Agnieszka Hollands film Green Border handlar om flyktingar som görs till brickor i ett cyniskt spel som Lukasjenko och Putin ligger bakom. Josephine Askegård sitter med hjärtat i halsgropen redan från första scenen.
Just detta drama utspelar sig kring en av de mest cyniska processer under senare år; då Belarus självutnämnde president Aleksandr Lukasjenko som svar på EU:s sanktioner 2021 storslaget bjöd in flyktingar med löften om att de via Belarus gränser mot EU:s medlemsländer skulle kunna ta sig till ett demokratiskt land i Väst. Människor kom, och kommer fortfarande resande, ofta med flyg, från krigszoner och förtryck i Mellanöstern och Nordafrika, för vidare transport till gränsområden i Belarus stora skogar. Framme vid gränsen uppmanas de att springa genom ett hål i taggtråden – där plötsligt polsk eller litauisk gränspolis väntar och ofta tvingar tillbaka flyktingarna i pushback-processer som kan pågå i veckor.
Brickor i ett spel
Först här inser flyktingarna, som utsätts för våld och livsfara, att de är brickor i ett spel som Luklasjenko bedriver, med Putins stöd.
Spelfilmen Green Border fokuserar på en liten grupp som slumpmässigt kommit samman vid flygplatsen i Brest, nära den belarusiska-polska gränsen. Här finns en ung familj med tre små barn och en farfar, som flytt från Syrien, en ensam afghansk kvinna, en somalisk kvinna. På andra sidan taggtråden möts de av stenhård polsk gränsvakt.
Filmen ligger så nära verkligheten att vi från de första scenerna i filmen sitter med hjärtat i halsgropen trots, och samtidigt för att, vi vet vad som väntar de flyende människorna. På vägen mot det hägrande målet blir de av med allt de bär med sig. Mobiltelefonerna laddar ur medan barnen gråter efter vatten och bröd. Gränsvakten erbjuder en flaska vatten för 150 kronor när kvinnan tycker det är för dyrt häller han ut vattnet framför hennes förtvivlade ansikte, en tolvåring hävdar att han inte är hungrig när en liten tilldelning äntligen dyker upp – han förstår att hans ranson gör att lillasyster får mindre.
“Putins vapen”
Polska regissören och manusförfattaren Agnieszka Holland kan konsten att skapa dramatik, ett av tricken hon lärt sig under sin framgångsrika erfarenhet av att arbeta med starka tv-serier som The Wire och House of Cards i USA är att inte stanna vid det svartvita berättandet. Den unge gränsvakten Jan är fokuserad på sin fru, barnet de väntar och huset han bygger för den blivande familjen, och tryggar försörjningen med att arbeta som vakt vid gränsen. Redan vid utbildningen förstår han att det gäller att stålsätta sig och skilja på känslor och arbete, här görs offren till förövare genom retoriska frågor som ”Vilken far skulle ta sitt barn på en sådan här resa?”, ”De får sina barn att gråta”, och ”De är inte människor, de är Lukasjenkos och Putins vapen”.
Men när den duktige gränspoliseleven som själv snart ska bli pappa allt oftare döljer detaljerna i sitt arbete när han kommer hem, grå i ansiktet efter att ha sett hur flyktingarna behandlas, får han svårt att få ihop sina verkligheter. Det är en stark karaktär som griper tag med sina tvivel och sin allt större ensamhet.

Också psykologen Julia, som råkar bo nära gränsen och uppmärksammar ett skrik på hjälp från flyende människor i skogen, hamnar i fokus, som medarbetare i den minst sagt udda aktivistgruppen som rycker ut till stöd för flyktingarna. Här finns en läkare, en advokat och den ständigt svärande och gränslösa Zuku som vill att de ska bryta alla regler för att gripa in. Den formella Marta har kanske rätt i att inte ge gränsvakterna anledningar att gripa dem, och hämma gruppens arbete.
Agnieszka Holland tar effektivt tillvara den typen av resonemang där det är enkelt att hålla med den ena – för att därefter förstå den andra. Först när gränsvakterna dyker upp och fängslar en pappa, eller gruppen räddar livet på ett barn, visar det sig vem som hade rätt.
Allt är flytande där ute i den svarta natten där ett felsteg kan leda till drunkning i sumpmarken, det enda som är klart är att flyktingarna, gränsvakterna och aktivisterna är de drabbade och har att förhålla sig till spelet som de som kallar sig ledarna spelar, med människors liv som brickor.

Deltog i Pragvårens protester
Hollands film är högst oönskad, inte minst i de länder som inte vill stå för sitt våldsamma agerande i ställningskriget. När hon skulle visa sin film i Polen tvingades hon att ha livvakter på grund av dödshot, efter att bland andra landets president, nationalkonservativa Andrzej Duda, enligt TT, ”refererade en slogan från andra världskriget: ’Det är bara svin som sitter på biograferna’”.

Hon växte upp i Warszawa med en mamma som deltagit i den polska motståndsrörelsen under andra världskriget, och hjälpte judar under förintelsen. Pappan var jude men ateist och kommunist. Han avled genom ett fall från ett fönster när dottern var 13 år, och det var oklart om han tvingats eller om det var självmord, eftersom han satt i husarrest. Själv deltog Agnieszka Holland, nu 75 år gammal, under filmutbildningen i Tjeckoslovakien, i Pragvårens protester och satt i fängelse för att ha tryckt flygblad för de oppositionella. Efter tiden i USA har hon gjort flera filmer som diskuterar våld, förtryck, fattigdom, sexism och aktivism, som uppmärksammats och prisats.
Även Green Border har uppmärksammats stort och det är lätt att tänka sig hur Agnieszka Hollands dramatiska liv – som är en väv av det europeiska 1900-talets smärtpunkter – i denna film omsätts i en stark och empatisk skildring av livsöden i dagens Europa.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.