Nobelpriset – tryggt som julafton

Kulturkrönika
Levererar kompetent porr.
Foto: Bokförlaget Atlas

Eftersom jag är ganska dålig på att följa sport, tycker jag att tillkännagivandet av vem som får Nobelpriset i litteratur är en av årets stora höjdpunkter. Det är så roligt varje gång. Pressuppbådet, kamerablixtarna, den vita dörren. Och så Peter Englund, som snart ska avslöja vilket författarskap som denna gång ska kanoniseras. Variationen är som i en bra godispåse: en man, en kvinna, en poet, en östeuropé. Spännande och ändå lika tryggt som julafton. 

Att priset sedan allt som oftast går till en ganska tråkig författare,  det är nog inte så mycket att orda om. Det är ju inte en tävling i litteratur så mycket som det är en tävling i att få Nobelpriset. Skriv episkt hellre än poetiskt, lagom idealistiskt och tillrättalagt, gärna med sikte på mänsklig universalism av ett eller annat slag. Förmodligen blir det toppen. Förmodligen också ganska ointressant. 

Om just Alice Munro har kritikern James Wood sagt att hon är en så bra författare att ingen längre ens försöker bedöma henne. Det finns liksom inget att komma åt. Texterna är objektivt välsnidade, så gott som perfekta i sin förmåga att rymma sig själva. Munro sätter upp parametrar som hon sedan drar de fulla konsekvenserna av. Här finns inget oavslutat, ingen kontigens, inget som inte samtidigt och slugt symboliserar något annat. Man häpnar över hur skickligt gjort det är. 

Och det är väl precis där problemet ligger; i det präktiga, strama, fulländade. Som i mycket annan nordamerikansk skönlitteratur finns här en hantverksskicklighet som känns besvärande tom. När jag läser Alice Munro vet jag liksom precis vad som kommer hända. Inte för att själva handlingen i novellerna nödvändigtvis är särskilt förutsägbar, utan för att hela hennes författarskap är en uppvisning i kompetens. Munro flödar aldrig över. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på, vilka kort hon ska spela för att röra läsaren till tårar över vardagens lågmälda magi. Och som porr, visst. Men som konst? 

Själv tänker jag att poängen med litteratur är just dess förmåga att vara något annat än, säg, ett prydnadsakvarium. Att den i bästa fall skaver, droppar, ljuger, vägrar uppfylla läsarens förväntningar på vad den ska vara. Lämnar en med känslan av att verkligheten är något gåtfullt och skiftande. Där är Nobelprisets uppgift den rakt motsatta. Så – grattis Alice Munro! Jag längtar redan till nästa år.