Kommentarerna kring årets mottagare av Nobels litteraturpris har handlat mer om representation än om pristagaren – sydkoreanska Han Kangs verk. Ändå är hennes mest kända bok, Vegetarianen, översatt, prisbelönt och enormt mycket läst sedan den utkom 1997.
Den sydkoreanska poeten och författaren Han Kang tilldelas Nobels litteraturpris 2024. En kvinna! Från de utomeuropeiska och icke-engelsktalande områdena.
Genast kommer statistiken fram, ganska vidlyftigt tolkad, måste man ju säga. ”Varannan damernas, som det tydligen ska vara nuförtiden”, skrev en kulturskribent, apropå att det bara är två år sedan den förra pristagaren var en kvinna, och hela nio kvinnor fått priset under 2000-talet (av 24, sammanlagt har 18 kvinnor fått det, och 103 män).
Bland problemen som kritikerna framför och som går att utläsa är att priset nu degraderas för att hon är känd och läst, av vissa påstått förväntat och därför ett tråkigt val. Och hur var det med åldern – är hon inte ovanligt ung? (Svar: 53 år gammal, och den yngste som fått priset är 41-årige Rudyard Kipling, 1907.)
Han Kangs litterära kvaliteter hade man kanske velat veta mer om, om det nu var ett så banalt val. När hennes mest kända bok Vegetarianen utkom på svenska fick den många fina recensioner som talade om skarpt och koncist berättande, ”en unik berättelse” (Arbetarbladet), ”redaktionens favorit!” (Vi läser), ”en bok som förändrar läsarens tänkande” (DN), ”en helt briljant roman” som ”gör så radikala saker med romanformen att det bara kan kallas häpnadsväckande […] om jag får läsa något bättre i år skulle jag bli oerhört överraskad” (Jönköpings-Posten).
Visst var valet av årets mottagare av över 11 miljoner kronor, och en prestige som pristagaren själv tydligen degraderar, inte en jätteskräll. Men ändå trevligt att kanske en av världens största bokklubbar taggar ner på snobberiet och statusen – som de flesta nog ser redan naggades med 2018 års kulturprofilskandal. Den som ledde till att Akademiens högste beskyddare tog ledamöterna i örat och stuvade om i reglerna som satts av Gustav III på 1700-talet och av de som hade att hantera Nobels testamente vid förra sekelskiftet.
Valet av pristagare betyder ändå något för väldigt många. I Stockholm gick det 2 minuter efter tillkännagivande inte att komma in på Stadsbibliotekets sida för författarens böcker, och strax var de slutsålda i bokhandeln.
På Bokbörsens hemsida för begagnade böcker utannonserades ett slitet exemplar för över 1 000 kronor – borta nu. Och dagen innan pristagaren tillkännagavs rapporterades att förra årets pristagare Jon Fosse sålt miljoner under 2024.
Nu går det inte längre att bråka om att priset går till någon obskyr och okänd figur som ingen människa har läst. Om man tittar på listan över pristagare har det egentligen generellt inte varit på det viset.
Rudyard Kipling, Selma Lagerlöf, Romain Rolland, Knut Hamsun, Anatole France, William Butler Yeats, George Bernard Shaw, Pearl Buck, Sigrid Undset, Thomas Mann, Eyvind Johnson och Harry Martinson – listan är ännu längre på pristagare som varit lästa både innan och efter priset.
En ”dödskyss”?
Att Han Kang nu fått ”dödskyssen”, som det blivit populärt att kalla priset (även i år, bara några minuter efter tillkännagivandet), efter att flera pristagare berättat om ett slags förlamning kring förväntningarna på efterföljande böcker, stämmer nog inte heller egentligen.
Påpassligt, kring tidpunkten för när årets val tillkännagavs, visar SVT Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt. I denna dokumentär kopplas återigen Harry Martinsons våldsamma självmord på en psykisk vårdinrättning ihop med forsen av taskigheter från citerade solonummer som särskilt Sveriges dåvarande största kulturman, Olof Lagercrantz, chefredaktör på Dagens Nyheter, vräkte ur sig.
Men det saknas en hel del bitar kring bakgrunden till författarnas vid tiden utanförskap särskilt i förhållande till den dominerande kommunistvänstern. Ingenting sägs om att de hade rötter i den frihetliga socialismen med till exempel intensiva Spanien-engagemang under 1930-talet, tillsammans med kollegor som Karin Boye, Ragnar Jändel och Henry Peter Matthis, med tidig medverkan på Arbetaren.
Inte heller omnämns att Martinson skrev många av sina böcker tillsammans med Moa Martinsons skarpa redigering; hon nämns bara helt kort men absolut inte i litterär kontext. Harry Martinson hade ett långt och ofta fattigt liv med en svår barndom bakom sig när han avled 1978, Nobels litteraturpris är knappast bevisat att ha skulden till hans död.
Som sagt – lätt att komma ifrån själva ämnet som kanske borde vara årets pristagares själva litteratur. Själv har jag läst Vegetarianen med stor behållning, och många med mig.
Jag och Akademien önskar alla bokklubbar och enskilda (och de är många) som har för vana att läsa årets litteraturpristagare goda lässtunder och litterära samtal.
