”Ingen frågade oss, vi fick aldrig vara experter, inte ens när det gällde våra egna liv.” Henrik Johansson om restaurangmomsen, varför han skriver och vikten av att lyfta berättelser underifrån.
Jag är författare. Då och då dyker den där frågan upp. Varför jag började skriva. Det kan vara i intervjuer eller på skrivarlinjer. Egentligen är det en fråga som kräver ett längre svar: med om och men och kanske. Men i ett av svaren finns restaurangmomsen med.
Jag spolar tillbaka. För fjorton år sedan hade restaurangmomsen sänkts i Frankrike och Finland och som en bea till pommes dök debatten upp i Sverige också. Anders Borg var finansminister och var helst en skattekrona kunde gå till privata intressen var han där och försökte minska statens inkomster. Borg räknade med att en sänkning skulle ge 3 500 nya jobb och kosta 5,4 miljarder i utebliven skatt (ingen journalist frågade om en kostnad på drygt 1,5 miljoner per jobb var rimligt, men så är de ju inte matematiker heller).
Själv jobbade jag som kock på ett av Petter Stordalens hotell. Här pågick momsdebatten över skärbrädor och hackad lök, över en öl vid bardisken när vi kockar slutat för dagen och servitriserna hade några timmar kvar på skiftet. Argument stöttes och blöttes, upphöjdes och sänktes i takt med kaffe och tempo. Skulle en rätt som nu kostade 125 kronor verkligen sänkas till 112 kronor? Skulle inte bara mer pengar hamna i krögarnas fickor?
Att en fråga som angick oss debatterades i tv och tidningar var engagerande, men det var också här besvikelse förvandlades till ilska. Jag såg tv-debatter och läste tidningar, men våra röster fanns aldrig där. Vi som jobbade på golvet fick aldrig komma till tals. Journalisterna frågade ekonomer, krögare, politiker, Anders Borg och hans moster.
Varför frågade ingen oss?
Men ingen frågade oss, vi fick aldrig vara experter, inte ens när det gällde våra egna liv.
Egentligen var jag inte förvånad. Jag var gammal nog att veta hur samhället fungerande, men det var ändå så tydligt, så påtagligt, när det handlade om den bransch där jag själv jobbade. Jag reagerade med ilska. Varför frågade ingen oss? Men svaret på den frågan kan också vara: ingen frågar oss för att vi inte existerar, våra åsikter, vi själva, är inte intressanta. Inget vi gör eller säger har ett värde.
”Tigandet var tystnadens skrik” är ord som talar till mig från andra sidan graven. Meningen är myntad av författaren, gruvarbetaren och Arbetarenskribenten Kurt Salomonson som gick bort i juni och jag tänker på vad det gör med människor att vara utsatta för ett offentligt ointresse, att aldrig bli tillfrågad, aldrig bli lyssnad på. Man tystnar, inte för att man inte har något att säga, utan för att ingen lyssnar.
Salomonson syftade på hur på hur han kunde skriva om sin hemby först när han flyttat därifrån.
Det är inte nödvändigt att överge en bransch för att kunna skriva om den, men vad som är nödvändigt är detta: att ta ord och plats, att lyfta berättelser underifrån, att låta människor vara experter på sina egna liv, att vara expert på sitt eget liv, att lita på sina erfarenheter och kunskaper.
