma till rätta med den omänskliga  praktiken av så kallade tonårsdeportationer. Många trodde att förslaget skulle  underlätta för unga vuxna att få uppehållstillstånd tillsammans med sina familjer. Sanningen är den motsatta, vilket även rubriken på utredningen möjligen skvallrar om. 

Utredningens verkliga uppdrag var kristallklart och i led med Tidöavtalet, nämligen att så långt möjligt anpassa svensk reglering till minimikraven enligt EU-rätten och att strama åt anhörigkretsen (det vill säga de personer som kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning) så mycket som möjligt. Det är precis vad som har gjorts, även för den grupp man påstått sig vilja hjälpa.

Enligt förslaget ska endast makar, sambor och barn under 18 år kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Allt annat är undantag som ska tillämpas restriktivt. Tidigare har barn till arbetstagare kunnat beviljas uppehållstillstånd fram till de är 21 år gamla. Även denna ventil föreslås nu stramas åt, vilket självfallet innebär fler tonårsdeportationer. 

Försörjningskravet splittrar familjer

När det gäller försörjningskravet så ska detta enligt utredningen även gälla vid förlängningsansökningar, något som inte har varit fallet tidigare, vilket självfallet kommer splittra flertalet familjer. Det är oklart huruvida en sådan tillämpning av försörjningskravet vid förlängningar är förenlig med rätten till familjeliv enligt  Europakonventionen, särskilt när det kan leda till att familjer som lagligen varit bosatta i Sverige under längre tid splittras eller utvisas på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter som följer av en lågkonjunktur. 

Visserligen föreslås att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska finnas kvar och anpassas för förlängningssituationer. Men vad innebär detta egentligen? 

Den enda förbättringen som presenteras är att kravet på vart beroendeförhållandet till resten av familjen har uppkommit nu förändras. Beroendeförhållandet behöver enligt förslaget inte längre ha uppstått i hemlandet utan kan även ha uppstått här i Sverige. Men bedömningen av beroendeförhållandet kommer fortsättningsvis att göras ”väldigt snävt.”

Utredningen är brutalt ärlig när det understryks att förslaget ”inte syftar till att ge personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige som barn en generell möjlighet att stanna i Sverige efter myndighetsåldern.”

Tvärtom ska utgångspunkten vara att unga vuxna ”inte har någon absolut rätt att leva tillsammans med sina föräldrar.” Detta framgår uttryckligen av utredningen. 

Unga vuxna utvisas när de fyller 18 år

I praktiken avgränsas rätten till förlängning till om man går kvar i gymnasiet eller inte, och även då ska bedömningen tillämpas restriktivt. Utredningen medger själv att det ”endast i undantagsfall” kommer att vara möjligt att uppfylla både kraven för förlängning och för permanent uppehållstillstånd. Att endast bevilja uppehållstillstånd till unga vuxna som är gymnasieelever är dessutom inte förenligt med  Europadomstolens praxis och uppfyller därmed inte ens en ”minimistandard” inom EU. 

Resultatet blir att man skapar en regel som låter som en lättnad men som i praktiken inte förändrar mycket, och som för barn till arbetstagare innebär en klar försämring. Unga människor som vuxit upp i Sverige, som talar svenska bättre än sitt ”hemlands” språk, som har alla sina vänner och sin framtid här, ska som huvudregel fortfarande utvisas när de fyller 18 år. Problemet uppstår vid nästa förlängning i stället. Målet förblir detsamma, att denna grupp ska utvisas, trots att deras anknytning till Sverige bara blir starkare med  tiden. 

Problemet med tonårsdeportationer förskjuts alltså bara några år framåt i tiden och skapar ytterligare falska förhoppningar hos drabbade familjer. Det framgår tydligt att denna grupp sannolikt inte kommer kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd i längden.  

Även om förväntningarna på den här regeringen att faktiskt göra något av konsekvenserna av tillfälliga uppehållstillstånd var låga, så vill Fridh Advokatbyrå i varje fall belysa att utredningen i praktiken inte innebär en förbättring för denna grupp. Om vi verkligt vill komma till rätta med denna omänskliga praktik krävs politisk vilja att  respektera både Europakonventionens krav på skydd för privatliv och de mänskliga rättigheterna för unga personer som byggt sitt liv i Sverige, då bör utredningens förslag självfallet inte genomföras.

Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh, advokater på Fridh Advokatbyrå

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Civilkuragpriset 2025 tilldelas barnsjuksköterskan Malin Dalkvist från Eskilstuna
”Chefer borde uppmuntra ett öppet klimat på arbetsplatsen, i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården”, säger Malin Dalkvist. Foto: Per Karlsson/TT och privat

Malin Dalkvists kamp för patientsäkerhet och arbetsmiljö prisas av facket

Barnsjuksköterskan Malin Dalkvist tilldelas årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg. Det här efter sin kamp för såväl bättre arbetsmiljö som för barn- och ungdomsavdelningens allra yngsta patienter vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Arbetaren ringde upp för att gratulera.

Stort grattis. Hur känns det att tilldelas årets civilkuragepris?

– Det känns jättestort! Det är väldigt fint att få uppskattning för detta eftersom jag verkligen inte fått uppskattning från chefer. Tvärtom har jag blivit ganska illa behandlad efter att ha stått upp för att lagar kring patientsäkerhet ska följas, gjort en visselblåsaranmälan i regionens eget visselblåsarsystem och tillsammans med några av mina kollegor gått ut i lokaltidningen och berättat om vår oro för patientsäkerheten på avdelningen. 

Kände du till priset innan?

– Nej, inte så mycket. Men jag har läst om tidigare pristagare nu och det är ju ett väldigt fint pris och många modiga personer som fått det tidigare. 

Hur är situationen på jobbet nu?

– Vet faktiskt inte. Jag är tjänstledig och flera av mina kollegor har sagt upp sig.

Varför är det viktigt att stå upp för sig själv, sina kollegor och patienterna på jobbet?

– Jag tycker det är viktigt att jobba med avvikelsehantering i vården på det sätt som det är avsett. När saker går fel är det viktigt att man vågar skriva avvikelserapporter, utreda händelser och sätta in adekvata åtgärder för att minska risken för upprepning. Allvarliga händelser som lett, eller hade kunnat leda till, vårdskada ska dessutom enligt lag Lex Maria-anmälas, men det görs inte på barnkliniken i Sörmland. Det blir väldigt konstigt att försöka sopa allvarliga händelser under mattan. Det är inte rätt mot någon.

– Barn är en extra utsatt grupp. Både för att de är små och för att till exempel felaktiga doser av läkemedel kan ha större negativ effekt än hos vuxna, men också för att barns upplevelser av vården på sjukhus sätter spår för resten av livet. Därför är det viktigt att alla som ska jobba med barn har tillräcklig kompetens och får tillräcklig inskolning och stöttning för att klara av jobbet, och att man har ett så pass öppet klimat på arbetsplatsen att man vågar be om hjälp, fråga varandra, och ifrågasätta när något känns fel. Detta tycker jag chefer ska uppmuntra i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Arbetarens verktygslåda
– Det finns en grundlagsskyddad demonstrationsfrihet i Sverige. Rätten att demonstrera är också skyddad av Europakonventionen. Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas, säger Linus Gardell.

Får man demonstrera utan polistillstånd?

När demonstrationsfriheten attackeras från allt fler håll är det viktigt att veta vad som faktiskt gäller för dig som vill demonstrera. Tre snabba frågor till advokat Linus Gardell.

Får man demonstrera utan polistillstånd?

– Det är straffbart att anordna en demonstration utan tillstånd, det är ett brott mot ordningslagen och kan ge böter. Själva demonstrationen omfattas dock alltid av grundlagsskyddet. Att delta i en demonstration som saknar tillstånd är alltså inte straffbart. Däremot kan en person göra sig skyldig till andra brott under en demonstration, och då straffas för detta. Det går alltså i regel inte att undkomma straff för att ett brott skedde vid en demonstration. I vissa gränsfall kan en proportionalitetsbedömning behöva göras, till exempel där det i en demonstration görs yttranden som annars är att anses som förtal. Det handlar om situationer där det påstått straffbara agerandet också utgör en demonstration eller ett yttrande.

Linus Gardell. Foto: Privat

Vad ska man göra om polisen hävdar att en demonstration är olaglig eller saknar tillstånd och vill upplösa den?

– En demonstration kan inte upplösas bara för att den saknar tillstånd. Det krävs att den orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken. Om demonstranter begår brott så kan dock ingripande ske för att få det brottet att upphöra. Om det sker störningar av ordningen kan polisen också meddela ordningshållande befallningar. Den som motsätter sig ett polisingripande kan bli utsatt för olika sorters repressalier. Den kan bli avvisad, avlägsnad eller omhändertagen. Den som motsätter sig fysiskt riskerar att bli dömd för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman. Den som inte följer en ordningshållande befallning kan bli dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten. Den som upplever att polisens agerande är fel bör däremot försöka dokumentera det så noggrant som möjligt så att det i efterhand går att anmäla till justitieombudsmannen, JO, eller att göra en polisanmälan.

Många upplever att det skett skärpningar i polisens sätt att upphäva demonstrationer. Upplever du att det skett inskränkningar i demonstrationsrätten de senaste åren?

– Jag har sett ett ändrat agerande på alla nivåer. Jag tycker det är viktigt att dokumentera beslut om att till exempel upplösa demonstrationer och anmäla det till JO så att det kan prövas om polisen verkligen har gjort rätt. Även i övrigt skulle jag önska att felaktiga ageranden i samband med demonstrationer anmäls så att vi kan få en tydligare praxis på vad som verkligen gäller. Om polisen till exempel beslutar att inte tillåta en demonstration på en viss tid och plats så går det att överklaga.

Här kan du läsa en längre intervju med Linus Gardell.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Civilförvsvarsminister Carl-Oskar Bohlin och vice statsminister Ebba Bsuch
Carl-Oskar Bohlin och Ebba Busch är bara några av de ministrar som nu vill se hårdare tag mot de protesterar på gatorna runt om i Sverige. Foto: Caisa Rasmussen/TT, Fredrik Sandberg/TT och Jonas Ekströmer/TT

Advokaten ryter ifrån mot regeringens utspel: ”Demonstrera mera!”

Allt fler tunga högerröster kräver nu betydligt hårdare tag mot demonstranter. Det här i skuggan av protesterna mot folkmordet i Gaza. Bland annat kräver Moderata ungdomsförbundet, Muf, en ny lag som gör det möjligt att utvisa de som demonstrerar. Men långt ifrån alla håller med.

– Demonstrera mera!, säger den framgångsrika och profilerade advokaten Linus Gardell till Arbetaren apropå det allt hätskare tonläget mot den senaste tidens uppmärksammade protester.

Han tycker sig se en oroväckande attitydförändring till den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten bland både politiker och den svenska polisen.

– De mänskliga rättigheterna är under ett starkt tryck, både i Sverige och internationellt. Gränserna testas och utmanas, och själva tanken på en regelbaserad ordning är under hot. Det pågår ett live-sänt folkmord trots att vi har omfattande internationella och nationella regelverk för att förhindra just detta. Vi behöver tydliga regler som är praktiska och effektiva. Och räcker de inte så behöver vi nya, säger Linus Gardell som är delägare till den framgångsrika advokatbyrån Lewis Langley & Partners i Stockholm.

Muf vill utvisa demonstranter

Klimataktivister som blockerar motorvägar eller som fredligt sätter sig framför skogsmaskiner i naturkänsliga områden. Demonstranter utanför riksdagen som kräver att regeringen agerar mot Israels brutala krig i Gaza. Allt det här har fått stora delar av den svenska högern att gå i taket under de senaste åren.

Linus Gardell. Foto: Privat

Rop på allt från hårda fängelsestraff till utvisning har blivit vardagsmat i den borgerliga debatten.

”Protesterna vid UD visar hur revolutionära beteenden eroderar samhällets spelregler – beteenden som vi tidigare lyckats undanröja i svensk kultur”, skriver Muf-ordföranden Douglas Thor på DN Debatt där han samtidigt kräver att personer utan svenskt medborgarskap ska utvisas om de deltar i högljudda demonstrationer utanför exemplevis Utrikesdepartementet eller riksdagen.

Den SD-stödda Tidöregeringen har nyligen också öppnat för att se över lagen om demonstrationsfrihet och vice statsminister Ebba Busch sade tidigare i höstas att personer som stör vid demonstrationer ska kunna ”stängas av från offentliga platser”. 

Det här efter den uppmärksammade händelsen där ministern för civilt försvar, moderaten Carl-Oskar Bohlin, för några veckor sedan fick slagord skrikna efter sig på väg hem från riksdagen. En händelse han filmade och lade ut i sina sociala medier.

– Gränsen är nådd. Det räcker inte längre med fördömanden, dundrade Ebba Busch under ett tal i Stockholmsförorten Kista strax efteråt.

Hennes partikollega i Kristdemokraterna, Kjell-Arne Ottosson från Värmland, hakade snabbt på och skickade så sent som i måndags den 6 oktober in en motion om förbud mot demonstrationer vid skyddsobjekt som exempelvis riksdagshuset och slottet.

Demonstrationsfriheten är grundlagsskyddad

Men advokat Linus Gardell är som sagt kritisk till vad han upplever vara en allt hårdare attityd mot de som demonstrerar.

– Det finns en grundlagsskyddad demonstrationsfrihet i Sverige. Rätten att demonstrera är också skyddad av Europakonventionen. Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas. Demonstrera mera!, säger han till Arbetaren.

Han ställer sig frågande till politikernas många utspel om att förbjuda demonstrationer vid exempelvis riksdagshuset.

– Jag har hört det också. Om det fattas ett sådant beslut hoppas jag att det överklagas. Det finns förslag på att ge polisen större befogenhet att avslå ansökan om demonstrationstillstånd eller att anvisa en annan tid och plats. Jag hoppas inte att det går igenom. Demonstrationsfriheten behöver förstärkas, inte försvagas.

Läs även Arbetarens verktygslåda om demonstrationsrätt:

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Ruth Mikaelsen Jeremiassen, intagen på obestämd tid, möter filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg i en dokumentär om det grönländska fängelsesystemet. foto: Anorak Film

Radikal vänskap mellan fängslad och fri

Rehabilitering i stället för straff gjorde regissören Sofie Rørdam nyfiken på det grönländska rättssystemet. I filmen Walls – Akinni Inuk får tittaren inblick i systemet samtidigt som vänskapen växer mellan två kvinnor, där en av dem är intagen på obestämd tid.

Det senaste året har Grönland hamnat i fokus efter att Donald Trump gjort anspråk på världens största ö. Grönland tillhör Danmark, men har i dag ett långtgående självstyre. Sedan 2009 har Danmark erkänt det grönländska folket som ett eget folk och enligt internationell rätt kan detta ge folkrättslig status för att bilda en ny stat, skriver Amnesty press. 

I inledningen till filmen Walls – Akinni Inuk reser sig höga grönländska berg samtidigt som vi får lära oss hur vissa områden administreras av Danmark. Däribland rättssystemet, även om Grönland har egen kriminallag, fängelser och skyddstillsyn.

Vida arktiska vidder får ta plats i bild innan vi möter taggtråden och scener inifrån en anstalt som filmats av intagna själva. 

Det har gått tio år sedan regissören Sofie Rørdam började intressera sig för det grönländska rättssystemet. 

– Det är väldigt annorlunda då man fokuserar mycket på rehabilitering och återintegration av människor i samhället. Det förhållningssättet lät verkligen fantastiskt på papper.

Sofie Rørdam har regisserat dokumentären tillsammans med Nina Paninnguaq Skydbjerg. Här i Malmö inför filmfestivalen Nordisk Panorama. Foto: Tuija Robertnz

Men efter att Sofie Rørdam tillbringat tid på en anstalt och pratat med intagna förstod hon hur hårt det dagliga livet är. Eftersom anstalterna är designade för att vara öppna och tanken är att de intagna ska ta del av samhället och arbeta, blev förhållandena ännu tuffare för de som inte fick lämna anstalten.

– På mindre orter fungerar det, men i Nuuk är det många som tillbringar tid där i flera år, berättar Sofie Rørdam när Arbetaren träffar henne i Malmö inför filmfestivalen Nordisk Panorama, där filmen är nominerad till Bästa nordiska dokumentär. 

Hur våld föder våld 

Hon berättar att hon funderade på om det här var hennes historia att berätta. Hon fick kontakt med filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och de fick möjlighet att dela ut kameror till intagna så att de själva skulle kunna skildra sina liv. Men efter ett tag blev kamerorna konfiskerade, på grund av säkerheten.

Nina Paninnguaq Skydbjerg. Foto: Anorak Film

– Då visste vi inte hur vi skulle gå vidare, idén var att det skulle vara de intagnas röster. 

I filmen får vi följa hur en gemenskap växer fram mellan filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen, som är intagen på obestämd tid. Att hon skulle vara en av filmens protagonister var inte tanken från början, men när de intagna inte fick fortsätta filma föreslog Sofie Rørdam att Nina Panniguaq Skydbjerg skulle besöka anstalten, filma och ställa frågor. När Sofie Rørdam tittade på materialet såg hon hur något växte fram mellan Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen.

– Samtidigt så insåg Nina att det är svårt att sitta framför någon som delar med sig av stora livshändelser utan att också ge något själv.

Nina Paninnguaq Skydbjerg är i sorg efter att ha förlorat sin mamma och tycks finna tröst i besöken hos Ruth Mikaelsen Jeremiassen. De två kvinnorna delar berättelser om trauma och sorg. 

Ruth Mikaelsen Jeremiassen, intagen, och Nina Paninnguaq Skydbjerg, regissör, finner varandra under inspelningen av dokumentären. Foto: Anorak Film

Filmen visar även på hur våld föder våld. Ruth Mikaelsen Jeremiassen avtjänar ett straff för misshandel. I filmen får vi veta att offret var en man hon var övertygad om var inblandad i mordet på hennes mor. Tidigare har hon även suttit fängslad för mordet på en man som utnyttjat henne sexuellt. 

I en av filmens scener berättar Nina Paninnguaq Skydbjerg att hon också varit utsatt för övergrepp och hur hon fantiserat om att hämnas på sin förövare.

”Jag kunde också ha varit här inne”, säger hon.

”Kanske är det enklare att säga att vem som helst skulle kunna hamna här”, svarar Ruth Mikaelsen Jeremiassen.

I en intervju i Variety förklarar Nina Paninnguaq Skydbjerg att ”Akinni Inuk” betyder ”människan framför mig” på grönländska. 

– Jag vill att den här filmen ska påminna publiken om hur mycket de kan göra bara genom att vara nyfiken på människan framför hen, säger hon till tidningen.

Fast mellan två rättssystem

Parallellt med berättelsen om de två kvinnornas vänskap får vi som tittare en inblick i rättssystemet. 

Många av de som fått straff som innebär att de ska vara inlåsta har avtjänat sina straff i Danmark, eftersom man där har anläggningar anpassade för det. De skickas då långt från sitt hem, till ett land där de flesta inte talar ens språk, påpekar Sofie Rørdam.

När det gällde Ruth Mikaelsen Jeremiassen så bestämde domstolen att hon inte skulle skickas till Danmark. 

– Det var bra att hon kunde vara på Grönland, men inte att hon var på en plats som inte var anpassad för att hantera ett fall som hennes. Hon satt med ett hårt straff i ett system som bara skulle hantera personer med korta straff, eller personer som kunde gå ut. Därför erbjöds hon inga behandlingar, så hon var i en väldigt dålig situation. Hon var fast mellan de två systemen.

Foto: Sofie Rørdam

I filmen får vi följa Ruth Mikaelsen Jeremiassen kamp för att bli frigiven och se hur Nina Paninnguaq Skydbjerg översätter mellan Ruth och försvarsadvokaten som är dansk. 

I dag är Ruth Mikaelsen Jeremiassen fri, efter att ha tillbringat 18 år av sitt liv innanför murarna. Hon är den enda personen med den här sortens straff som har blivit frigiven.

Tror du filmen hjälpte henne att bli frigiven?

– Jag vill inte säga att det inte skulle ha hänt. Hon gjorde arbetet själv, men jag tror vi spelade en stor roll genom att någon såg henne och att ha kameran är också ett sätt att ta tillbaka sin identitet, säger Sofie Rørdam. 

Hon berättar att hon ville göra en film som skildrar just upplevelsen av att förlora sin identitet.

– Att förlora sin identitet i ett fängelse, genom att vara ett koloniserat land och att tappa bort sig i ett system där allting är på danska. 

Sofie Rørdam ser att en del förbättringar skett sedan de påbörjade arbetet med filmen. Det har bland annat byggts en ny anstalt, så att intagna inte ska behöva lämna Grönland för att avtjäna sina straff. Samtidigt ser hon att det finns ett behov av grönländska jurister och hon önskar att det fanns ett större stöd för personer som friges.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Regissören Bo Widerberg tittar upp från trappan ner till toaletten på Odenplan i Stockholm under filminspelningen av Mannen på taket, långfredagen 1976. Widerberg har precis låtit en polishelikopter störta rakt över sig. Tilltaget var för farligt för att utsätta en anställd filmfotograf för. Foto: Jacob Forsell/TT

Bo Widerberg – ett geni med komp­lika­tioner

I huvudet på Bo är en ny dokumentär om regissören Bo Widerberg, som avled för nära 40 år sedan. Widerberg blev världsberömd för prisade filmer som Kvarteret Korpen och Elvira Madigan, men gjorde också klasskildringar som Ådalen 31 och Joe Hill. Själv var han en rebell, ständigt på, ofta över gränsen till alla möjliga etiska gränser.

Bo Widerberg avled 66 år gammal 1997, på första maj. En scen som skulle kunna ingå i en av hans filmer, en arbetarpojke som får lyssna till Internationalen utanför det öppna fönstret som det sista i livet.

Men Jon Asp och Mattias Nohrborg faller inte i fällan. Deras dokumentärfilm I huvudet på Bo, om regissören, rebellen och ”sensualisten” (som Staffan Heimerson säger i en inledande intervju) är ändå en i jämförelse stram berättelse som trovärdigt rör sig mellan de två, ofta sammanfallande, illröda trådarna hos Widerberg: hans visioner och verk å ena sidan, och å den andra det intensiva känslolivet, styrt av en bipolär sjukdom, som spillde över på alla relationer och förödde dem, också de professionella. De två delarna korsades, för kollegor och skådespelare som fick känna det in på bara skinnet, oroväckande ofta. Men är Widerbergs brinnande personlighet, växlande mellan högsta eufori och svartaste ångest, av samma intresse för biopubliken? 

Är Bo Widerberg verkligen bortglömd?

– Inte bland kritiker tror jag, och inte bland filmare. Men lite bland allmänheten och kanske lite utomlands. Särskilt med tanke på att han vann tre flera stora priser i Cannes, på väldigt kort tid. Efter Joe Hill försvann han ganska mycket.

Det säger Jon Asp om hur de tänkte kring att göra en dokumentär långfilm om en av Sveriges en gång mest kända bråkmakare i filmvärlden. Som i Cannes när han reste sig och lämnade salongen när teknikerna från Ådalen 31 inte var välkomna. ”En självklarhet!”, utbrast han.

– Fransmännen har fortfarande haft ett visst intresse för honom. Vilket har gjort det lättare att komma med i Cannes nu. Criterion (distribuerar klassiska filmer från hela världen) har nu börjat ge ut Widerbergs filmer på nytt. Förhoppningen med den här filmen är också att man ska gå tillbaka och se om Widerbergs filmer.

Semidokumentär filmfest

Det sena 1960-talets filmeuropa var en fest. Unga manusförfattare, fotografer och filmskapare i Frankrike, Storbritannien, Italien och andra länder gick ut i verkligheten och använde dess estetik i filmer, på ett sätt inte gjorts sedan stumfilmens tidigaste dagar. Högst på listan av välbesökta filmer var inte längre dramer i direktörsfamiljer eller förvecklingar i societeten, utan kanske en arbetarpojke som kämpade med kärleken. En flicka som gärna ville vara tillsammans med flera pojkar, en annan som blev gravid och fick kämpa ensam. Längs vägen realism. 

Bilderna från 1800-talets New York, med missbrukande äldre män liggande på gatan, som inleder Bo Widerbergs film Joe Hill (1971) är så nära dokumentära man kan tänka sig. Förutom att en filmarbetare syns tända en cigarett åt en av dem i en dokumenterande filmsnutt över inspelningen, är nog sanningen också att männen på bilderna var både hemlösa och missbrukare i verkligheten också. I Sverige gick det bra att filma på gatan utan att omgivningen var informerad, i USA krävdes tillstånd som Widerberg struntade i, det skar sig med filmbolagsmogulerna där och filmen lades i malpåse.

Bo Widerberg, klart vänsterorienterad med arbetarbakgrund i Malmö, tog inte officiellt politisk ställning men var ändå tydlig med var han stod. Han deltog som en av flera dokumentärfilmare i Den vita sporten, en dokumentär om protesterna mot Davis cup i Båstad 1968 mot en tennismatch mellan Sverige och apartheidstaten Rhodesia (varade till 1979, i dag Zimbabwe). Och hela hans verklista berättar om rebellen som vill bryta sig loss, ofta till ett högt pris.

Men hans absoluta vision var också att revolten skulle vara driven av en lust som inte gick att stå emot, och ofta till musik som kändes in på bara kroppen till de undersköna bilderna. Widerberg var en stor romantiker med ett brinnande hjärta, och fick kritik på det stränga 1970-talet för att han i bland annat i filmer som Ådalen 31 och Joe Hill mjukade upp, rentav romantiserade de ikoniska klasskildringarnas stora tragedier med kärlek och lust, dessutom över klassgränserna. Svaret han gav var att ingen vill väl göra revolution för att få det tråkigare.

Nya röster och bilder kring inspelningsmiljön

I huvudet på Bo är den tredje dokumentären på fyra decennier om Bo Widerberg. De tidigare var Stefan Jarls Liv till varje pris 1998, och Marin Widerbergs Alla är äldre än jag, från 2012. 2011 kom Mårten Blomkvists biografi Höggradigt jävla excentrisk: En biografi över Bo Widerberg, bland andra.

Många av historierna har vi hört tidigare, inte minst Widerbergs flerfaldiga huvudrollsinnehavare och nära vän Tommy Berggren som förde ordet redan i Stefan Jarls film. Men I huvudet på Bo tillför nya bilder av regissören och den miljö han skapade kring sina filminspelningar, genom att lyssna på inte minst flera kvinnor från hans filminspelningar. Bland dem Eva-Britt Strandberg (Kärlek 65), Pia Degermark (Elvira Madigan), Stina Ekblad (Ormens väg på hälleberget), Michaela Jolin (Victoria) och inte minst Marika Lagercrantz (Lust och fägring stor). De ger mindre av tragikomiska anekdoter och mer av verkligheten bakom scenerna, där geniskapet snarare framstår i att Widerberg kunde skapa trots sin sjukdom snarare än på grund av den. 

Bo Widerberg i New York. Foto: Jan Delden

Korta dokumentära upptagningar mellan scenerna där Widerberg ifrågasätter och förnedrar sina skådespelare är plågsamma att se, men försiktigt bryter några av dem tystnaden kring den tidvis faktiskt traumatiserande inspelningsmiljön. Det framgår hur känsligt det är att rucka på bilden av geniet. Inte sällen uppstod ett slags Stockholmssyndrom med filmen och den höga insatsen som gisslan. Det var ju också en person med psykisk ohälsa det handlade om, men en med makt i situationen genom övertalningsförmåga och enorm karisma.

Bo Widerberg använde sig gärna av amatörskådespelare, av flera skäl. Mårten Blomkvist skriver att ”det är slående hur männen i de bärande rollerna helst skulle vara proffs medan det ofta slutade med en amatör i kvinnorollerna. Bo gillade kombinationen med en rutinerad man som fick ge stadga, och en kvinna som var fri att utstråla mer sårbarhet och osäkerhet.” 

Widerberg överlät gärna till den manliga skådespelaren att stötta och spela fadersfigur – det psykologiska spelet behärskade han enligt alla vittnen. 

Frihetssökaren ett tema

Jag frågar Jon Asp om temat i I huvudet på Bo, är det förenklat rebellen som söker friheten hela tiden i alla hans uppfunna huvudroller?

– Den här filmen är väl lite vad man vill, förhoppningsvis, men det är väl ett underliggande tema. Vi vill att åskådarna ska göra sin egen bedömning och att Bo Widerbergs liv ska speglas i filmerna, säger han.

Det slutar ju också ganska illa för dessa rebeller, från Sixten Sparre till Joe Hill.

– Ja, i de filmerna men inte i alla, många unga lyckas också göra sig fria, men det är inget rakt eller enkelt narrativ.

Filmen börjar genom att Bo Widerberg säger: ”Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv? Hur illa kan man göra andra?”. Är det medvetet att ni har lagt den retoriska frågan som inledning?

– Ja, det har varit ett viktigt citat att använda tidigt – och den har varit central hela vägen.

Varför gör man en film om en som gör film?

– Vi vill inte att det bara ska vara en film om film utan någonting mera. Många av Widerbergs filmer är bortglömda, utom kanske Mannen på taket och Kvarteret Korpen, eftersom han har varit död så länge, i nästan 30 år, säger Jon Asp och tillägger:

– Men just när man inte har en stiftelse eller en organisation som verkar för det, Bo var ju inte så bra på att hantera sitt eftermäle, som Ingmar Bergman och flera andra, kan man bli lite bortglömd, också utomlands. Jag kan tycka att det ligger i vårt uppdrag att påminna om våra stora filmskapare och Bo Widerberg är helt klart en av dem. Generellt tycker jag också att hans filmer är väldigt lämpade att göra en film om, för varje enskild film har ögonblick som är svåra att värja sig emot. Vilket gör det tacksamt att lyfta fram de där höjdpunkterna. Har man det att bygga på, att visa varför man ens gör den här filmen är det lättare att komma in på personen och göra den delen relevant också. Men att man ändå först måste bottna i verken, så att man inte enbart gör en film om konstnären. 

Bo Widerberg och hans huvudrollsinnehavare i Elvira Madigan i Cannes 1967. Foto: Bilder i Syd

Det finns en risk, som förekommer ibland, att man plockar filmscener för att illustrera personens personliga liv, men så känns det inte här.

– Nej, vi litar i möjligaste mån på arkivmaterial. Eftersom det också finns en hel del, genom Widerbergs karriär. Det enskilt viktigaste för att göra den här filmen var ändå att han var en så pass spännande som person. Att han är så dynamisk. Oavsett om man sympatiserar med honom eller inte så är han en underhållande person att titta på. Man är lite osäkrad i hans sällskap – vad ska man tycka om honom? Så har han en energi som ibland är väldigt låg – och ofta väldigt hög. Som går lite utanpå, vilket gör honom till en bra filmkaraktär, berättar Jon Asp. 

En scen som är väldigt smärtsam är när Marika Lagercrantz sitter i sminket under inspelningen av Med lust och fägring stor, och håller på att gå sönder, medan Widerberg sitter tillsammans med andra i teamet och hånfullt ifrågasätter hennes kompetens. 

– Man kan undra om det är rättvist att använda materialet, det är väldigt känsliga bilder, och vi har förstås kollat det med henne. Marika är ett bra exempel på frågeställningen, sedan kan man ändå fortfarande tycka att det är problematiskt. Hon valde att vara kvar i produktionen och i efterhand är hon glad för det. Man kan som åskådare tycka att där gick han för långt – och det gjorde han helt uppenbart. 

Stina Ekblad pratar ju så fint om honom, med en djup erfarenhet av att arbeta i ett team, där vi alla är mänskor med våra svårigheter. 

– Jag hade kunnat använda mycket mer i den timslånga intervjun jag gjorde med henne, hon är otroligt distinkt. Hon kom från inspelningen av Amorosa (Mai Zetterling, 1986), och han var osäker på henne, var rädd att hon skulle ha teatersvulstiga manér, och inställd på att verkligen ta ner henne. Så han var hård mot henne i början på ett jobbigt sätt. 

Det fanns ju en tid när man kunde göra på det viset också… Men jag undrar, han hade knappast kunnat göra de filmerna i dag, på det viset?

– Nej, det hade man inte kunnat. 

Men i slutändan verkar det ändå som om väldigt många beundrar honom, och älskar hans energi.

– Ja, man märker att när folk går tillbaka till sina minnen så får de igång någonting. Han hade en dragningskraft, både hon kvinnor och män, men det var ofta tuffare för kvinnor. För att det fanns en jargong, som den man ser exempel på i Lust och fägring stor, och som Stina också antyder i filmen. 

Mattias Nohrborg och Jon Asp (till höger) i Cannes i maj 2025, där deras film I huvudet på Bo hade världspremiär och visades i sektionen Cannes Classics. Foto: Sofia Norlin

Jag uppfattar Widerbergs användning av musiken som stark klassmarkör, här finns en symbolism i den klassiska musiken i Barnvagnen till bluesen och operan i Joe Hill.

– Jag tror att det var en av hans viktigaste troper, som han hade med sig. Det märker man redan från de tidiga novellerna och romanerna, att bildningkomplexet är så centralt. Det är ett genomgående tema, för honom handlar det om att slå sig ut, som Britt gör i Barnvagnen för att frigöra sig från sina föräldrar, och klara sig utan de här männen. Eller som Anders i Kvarteret Korpen som väljer att lämna sin gravida flickvän och sin utsatta mamma för att han ska skriva sina alster. Det är ganska hårt. 

Tommy Berggren pratar om att ångesten får sitt utlopp i konsten.

– Ja precis, att det Bo inte riktigt kan leva ut i det privata lever han ut i konsten. De sakerna han inte kan säga i en relation, det han inte kan göra iscensätter han i sin konst.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Gaza bombat
Nattens fortsatta bombningar orsakade stor förödelse i det redan svårt sargade Gaza. Foto: Ariel Schalit/TT

Trots fredsplan: Israel fortsätter att bomba Gaza

Trots uppgifter om ett närstående fredsavtal attackerade Israel det redan sönderbombade Gaza under natten. Det här uppger bland annat nyhetsbyrån AFP tidigt under torsdagsmorgonen.

Den israeliska militären ska också ha varnat den palestinska befolkningen i det illegalt ockuperade  området för att återvända till norra Gaza eller närma sig områden där IDF-styrkor fortfarande finns stationerade.

Under natten till torsdagen nåddes en överenskommelse om den ”första fasen” av en fredsplan. Exakt vad avtalet kommer att innehålla är än så länge inte känt. Men mycket tyder på att det bland kommer att genomföras en fångutväxling där gisslan som fortfarande hålls av Hamas byts mot fängslade palestinier. Omkring 400 lastbilar med nödhjälp ska också, enligt uppgifter till Reuters, släppas in i Gaza under den första fasen av avtalet. 

Det skulle dock behövas betydligt mer. Förödelsen i Gaza, efter två år av konstanta israeliska attacker, är enorm och över 67 000 palestinier har hittills dödats i det som av bland annat FN och som ett folkmord. Flera internationella människorättsorganisationer tror dock att dödstalen är betydligt högre än så då tusentals människor fortfarande saknas eller lider av svåra skador.

Det eventuella fredsavtalet väntas skrivas på av de bägge parterna i medlarlandet Egypten under torsdagen.

Publicerad