Sommarens vårdstrejk blev en besvikelse för en redan desillusionerad vårdpersonal. Linn Spross skriver om varför arbetsköparna vann, och varför kampen om arbetstiden i förlängningen alltid är en fråga om frihet.
En gång i tiden skrev jag en avhandling om arbetstidsförkortning. Jag skrev om gränsen mellan arbete och fritid, denna obevekliga och tvingande gräns som kapitalismen har tvingat fram. Om hur tidens mätbarhet är ett fundament för vårt ekonomiska system. Då visste jag inte att jag en dag skulle hamna i ett arbete där tiden blev mycket konkret. Att jag skulle bli sjuksköterska, och varje dag stämpla in och ut, att min arbetstid klockas och rapporteras på minuten. Vissa skulle kalla det för ödets ironi.
Jag trodde att jag valde glädje när jag som mycket ung (alldeles för ung, som vissa kom att hävda) blev doktorand i ekonomisk historia. Allt det där som jag var rädd för ingick inte i arbetsbeskrivningen. Det fanns inte fasta tider. Ingen stämpelklocka. Jag kunde komma och gå som jag ville. Ingen tidsrapportering. Bara uppgiften att skriva en avhandling. Jag fick ändå en lön, trots denna brist på kontroll. Sedermera blev jag forskare för pengar som givits till mig i en klumpsumma av en stiftelse, insatt på mitt privatkonto. Mina arbetsuppgifter bestod av att läsa och skriva, med enstaka inslag av undervisning. Aktiviteter som jag i grunden älskade. Men även det man älskar kan bli kvävande.
Ett alienerande arbete
Det finns nämligen andra element i arbete som är svårt för en gammal marxist att acceptera. Det finns arbetsmoral och det finns arbetsglädje. Det finns ett sökande efter meningsfullhet. Arbetet i akademin var inte alls uppdelat, det var som jag hade kontroll över hela arbetsprocessen. Ändå var det ett mycket alienerande arbete. Inte i det att jag kände mig främmande från det jag producerande, utan att jag kände mig förfrämligad från resten av samhället. Som om det jag gjorde hade mycket liten bäring i världen utanför universitetsväggarna. Som om det inte gjorde någon skillnad för andra människor. Att jag satt, delvis skattefinansierad, och ägnande mig åt sådant som aldrig kom någon annan till gagn. Att jag skrev så jag kunde meritera mig, så jag kunde skriva mer, publicera mig och meritera mig ännu mer och söka mera pengar. Det var en lamslående insikt att ingen skulle bli drabbad om jag lade ner mitt arbete. Utom jag själv.
(Är det verkligen sant? Va? Kan jag verkligen garantera att jag hade slutat på universitet om jag hade fått det där anslaget från Vetenskapsrådet som jag blev nekad, inte bara en, utan två gånger? Det fanns förvisso en konstant och lågintensiv oro för hur jag skulle fortsätta försörja mig i en värld där fasta anställningar är ovanliga. Men eftersom den här texten ska handla om arbete och arbetets mening får vi välja att tro på det ädla motivet. Att jag lämnade akademin för att bli sjuksköterska, för den anledning att jag behövde göra något som gav någon slags avkastning till andra människor och samhället.)
Det var chockartat att komma in i en värld av vård efter att i flera år verkat som en utekatt som kom och gick som den ville på jobbet. Som kunde göra ett otroligt dåligt jobb utan att det direkt drabbade någon. Hittills har ingen fått en hjärtattack på grund av felaktigt formaterade fotnoter. Vad jag vet, i alla fall.
Det var nästan lamslående, allt detta ansvar. Jag började som vårdbiträde i hemsjukvården och skulle se till att människor fick rätt mediciner vid rätt tidpunkt. Koka gröt enligt önskemål. Sätta på stödstrumpor utan fula veck som kunde orsaka sår. Lyssna på hur någon äldre människa berättade att hen hade börjat känna sig lite yr, kunde det vara farligt? Det var ett arbete där man var tvungen att komma i tid och göra sitt jobb på rätt sätt. Hela tiden. Om man misslyckades kunde konsekvenserna bli skadliga. Det fanns ingenting i arbetsbetingelserna som vägde upp detta nya ansvar. Sämre lön. Sämre arbetstider. Framför allt det senare var svårt att acklimatisera sig till.
Under min första praktik som sjuksköterskestudent fick jag ett schema. Jag skulle börja 06:45 och sluta nio timmar senare. Jag skrev ett mejl, för så var jag van att lösa obekväma saker, och förklarade att det inte gick eftersom jag hade barn som behövde lämnas på förskolan. Så lätt gick det inte att komma undan. Tidpunkten låg där den låg, stum och obeveklig. Sedermera blev jag undersköterska på sjukhuset. Där var det vanligt att arbeta pass som började 13:15 och tog slut 21:30. Start 06:45 dagen därpå. Den tid det tog att transportera sig i sjukhusets kulvertsystem, hämta kläder och byta om var icke inräknad som arbetstid. Min chef stod vid stämpelklockan min första dag och upplyste mig vänligt om att jag inte skulle stämpla in förrän jag hade lämnat min matlåda. Annars kunde en minut tolkas som arbete, att sätta in matlåda i kylen var i allra högsta grad fritid.
Det meningsfulla arbetet
Det var chockartat att bli vårdarbetare, med alla nya krav och förväntningar som det innebar. Men det hände mig också något stort (kalla mig naiv, rosenkindad, stjärnögd) som trots allt gjorde att en aktiv försämring av mina arbetsvillkor ändå var värt det. Det var den känsla av meningsfullhet som sköljde över mig. Mitt arbete var konkret, det gav omedelbar och observerbar nytta till andra människor. Jag utförde arbetsuppgifter som syftade till att vårda någon annan. Det var liksom själva arbetsbeskrivningen.
Den som har något slags observationsförmåga har redan märkt att det arbete som är mest samhällsnyttigt knappast är det som betalar mest. Det sägs ibland från borgerligt håll att ansvar ger hög lön, det är därför verkställande direktörer måste tjäna mer än de som arbetar på samma företag. Men konsekvenserna när en företagsledare fuckar upp (vilket de har gjort, oräkneliga gånger) verkar inte ge några stora konsekvenser för dem själva. De hittar nya arbeten, får avgångsvederlag. När vårdpersonal gör fel kan konsekvenserna bli fatala. Det är ett arbete som innebär att ansvara för liv och död. Vi håller bokstavligen folks liv i våra händer, och riskerar vår legitimation och vårt arbete.
Det finns många mystiska saker med de dåliga arbetsvillkoren i vården. Alla kan nog hålla med om att det är ett viktigt och ansvarsfullt arbete. Den moraliska värderingen finns där, men inte den monetära. Det mest märkliga är att det råder en skriande arbetskraftsbrist. Historiskt sett brukar det vara så att brist på arbetskraft driver upp lönerna och förbättrar villkoren. Det finns ingen anledning att acceptera jobb med dåligt betalt och dåliga villkor om man tillsammans vet att det är de som arbetar som har makten, och som har råd att säga nej eftersom man är så pass behövd i produktionen. Detta är i allra högsta grad fallet med sjuksköterskeyrket. Brist på vårdplatser betyder sällan att det saknas faktiska fysiska platser. Sängar och patientrum finns. Men inga sköterskor som kan ta hand om människorna i dem. Trots det har förbättringar i arbetsvillkor och löner uteblivit.
Strategin för att höja statusen, och därmed i förlängningen arbetsvillkoren för sjuksköterskeyrket var tidigare en akademisering av arbetet. I och med högskolereformen 1977 bestämdes att omvårdnad skulle vara den teoretiska grunden för sjuksköterskor, och ungefär samtidigt föddes det vetenskapliga fältet omvårdnadsvetenskap. 1993 blev utbildningen förlagd till universitetet, och förlängdes till tre år. Det finns sålunda ett helt eget vetenskapligt fält vikt åt sjuksköterskeprofessionen. Men det detta strävande att göra sjuksköterskeyrket mer teoretiskt grundat och vetenskapligt förankrat har inte lett till någon avsevärd förbättring av arbetsvillkoren.
Alla vårdyrken lider under samma typ av press. Att arbeta på en vårdavdelning på ett genomsnittligt sjukhus, särskilt ett av de större, innebär ofta överbeläggningar och underbemanning. Att arbeta i vården har för mig inneburit en helt ny typ av trötthet efter jobbet. Det är väsensskilt från ett kontorsarbete. Du kan ofta inte ta naturliga pauser. Du kan inte ta lite tid till reflektion om något särskilt har hänt. Du kan definitivt inte göra ärenden på arbetstid, gymma på lunchen, komma lite senare. Det är för många som behöver dig.
Vårdstrejken – en fråga om femton minuter
Det fackförbund som organiserar flest sjuksköterskor, Vårdförbundet, gick i våras ut och sade upp det rådande kollektivavtalet. Yrkandena var bland annat förkortad veckoarbetstid, för mer vila och återhämtning. Ett skenbart anspråkslöst krav var schemalagd tid för reflektion. Just denna enkla propå hade gjort stor skillnad. Det finns annars mycket liten tid att just reflektera, att fundera på vad man gör och varför. Det är på lunchen man har tid att snabbt tala om någonting som var extra jobbigt, någon som var arg, något man oroar sig för att man gjorde fel eller helt enkelt fråga sina kollegor om hur de tycker att man ska gå till väga i en specifik situation.
Den kortare arbetstiden formulerades som en ytterligare kvart om dagen. I kommunikationen utåt sades det att det var dags att ställa upp för sjuksköterskorna, som hade ställt upp under coronakrisen med övertider och extrapass. Nu ville man ha något så litet som en extra kvart. Demonstrationer gick under parollen “Rädda Vården”. Man pekade på ett gemensamt intresse för vårdpersonal, patienter och samhälle, att alla skulle vinna på en mer återhämtad personal som kunde ge bättre vård. Det tände hoppets låga hos flera av oss desillusionerade. Kraven var konkreta, om de gick igenom skulle de innebära en framflyttning av positioner och en kännbar förbättring av arbetsmiljön.
För att driva dessa krav hade man en utsökt strategi. Från början inledde man en övertidsblockad. Medlemmarna skulle sluta enligt schema och se till att ta ut sina raster. Snabbt började arbetsköparna beordra skyddsarbete, ett kodord för övertid men något som går att ta till om det anses absolut nödvändigt och akut. På många håll hade övertidsarbete varit en nödvändig komponent för att verksamheten skulle kunna fungera.
Vårdförbundet stod på sig, trots de förväntande argumenten från arbetsköparhåll om att det var oansvarigt och orimligt. Motparten var Sveriges kommuner och regioner, SKR samt Sobona. De kom med bud, som Vårdförbundet vägrade acceptera. Konflikten utökades till strejk. På noga utvalda arbetsplatser lade sjuksköterskorna ner arbetet. Sommaren närmade sig och konflikten fortgick.
Sommaren är en marig tid för vården. Det är svårt att lösa bemanningen under semestertider. Vissa (jag) tänkte att det skulle sätta ytterligare press, att motparterna skulle vara tvungna att avsluta konflikten och gå med på kraven innan den vanliga sommarcirkusen satte i gång. Det verkade också lovande, när vårdförbundet tackade blankt nej till alla bud från arbetsköparna, med motiveringen om att det inte fanns någon formulering om arbetstidsförkortning.
Konflikten upphörde den 28 juni, då parterna enades om ett nytt avtal. Det gick ett besvikelsens sus på arbetsplatsen. Av kraven man formulerat kvarstod en så urvattnad arbetstidsförkortning att det nästan hade kunnat kallats för en homeopatisk tinktur. De sjuksköterskor som arbetar natt och hade en veckoarbetstid på 40 timmar skulle få sänkt arbetstid. Många nattarbetande sjuksköterskor hade redan avtal på kortare veckoarbetstid. Arbetstidsförkortningen som formulerades som ett generellt krav blev i stället för en liten andel. Reflektion fick även framledes ske bland matlådor och brummande från kaffemaskiner, eftersom inte ett spår av schemaläggning fanns i det nya avtalet. Vårdförbundets ordförande sade att det trots allt var ett steg i rätt riktning, att man till slut fick med kortare arbetstider i avtalet, trots det kompakta motståndet för arbetsköparna. Men kanske var det största skälet att man var rädd att bli helt avtalslösa, och valde därför att ingå ett avtal där de mesta av kraven hade förhandlats bort.
Arbetstidsförkortning på dagordningen
Det är så krav på arbetstidsförkortning dör. Genom att späs ut. Sex timmars arbetsdag var i allra högsta grad ett levande krav för cirka femtio år sedan. Alla partier sade sig vara för arbetstidsförkortning, förutom Moderaterna. Kvinnorörelsen hade drivit frågan hårt och den nådde det statliga utredningsväsendet där den tuggades och maldes i många år. Det blev, som bekant, inga sex timmars arbetsdagar eller trettio timmars arbetsveckor. Småbarnsföräldrar fick så småningom rätt att förkorta sin arbetstid med en fjärdedel tills barnet fyller åtta år. Utan bibehållen lön. För denna lagändring är jag visserligen tacksam, för det möjliggör för mig att ha en fungerande vardag (och ha tid till att chilla lite). Men det visar hur ett levande och starkt krav på sex timmars arbetsdag kan vattnas ur och bli förbehållet endast ett fåtal.
Arbetstidsfrågan är alltid aktuell, eftersom den handlar om hur vi organiserar våra liv och vår ekonomi. I partipolitiken har dock frågan länge verkat ligga på dödsbädden, något att pliktskyldigt damma av inför första majdemonstrationen. Men några livstecken kunde observeras tidigare i år, när Socialdemokraterna tillsatte en arbetsgrupp för att ta fram förslag om hur en arbetstidsförkortning skulle kunna gå till.
De senaste åren har det ägt rum olika pilotprojekt som rört kortare arbetstider för vårdarbetare. Utvärderingar har visat mindre sjukfrånvaro och mindre stress. Det har blivit ett argument för att just vårdsektorn borde få kortare arbetstider, att vården får en bättre kvalitet om de som arbetar där är mer utvilade. Det är egentligen självklart. Ingen vill att en stressad och överarbetad sjuksköterska ska vara den som har ansvar för att ens farfar, ens barn eller för den delen en själv får rätt läkemedel i rätt dos och på rätt sätt. Kortare arbetstider skulle också kunna locka tillbaka personal till en sektor som man för närvarande flyr ifrån. På så sätt är frågan om kortare arbetstider i vården ett direkt eko från 1930- och 40-talens socialpolitik. På den tiden motiverades kortare arbetstider med att en arbetare som fick vila mer skulle kunna arbeta hårdare, för att en ökad arbetsintensitet innebar en ökad produktivitet. På så vis innebar till exempel kortare arbetstider ingen kostad, utan det var en investering vars initiala kostnader skulle bära sig av en ökad produktivitet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.