Dokumentärfilmaren Ibrahim Nash’Ats film om dagarna då talibanerna installerade sin nya regim i Afghanistan är en extremt inbäddad, och tyvärr i princip helt okommenterad, historia som lämnar många frågetecken.
Ibrahim Nash’At är en egyptisk filmregissör som gått på filmskola i Europa. En dag såg han hemma i Berlin tv-bilderna från kaoset på Kabuls flygplats. Afghanska medborgare, varav många som arbetat för USA och nu lämnades kvar, klängde sig fast vid stigande flygplan, då amerikanska diplomater och soldater lämnade landet i talibanernas händer. Nash’At lyckades göra en överenskommelse med det nya talibanska styret att få resa till landet, som han aldrig tidigare besökt, och filma övertagandet i realtid. Resultatet blev dokumentärfilmen Hollywoodgate.
Kort efter de brutala scenerna från flygplatsen i Kabul i augusti 2021 kommer Nash’At till landet. Han har fått lov att följa en av de högsta militära ledarna, Mawlawi Mansour, och en mindre viktig militär, MJ Mukhtar, med sin filmkamera. Varför talibanerna har gått med på detta framgår inte, kanske för att visa omvärlden att de inte är de galningar som omvärlden ser dem som, för filmandet är ordentligt villkorat. Nash’At får inte lov att intervjua någon afghan, eller filma kvinnor. I filmen framgår det inte att han inte är afghan, utan antyder i en kort speakertext i början att det är hans land som nu stormas av de religiösa barbarerna. Men inte mycket av hans film bekräftar en sådan bild. Vi har sett bilder på amerikanska militärer som vid ockupation av Irak eller vid behandlingen av fångar i Guantanamo på Kuba har begått fasansfulla övergrepp, men det finns ingen motsvarighet i denna dokumentär. Det är ett gäng bredbenta patriarker, trygga i sin maktposition, som här stegar upp sina domäner.
Titeln Hollywoodgate är hämtad från namnet på den amerikanska militärbasen utanför Kabul, som en grupp talibaner nu kliver in i för första gången, och som är den plats där filmen i huvudsak utspelar sig. Enligt Pentagon lämnades utrustning för flera miljarder dollar kvar, och mycket av vapnen och fordonen slogs sönder.
Ett glatt brödraskap öppnar nyfiket dörrarna till nya rum, tittar med professionell blick efter utgångsdatum på medicin och vårdutrustning, testar några maskiner i gymmet, inspekterar trasiga flygplan som filmaren inte får dokumentera innan de lagats. Männen konstaterar muntert att om stället varit minerat hade de alla varit döda nu. Kontrasten gentemot deras vardag där de snurrar sina turbaner, sitter på mattor och äter ur en gemensam gryta med händerna, ger ett lite lustigt intryck.
Flera av männen omkring de som filmaren följer visar irritation och ställer frågor kring vad han gör där. Svaret blir med ett lättsamt skratt: ”Om vi inte gillar det vi ser dör han snart”. Nash’At filmar oförtrutet vidare, och man vet inte om han är livrädd eller triumferar i hemlighet. Allt är okommenterat, vilket är lite skrämmande men inte bara från det ena hållet.
Förlöjligande som slår tillbaka
I USA har Hollywoodgate fått stor uppmärksamhet och setts av massor av biobesökare. Den har prisats på olika festivaler. Det är svårt att förstå, för jag skulle kalla den lättköpt, men faktiskt också rasistisk. Det är inte talibanernas politik eller brutalitet som är i fokus här, utan deras kulturella uttryck, och provokationen det utgör att de närmast tycks skända den amerikanska krigsmaskinen med sin vägran att beundra den. Och kanske är detta filmarens enda möjlighet att kritisera landets nya, brutala herrar. Men det är ett förlöjligande som slår tillbaka på filmen.
Det är mycket som saknas i beskrivningen av landets nya herrar: övergrepp på kvinnor, och stening av kvinnor som är offer för övergrepp eller som bara vill leva efter egen lust. Religionen som täckmantel för tvångsgifte, tystandet av kvinnors och flickors röster och döljandet av deras personer på alla sätt man kan tänka sig. Mördandet av all opposition och normkritik.
Dokumentärfilmaren Nash’At är så inbäddad att han knappast kan visa något annat än en ”neutral” bild av den grupp talibaner han fått tillgång till. Här finns några få, smygfilmade, scener från gator i Kabul, starkt beslöjade kvinnor som tigger mellan bilarna på gatan eller utanför moskén och får lite pengar av vänliga män. Ingenting unikt för detta land, där man i ögonblicket konfirmerar en stat där kvinnor ska vara obildade slavar, osynliga för andra än för de män som behagat göra sitt urval.
Filmaren har valt att arbeta under de överenskomna villkoren, och det är lätt att förstå hans val i som är antingen detta vi ser eller ingen film alls. Svårare är att förstå varför han skapat en ram kring hur det i verkligheten ser ut bakom dessa närmast neutraliserande bilder som gör situationen en enorm otjänst. ”Fascinerande fluga på väggen-studie”, skriver The Guardian – men hur fascinerande är en fluga på väggen, ärligt talat?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
